- This topic has 10 replies, 3 voices, and was last updated 1 år, 8 månader sedan by
.
-
Mycket hade hänt på bara några timmar. Men det var allt som behövdes för att Alithea skulle se ut som en helt ny person. Kanske hon också var det, återfödd på ett vis? Hon hade fallit från Celeras tak som så länge varit hennes hem, hemmet för en gatuflicka som varit så smutsig att hon blivit en del av stadens exteriör. Allt som hade behövs var fallet, som tagit henne i famnen på den märkliga kvinnan Salt som gett henne ett ordentligt mål mat, en balja att tvätta sig i och nya kläder.
Ett par bruna linnebyxor, en benvit skjorta med luftiga ballongärmar och ett skärp – allt alldeles för stort men till den mån att det såg modemedvetet ut då hon kavlat upp ärmar och byxben. Bara dagen innan hade hennes hår varit så smutsigt att det varit brunt, idag var det silverblont och hennes klara isblå ögon sken inte som diamanter i ett smutsigt ansikte, utan sjönk mera ihop med hennes ljusa hy.
Det var märkligt att gå på gatorna nu, utan att få sparkar och svordomar riktade mot sig. Bara genom att vara ren och ha rena kläder var hon plötsligt en del av folkmassorna, och inte något oönskat som en råtta eller duva. Det var så märkligt att det nästan kändes olustigt för den drygt 12-13 åriga flickan att röra sig där och inte längre vara osynlig som hon varit. Men drakungen Isindr var en tryggande närvaro i hennes medvetande, där draken följde med längs med hennes färd på de närliggande taktopparna och flaxade vingarna för att skutta mellan hustaken så som de övat. Hon längtade redan tills Isindr skulle vara stor nog att kunna flyga ordentligt, men än var inte dagen här. Konstant skickade hon vad hon såg och kände nere på gatan åt drakungen, så som om draken själv var där nere med henne.
De skulle möta Salt senare igen vid värdshuset, men en dag ville hon spendera här på gatan nu med sin nya klädsel som hon inte behövde skämmas för. Lite spänd blev hon plötsligt då hon såg bekanta ansikten bland gränder, gatubarn som varit hennes rivaler och fiender, men som nu inte kände igen henne och ignorerade henne.
-
Thea gick längs gatan och drog ett djupt andetag, andades in alla dofter hon kunde känna. Någon som bakat bröd och lagt på fönsterbrädet för att svala av. Lukter av blommor, några djur och någon med någon parfym som luktade gott. Hon älskade att röra sig bland människorna, de hade alltid så mycket för sig och lagade så god mat. Farsinationen över människorna var mer än hon kunde beskriva, hur så många saker kunde driva dem framåt. Girighet, lust, hunger, glädje eller ren överlevnadsinstinkt.
Hon påminde lite av en pirat där hon gick, ett par högre kängor med elegant snörning, ljusbruna byxor med tre olika bälten i midjan. Där fanns det någon penningpung, ett svärd och lite andra påsar med okänt innehåll. På överkroppen hade hon en vit luftig skjorta med snörade underarmar och en korsett. Hennes hår var blont och långt med någon fjäder och pärla som prydde och så givetvis hade hon hennes underbara hatt på sig. Under den kunde man skymta en tygbit i något mönster och läckra färger. För henne skulle egentligen bara tygbiten skymma hornen som prydde hennes huvud.
Folk började alltid bete sig märkligt när de såg dem, dessutom hade hon svårt att läsa människorna och syftet bakom deras närmanden vilket gjorde det svårt att veta vad de tyckte om dem.
En vindpust kom förbi och svepte med sig en doft hon inte tidigare känt, det luktade ungt, som en bebis, hon stannade på gatan och höjde de gyllene ögonen, försökte lokalisera vart doften kom ifrån. Thea upplevde att det var en doft hon kände igen men inte kunde placera. Men vad var det ? och framför allt vad utgjorde den?
-
Isindr kände sig uppspelt att se Alithea gå bland folk som hon gjorde nu. Isindr kröp bland lådor och kanter på hustaken för att få så bra överblickar av hennes position som hon kunde, och smittades lite av känslan som Alithea bar på där hon gick. Det var väldigt glädjande att känna sig välkomnad, normal för ett ögonblick, även om känslan egentligen var Alitheas, och även om det egentligen bara var tillfälligt. Visst fanns det en chans att det kunde bli permanent, kanske om de begav sig till Spillerhamn, men Isindr vågade knapp hoppas.
