- This topic has 42 replies, 4 voices, and was last updated 5 år, 5 månader sedan by
.
-
Thelgarn kände den magiska kraften, och rörelserna i marken av de rötter den Äldre hade framskapat. Sedan kände han den knuff som kvinnan hade åstadkommit, rätt imponerande när han själv var något över 90kg. Thelgarn rullade undan till en bättre position och såg på då den vithårige krigaren hade galant klättrat upp på lindormen och spetsat lindormen i nacken.
Lindormen sjönk till marken med ett brak, ett vrål efter det andra, och sedan tyst. Det enda som hördes nu var de skrik och panik, ljudet av krossade fönster från när de bränder som ägde rum i stadens hus. Thelgarn såg sig omkring, den äldre stod något utanför värdshuset, den vithårige krigaren på andra sidan lindormen, där han landat och tagit skydd från vad han åstadkommit i bestens nacke sekunderna innan. Själv stod Thelgarn med den unga kvinnan vid väggrenen och inspekterade besten.
Thelgarn tog sin yxa och högg det under lindormens huvud, djupt, och drogt segt upp den tillbaka..
“Vad i hela dvärgaminne var detdär” utbrast han och tittade frågandes på de tre andra främlingarna utanför värdshuset.
“Är den.. död?”
-
Eldel skyndade sig fram till de andra stridskämparna. Den unga kvinnan var nedspruten av mörkt, tjockt blod och dvärgen gick hade fått lite dammstänk på sig från kullerstenen, men i för övrigt verkade de oskadda. Bestens kropp låg stel framför dem. Eldel petade provokativt på det som återstod av djuret. Men den verkade inte vilja röra sig.
“Japp, den verkar definitivt död”, svarade Eldel tankspritt. Sedan tystnade han för sig själv.
“Har ni någon aning vad är för något? Jag aldrig i mina år sett något liknande”
-
Kvinnan satte tillbaka sin stora yxa på ryggen. Såg ner på sina nedblodade kläder och drog sina händer över dem. Som för att få bort damm och smuts. Inte för att det hjälpte. Hon hade inget svar på deras frågor utan kastade en blick mot mannen med det silvriga håret och de gula ögonen. Hon hade hört om hans sort. Häxkarlar.
“Jag antar att häxkarlen där vet det, eller så förblir det ett mysterium” sa Vinga simpelt och korsade sina armar. För att sedan skrocka till lite och se på den döda varelsen framför dem.
“Det är då ingen drake åtminstone.” påpekade hon, igen rak på sak. Nästan som hon hade funnit det hela en aning roande.
-
Arand torkade bort svett från sin panna med ärmen, och drog några djupa andetag för att stabilisera sig själv. Han sneglade hastigast mot de andra, och mot folket som sprang omkring. Ingen hade riktigt tid att stanna och se på vad som skedde, de hade trots allt eldar att släcka. Långsamt, kanske lite bittert, gick han till besten och lade sin ena fot lite brutalt på bestens nacke, och drog ut svärdet. Som någon jävla hjälte från sagorna… Han torkade av svärdet på bestens kropp innan han förde in det i dess skida på ryggen igen. Och nu kommer jag knappast få betalt heller…
‘Det är en lindorm, eller wivern som de kallar dem här i trakten.’ sa han rakt på sak. ‘Men vanligtvis sprutar de inte eld, så något är fel… En mutation, men nej det är för osannolikt. Magiska experiment…’ han funderade högt mer än att tala till dem och skakade på huvudet.
‘De är skygga för människor, men attackerar gärna får och boskap. Detta är inte normalt beteende.’ -
Thelgarn lyssnade på vad denna såkallade “Häxkarl” hade att säga. Så vek han in: “Jag har io läst kring dessa varelser i de bibliotek i Celeras, men som den gode häxmästaren här påpekar, är det ju besynnerligt att en boskapskär lindorm skulle ha något intresse att återta sig ett besök här. Och inte har väl någon av oss någon fårskalle i släkten” Thelgarn skrockade för sig själv åt sin lilla humoristiska insyn i det hela.
