Erik lyfte upp sina armar till brösthöjd som för att retsam visa sin kapitulering. ”Oj någon fick inte sova så gott i natt. Med din arga min verkar det som om du inte ens fick din vilja igenom.” Han studerade Oroc med en nöjd min för även om han hade en otrolig respekt för sin kapten så hade han alltid haft en retsamhet i sin natur. Han hade fått stryk för det många gånger men inget som han inte överlevt och kunnat vifta bort i slutändan.
” Vart önskar kapten? Jag antar att vi inte är här för att visa den fina damen runt på havet? ” Planen att fånga henne hade varit väl utarbetad. De hade till och med planterat Tareq bland dem för att kunna få tag i henne som varit så otroligt väl vaktad. Hon måste vara värd en förmögenhet för det besvär de gått igenom men han visste inte mycket mer om det hela. Han trodde väl att hon skulle säljas antingen tillbaka till hennes fader eller säljas vidare till den högstbjudande på en marknad. Den skönheten och den sällsyntheten som fanns hos kvinnan kunde säljas för otroligt mycket.
” Skulle hon överleva denna dag önskas alltid hjälp nere i köket. ” Tillade han enkelt. Desto längre ifrån han kunde få kvinnan från Oroc desto lättare skulle det vara.

Kvinnan skrubbade på och tog några få korta pauser ibland för att torka bort svetten från pannan. Skulle hon inte svimma på vägen tillbaka till rummet så skulle hon allt sova hårt i natt, även på den där hårda stolen. Ingen verkade faktiskt störa henne vilket var en lättnad då hon helst fokuserade på uppdraget framför sig. Hon var inte lika snabb som Derek men hon blev triggad av att inte hamna efter. Hennes tidigare så fina naglar och händer hade nu börjat bli slitna och röda då de absolut inte var vana vid ett sådant arbete. Muskler hon inte ens visste fanns i hennes kropp klagade högljutt medans solens varma strålar brände mot hennes hud. Förtjänade hon verkligen att plågas på detta sättet? Åh om hon fick tag på ett svärd någon gång fram över! Skulle Oroc få betala för detta förödmjukade arbete. Det tog ett tag men tillslut slängde Derek ned sin borste i en hink och tittade mot kvinna. ” Trodde aldrig vi skulle bli klar så fort!” Han verkade försöka ge henne en komplimang men som svar fick han bara skvätt vatten på sig då hon själv ilsket slängde ned borsten i vatten så det yrde. Hon ställde sig upp och sträckte ut sin kropp men visste inte vad hon skulle göra nu. Inte tänkte hon gå och fråga i alla fall men hon vågade inte heller riktigt röra på sig.

Erik var inte alls nöjd med orden som han fick. Varför var hon så beskyddande över en jänta? En jänta vars fars förstört hennes liv dessutom! Hon borde ha slängt henne direkt ned under däck för sökte hon hämnd fanns det inget bättre än att besudla den älskade dottern.
” Aj aj Kapten.” Muttrade han nästan lite surt och gick nedför trappan och fram till kvinnan. ” Följ med mig!” Beordrade han barskt och fortsatte ned för en trappa längre bort som ledde till köket. Han såg på Ara’ach som var mer än välbekant och viftade med sin hand i luften. ” Om du bara lagade lite bättre så behövde jag inte klaga, men det är lugnt. Jag har med mig en gäst som är ivrig att hjälpa till. Sätt henne i hårt arbete!” Han blickade tillbaka mot kvinnan som följt efter, gav henne bara ett stort flin innan han gick ut ur rummet men stannade upp för en kort sekund vid hennes sida för att viska. ” Jag ligger nere under däck och sover. När du är klar ska du komma till mig så ska du få skura fler rum.” Han gick vidare ut och lämnade dem två ensamma.

