- This topic has 135 replies, 4 voices, and was last updated 2 år, 10 månader sedan by
.
-
Den lilla glimten i hennes ögon när Wreax stönade av smärta avslöjade att hon trots allt fann ett visst mått av tillfredsställelse i att göra honom illa, men hon lät sig inte övertas av den känslan utan väntade helt enkelt medan Bläckspindeln svarade på alvens frågor. I sanning visste ju inte heller hon vilket svar som var det rätta och även om hon var skicklig med sina klingor och uppenbarligen en aning sadistisk så var hon ingen mästare på tortyr. Hon brukade få den information hon behövde utan att dra vapen.
Nu suckade hon bara nöjt och betraktade Wreax där han satt. Hennes blick följde den lilla spindel som plötsligt dykt upp över hans smutsiga kläder och hon kunde inte låta bli att rynka lite ogillande på näsan innan hon utan vidare ceremoni böjde sig fram, mosade den mellan tummen och pekfingret och sen sprätte iväg den krossade insekten från Wreax klädsel.
”För min del är det mest nöje”, viskade hon roat intill hans öra när hon ändå stod så nära honom. Kanske för att påminna honom om att hon stod kvar där, trots att hon inte var delaktig i samtalet, så lade hon en kall hand mot hans nacke, en hand som lyckades vara mjuk på samma gång som den var lika kall som stål.
-
Wreax blick gick mot Moira och han knyckte med avsmak då hon krossade den lilla spindeln. Hans svarta klädsel fick en rynka i sig då hon torkade undan det som var kvar av spindeln, som han rätade ut. “Barbariskt…” konstaterade han med en högmodig ton som inte helt var hans egen, eller hade varit enbart i annorlunda omständigheter. Han lade ögonen på Quaina, och han teg en obekvämt lång stund innan han besvarade hennes fråga.
“Ja… Mina planer. Vad gör du med den informationen? Jag ser inte en orsak till att du, av alla folk, ska behöva veta något om dem… Och även om jag skulle berätta vad mina planer är skulle du inte förstå mina motiv…”
Han började se mer och mer frånvarande ut medan han talade. Distraherad, eller kanske ointresserad. Hans nyss brutna finger gav honom smärta, men hans mentala lugn och fattning verkade inte påverkad av faktumet att han blev torterad. Om de skulle få ut något ur honom under denna dag var detta förmodligen inte det som skulle få hans tunga att vagga. Leendet på hans ansikte var fortfarande en min med en blandning av avsky och överflödig självsäkerhet. Från hans synvinkel var han fortfarande på den vinnande sidan.
-
Quaina hade nästan glömt bort sin väns närvaro där då hon var fäst på Wreax och det allvarliga temat de hade hamnat på. Hennes ögon sökte Moiras för ett kort ögonblick, innan hennes fokus återvände till mannen. Var han ung eller gammal? Svårt att säga. Något var uppenbarligen fel med honom, dock. Vad som hade börjat som ett uppvaknade om att Wreax inte hade så bra koll på saker som han trodde, hade format sig till något mycket värre.
Hon rynkade på ögonbrynen över Wreax ord, fortfarande trotsig trots faran som hotade honom. Insåg han inte att hans liv kunde ta slut när som helst? Han hade redan skadat hennes vänner på ett personligt plan, det var mer än orsak nog att låta någon dö. Quaina var mer praktisk än så, men det visste inte Wreax. Hon gjorde en nick åt Moira att fortsätta, trots allt behövde tonen hos Wreax ändras snabbt. Hon behövde svaren.
‘Jag, om alla folk, är den du behöver bry dig mest om av alla just nu Wreax.’ sa hon, fortfarande kontrollerat.
‘Håll honom stilla.’ uppmanade hon åt Moira. Denna lek var slut nu. Långsamt, nästan plågsamt kontrollerat, gick hon bakom sitt arbetsbord och tog fram ett föremål som såg ut som en lykta. Metodiskt tog hon fram olika kemiska komponenter som hon hällde in i exakta mått i lyktan, vars glas var svärtade snarare än genomskinliga. För de som var världsvana skulle de se att det var runglas, förstärkt, för att tåla de brutalaste slagen eller den mest intensiva hettan. Dyrt, och något som enbart tillverkades i Caras Idhrenin. Likväl tog hon fram tändstickor, också ett dyrt tillbehör, men lättare att få tag i så klart. Med ett behagligt sprakande tändes en av stickorna och hon slängde den in i lyktan som gav ifrån sig ett vrålande då eldslågan tog fart – en intensiv värme sköljde över dem, men försvann lika snabbt då hon lade på det runförstärkta locket på lyktan.‘Så… Wreax.’ sa hon till sist då, och gjorde en mental bindning till lyktan som gav ifrån sig enorma mängder värmeenergi, energi hon kunde använda för att förstärka sin egna magiska och mentala kapacitet långt bortom vad hennes kropp skulle klara av. Så länge lyktan brann, vilket var några minuter. Hon gjorde några fler mentala bindningar, och låste sin blick med hans då Moira höll fast hans huvud. Med ens attackerade hon hans sinne, utan att vänta, utan dramatiska ord. Hennes sinne, nu förstärkt av energin från lyktan, var som istappar vassare än den vassaste klinga från Nirai då hon attackerade hans sinne, och kastade sig på hans mentala försvar, för att söka efter svaren som fanns där i hans sinne. Quainas kropp stod helt stilla, hennes blick fokuserad och intensiv, medan den mentala striden pågick.
