- This topic has 135 replies, 4 voices, and was last updated 2 år, 10 månader sedan by
.
-
Den lilla lappen hade varit prydligt ihopvikt och skriven med en snirklig och lika prydlig handstil. Den hade levererats i person av en liten Me’erisisk flicka som stått vid malströmmen och väntat på Wreax Siturios och meddelandet däri var simpelt.
Möt mig på Den Gyllene Sköldpaddan,
Aine.
Att införskaffa informationen som tagit henne så långt hade inte varit lätt och hon hade fått spendera mer tid än hon kanske vanligen föredrog på denna plats under havet, men uppdragets natur gjorde det nödvändigt. Så hon hade observerat och väntat. Tålamod var en dygd, hade hon hört.
Sittandes vid ett bord på värdshuset Den Gyllene Sköldpaddan så var det omöjligt att se skillnad på henne och den riktiga magikern vid namn Aine. Givetvis hade hon sett till så att deras vägar inte skulle korsas just denna kväll, det hade trots allt kunnat ställa till en mängd problem. Så ikväll var det bara hon, en perfekt kopia av den verkliga magikern, med kastanjebrunt hår och azurblå ögon, och framför henne på bordet ett glas fyllt med vin. Hon skulle kunna få vänta ett tag, Wreax var ökänd för att vara aktsam, men efter att ha observerat honom i dagarna innan han reste iväg till Kaldrland så visste hon att han hade en svaghet för just denna kvinna, denna Aine som hon nu efterliknade så perfekt. Om någon kunde locka honom någonstans så var det nog hon, så hon väntade. Väntade med de slanka händerna korslagda framför sig på bordet och blicken riktad mot värdshusets ytterdörr.
-
Skeppet som Wreax hade lämnat Antrophelia med hade återvänt bara några veckor senare. Väl vid hamnen var han på ett ovanligt dåligt humör då han steg ut ur skeppet. Han såg sig omkring, och en ung man stod i en icke soldat-lik givakt. Han tog inte direkt ögonkontakt med Wreax, utan hade sin blick fäst mot marken. Förutom den unga mannen, skeppets besättning, och Wreax själv, var det inte mycket folk i närheten. Han blev dock förvånad av den lilla Me’erflickan som kom med meddelandet. Han talade med en mild ton till flickan. “Vad har du där? Tack ska du ha, lille vän.” Han tog emot meddelandet från henne, och hon gav honom ett leende medan hon skuttade glatt iväg. Wreax ögon följde flickan en stund, men han såg nu mot den unga mannen istället med en obelåten blick.
“Pojk, var är min droska? Ni borde ha fått meddelande om att jag anländer idag.” Mannen svarade utan att lyfta sin blick från marken. “Herr Bläckspindel, jag…”, började han, men blev avbruten av en öppen handflata i ansiktet som fick honom att falla åt sidan, på båda knän så att hans händer stödde honom, men tog snabbt i med andra handen över sitt ansikte. “Låt detta vara er första varning. En till får ni inte.”, sade han till den unga mannen. Han öppnade meddelandet som han hade fått, log inombords, och blev på betydligt bättre humör. “Dessutom behöver jag inte droskan nu, jag går istället.” sade han sen, innan han chasade iväg mannen som lydigt gick iväg.
Han fortsatte sin väg till Den Gyllene Sköldpaddan, där han såg den han trodde var Aine vid bordet. Han gick fram till henne, och gav henne en kyss innan hon hann stiga upp ur bordet. “Jag är lycklig att se dig, Aine. Är allt väl med dig?”
-
Ett leende hann sprida sig över hennes läppar när hon äntligen fick syn på honom, ett leende som bara blev bredare när han så villigt klev fram till henne och böjde sig ned för att kyssa hennes läppar. Så enkelt hade hon inte trott att det skulle gå! Hon hade räknat med att behöva jobba lite mer för sitt pris, men han överraskade henne.
Hennes läppar var kalla och de skulle lämna en någon bitter eftersmak i hans mun, ett faktum som hon hoppades att han skulle förbise, åtminstone de få minuter det skulle dröja innan giftet spridit sig tillräckligt långt genom hans kropp för att göra honom… Hanterbar.