Kvinnan var inte alls nöjd av att en till kom och beordrade henne. Hon kände dock igen honom från gårdagen då han hjälpt henne till säkrare mark och därför protesterade hon inte åt hans ord. Hon följde med honom till ett rum som verkade vara ett kök, var otroligt mycket prylar utplockade på varje yta som fanns och lukten var inte lika lockande som det hon var van vid hemma men så fan heller att hon skulle klaga. Hon lyssnade bara på orden men tittade misstänksamt efter mannen då han lämnade dem. Skulle detta eviga arbete aldrig ta slut? Ville dem verkligen ta kål på henne eller vad var detta?
” Vad kan jag hjälpa till med?” Frågade hon ändå vänligt, självklart trött men ändå med en god ton då denna man inte hade gjort något fel. Han skulle säkert sätta henne i hårt arbete men han följde bara order. ” jag är tyvärr helt oerfaren i köket men jag kommer göra mitt bästa.”

Kvinnan bara stirrade på allt hon behövde göra, ville nästan sätta sig i ett hörn och gråta men tack och lov fanns envisheten. Utan att säga något följde hon orden noggrant och tvättade sig först innan förklädet åkte på. Hon satte sig vid potatisen och tittade skeptiskt mot kniven innan hon försökte börja skala. Det gick otroligt klumpigt i början och hon tappade några potatisar men efter ett tag började hon få lite kläm på det. Tyvärr var det bara lite för hon skar sig ett flertal gånger på den där för jävliga kniven. Det tog ett tag att skala allt men tillslut var hon äntligen klar och kunde ge sig på morötterna. Det var lite lättare att hacka än att skala även om allt inte blev så jämnt och fint. Några gånger norpade hon åt sig en morotsbit att tugga på då hon var rätt hungrig efter allt arbete. Ara’ach verkade jobba flitigt och det syntes att han varit här länge då han rörde sig med en sådan smidighet i köket. Hans mat verkade inte vara så pjåkig heller då den luktade gott, inte lika gott som det hon var van vid men på en sådan hungrig mage var det utsökt. När Oroc väl dök upp var det som att vifta med en röd filt framför en tjur. Hennes ögon stirrade bara ursinnigt mot kvinnan medan hon tog av sig förklädet, tackade mannen för hans tid innan hon började röra sig ut. Hon var dock inte sen med att plocka upp en trä mugg på vägen fylld med vatten som hon med ren ilska slängde mot Oroc. Med en dov duns träffade den väggen bredvid och skvätte ned ytorna bredvid sig. ” Din… Din…!” Hon kunde inte hitta rätt ord som satte namn på det hon kände istället tittade hon bara ned på sina såriga fingrar innan handen knöts till knytnävar och hon började röra sig ut ur köket. Hon ville inte umgås med kvinna, ville inte ens se henne. Hon ville bara få sova då det inte var mer än vilja som höll henne på fötterna för stunden. Aldrig någonsin hade hon fått jobba så mycket i hela sitt liv, och aldrig i hela sitt liv hade hon varit så utmattad. Det var knappt hon kunde gå rakt till hytten där dörren smälldes igen efter henne. Hon gick raka vägen fram till den hårda stolen som var så välkomnande för stunden. Hon tog knytet med trasor och satte sig ihopkrupen som en boll innan hon lutade huvudet mot ryggstödet. Av ren utmattning kunde hon inte längre hålla tillbaka sina tårar som nu sakta började rulla nedför hennes kind. Hon orkade inte ens torka bort dem då ingen muskel längre lyssnade på henne.

Sela märkte knappt att kvinnan kom in i rummet. Hon somnade ganska direkt av ren utmattning. Hon rörde sig knappt under sömnen men på morgonen när Oroc väckte henne kunde hon verkligen tro att hon hamnat i helvetet. Allt gjorde så fruktansvärt ont och hennes sår på händerna hade knappt hunnit läka. Hon sade dock inget utan otroligt stelt reste sig upp. Något konstigt fanns i hennes kropp, något hon inte riktigt kände igen. Hon var svettig men frös på samma gång men det måste väl vara utmattningen som talade. Hon hade ju faktiskt aldrig varit så här utmattad tidigare i sitt liv.