Hon hoppade från hustak till hustak, kröp lågt, men kunde inte låta bli att kika ut varje chans hon fick ändå. Det var väldigt lyckligt att dessa varelser sällan blickade upp mot skyn, för vad hade de för anledning att göra det egentligen. Hon var tyst, snabb och liten. Nåja, relativt liten.
Snart dock stannade hon upp och backade undan, till takets mitt. En plötslig känsla fyllde hennes sinne och hon kände sig orolig för ett ögonblick. “Alithea!” Hon visste inte hur, men en känsla överväldigade henne med ytterst tydlighet. “Jag känner någon annans närvaro än din! Det är inte Salt. Det är någon ny, men jag vet inte vem eller vart.” Isindr hade alltid varit känslig för psykiska intryck från sin omgivning. Inte från allting omkring henne, men när någonting utmärkte sig. Sedan ung hade hon lärt sig att stänga ute allt som inte var välkommet, men det var någonting annorlunda med det hon kände nu. För vad det var värt, delade hon känslan med Alithea. Hon kanske kunde förstå sig på den bättre än Isindr kunde.
-
Celeras var en kaotisk stad, stor som en oändlig skog med hustak istället för träd. Som en av de få städer som verkligen tolererade allt och alla, så länge man kunde betala för sig, fanns här verkligen alla sorters folk och personer så det var få som skulle snegla konstigt på Thea för hennes utseende – förutom att hornen eventuellt avvek lite från normen ifall de skulle synliggöras. Om något som norm fanns i Celeras. De flesta höll sig till sina egna affärer, trots allt, så länge man inte trampade på de mångtaliga gillenas gränser eller la näsan i blöt. Kaoset av snirklande hus med uppenbar influens av invånarnas härkomst – ett alviskt hus där, ett dvärgahem där, ett enkelt trähus där, en vacker stenbyggnad tillhörande en förmögen handelsman där, och så vidare – bildade en märklig symbios. Ovan allt detta tornade det påmpösa citadellet där stadens Nio fingrar styrde staden.
Inte långt ifrån den piratliknande personen vandrade Alithea, med Isindr som en följeslagande skugga på taken. Än så länge var hon olyckligt ovetande om vad som skulle komma, utan var helt fokuserad på sin egna upptäckt och känslorna hon delade med drakungen. Men deras lyckliga tillstånd färgades av en känsla som Isindr kände före henne.
‘En närvaro?‘ frågade hon i deras delade sinne. Hennes blick for hit och dit.
‘Vardå?’ men innan hon knappt han ställa frågan gick hon rakt in i Thea och föll med en duns till marken. Skrämd blickade de isblå ögonen upp mot personen som vid första anblick liknade en pirat, men liksom Isindr kunde hon nu känna att från denna personen radierade en närvaro och ett medvetande som var annorlunda än de flesta personer i deras omgivning.Gatubarnsinstinkten tog över, och snabbare än en fågelunge skrämd till flykt var hon uppe på fötterna, rusade genom folkmassor som svor och gormade sig då hon fick någon att tappa balansen, eller bara skrämde dem med sin framfart. Kvick och vig som en klättermus skuttade hon upp på några korgar med varor som var ställda mot en husvägg, och snart var hon uppe på taken med Isindr.
‘Kom!’ gapade hon åt drakungen och viftade frenetiskt, då hon såg Isindr på hustaket bredvid, en gränd mellan dem. Hennes hjärta slog fort, hon visste inte varför men något sa åt henne att det var bäst att smita. -
Det var en märklig känsla, som om hon kunde känna närvaron mellan en nej flera personer på ett sätt hon inte var bekant med. Hon försökte att minnas om hon tidigare haft känslan i kroppen men kunde inte återkoppla något. Visserligen var hennes minnen ganska vaga om hennes bakgrund efter en stormig natt ombord på en båt; permanent minnesförlust som läkaren hade sagt. Men hon visste inte om det stämde, hon såg ju alla minnen men de var bara suddiga, ansikten, instrument, fester, båtresor hade som en slöja av dimma över sig. Men känslorna kopplade till minnena var desto starkare.