Thelgarn harklade sig och fortsatte “Om det nu inte är den en vanlig lindorm, utan kanske en ‘muterad’ lindorm, som häxmästarn här påstår att det kan röra sig om.. vem i hela friden kan ha sådan mäktig magi eller resurser för att göra något sådant?”
Thelgarn stog där han stod och dammade av sina axlar och ärmar från dammet och diverse andra inälvor från lindormen, sedan putsade även han sin yxa och lade den sedan på sin rygg, och sa:
“Mitt namn är Thelgarn, Thelgarn Åskyxa, från Narnbadihr, Dunderdvegrr..” och sträckte ut sin näve likt en hälsning.
“Vem må ni vara, stridskamrater?”
-
“Eldel, jag är Eldel”, svarade mannen som uppenbarligen var någon slags trollkarl. “Jag kommer från norra Älvskogen”. Bara orden av hans forna hem fick nästan hans ålderstigna ögon att börjas tåras. Hur många av hans vänner skulle finnas kvar att möta honom? Och hans dotter? Levde hon ens? Han hade inte sett henne på två decennier… Han försökte skaka av sig den där labila känslomässigheten. Det bara för att han var trött.
Dvärgen sträckte ut sin hand i vad som verkade vara en hälsning. Eldel omfamande näven och skakade ivrigt på den. Det var väl så man gjorde i den här delen utav världen? Han började känna sig exalterad. Kanske skulle detta trots allt bli ett lämpligt avbrott på det uppdrag han hade blivit tillvisad. Han behövde verkligen något annat att tänka på.
-
Halvt som halvt lyssnade Vinga på vad som nämndes om besten som låg död där framför dem. Inte allt för intresserad, varelse som varelse och död var den nu. Så vad spelade det för roll att tala om den nu? Om det inte betydde arbete… så klart. Hon kände lite diskret på sin penningpung som började bli lite för tunn för hennes egna smak. Kanske det skulle bli någon lycka snart?
“Ni kan kalla mig Linn.” sa den unga kvinnan till slut med ett svagt leende och sina armar i kors. Först hade det varit svårt att använda sitt andranamn till tilltalsnamn, men nu var det nästan svårt att tänka sig att hennes namn var Vinga.
Det var svårt att läsa dessa män framför henne, de kändes lite malplacerade på något sätt. Inte för att hon själv riktigt passade in här. Eller kanske nu för tiden, med dessa smutsiga kläder. Tanken på allt smuts som fanns på henne gjorde henne illamående och äcklad.
-
Arand stod fortfarande med blicken på lindormen.
‘Jag är Arand… Arand av Elfdell.’ det sista tillade han mer av vana, och höjde huvudet för att se på dem. Ingen av dem skulle ha hört om den lilla by han kom ifrån.
‘Och detta skulle ha varit mitt pris.’ sa han mer som en eftertanke.
‘Det är mitt trots allt, som monsterjägare och medlem i det Grå gillet, att dräpa monster som dessa.’ han suckade.
‘Men jag antar att vi får dela på belöningen nu, om det blir någon sådan. I krissituationer som dessa brukar sällan någon vilja betala i efterhand.’ förklarade han. -
Thelgarn tittade på den lilla hopen av äventyrare omkring den döde lindormen. “Vad hälsad Eldel, det var en heldel magi ni hade i ärmen där tidigare..”, Thelgarn log och skakade Eldels hand. “Linn? Vad hälsad, och Arand, Elfdell säger ni?” Thelgarn tänkte efter noga om han någonsin hört talas om Elfdell, och inget som han egentligen hade hört talas om i de stora skrifterna “ni får vara så vänlig och berätta om Elfdell en vacker dag, jag är nämligen lite av en lärd skrivare, sådär på sidan om om jag inte då, predikar om Aratheas ord eller slår in skallen lite vett i en vätt” Thelgarn tittade sig omkring, “och någon belöning behöver nog inte Thelgarn ha för att ha slagits mot en best som denna, redan erfarenheten av att beskåda och kämpa sida vid sida med en monsterjägare, en trollkarl, och en ungmö – vad än er titel må vara.”