-
Nicken hon fick av alven var tydlig i sin enkelhet. Med ett klickande med tungan så ryckte den ljushåriga kvinnan på axlarna innan hon lät sitt grepp om hans nacke hårdna. Hon hade tänkte sträcka sig efter sin dolk för att kapa ett finger, eller kanske något annat oviktigt, men alvens ord hade fått henne att stanna upp innan hon hann så långt.
”Är ni snäll…” Muttrade hon lågmält, som om hon faktiskt brydde sig om sådana detaljer.
Trots det så höll hon ett fast grepp om Wreax nacke medan alven stökade omkring med var för magi det än kunde vara som hon förberedde. Hon hade förvisso sett Manfred pyssla med liknande förut, men mer än att runorna som var ristade i lyktan var där för att förstärka glaset kunde hon inte säga. Kanske hade hon förväntat sig något mer explosivt, för besvikelsen i hennes ögon var tydlig när allt som hände var att Quaina ställde sig rakt upp och ned för att stirra ut Wreax.
”Här förväntade jag mig ett skådespel…”
-
Smärtan. Den pulserade igenom hans kropp som gick igenom honom med et ryck. Då Quaina åter trängde sig i hans sinne var det med betydligt större kraft än tidigare. Wreax mentala motstånd genom det som var hans olåsta sinne gav vika direkt till denna nya kraft, som tillät kampen inom hans sinne åter att börja för det som inte tidigare avslöjats.
Synerna bakom det Quaina inte tidigare hade sett började öppna sig. De tidigare minnen hon haft tillgång till hade inte haft tydlig anknytning till Lloth, men dessa minnesbilder som nu kröp fram gav ingen tvekan om att han haft en väsentlig roll i att hitta ett flertal mörkeralver i världen utanför Dar Zakhar, tillfångata dem, eller döda de som inte tillät sig bli tillfångatagna. Därmed var Lloths avsikter för Talanrien uppenbara i hennes svartsjuka sinne: inte en enda mörkeralv i världen skulle få leva utanför riken som inte tillhörde henne.
Wreax, eller Bläckspindelns roll var därmed också mer tydlig. En halvblodig mörkeralv, en världsresenär, som hade alla orsaker att vilja arbeta emot allt det som Lloth stod för. Detta gjorde honom användbar, värdefull, då den han är ger honom en unik position att kunna hitta mörkeralver utanför Dar Zakhar genom att vinna deras tillit. Quaina skulle få en inblick i stunden då Lloth sunkit sina klor i honom, och tagit över denna del av hans sinne som hon nu trängde sig i. Hon skulle också förstå att genom kriminella organisationer kunde Lloth sprida sitt inflytande genom osynliga gränser, och destabilisera riken så att erövring kunde ske smidigare. Lloth ville ha fullkomlig kontroll över svarta marknaden – kontroll som hon inte hade tack vare att det Tionde Fingret existerade.
Men nu verkade det sig att den delen var likt ett spindelnät som Quaina nu i sin tur blivit lurad in i – en fälla. Lloth hade avslöjat sin hand, men nu gick hon till motangrepp mot det Tionde Fingrets sinne. Hon ville i sin tur ta reda på vem denna Quaina var.
Utanför hans sinne, i verkligheten, vrålade han. Han sprattlade i Moiras grepp, och hans kropp omvanlade sig motvilligt till hans undervattniska form. Stolen under honom var tydligt gjord för folk med ben, men inte åtta av dem. Hans armar tog i Moiras med våldsamt motstånd, och hela hans undre kropp började göra grovt motstånd mot att sitta kvar. Men trots allt det höll han oavbruten ögonkontakt med Quaina, som om hans ögon var det enda som inte var en del av resten av hans kropp.