Thea ryckte till lite och tittade ner mot den lilla som gått in i henne och med förvånad blick började sträcka ut handen mot henne.
“men oj, hur…” längre hann hon inte innan den lilla tog till flykten och då slog det henne, ju längre flickan sprang ju mer försvann känslan. Det var flickan! Som om hon blivit stucket av ett bi ryckte hon till och satte fart efter flickan. “vänta!” snabbt kastade hon en blick på marken där flickan varit så barnet inte tappat något i farten.
Hon var snabb, men inte fullt så van att springa mellan ett myller av folk i olika storlekar vilket gjorde henne lite långsammare än vanligt, men det gjorde inte supermycket, så länge hon kände närvaron var hon på väg åt rätt håll. Blicken svepte över folkmassan, sökte efter henne och följde den märkliga känslan.
-
Hur än Alithea försökte springa var det som om närvaron följde henne, en närvaro som nu efter kontakt kändes omöjlig att känna. Att hon ens missat den till en början var svårt att förstå, men kanske var det bara det unga otränade sinnet som ännu inte var van att känna sådana saker förutom från draken hon hade ett band med. Hennes egna sinne fylldes av något svagt från den främmande närvaron. Ett stormigt hav? Hon försökte skaka bort den andras minnen, och inte dela av sig med sina egna, men kanske skulle Thea se ett liv på gatan, och hur hon stulit drakägget hon trodde var en juvel. Drakungen och hon hade skapat ett band, och hon skulle göra vad som helst för att bevara det.
Främlingen ropade på henne att vänta, men hon ignorerade det.
‘Isindr!’ ropade hon igen, otåligt, och gestikulerade framåt över havet av hustak, mot den fattigare delen av staden där det var lättare att skutta över tak, åtminstone om man var van på fötterna som hon var. Till sist lyfte hon upp drakungen i sina armar, Isindr var stor men inte så stor än, och hon rusade och rusade, hoppade och hoppade tills hon hittade en trång plats mellan två sneda husväggar där hon kunde krypa in i mellanrummet. Fångad, men med lite tur liten nog att inte hittas. Om inte kvinnan hon stött på skulle kunna söka upp dem med hjälp av känslan av hennes närvaro. Hjärtat slog fort.
‘Är hon borta?’ viskade Alithea till Isindr. -
Thea sprang, eller snarare halvjoggade förbi byggnader, in och igenom gränder för att jaga efter känslan eller ja, flickan. Hon kunde inte förmå sig att låta henne komma undan, vad var det som gjorde att hon kände som hon gjorde. Plötsligt stannade hon upp, hon såg gränder flasha förbi ögonen. folk som satt ihop kurade längs väggar som försvann lika snabbt som de dykt upp, ett ägg; vad var det här. Hon skakade på huvudet för att få bort det.
Efter ett tag verkade hon tappa spåret av flickan, eller ja åt vilket håll hon skulle gå. Däremot hade hon ännu känslan, men oavsett hur hon vände och vred på det kunde hon inte längre hitta en väg att gå där känslan inte blev svagare. Funderandes vände hon blicken uppåt, kanske var svaret simplare än hon tänkt sig. I en bakgränd hittade hon lådor stora nog att ta sig upp på taken och blickade ut över havet av tak. “wow” mumlade hon. Den bitande farcinationen återkom och gav henne ett slags lugn, hur kunde människorna tillåtas bygga så många olika strukturer på ett sånt caosaktigt sätt. Det var vackert på något vis.
Hon log och började gå över taken. Kanske skulle flickan uppfatta att hon var påväg mot hennes gömställe. “Flicka? Kom fram, jag är inte farlig. Du tappade din penningpung” Hon trodde i alla fall det var hennes. Det kunde lika gärna vara någon annans hon hittade i just den stunden flickan tagit till flykten, men hon utgick att det va hennes. Hon rörde sig mot de två sneddade husväggarna.