“Så då kvarstår frågan, vad, vem, varför angriper en lindorm just denna stad, i denna tid, i denna stund. Och är någon sugen på ett stop öl?” Thelgarn klappade sig om magen och tittade på de andra med stora ögon.
-
Han var onekligen tvungen att erkänna att han faktiskt gillade dessa människor runt sig. Kanske dvärgens förslag om öl inte var så dumt?
”Ett stop öl skulle sannerligen inte sitta fel. Det kanske kan stimulera lite tankar kring besten”, sa Eldel. Det var nog den mest logiska slutsats han dragit på hela dagen. ”Jag känner till ett bra värdshus”, sa han stolt och pekade på den lilla byggnaden de just hade sprungit ut ur.
-
Ungmö var aldrig något som hon hade sett sig själv som, det passade henne inte riktigt. Det var nästan som titeln smakade illa i hennes och fick henne att grimasera. Hon satte sina händer på var sin sida av sin höft och granskade männen framför henne. Hon hörde de tala om oroligheter om betalning… varför och vad besten egentligen var. Det hela intresserade henne föga. Fast öl… Det var sannerligen något som väckte hennes intresse, eller kanske snarare törst. Trots allt hade hon inte fått ta en sipp av sin öl innan och det hade kanske gjort henne lite bitter.
“Öl, då talar vi om de rätta sakerna.” sa hon, kort och med en bestämd nick som sa att det inte riktigt var något att tala om förutom det helt enkelt.
-
Arand såg på dem, och funderade hastigt över deras förslag. Öl medan byborna försökte släcka eldar, och hjälpa de krossade under husrester eller skadade av lindormen? Det lät aningen absurt, men dessa tre verkade inte riktigt så medvetna om vad som hände kring dem. Däremot skulle byborna knappast vilja ha hans hjälp även om han erbjöd den, så han ryckte på axlarna.
‘Varför inte?’ frågade han, och himlade med sina gula ögon, innan han gick mot värdshuset som själv fått lite sotig fasad av allt som skett. Han vände sig mot värdshuset, och ignorerade åskådarnas fascinerade och storögda blickar på gruppen som precis dödat det drakliknande monstret. Vid en liten pojke stannade Arand, la en hand på hans axel och ett mynt i hans hand.
‘Spring och meddela borgmästaren att Arand av Elfdell dräpte monstret och förväntar sig betalning enligt vanlig taxa.’ sa han, då pojken bara storögt stirrade på monsterjägaren klappade Arand honom lätt på ryggen.
‘Gå!’ och med det sprang pojken, och han själv steg in i värdshuset. -
Thelgarn nickade stolt, Öl det är minsann något som smakar efter en kamp, vem vi har ju gjort vårt, nu får stadsgarden göra sitt med att släcka och rädda folket ur husraset, Tänkte Thelgarn. Inte för att vara självisk eller något, men att döda ett vidunder som en lindorm tar ju nog ut på krafterna, även om allt kändes som det var över i ett ögonblick. Inte hade Thelgarn tänkt sig att han skulle möta ett sådan äventyr med att besöka en sådan idyllisk och, för Thelgarn, obetydlig stad.
Thelgarn såg när Arand gav den lille pojken ett mynt, vad är nu detta? vanligtvis ger man ju slantar åt.. hmm.. Thelgarn tänkte inte mer på saken utan följde Arand in till det, väl rekommenderade, värdshuset de just stigit ut ur.
Väl inne i Värdshuset så möttes de av ett damm av både aska och.. damm, tumulten av det som hänt, kaoset, människorna som sprungit och kaotiskt och i panik försökt ta sig i skydd hade gjort värdshuset till ett slagfält. Värdshusvärden och hans tjänare höll i största mån på att röja upp, lyfta upp stolar och bord, och med kvast och trasor försöka få de omkullfallna borden och stolarna att inte färga av sig av aska och damm.
Thelgarn gick fram till bardisken och frågade efter ett av värdshuset största stop, för nu skulle det allt sitta med det. Thelgarn hittade också den mat han hade lämnat efter sig när kaoset börjat.