-
Quaina hade så klart inte menat någon respektlöshet gentemot Moira, men i stunden var hon så fokuserad på Wreax och vad det egentligen var som pågick i hennes stad. Ett liten glimt hade funnits där ett ögonblick i hennes skarpa ögon som mött Moiras som hastigast innan hon börjat med sin procedur, trots allt förväntade sig många spektakel då det kom till magi. Men denna strid var en relativt tyst en utan eld och lågor.
Hennes ansiktsuttryck blev tomt då hon grävde genom Wreax huvud efter ledtrådar, medan hon effektivt pressade sig genom hans försvar med styrkan från kraftkällan hon skapat. Det var inte direkt sofistikerat att skapa energi på det viset, men energin hon fick fyllde henne med det beroendeframkallande ruset som de flesta magiker kände då de använde sin styrka.
Men känslan av makt försvann snabbt då det började klarna för henne vems lakej Wreax var, eller åtminstone vem som delvis använde honom. Alvens tomma ansikte fick en ansträngd rynka på de smala ögonbrynen, hennes annars söta ansikte bekymrat och hårdare än förr. Svett började rinna längs sidan av hennes huvud medan bilderna sköljde över henne, medan hon kämpade över kontroll inför det nya hot fasansfulla hot hon plötsligt ställdes inför i denna mentala strid.
Till skillnad från Wreax som vrålade, sprattlade och bytte skepnad i reaktion till det som skedde i deras sinnen stod hon helt stilla. Nästan förstenad, förutom rysningar som började skölja över henne. Kanske spärrades hennes ögon upp något mer än innan. Speciellt då hon såg demonens planer för det Tionde fingret, och det rike utan gränser som kontrollerades av henne.
Hade det bara varit minnesbilder hon grävde i hade hon kunnat avfärda det hela och bryta kopplingen, men det var som om det fanns ett annat medvetande inom Wreax. En sjukdom, ett mörker djupare än världens mörkaste håla, som spred sig som cancer och korrumperade allt det rörde. Hon kunde inte göra något annat än att försöka hindra att mörkret svalde henne, att den fruktansvärda närvaro hon nu plötsligt mötte. Hennes sinne hade tagits någon annanstans, in i en avgrund, där skepnaden av en enorm spindel tycktes komma allt närmare henne för att sluka henne – göra Quaina till hennes. Hon gjorde allt i sin makt för att skydda sitt sinne från intrång, men på samma vis som hon nyss attackerat Wreax med allt hon hade kände hon en attack mot sitt sinne nu vars kraft hon aldrig mött förr – aldrig kunnat föreställa sig existerade.
Den enda reaktion Moira och Vesíva kunde se var hur Quaina plötsligt ryckte till, och gav ifrån sig ett darrigt flämtande som om hon led av feberfrossa. Hennes kropp var förstelnad, men vibrerade lätt, som om hon försökte komma bort – som om hon försökte bryta kopplingen men inte kunde. Det var inte längre en fråga ifall hon skulle förlora, utan snarare när. När i detta fall betydde högst troligen då energikällan hon drog kraft ifrån skulle vara förbrukad.
‘Hjälp… mig…!’ var de enda mentala ord hon kunde kasta ut med hjälp av en mental länk hon slängde ut i rummet, mot Moira och Vesíva, i hopp om att bli hörd innan mörkret slukade henne.
-
Fortfarande rätt illamående över allt våld, även om hon föredrog att det var Wreax som skadades och inte någon nära till henne. Det var trots allt även så illa tvugna, den mannen hade satt henne i en illa position och kanske hon till och med kunde ge sin drottning mer information om den här mannen?
“Hjälp…mig..!” rösten ifrån Quaina ekade i hennes huvud och det högg till i hennes hjärta. Hon hade inte råd att ännu en av hennes närmsta skulle skadas. Stressat såg hon sig omkring för att försöka finna något att hjälpa hennes kära med. Till slut lät hon sin klarblåa blick vandra mot Moira, fortfarande med ett inslag av panik och stress däri.
“Något är fel, vad sägs som att få Wreax att somna lite?” föreslog hon med en nickning mot den fastbudna mannen. Hon hade aldrig riktigt varit för våld och att ens föreslå att slå någon medvetslös… Om ens att göra det själv, det tog emot.
Utan någon större varning hade hon tagit en av de många böckerna bakom Quaina och drämde till den hårt i huvudet så att hon skulle tuppa av. Vad annars kunde hon göra? Trots allt var inte magi inom hennes räckhåll.
