En stad. Äntligen. Det hade gått dagar sedan han senast sovit i en ordentlig säng, något som hans gamla rygg mycket ivrigt påpekade. Hans långa vita skägg var fett och ömmade i sina rötter uppe på hakan. Och huvudet. Den har resan hade varit för lång. På tok för lång.

Eldel var väl medveten om att han började bli till åren. Hans trötta, matta blåa ögon berättade om de många sorger han genomlidit och det långa gråa håret vittnade om att han troligen inte hade besökt en frisör sedan andra åldern. Hade det inte varit för den mörkblå kappan han var insvept i hade man sett hur benig och ranglig han egentligen var. Men nu var det ingen tid för åldersdomlig spekulation. Han behövde ett värdshus illa kvickt. Innan krämporna satte igång igen.

Gatugångar började insvepa honom vilket var en behaglig kontrast till de trångväxta snår och envisa träd han precis hade fått kämpa med. Gatlyktornas eldar hade slocknat och solen sakta börjat stiga, vilket kastade en kaskad av färger över den annars trötta himmelen. Men hans tankar bröts när en slank figur skyndade sig över den annars tomma gatan. Hennes kläder verkade vara minst lika smutsiga som hans ena. En till resande dumbom, skrockade han för sig själv medan han följde den intressanta filuren med blicken. Hon försvann in på vad som verkade vara en något nedgången taverna. Men det fick duga.

Eldel stapplade in på tavernan som den unga kvinnan själv tagit in på. Utmattat slog han ned sig vid ett av borden och vinkade tafatt till sig bartendern som kom efter en stunds tvekan. Han beställde in frukost och husets starkaste starksprit innan han somnade med ansiktet rätt ner i bordet.

Han vaknade med ett ryck. Hur länge hade han sovit? Timmar, dagar? Det hade då inte hjälpt det minsta. Den unga kvinnan hade frågat om bordet var ledigt. Naturligtvis var det ju inte det  – han satt ju här! Men innan han ens hade hunnit börja stamma fram något till svar hade hon redan slagit sig ned. Det var något speciellt med henne, något som fick henne att sticka ut från mängden. Men vad kunde han inte sätta fingret på. Eller ens drakklo om han nu hade en sån med sig. Kanske var det något med hennes aura? Eller helt enkelt väldigt muntra, rent av energiska, humör?

“För all del”, svarade han halvt nyvaken. Morgonens brölande fyllde tavernan. Livligt för att vara en så liten by.

Den unga kvinnan verkade ögna honom nyfiket upp och ned. Eldul kastade en frågande blick till svars.

“Du är inte härifrån, intesant?”. Det var något som han sa bara för att bryta tystnaden. Han klarade inte riktigt av de där pinsamma tystnader som kan uppstå ibland. Det var stunder som var fulla av ovetande. Och Eldel planerade på att veta allt.

Kvinnan skulle precis till att svara innan ett öronbedövande ljud, nästan som en explosion, omtöcknade det lilla värdshuset.

• This reply was modified 6 år, 3 månader sedan by Grayscald.

Eldel kastade sig upp från bordet i samma stund som två män från stadsvakten kom inrusande in i det lilla värdshuset. Båda var likbleka i ansiktet. En nästan frätande lukt av brand började leta sig i hans näsborrar och hans gamla alvöron tyckte sig höra skrik från åtsidan. Det här verkade inte bra. Inte bra alls.

“Den har återvänt!”, skrek den mindre av två vakterna. Det var högst tvetydigt om det faktiskt var en varning och vag uppmaning till att evakuera eller att skräckens kalla påtalande av fakta. Eldel gissade att det var lite av båda. Hade han tagit en vild gissning skulle han chansa på att de båda vakterna hade gottat sig på några tvivelaktiga svampar när de skolkade från sitt vaktpass.

“Skydd, vi måste ta skydd”, utbrast den andra nästan gråtande innan de båda sprang ned i tavernans mörka vinkällare.

En tjock tystnad fyllde värdshuset efter den mystiska händelsen. Folk verkade inte vänta om de skulle skratta eller gråta, dallra av skräck eller dansa. Vadfalls var på gång? Men påtagliga skrik vittnade om att det här var verklighet. Något hemskt hände faktiskt.

Eldel – som aldrig riktigt haft sinnet i fullt behåll – började tveklöst vandra ut genom den massiva ekdörren för att inspektera vad för spektakel det hela faktiskt handlade om. Det var just det som bröt tystnaden. Knackandet från hans stav som slogs mot golvet när han gick ut. Hela värdshuset fattade liv igen.  Eller snarare kaos. Kaoset spred sig som en löpeld genom huset, allt medan Eldel lugnt vandrade ut ut huset.