”Wreax, jag började tro att ni inte skulle dyka upp”, svarade hon spinnande, med en röst som inte helt lät som den borde, men det var nära nog för att den som inte redan var misstänksam skulle kunna bortförklara det som en förkylning eller något liknande.”Allt är väl med mig. Hur var er resa?” Frågade hon innan han hann fundera mer över de kalla läpparna och den bittra smaken. Kanske var det bara vinet hon druckit?
-
Wreax log till den han trodde var Aine. “Jodå, det gick väl även om allt inte gick som väntat. Men Kaldrland var vackert den här tiden av året. Du skulle säkert ha gillat det!…”
Vänta lite. Något i hennes blick var annorlunda. Kyssen var egendomlig i jämförelse till de tidigare. Hennes röst lät som att den varit ovan att tala. Han började först känna en viss avsmak medan han talade. “Kanske vi nån gång…“, fortsatte han, men hejdade sig nu då hans misstänksamhet sköljde över honom. Varför skulle Aine ha haft en ung flicka att leverera honom ett meddelande när han aldrig skickat meddelande till henne innan? Det fanns inga orsaker för henne att ha väntat sig för honom att uppenbara sig. Att sitta och vänta på honom… Sen märkte han att Den Gyllene Sköldpaddans ägare eller personal inte var på plats, och att det annars också var tomt omkring.
“Vänta lite… Du…” Sen började han känna av det. Hans ben hade börjat domna. Han steg upp, och välte bordet mot henne så att precis allt skramlade till golvet som låg på bordet. Sen började hans andra ben domna, medan det andra var känslolöst. I en smidig rörelse drog han fram en kniv som han hade i en skida gömd i sin vänstra ärm, och kastade den mot huvudet av denne varelse som han nu var övertygad av att ha lurat honom i en fälla…
-
Det lilla leendet över hennes läppar fortsatte att vara lika behagligt som innan, även när han plötsligt hejdade sig mitt i en mening. Det hade känts alldeles för lätt, men nu verkade hans tankar plötsligt ha hunnit ifatt honom och misstänksamheten nådde hans blick, men det var förstås redan för sent.
Hon ställde sig upp samtidigt som han gjorde det och hann precis hoppa bakåt för att undvika att få bordet över sig. Hon hann dock inte helt undvika kniven som han kastade mot henne, även om hon lyckades rädda sig från att bli träffad i huvudet. Den sjönk istället in precis under hennes vänstra nyckelben och hon drog hastigt efter andan av smärtan. Det gick som en skälvande våg över hennes vackra ansikte och plötsligt var det inte längre Aine som stod där, utan någon helt annan. Hennes uppenbarelse var blek och färglös och kroppen hade inte längre några behagliga kurvor utan verkade snarare avmagrad och senig. Han hade brutit hennes koncentration och vid det här laget var det knappast någon mening att fortsätta hålla illusionen uppe, hon hade redan kommit tillräckligt nära honom.
Med en bestämd rörelse tog hon tag om kniven som satt i hennes axel och drog ut den. Inget blod tycktes följa med, och tyget på den vita tunikan som hon bar förblev vitt. Hon skakade lite på huvudet, och leendet uppenbarade sig över hennes läppar igen, men denna gång var det inte lika behagligt.
”Tskt tskt, vad är det för välkomnande Wreax?” Frågade hon med en röst som nu lät mycket mindre som Aines. Den var lite raspig, som om hon någon gång fått en skada på stämbanden och aldrig riktigt blivit av med den.
-
Hade allt han gjorde med Aine varit ett misstag? Han hade tagit en kort paus från sin vanligtvis mycket försiktiga livsstil för att bli lurad nu på hennes bekostnad. Så typiskt, tänkte han, att han skulle bli bestraffad av sina egna beslut. Han var dock nöjd över att han varit rätt i sin bedömning av att det inte var den verkliga Aine. Det hade varit betydligt svårare för honom att acceptera ifall han hade skadat henne, utav ren misstanke.
Wreax kände hur hans ben blev fullkomligt stela och nedre kroppen med dem. “Helvete…” sade han, då han upptäckte att han inte längre kunde röra sina ben, och han föll bakåt på sin rygg då benen inte följde med hans rörelse. Han kände för hur övre kroppen blev känslolös och stel. Han sträckte sig neråt med hjälp av sin övre rygg som han fortfarande hade lite kontroll över, och fick taget av sitt kedjevapen som han hade på sin midja, och piskade med det våldsamt i luften ovanför honom, men han hade inget hopp om att kunna stiga därifrån – eller att nå Moira med det. Med bordet emellan dem var hon för långt ifrån.