Hon ville inte höra något från Oroc utan gick fram mot Derek som redan skrubbade och tog en borste för att sätta igång. Hon kunde se hur han studerade henne från ögonvrån men han förstod att det var lika bra att tiga. Varje rörelser var en plåga men då allt gjorde ont samtidigt visste hon inte vart all smärta kom från vilket gjorde att hon lite kunde trycka tillbaka den. Det var den förbannade värmen som fanns i hennes kropp, som för varje rörelser blev allt starkare, likt en eld som allt mer omslöt hennes kropp. Det tog ett litet tag men tillslut kunde detta inte längre ignoreras. Hon andades tung, otroligt tungt medan synen blev allt mer suddigt och ofokuserad. Hon visste inte om hon längre gjorde något då kroppen inte lyssnade, allt som bara fanns var denna extrema hetta och utmattning som åt upp hela hennes sinne. ”Derek.” Rösten var otroligt svag men tillräckligt för att mannen skulle reagera innan hon kollapsade på plats.

Derek reagerade snabbt och lade sin hand mot hennes hals men som om han bränt sig själv drog han hastigt tillbaka den igen. ” Hämta kallt vatten fort!!” Utbrast han ropande samtidigt som han vände kvinnan runt. Han hade sett detta tidigare, hans mor hade dött på grund av samma orsaker. Hon hade en rasande hög feber, troligen från en infektion men det viktigaste av allt var att få ned temperaturen innan hon kokades levandes. Han tog tag om hennes klänning och mer eller mindre slet den loss från hennes kropp så bara ett enkelt linne täckte den kropp som fanns där under. En hink gavs från någon som verkar ha reagerat och utan att tänka hällde han den över henne. Linnet blev näst intill genomskinligt men det kunde nu synas ett stort blåmärke på hela hennes mage. Hur i hela världen hade hon fått den? ” Mer vatten!” Ropade han tillbaka och gav tillbaka hinken som lämnat den från början.

Sela var knappt vid medvetande. Hon vacklade mellan att greppa tag om verkligheten och försvinna in i glömskan. Det enda hon kunde hålla greppet om var den förbannade elden som bitit sig tag i varje muskel, varje organ och åt henne nästan inifrån och ut. Hon kunde långt bak i sitt medvetande höra folk prata runt omkring henne men det var inte förrän kallt vatten omslöt hela hennes kropp som hon faktiskt började kunna känna ett grepp om verkligheten. En röst talade hennes namn och även om det var en bekant röst kunde hon inte riktigt greppa vem det var. I ren vana lät hon ett välkänt namn lämna hennes läppar. ”Kieran?” Rösten var svag, rosslig men den hade fått lite styrka bakom sig nu när kroppen inte längre hade samma panik som innan. Sakta försökte hon öppna ögonen men det var som om någon hängt stora stenar på hennes ögonlock. ”förlåt.” var det enda hon kunde få ur sig, för vad visste hon inte riktigt själv. För sin svaghet? För sin envisenhet? För sitt opassande beteende? Listen kunde nog göras lång vid det här laget men förlåt täckte nog upp det mesta. ”Förlåt.” Kved hon ur sig igen medan några få tårar började rulla nedför hennes kinder. Allt gjorde så för jäkla ont, även om hon låg still i ett kallt bad. Många som kallat henne bortskämd hade verkligen fått rätt för sina ord då hon tydligen inte ens var kapabel till att skrubba ett däck. Hon hade arbetat en dag, en dag och redan hade hon kollapsat som en skör liten docka. Vattnet lindrade hettan åtminstone vilket började göra andningen mer lugnare och stabilare. Det verkade få henne under kontroll i alla fall men febern skulle nog inte försvinna så enkelt, för det var väl feber hon hade? Det var så länge sedan Selaaka var sjuk att hon knappt mindes denna känsla. Känslan av att vara helt hjälplös hade alltid varit avskytt i kvinnans hjärta men hon kunde inte känna så mycket annat ljust nu. Hon kunde knappt hålla blicken stadig så det fanns nog inte mycket annan beskrivning till detta. Hjälplös, svag, rädd.