“Slå er ner go vänner, för nu ska här ätas och firas för den segerkamp vi just bekämpat.”
“Skål!”
-
“Ja skål på er!”. Eldel hade höjt sin sejdel glatt. Ölet smakade nästan lite jordigt, precis som den gången han hade varit i Iselem.
“Vart är ni på väg egentligen?”, frågade han svävade. ”Själv är jag på väg till Nirsjön för att hämta…”, han hindrade sig själv. Han kunde ju inte berätta allt för dem, han hade trots allt bara känt dem i en kvart.” För att hämta något väldigt speciellt”.
“Vart sa ni att ni var ifrån?”, frågade Eldel. Hans kunskapstörstande ögon började granska dem glupskt.
-
Lite krampaktigt höll Vinga i sin ölsejdel. Den här gången tänkte hon inte släppa sin öl, inte för någon. Speciellt inte för något jävla monster. Hon lät den bittra drycken rinna ner för hennes strupe och släcka hennes törst. Det märktes att hon hade rört på sig mycket och länge. Speciellt innan det där monstret hade kommit i hennes väg. Hon deltog inte direkt i samtalet, lite för disträ i sina tankar.
Eller snarare var de så att hon inte tänkte på något. Om det nu var möjligt. Det tycktes som om alla andra kvinnor inte hade den möjligheten. Frågan som den äldre mannen ställde henne var svår att besvara. Mest för att det var ett ämne som hon helst hade velat undvika. Lite diskret höll hon för sitt familjeemblem, en röd sköld med en silvrig drake kring ett svart svärd. Det var trots allt ett ganska välkänt märke, även om det såg lite risigt ut efter hennes resor.
“Inte härifrån.” sa hon simpelt och harklade sig för att ta sig ännu en klunk av ölen.
“Det är väl uppenbart?”
-
Arand själv sträckte på nacken något då han satt sig. Nog för att han var van med sådana akrobatiska rörelser, men det tog ändå på krafterna att slåss så som de gjort. Något trött och tyst satt han på sin plats med sitt stop, och drack några djupa klunkar. Liksom Vinga var han kanske något tystare av sig bland okänt sällskap.
‘Jag tar mig dit där arbete finns.’ sa han, enkelt till sist. ‘Sådant är det för oss i Grå gillet.’
-
Thelgarn skrattade grovt och slog gång på gång i sig klunk efter klunk. Dunkade Arand i ryggen, som en krigsbroder bör göra efter en kamp som de just utkämpat. “Vänner, vi har ju just kämpat ett monster, och kommit helskinnade ur det, var lite muntrare, har vi inte gjort vårt? finns det för oss mer att göra? förvisso” började Thelgarn “förvisso kan vi söka i vad detta monster hade för illvanor att trampa in här, i denna idylliska stad, och bränna ner halva distriktet..”. “förvisso kan vi söka i vem som kunnat förorsaka detta, och ställa dem inför rätta, kanske en..” Thelgarn knäppte med fingrarna i luften för att komma på vad han hade på tungan “.. mörk magiker? en såndär av banlyst bakgrund, vem annan hade haft en sådan kunskap om ett sådant monsters korrupta hjärta? Vem kunde göra denna.. lindorm, göra så mycket skada.. är dessa inte skygga och skulle inte ha tagit sig ann att gå och bränna upp en stad som denna utan ett korrupt hjärta?”
Thelgarn citerade några ord från Arateas bok, från huvudet. “Vore det inte då bättre för oss att inbringa ett ljus i det mörker som korrupt har framdykit i denna stund? Finns det inget som ljuset från Arateas ljus som kan frambringa ett helande och övergripande ljus så att vi kan se det vi inte ser nu?”