-
Isindr klängde sig runt Alithea, lindade ben och svans omkring henne, vilket kunde i förbifarten kanske tolkas som ett märkligt mode, men helt enkelt snärjde hon sig fast i sin kära vän som bar på henne. För ett ögonblick fanns det ingenting annat än dem, en trygghet utan dess like. Men såklart, sådant var inte fallet, de var jagade.
Väl undangömda började Isindr lossa sig själv från Alithea och kröp upp bredvid henne, stirrande mot enda ingången till gömman. Isindr hade lärt sig, kanske till och med tränats att anta att alla de inte kände var ett hot, så hon var redo för strid, men i bakhuvudet gnagde känslan att de inte var i någon fara.
“Nej,” Viskade hon tillbaka till Alithea, vilket kändes överflödigt när man kunde höra främlingens röst tilltala Alithea. “Men kanske kan vi lita på henne?” Hon kunde inte motivera varför, så hon nöjde sig med det lilla hon sagt. Om hon inte visste varför hon kände så, fanns det ingen anledning att finna tillit i känslan. “Ska jag bita henne i ansiktet?” Viskade hon försiktigt, hennes hjärta bultandes hårt och otåligt i väntan på att främlingen skulle dyka upp framför dem.
-
Alithea tryckte sig så långt in hon kunde då hon hörde stegen och rösten, visst kanske rösten lät behaglig och snäll om hon tillät sig lyssna – men känslan var vad hon fruktade. Aldrig hade hon känt något sådant förr, förutom med Isindr.
‘Lita på henne?!’ utbrast Alithea i deras sinnen. ‘Varför?’ hon kunde inte förmå sig att känna trygghet i känslan, men nu då de satt där stilla kunde hon inte heller rå för att känna att de inte var så hotade som då de mörkt klädda männen jagat dem. Hon fick ge sig något efter Isindrs instinkt, men inte helt. Trots allt var de något fångade där.
‘Om du kommer för nära blåser vi eld på dig!’ varnade hon främlingen som närmade sig dem.
‘Vad vill du, vem är du?’ frågade hon, kvickt, som om att dra bort ett plåster snabbt. -
Thea stannade där hon stod, hon ville inte få eld sprutat på sig, även om hon inte var speciellt rädd för elden. Det hon var mer rädd för var att skrämma flickan. Hon stod tyst en stund innan hon satte sig i närheten av deras gömställe inte så långt bort att de behövde skrika om de ville prata men heller inte så nära att de borde känna sig hotade.
“Mitt namn är Thea, jag är egentligen bara på genomresa genom staden.” hon tystnade en stund innan hon skramlade lite med penningpungen hon höll i handen “Jag tror du tappade din penningpung när du krockade med mig innan, jag tänkte ge tillbaka den” hon log där hon satt, hennes röst var vänlig, mjuk och mild. Hon ville fråga om bandet hon kände men tänkte att hon kunde vänta lite innan hon gjorde det, helst tills flickan kom fram frivilligt.
Hon tänkte tillbaka på när hon var barn, hur rädd hon hade varit för andra som inte var som henne, mest var det gestalter som återskapade sig i minnena, folk utan ansikten, bara den hotfulla känslan av att vara annorlunda och bli stirrad på.
-
Märkliga bilder började visa sig i Isindrs sinne, bilder hon inte riktigt under urskilja, men känslan var stark och hon av någon anledning börja tycka synd om personen utanför, började känna en ensamhet från henne och efter bara en kort stund av tystnad i väntan på att Alithea skulle säga någonting så ville Isindr inte längre vänta, utan pressade sitt huvud mot Alitheas rygg, och började trycka på henne för att ta sig ut ur gömstället. Inte med nog styrka för att tvinga ut kompisen, men med mycket nog för att visa att det var någonting hon ville att Alithea skulle göra.
‘Kom igen Allie, jag tror inte det är farligt,’ Sa hon med falsk övertygelse. ‘Jag har en sådan där magkänsla vi har pratat om.’ Hon hade sällan, kanske aldrig litat på sin känsla tidigare. Gatulivets logik, de jagades resonemang var allt som hade lett henne tidigare, men den här gången ville hon lite på sin känsla. Däremot ville hon inte gå ut först. Lite fegt kanske, men hon var trots allt väldigt ung fortfarande. Dessutom var Alithea betydligt mer talför.
You must be logged in to reply to this topic.