Dem sista orden fick kvinnan att våga släppa taget om verkligheten och falla in i en sömn. Den var rätt djup men många mardrömmar höll henne på spänn. Det handlade om hennes liv, den situation hon var i nu men det som alltid fick henne ur dessa mardrömmar var en och samma kvinna. Hennes starka armar som alltid lades om hennes rätt smala midja och drog henne ut från den farlighet hon alltid fann sig själv i. Kvinnans leende var alltid så betryggande, så lugn att det alltid ingav en trygghet innan hon slängdes vidare till nästa scenario. Selaaka hade ingen koll på hur ofta detta pågick, dras från förtvivlan till trygghet, och så om igen. Till slut slogs ögonen upp, som om hon slitits direkt från mardrömmen medan hon såg sig omkring. Kroppen låg i ett kallt bad som kanske egentligen nu var mer svalt än kallt. Kroppen kändes varm men inte med samma kokande känsla. Musklerna var stela och fortfarande bultades men det var när hon försökte resa sig lite upp som hon svor till och kände det stora hugget vid magen. Hon svepte rummet, kändes som om munnen stoppats med sand då den var så torr och sträv. ”Oroc?” Fick hon till slut ur sig då det var den enda person hon kunde komma på att hon ville fråga efter. Hon minns inte hur hon hade kommit hit, knappt vad som hade hänt men efter de drömmar hon haft var det konstigt nog kvinnan hon ville se först i detta rum. Hon önskade djupt, djupt i hennes hjärta att det var kvinnans trygga röst som skulle lugna ned henne i sin förvirring. Hon försökte resa på sig men insåg direkt att allt bara skulle sluta värre än vad det redan var. Kunde det dock bli värre? Kändes som om faktiskt dött och sedan blivit tillbakadragen genom helvetet för att hamna här igen. Var dock här så mycket bättre? Varför blev allt så mycket bättre kring den tanken när Oroc dök upp i dem? Fan hon måste verkligen ha blivit riktigt sjuk för hon yrade fortfarande och hade ingen koll på sina egna tankar.

Oroc verkade vara där för en hand greppade tag om hennes efter att hon satt sig ned vid kanten. Varför fick hon en känsla av att det var lättande att se hennes ansikte framför sin? Ja hon måste ha slagit i huvudet också när hon föll ihop. Var ju egentligen galet om hon hade ens den minsta varma känslan för kvinnan som kidnappat henne, låtit henne slava på ett skepp tills händerna blödde. Ändå satt hon i badet, halvt naken och bara mötte blicken för att få se vad som kunde finnas där under. Hon vet inte hur länge hon satt tyst innan hon insåg sitt stirrande och slog direkt bort sin blick. ” Förlåt att jag är så hopplös. Kan du hjälpa mig upp?” Rösten var fortfarande rasslig men det fanns något skamset i den också. Skamsen över sin hjälplöshet men också på sig själv i hur hon reagerade. Hon borde skrika på kvinnan, vara fly förbannad och slå till henne för att ha blivit behandlad som en slav men ändå var det hon som bett om ursäkt. Med sin lediga hand greppade hon tag om kanten för att försöka resa sig upp men väntade ändå lite på hjälp från kvinnan. Musklerna skakade lite lätt vid ansträngning men hon kände sig tillräckligt stabil för att kunna stå upp. Hon behövde ändå få tag i vatten innan halsen torkade igen helt. ” Finns vatten här?” Kom hon sedan på sig själv till att fråga.