Thelgarn hade fått lite för mycket av dendär alkoholen, han blev alltid lika predikande och pratsam efter ett par stop. “Kaelred?” frågade Thelgarn och såg på Linn, “Jag har varit i Kaelred en gång, har jag ett minne av, ett par år sen, vackert rike, Kael Gerin, inte sant? Själv är jag, Thelgarn, ursprungligen från Narnbadihr, öster om Zirthimar. En dvärgaboning som nu tyvärr är under Vättars vidriga, smutsiga.. ja.. I Celeras, invid de vita bergens fot, där har jag och mitt släkte sin nya boning, och där har jag mitt tempel för Arateas. Själv är jag en av de grundande i det templet, en Dunderdvegrr. Varför jag är här, en dvärg i Karm, kanske inte den vanligaste synen, jag söker en relik, och kunskap om detta välkända riket i öst”
Thelgarn kände hur en stor rapning var på väg, “ursäkta mig” groggade Thelgarn och vände upp huvudet och bröt ut den mest dvärgiska rapning i värdshuset, till och med de kvarvarande glasrutorna skallrade i det våldsamma rapningsvrålet.
“Bwahaha”, Thelgarn skrattade högt och drog i sig ett till stop.
“Var var vi?..” frågade Thelgarn..
-
“I en by strax söder om Kungsskogen”, svarade Eldel utan att förstå den faktiska frågan. ”Och vi är fortfarande där”, tillade han betänksamt. ”Jag har tyckt mig höra bekymmerliga skjut medan jag vandrat genom Kungsskogen den senaste månaden, kanske det har någonting med detta att göra?”. Eldel började att försvinna in i sin egna tankegång samtidigt som han försiktigt surplade på sin mörka öl.
-
Ögonen mörknade något på Vinga när dvärgen nämnde Kael Gerín. Hon höll ett mer krampaktigt tag om sin öl och släppte handen från sitt släktemblem. Som om hon inte längre brydde sig om det. Trots allt, måste väl dvärgen ha haft ett öga på det trots allt hade hon inte sagt vart hon var ifrån. Hon muttrade några svordomar och försiktigt drack hon ett par större klunkar från ölstopet. Såg besviket ner på det tomma ölstopet som hon föste ifrån sig med en sur min.
“Kaelred är den renaste staden som finns, men adelsmännen och kungahusen smutsar ner den, som alla andra städer” muttrade hon irriterat för att sedan harkla sig.
Hon kunde inte annat än le åt den äldre herren sätt att besvara frågan så bokstavligt. Samtidigt som hon väntade på att häxkarlen skulle ge sitt svar. Det var han som kunde något om vidunder, inte hon. Nå, förutom drakar vill säga. Men det var inte det som det var…
-
Arand reagerade inte så mycket på dvärgens dunkande förutom ett lätt leende, och en skakning på huvudet. Denna Thelgarn var en lustig figur, så lustig att han till och med fick ett litet leende på Arands annars allvarliga ansikte. Samtidigt kunde han inte helt neka att det fanns någon slags visdom och sanning i orden som sades. De hade nyss dräpt ett monster, men det var bara symptomen och inte orsaken. Och hans uppgift var att skydda folk mot sådana hot – mot betalning givetvis.
‘Vi får väl övertyga borgmästaren om att det är i deras bästa intresse att vi… utreder saken.’ sa han, och skakade på huvudet. Han var inte en som jobbade med andra, och visserligen hade de visat sig stridsförmögna. Åtminstone alla förutom magikern, som han gav en något skeptisk blick.
‘Men om vi tar an oss ett sådant ärende är det jag som är expert på monster som tar ledningen. Det finns faror därute som ni inte har någon aning om.’ sa han, allvarligt. Han höjde ett ögonbryn åt dvärgens rapning, och hummade lätt.
‘Jag trodde ni dvärgar hade en annan gud, men jag kanske har fel?’ frågade Arand fundersamt. Inte för att han någonsin lagt för mycket värde på gudomligheter, samtidigt som han hade sett för mycket övernaturligt i sitt liv för att kunna avfärda sådana föreställningar helt.
Att ta trollkarlens ord seriöst var svårt, trots allt verkade mannen inte helt närvarande och stabil.
‘Har du sett någonting underligt, eller bara hört?’ undrade han, och gav Vinga en blick då han kunde se att hennes uppsyn mörknade något då dvärgen talade om Kaelred. Men det var inte hans sak att lägga sig i folks bakgrundsberättelser.
You must be logged in to reply to this topic.