Ett par gånger gick vapnet genom luften, men hans armar slutade samarbeta med honom, och likt en argsint orm som försökte hugga mot sin fiende flera sista gånger innan den inte längre kunde göra det, slutade hans kropp göra motstånd. Han kunde fortfarande röra på sitt huvud, sin nacke och sin mun. “Du hade tur… den här gången, kadaver…” väste han, och fick ett skratt ur sig, innan han stelnade och verkade nu vara fullkomligt paralyserad, även om han inte var död eller medvetslös. Hans ögon var öppna, men även musklerna som rörde dem var stilla.
-
Hans ord fick henne att höja på ett ögonbryn, men hon sade inget riktigt än. Istället betraktade hon honom medan giftet började verka, och när hon var säker på att det var gjort, det vill säga, när han slutade vifta runt med det där opraktiska vapnet, så slängde hon bort kniven som hon nyss dragit ur sin egen axel. Med flinka fingrar fiskade hon upp en liten igenkorkad flaska ur en liten läderväska som var fäst vid hennes bälte. Hon korkade upp den, svepte innehållet, och kastade den åt sidan. Sen såg hon ned på honom där han låg och skakade lite på huvudet åt hans dramatiska sorti.
”Åh, det är inte tur. Det är skicklighet”, sade hon lite torrt, innan hon böjde sig ned och tog tag i hans armar. Hon var inte särskilt lång och hennes kroppsbyggnad talade inte för någon vidare styrka, en trots det så slängde hon upp honom på axeln som om han inte varit mer än en otymplig säck. Hon skulle behöva binda honom när de nått skeppet, men än hade hon gott om tid.
”För övrigt är det oartigt att kalla en kvinna för kadaver”, tillade hon sen, och då kunde hon inte låta bli att skratta lite tyst för sig själv.
Det hade gått lätt att bära med honom till skeppet, värdshuset var inte nämnvärt långt ifrån malströmmen och det var ingen som vågade stoppa henne där hon gick. Några hade gjort en ansats till att närma sig henne, men det hade räckt med en blick för att de skulle backa.
Väl tillbaka på skeppet så låste hon dörren till sin hytt och släppte oförsiktigt ned Wreax på golvet. De skulle inte avgå riktigt än, så hon sysselsatte sig med att binda fast honom vid fotändan på den enkla sängen. Han skulle snart få tillbaka känslan i ansiktet och efter ett tag skulle resten av kroppen följa med, så hon tänkte se till så att han inte skulle rymma. Nervgiftet hade gjort sitt och han skulle må riktigt dåligt i ett par dagar, med dålig balans och yrsel till följd, men om hon inte vidtog åtgärder så skulle han ju kunna fly medan de ännu var på väg, och det kunde hon inte tillåta.
”Jag måste medge att jag är lite besviken. Jag hade trott att det skulle vara svårare… Men ingen skada skedd, vi ska nog ha det trevligt ändå”, sade hon med ett litet leende innan hon med brutal kraft stampade honom över ena benet så att det knäcktes med ett ljudligt plopp.
-
Då hon stampade på hans ben gav han ifrån sig ett stönande ljud som kom från hans inre då hans ansikte snart kom tillbaka i liv. Hans ansikte vred sig med smärtan, och han andades med djupa andetag. Men han verkade sakta få ett leende medan hans blick mötte hennes. “Att ni är odöd är en observation, kadaverkvinna. Jag har hanterat tillräckligt med odöda i mina dagar. Era ögon skulle jag få ett bra pris för. Inte mycket av dig som inte skulle gå åt.” Han spottade vid hennes fötter så fort han fått sin mening till slut. Han såg på sitt ben som nu var brutet och det var tydligt att han fortfarande kände smärta i det oavsett att han var paralyserad. “Du kommer att behöva stampa på det andra också, om du vill hålla mig kvar. Jag är inte en vekling till skillnad från den som du arbetar för.”