Trots att hon mådde piss kunde inte hon hålla tillbaka ett litet leende på sina läppar när kvinnan pratade. Hon klagade inte ens utan lutade bara sitt huvud mot hennes bröstkorg med en suck. När hon väl satt på sängen igen såg hon lite enkelt på den och flinade. ” Som pay back kommer jag fortsätta göra din säng blöt.” Låg ändå något i det för tydligen varje gång denna kvinna burit henne hade det slutat med att sängen fått en blöt Selaaka i sig. Tacksamt tog hon emot vattnet och mer eller mindre hällde i sig det, svalda knappt innan hon gav tillbaka glaset och det räckte nog med hennes stora blick för att förstå att hon önskade mer. Valpögon förklarade det nog rätt så bra. Var bara den putande läppen som saknades.
” Vad hände egentligen? Jag minns bara att jag skrubbade, sen en väldigt stark smärta innan det blev svart.” Hon lät sin ena hand försiktigt smeka sig över sin hals och upp till hennes ansikte för att känna hettan ligga där under, väntandes som om den ville bryta sig ut igen. Hon måste ha blivit sjuk? ” Du borde ha vetat bättre, att prinsessor är väldigt sköra varelser.” fanns en viss bitterhet i orden, både mot henne själv med mot Oroc samtidigt som en retsam ton.

<p class=”MsoNormal”>” En prinsessa kan alltid försöka.” Ryckte hon lätt som svar efter att ha druckit upp vattnet. Inget kändes bra men på samma gång så mycket bättre än tidigare. Att ha fått i sig vatten och en konversation att fokusera på gjorde allt så mycket enklare att glömma det andra. <br /> ” Åh erkänna. Du hade gjort det i alla fall. Hört att pirater älskar att kyssa prinsessor.” Flinet var stort och hennes hand lyftes ansträngt till kvinnans ansikte. Försökte få ett stabilt grepp med handen över hennes haka, tummen på hennes ena kind, de andra fingrarna på den andra, men det blev nog inte speciellt hårt. ” Men denna prinsessa kan faktiskt bitas. ” Hoten var nog ganska tomma just nu då hon knappt orkade hålla armen uppe men hon höll sig kvar. En viss glimt av retsamhet i hennes ögon innan hon tillslut bröt blicken och lät sin hand falla ned vid hennes sida igen. ” Så vi kommer ha denna dans ända tills min pappa köper mig fri? Du piskar mig till arbete och jag hämnas genom att blöta ned din säng. Känner dock att jag förlorar mest på det.” Hon lät sin hand dras igenom det blöta håret för att få bort det från hennes ansikte. Hon måste se helt förstörd ut men vad spelade hennes utseende för roll nu? Fanns ingen här som tittade på henne på det sättet. Männen där ute tyckte nog att det räckte med att hon var kvinna för att de skulle vara intresserad.</p>

Något mjukt möttes hennes läppar, något oväntat, något farligt men varför kändes det så välkomnande? Hennes första reaktion var att sätta sina händer mot hennes bröstkorg för att försöka putta bort henne. Smärtan och tröttheten gjorde att det inte blev mycket till motstånd. Hon ville dra sig undan men ändå var det hennes läppar som svarade på kyssen, det var hennes läppar som sökte efter mer. Passionerat svarade som om de längtat för länge. Hon var rädd, osäker, ville dra sig undan från kvinnan men samtidigt bultade hennes hjärta extra hårt i bröstkorgen, hennes kinder röda som rosor och läpparna ville bara ha mer när kvinnan drog sig undan. Hade febern slagit ut alla hennes spärrar helt eller vad var felet med henne? Hur kunde hon ens sukta efter en kvinna, ännu mindre den som tagit henne igenom plågor. Blicken som mötte kvinnans var stora, förvånad, förvirrad, både på sig själv med också att det var Oroc som börjat kyssa henne. Ingen hade vidrört hennes läppar på detta sättet tidigare, inget så ljuvt hade lockat hennes hjärta men här satt en pirat framför henne, skrämde livet ur henne samtidigt som hon lockade så förföriskt. Skulle hon plåga hennes själ nu också? Räckte det inte att plåga hennes kropp? ” Snälla. Lek inte med mitt hjärta.” Orden var så ömma, så sårbara, ord som aldrig lämnat hennes läppar, ord som aldrig haft en sådan skörhet i sig. Kvinnan kunde ta åt sig, Selaaka kunde inget neka men hon var inte tillräckligt naiv för att tro Oroc hade annat än åtrå bakom detta. Selaaka var en leksak i hennes ägo, trodde hon något annat vore hon otroligt korkad.