• This reply was modified 6 år, 3 månader sedan by Grayscald.

En man med kritvitt hår hade också varit en av de som suttit i värdshuset. Inte en ålderstigen man som mannen som sett ut som något hämtad ur en sagobeskrivning av en trollkarl. Nej han hade ett ungt ansikte, och klargula ögon som stod i kontrast mot hans ljusa hy och det ljusa håret. Något av en enstöring, klädd i en lädersärk, läderbyxor, höga stövlar och mantel – typiskt för en kringresande vandrare. Men det som fick många att hålla sig undan var de två svärden han hade snett över ryggen, fästa i en rem över bröstkorgen.

Då explosionen plötsligt bröt tystnaden hade han varit en av de första på fötter, inte utan förskräckelse eller förvirring. Nej snarare hade han kallt och fokuserat fokus i ögonen, som om han sökte efter varifrån hotet kom. Han svor för sig själv då han såg den äldre mannen och kvinnan rusa ut, och hade även skyndat sig ut samtidigt som dem. Den vithårige krigaren stannade upp i sitt språng ut  från värdshuset intill de två som kravlade på gatan.

‘Är ni oskadda?’ frågade han, mest i förbifarten, medan han blickade mot hållet varifrån elden och oljuden kom. Vad var det denna gång? Fick man aldrig en kväll i ro?

Ett vrål hördes en bit bort. Troligen öster ifrån, längsmed huvudgatan. Det var ett mörkt vrål. Ursinnigt. Men också plågat. Det liknande ingenting han någonsin hade hört förr.

”Är ni oskadda?”, frågade en man med kritvit år. Eldel bara nickade till svar. Han var konfunderad. I vanliga fall hade mannen med kritvita håret väckt hans intresse (och han hade kanske kunnat fråga vad för hårprodukter denne använde) men nu hade hans tankar börjat rusa iväg. Han var fortfarande besatt av det där intressanta vrålet.

Det verkade brinna i flera olika byggnader och ett fåtal människor sprang emot dem som om de flydde från någonting. I nästa stund kom ett flygande tefat genom ett av värdshusets små fönster och hade träffat honom rakt i huvudet – om det inte hade varit för att den unga kvinnan kastade sig över honom hade han säkert legat förlamad just nu. Efter att hon krupit av honom hörde han henne flämta förskräckt och han tittade slött upp.

Det var då såg han det. Besten. En varelse som var påfallande lik de drakar han hört om i historierna. Bara det att denna drake inte hade några vingar. Och den var inte mycket större än en stridshäst. Det såg rent av ut att ha något som liknade en hästs man på huvudet. Bara dess hår verkade nästan sväva i luftten. Dess ögon lyste av en kall röd färg och det såg nästan ut att komma en mörk, grå rök ur dem. Den såg ut att vara tagen ur någon av skräckhistorierna han hade hört som liten alv.  Men Eldel kunde inteerinra sig  ha läst om något liknande i någon facklig litteratur. Tänk om de just hade upptäckt en ny ras? Eldel stod där alldeles exalterad över alla egenskaper besten kunde betänkas besitta så att han märkte inte att den började rusa rakt mot dem.

Mannen med det vita håret studerade besten med en analytisk blick, och hans ögon smalnade något över vad han såg. Men det var inte rädsla som tog över honom, rädsla som fått de flesta andra att fly eller ta några steg bakåt inför ett sådant hot. Snarare verkade han försöka fundera ut vad det var han stod emot. För om någon hade erfarenhet av monster var det ju trots allt han, en profesionell monsterjägare som han var.

Hans skarpa sinnen fångade upp rörelsen bakom dem, och han blickade hastigt över axeln. En dvärg. Hans medaljong som kände av magi och energiströmmar i närheten vibrerade lätt, och det verkade ha orsakats från kvinnan som stod en bit ifrån dem. Det var nästan skrattretande. En dag utan galningar och monster, var det för mycket begärt?

‘Mäster dvärg, om du kan strida föreslår jag att du gör dig redo. Det gäller dig med, trollkarl.’ sa han, utan att se på dem. Med en kvick och inövad rörelse drog han en av sina klingor. Någon form av lindorm, men en eldsprutande en? Det är något som inte stämmer… Men det fanns inte tid att fundera på det. Med stadiga steg började han gå mot monstret, med svärdsspetsen riktad nedåt bakom sig för att inte snubbla på bladet samtidigt som han höjde sin fria vänster hand. En magisk barriär formade sig om honom. Ingen avancerad besvärjelse, men den skulle skydda honom mot elden en stund.