Han fick ifrån sig ett hest skratt mellan han stönade av smärta. “Att någon skickat er efter mig berättar att de verkligen är desperata att få tag i mig nu…” Han verkade dock mer intresserad av att få veta vem hon var. “…Men vem har jag äran att bli erbjuden gratis transport av den här förbaskade dag?”, sade han och glodde på Moira.
-
Det lilla leendet och skrattet som lämnade hans läppar förvånade henne en aning, särskilt det faktum att det ens var möjligt för honom att göra det riktigt så snabbt. Hon hade inte trott att han skulle återhämta sig riktigt så snabbt, men så hade hon heller aldrig paralyserat någon som honom förut. Åt hans ord så ryckte hon bara på axlarna och gjorde sen precis som han sagt och förde hårt ned foten över också hans andra ben. Det bröts på samma sätt som det första och om hon fann någon njutning i att orsaka honom sådan smärta så visade hon det inte utåt.
”Jag är ingen amatör”, sade hon med ett litet, roat leende innan hon satte sig på huk framför honom och klappade honom lite på kinden, som om det skulle vara någon slags tröst för att hon precis brutit båda hans ben.
Hennes hand var kall, men beröringen var förvånansvärt mjuk ändå.
”Mitt namn är oviktigt. Dock måste jag erkänna att jag är lite imponerad över er observationsförmåga. Säg mig, vad är det som avslöjar mig?” Frågade hon, uppenbart genuint intresserad.
-
Wreax släppte ifrån sig ett till stön av smärta, och vred sig ytterligare. Hans axlar verkade rycka lite med smärtan den här gången också. Men hans stön lät till hälften som om han var andfådd eller att han blandat i det ett långsamt skratt. Hans ansikte var plågat, hans ögonbryn rynkade, men ett svagt leende var fortfarande på hans mun. “Du kan bryta mina ben, men inte min vilja.”
Han skakade på huvudet. “Det var inte enbart observation… “, konstaterade han, innan han såg henne rakt i ögonen. “…Det var till en viss del omständigheter, även lite erfarenhet. Jag hade en tid sen en burk av glas där jag förvarade de odödas ögon i vatten. Jag samlade dem i Tharmad. De brukade röra sig omkring och stirra på mig medan jag gick omkring då jag var inom deras synhåll. Deras blickar kommer jag inte att glömma…” Sen vände han på huvudet och studerade omgivningen på skeppet där han burits in.
“…Dessutom kände jag att dina läppar var kalla. Mycket annorlunda från den ni valde att efterapa med er illusion.”
Smärtan fick honom att hosta och stöna lite motvilligt emellanåt. “Äh… Kom igen då… Ett förnamn bara. Blidka mig. Mer ber jag inte om. Det ju ingen betydelse trots allt, och dig kan jag inte hata för att du gör ditt jobb.“
-
Bryta hans vilja? Vad trodde han att hon var, någon slags förhörsledare? Tanken fick hennes leende att bli lite bredare, men det försvann ganska snabbt igen och hon reste sig åter upp för att gå och hämta en stol från ett av rummets hörn. Hon drog fram den så att hon kunde sätta sig ned och betrakta honom, för hon hade inga planer på att släppa honom ur sin åsyn riktigt än.
”Ah, förstås. Men det var en bra illusion, inte sant?” Frågade hon med ett litet flin innan hon lutade sig bakåt i stolen så att den nästan tippade över och fiskade upp en flaska vin ur en packväska som låg slängd på golvet. Hon hade uppenbart redan druckit ur den, och nu drog hon ur den illasittande korken, tog en munfull med vin och sköljde runt för att bli av med den bittra smaken av giftet.
”Kalla mig vad ni vill, ni kan säkert komma på något som känns passande, men jag har alltid gillat Iris. Det liksom rullar av tungan på ett trevligt sätt”, svarade hon efter att ha betraktat honom under tystnad ett tag. Att han korrekt identifierat hennes tillstånd bara genom hennes ögon och kylan från hennes läppar var nästan beundransvärt, men kanske hade han, liksom hon, tagit en chans som visat sig välplacerad.
-
Han log åt denne person som nyss brutit hans båda ben. Han låtsades att det inte spelade någon roll, men han hade definitivt flera tankar som gick omkring på hur han skulle få sin revansch på henne på ett sätt eller annat. Men det var trots allt inte något han kunde göra nu – allt det fick vänta.
Han släppte ifrån sig ett plågat skratt “Jadå, illusionen fungerade tillräckligt väl för ändamålet.” Han såg fundersamt på henne. “Iris? Ja. Varför inte. Nog för att det inte är ert äkta namn men det spelar ingen roll. Så Iris, ämnar du att bli kvar här och tala med mig eller? Vart seglar vi idag?”
Hans ögon var trots all smärta kalkylerande och försökte avgöra meningen med allt som skett. “Eller… Om vi inte kan tala om det så kan vi dela berättelser. Kanske något om hur ni dog innan er återupplivning? Måste säga att jag inte haft chansen att tala med en odöd tidigare.”
-
Åt hans ord om att illusionen fungerat så kunde hon inte annat än att le. Det fungerade nästan alltid, i varje fall med män. De var så förutsägbara. Allt som behövdes var ett vackert ansikte och löftet om en kyss och vips så hade de gått rakt in i fällan. Hon hade trott att denna Wreax skulle vara annorlunda, vilket också var varför hon gått till sådana längder att faktiskt välja ett utseende han var bekant med, men i slutändan hade det kanske inte spelat någon roll ändå.
Med en liten, nöjd suck lade hon upp sina ben på sängen som han satt bunden vid och lutade sig tillbaka i stolen.
”Vi kan samtala, om det är vad ni vill, vi har trots allt en lång resa framför oss”, sade hon med samma lilla leende, men dock utan att svara på frågan om vart de skulle.
Hon förde vinflaskan till läpparna igen och drack lite av innehållet innan hon satte tillbaka korken och ställde ned flaskan på golvet bredvid stolen hon satt på. Leendet över hennes läppar hade försvunnit vid hans andra fråga. Det var en ytterst personlig och känslig fråga, en som det tagit år för henne att hantera, och kanske hade hon ännu inte kommit över det hela.
”Givetvis har ni inte haft chansen att tala med en odöd förut. De brukar inte vara särskilt talföra, men det borde ni väl veta, om ni har kommit tillräckligt nära en för att lyckas peta ut ögonen och stoppa dem i er burk, hm?” Frågade hon lite torrt. Hon kunde inte påstå att hon kände någon slags samhörighet med sådana varelser, trots allt var hon själv inte en särskilt konventionell skapelse.
-
Han log svagt till hennes kommentar om de odöda. “Javisst, det är ju så. Ni är ett tydligt motexempel mot mina erfarenheter. De odöda som jag mött som inte direkt anfallit mig av ren instinkt har alltid varit bundna till någon mästare av slag. En svartkonstnär, eller andebesvärjare, bland annat. Ni verkar dock handla relativt autonomt. Får mig att undra…”
Han avbröt sig själv innan han talade mera om saken, och bytte samtalsämne. “Men oavsett. Jag tolkar som att ni vill veta mera om vad som skedde. Jag hade en viss kund som hade sina skäl för att vilja ha de odödas ögon, och vissa andra användbara delar… Jag ställde inte vidare frågor. Mina kunder uppskattar att jag inte gör det. Tharmad har inte en brist på utbud, så jag såg till personligen att få tillräckligt för att fylla beställningen.”
Det var otydligt om han verkligen visste mer om vilket ändamål de odödas ögon skulle användas för. Wreax var en person som var svår att bedöma då det gällde vad han egentligen visste, valde att berätta, eller helt enkelt ljög eller teg om. Han lutade sitt huvud tillbaka mot sängen. Han verkade inte lika plågad längre. Kanske han hade upplevt tillräckligt med fysisk smärta i sin tid för att inte låta det påverka honom så mycket? Det var också svårt att bedöma på hans yttre ifall han kände någon rädsla för sin egen säkerhet, eller för det han inte visste om vad som kunde ske till honom.
“Det var jag givetvis tvungen att göra själv – någon annan kunde ha gjort det fel.” Han lyfte sin blick mot Moira. “Men säg mig, Iris. Det är tydligt för mig att detta inte är första gången du gjort detta till någon. Du har säkert också berättelser att dela?” Hans röst antydde på genuint intresse.