Eldel var fortfarande förbluffad. Det här var inte vad han hade väntat sig av dagen. Nu skulle det säkert dröja ännu längre innan han fick sova. Mm sova. Han slöt ögonen bara för en sekund och nickade till.

”Mäster dvärg, om du kan strida föreslår jag att du gör dig redo. Det gäller dig med, trollkarl”, beodrade mannen med det vita håret. Elde vaknade till. Strida? Men han kunde inte slåss. Och hur visste de att besten var illasinnad? Visst faktumet att den rusade mot dem öppna käkar var en viss indikation, men långt ifrån någon garanti.

Det var först nu Eldel märkte att det gick en dvärg med yxa och sköld bredvid dem. Även han verkade inställd på att slåss. Det måste väl finnas något sätt som Eldel kunde hjälpa dem på? Få se nu, vad för vettiga besvärjelser kunde han? Framkalla sniglar? Nja. Griljera dess fotsulor? Knappast. Aha! Nu hade han det!

Han började viska för sig själv samtidigt som hans händer påbörjade en väl inövad dans. Hans fingrar verkade väva komplexa tyger i den tomma luften. Med en lätt duns, ungefär som när ett tappat syltlock slår mot matbordet, sköt en liten ljusblixt ut från hans vänstra pekfingertopp. Ljusblixten blev till åtta små lila fjärilar som började surra runt bestens huvud. Ha där blev den allt distraherad! Men det hindrade inte varelsen. Inte det minsta. Det verkade inte ens bry sig om det. Möjligen blev det någor mer förbannad.

Ops tänkte Eldel och började åter rannsaka sitt mentala bibleotek av trollformler och häxkonsteri.

Arand hade himlat lätt med ögonen över dvärgens religiösa prat. Alla dessa religiösa fanatiker, och se så lite nytta det gjorde dem. Tvärtom gjorde det väl bara allting värre. Men om det hjälpte denna dvärg att ta ned monstret som höll på att förstöra denna lilla stad spelade det inte så stor roll, antog han. Självfallet hade han föredragit att ta an denna best själv, i en situation där han själv valt ut platsen och inte behövde tänka på andras säkerhet. Nu var det allt för många faktorer som påverkade utfallet.

Än så länge hade han inte lyckats fånga bestens uppmärksamhet, vilket inte var ett problem i vanliga fall men nu hade den för många objekt att avleda sin uppmärksamhet mot. Med ett snabbt utfall högg han mot varelsens tass som kvinnan lyckats undvika. Svärdet högg djupt, och varmt blod forsade fram i en båge och med lite tur skulle tassen vara obrukbar för besten. Med en kontrollerad piruett nästan dansade han undan ett hugg från bestens käftar, och i samma rörelse lyckades han få en repa över dess hals. Men inte nära nog… 

Eldel såg förtvivlat på medan de andra utdelade hugg efter hugg mot lindormen. Så här hjälplös hade han inte känt sig på åratal. Inte sedan den gången hans fästmö dog. Men något sådant tänkte han inte låta ske igen. Inte ens för några främlingar han träffat på ett nedgånget litet värdshus.

Dvärgen föll till marken och besten verkade göra sig redo att bita. Nu var det dags. Eldel måste göra någonting. Med förnyad kraft började Eldel återigen mässa ord. Men denna gång var ljuden vassa och nästan bittra. Två syrenfärgade blixtar  skjöt ut från hans fingrar och slog ned i marken precis under besten. En gick passerade utan att någonting hände. Sedan skjöt två rötter upp ur marken och grabbade tag i djurets fötter.

“Hah, där fick jag dig”, tänkte Eldel stolt för sig själv.

Nu var det bara en fråga om tid hur länge det skulle hålla besten i schack. Om något alls.

Arand hade backat då han kände trycket från den magiska energi som utövades, men då han såg rötterna som växte fram och höll i besten gjorde han ett hastigt språng. Med viga steg utan att stanna i farten klättrade han upp för rötterna, och med ett skutt var han på bestens rygg. Sammanbitet föll han ned mot bestens nacke, och la all sin tyngd på klingan för att den skulle sjunka ned djupt i nacken. Bestens våldsamma vrål och skakningar fick honom att glida av, med svärdet fortfarande kvar i dess nacke. Allt han kunde göra var att rulla bort från stampande tassar och den slingrande svansen.