-
Hon kunde inte låta bli att himla med ögonen åt honom när han drog helt fel slutsats och började prata om ett uppdrag som hon knappast kunde ha brytt sig mindre om. Folk hade en tendens att prata alldeles för mycket, även de som egentligen skulle tjäna mest på att hålla tyst.
”Det låter snarare som att ni ville göra det själv”, kommenterade hon drygt medan hon lät sin bleka blick betrakta honom där han satt. Han verkade inte så plågad av sina brutna ben, men nervgiftet satt förstås fortfarande i och dess verkan skulle dämpa smärtan ett tag till, förhoppningsvis tillräckligt länge för att hon skulle få sova utan att behöva höra hans plågade jämmer.
”Om jag ska vara helt ärlig så brukar jag inte behöva ta folk levande, men i ert fall vet jag inte om det är tur eller otur”, svarade hon med en liten suck, som om hon tyckte det var synd att han behövde komma fram hel och levande. Hon skulle inte förneka att hon fann ett visst mått av njutning i sitt jobb, men jakten var bara en liten del av det. Grädden på moset, crescendot, eller vad man nu ville kalla det, var alltid avslutet, ett som hon rånades på denna gång.
”Är det något särskilt ni är intresserad av att veta? Några riktigt obehagliga detaljer kanske?” Frågade hon lite sarkastiskt i samma stund som ett rop hördes utanför hytten, en klocka rang och skeppet ryckte till när det gjorde loss och lade ut, redo för avfärd.
-
Man kunde säga att Wreax talade betydligt mera i situationen än det kunde rekommenderas. Men hans sätt att tänka var betydligt annorlunda från de flesta. Hans armar och ben var fortfarande paralyserade, men hade en del rörelseförmåga i sin övre kropp. Han hörde klockan, men var inte berörd av ljudet. Han var van vid att färdas både i och på hav.
Det hon anmärkte om att han transporterades levande istället för död var han också apatisk mot. “Ni påminner mig om någon som arbetat för mig en lång tid förut. Han brukade hålla de han transporterade likt dockor – Medvetslösa tills det var dags att avlämna dem. Jag vet inte vilkendera jag skulle föredra själv…”
Han ryckte på sina axlar, och han upptäckte genast att gesten orsakade smärta. Hans återhämtning från att vara fullkomligt stilla var snabb men kom inte utan sina kostnader. “Det främsta jag undrar över är varför en odöd som ni väljer att arbeta för någon levande? Varför skulle ni sätta er i en sådan position? Ni lever säkert trots allt på era egna villkor…”
Han var fundersam medan han talade, men såg plötsligt ut som om han hade en Heureka-upplevelse. “… Eller så gör ni inte det. Hur är det, egentligen?”
-
Hans ord fick ett oväntat skratt att lämna hennes läppar, ett lite hest och kraxande skratt, men det var inte helt obehagligt att lyssna till, i varje fall inte om man kunde uppskatta den genuina glädjen däri.
”Åh, Wreax Siturios, ni roar mig”, fick hon fram när skrattet slutligen klingat ut. Då reste hon på sig och började göra sig mer bekväm. Hon tog av sig sina stövlar, ställde dem prydligt i ett hörn, hängde av sig sitt bälte och snörde slutligen upp det långa, bleka håret i en knut på huvudet. Det skulle bli en lång färd tillbaka till Celeras och hon hade inte för avsikt att resa lika obekvämt som han gjorde.
”Jag arbetar för den som betalar bäst, ett koncept som en handelsman som ni borde vara väl bekant med. Det råkar bara vara så att de levande har mer rikedomar än de döda, och de är dessutom mer talföra, om ni förstår vad jag menar”, tillade hon med ett litet flin innan hon återvände till hans sida.
Hon hukade sig åter framför honom och körde in ett hårt finger i hans ben, sedan hans sida, och vidare upp till dess att hon nådde hans hals. Där lade hon två fingrar för att känna på hans puls innan hon hummade lite för sig själv, nöjd med vad hon funnit, eller inte funnit.
”Ni är en man med många fiender. Varför?” Frågade hon medan hon sjönk tillbaka en aning så att vikten vilade mot hälarna, fortfarande hukad framför honom. Den bleka huden som syntes från under den vita tunikan var som porslin, utan minsta defekt, men för den skarpsynte så kunde man ana toppen av ett ärr precis under hennes nyckelben.
-
Wreax log av hur road hon blev. “Jag strävar alltid till att tillfredsställa.” Sade han, med en gnutta ironi, men mera sarkasm. “Nej, jag förstår fullkomligt att ni ämnar att få tag på rikedomar genom detta uppdrag. Men det jag mer är mer konfunderad över är varför ni önskar er sådana. Självklart är jag övertygad att jag kunde betala er dubbelt vad ni får av det här, oavsett summan eller valutan. Men ta inte detta som ett erbjudande.”
Hans ansikte ryckte en del då hon körde fingret i benet, och smärtan gick igenom honom som en våg. Trots det gjorde han inte ett ljud som resultat. Lite förvånad blev han av att hon mätte hans puls. Han såg på hennes hand, och sen på henne.
Då han betraktade Moira konstaterade han att hon inte var, med tanke på att hon var odöd och hade nyss orsakat honom grov smärta, illa att se på. Han märkte ärret och funderade över det, men sade inget om det. Han bara log lömskt, och besvarade henne nonchalant. “Alla framgångsrika män har fiender. Jag är mera det än de flesta, och har som resultat betydligt flera. Det lättaste sättet att balansera det är dock att skaffa lika många vänner. Vilket inte är speciellt svårt det heller… Men kanske det jag gör tenderar att stiga på andras tår.” Han visade inga märken på att han skulle ljuga, men han valde avsiktligt att svara på den öppna frågan med ett ungefär lika öppet svar, utan någon konkret substans.
-
Hon klickade med tungan åt hans ord och skakade lite på huvudet där hon satt. Det var sant att framgång kunde skapa fiender, men det var heller inte hela sanningen till varför han hade så många fiender. Han råkade inte bara trampa folk på tårna, han stampade på dem; något hon fått klart för sig under den tid som hon haft honom under observation.
”Varför önskar någon rikedomar egentligen? Jag är kanske inte helt konventionell, men jag är inte riktigt så död att jag inte kan uppskatta livets goda delar”, sade hon med ett litet leende. ”Dessutom gillar jag mitt yrke… Det finns något poetiskt i det, tycker ni inte?” Tillade hon sarkastiskt, men leendet över hennes läppar talade för att det inte var osanning.
”Ni själv är ju framgångsrik, som ni säger, och eftersom ni påstår att ni kan betala mig mer än jag får av min nuvarande arbetsgivare så misstänker jag att ni sitter på en ansenlig summa pengar. Men jag tror inte att pengar är er främsta motivation, hm? På så vis är vi kanske lika, vilket också betyder att ni borde förstå att ni inte kan köpa er fri”, fortsatte hon leendes. För henne var det hela ytterst opersonligt, även om hon misstänkte att han skulle vilja hämnas för vad hon gjort mot honom. Den dagen, den sorgen.
-
Wreax kunde inte låta bli att skratta lite åt den absurda situationen de var i – att hon beskrev det hon gjorde till honom som poetiskt “Vi kan ju säga så den här gången. Jag vet att min förra undersåte skulle hålla med er. Däremot skulle han låta sig bli köpt. Därför talar han inte med sina dockor. Alla har ett pris… men det är inte alltid frågan om valuta.”
Han kände ingen empati för sådana som han möjligen trampade på fötterna i processen av att göra det han ville. Det var tydligt på hans ansikte, han var inte ett dugg berörd av moraliska överväganden. “Pengar är ett medel till ett mål.”, konstaterade han. “Det har de alltid varit i mina ögon. Att villa ha pengar är att villa ha medel för ett ändamål eller ett annat.”
Hans blick var något lekfull, men sen spydde han plötsligt bredvid sig på golvet. Nervgiftet hade förmodligen sakta höjt hans illamående, men han hade inte visat det innan resultat konkret låg på golvet bredvid honom. Han hostade lite, med ett flin på ansiktet. Hans ansikte hade enstaka tårar som hade runnit ur hans ögon utan att han egentligen grät – att spy hade orsakat det som en fysisk reaktion. “Dessutom är allt det bästa i livet gratis.“, tillade han hest och tog ett par ansträngda andetag.
You must be logged in to reply to this topic.