-
Wreax plötsliga sprattlande och våldsamma motstånd överraskade henne, men hon höll ett fast grepp om hans nacke, och när hans armar började leta efter hennes så justerade hon sitt grepp och lade istället ena armen kring hans hals och låste fast den med den andra så att hon hade honom i ett strypgrepp. Ju våldsammare hans protester blev desto hårdare blev hennes grepp, liksom ett skruvstäd som långsamt dras åt.
Att saker höll på att gå åt helvete var uppenbart för vem som helst, och trots att Moira inte förstod exakt vad för typ av kamp som pågick mellan de två parterna så var det tydligt att alven höll på att förlora.
”Det verkar inte bättre”, svarade hon lite bistert, plötsligt något oroad över att hon valt fel sida i det här. Visst, Tionde fingret hade varit ytterst generös med hennes betalning, men om det här var den kraft som styrde Wreax… Men det var väl där problemet låg, att han var styrd, att det sannolikt också kunde bli hennes öde om hon valde att gå den vägen. Nej, det var ändå för sent nu.
Med en suck så lät hon sitt grepp om Wreax hals hårdna tillräckligt för att det skulle strypa blodet till hans hjärna och förhoppningsvis försätta honom i ett mer lätthanterligt, medvetslöst tillstånd.
-
Spindeln njöt av den mentala striden mot, Tionde Fingret, som hade varit ett väl planerat överraskningsanfall från hennes synvinkel. Den information hon fick tag på om Quaina bestämde hon att behålla för sig själv, och Wreax skulle inte få ta del av den. Han verkade inte vara sig själv alls nu, och slutade väldigt snabbt att vråla då den mentala kampen slutade. Nu var han mer likt en marionett för Lloth, i sitt sätt att vara och bete sig.
Om han hade varit sig själv hade han, tack vare sin stridsutbildning, kunnat lätt ta sig ur Moiras grepp. Det handlade bara om att föra in händerna mellan armen och sin egen hals, och bryta greppet med hela vikten av övre kroppen. Men nu fick hans instinkter ingen hjälp från hans eget sinne.
Han stirrade spöklikt på Quaina då hon föll till golvet då Vésiva drämde till henne med boken, och det dröjde inte länge innan hans kropp blev tung i Moiras armar, och hans ögonlock sänkte sig över hans ögon.
-
Liksom Wreax som sjunkit ihop hade det blivit svart för Quaina och hennes kropp hade fallit som en trasa till golvet. En stund låg hon så, men hennes assistent rusade snart in i kontoret för att se vad som stod på – mannen som Moira mött då de kommit in. Med hans hjälp och användning av luktsalter vaknade Quaina snart till och de skarpa ögonen såg sig omkring där hon låg.
‘Detta… var pinsamt.’ sa hon och tog sig för huvudet där Vesíva slagit till henne, och gjorde en liten grimas. Men det hela sköljde snart över henne igen, och hennes blick riktade sig mot den medvetslöse Wreax.
‘Mörkeralverna har planer för Celeras.’ sa hon, så mycket var klart efter hennes kamp i Wreax huvud. Hon var skärrad och den enorma skugga som hängde över hennes hjärta hotade att svälja henne, men hon gjorde sitt bästa att inte visa det åt de andra. -
Obekväm med det faktumet att hon hade slagit någon, speciellt en som betydde så mycket för henne och för att vara ensam med Moira. Det var något med kvinnan som gjorde att hon fick gåshud. Hon var inte helt säker på vad hon skulle säga heller, utan var tyst med en enkel nickning som tack. Lite nervöst höll hon fortfarande boken som hon hade slagit Quaina med i sina händer hårt. Den klarblåa blicken följde tjänaren när den försökte att väcka det tioende fingret.
“Vad…?” sa hon, som om hon inte riktigt var säker på vad kvinnan talade om och kramade om boken igen. Mörkeralver? Förstås var väl Wreax halvt mörkeralv men… han hade alltid tycks ha sina prioriteringar någon annanstans än hos den där spindeldemonen.
-
När Wreax kropp blev slak i hennes armar så väntade hon några sekunder extra innan hon helt enkelt lät honom falla till golvet. Hon sträckte sig efter bandet som håll upp hennes hår, lösgjorde det och böjde sig ned för att snabbt och hårt binda fast hans armar bakom ryggen innan hon sträckte på sig igen och såg mot Vesvía. Hon strök undan det bleka, nästintill vita håret från ansiktet och ryckte lite menande på axlarna.
När alven på golvet vaknade igen, med viss hjälp från mannen som hon mött där ute, hans som låtsas vara det Tionde fingret, så kunde hon inte låta bli att rynka ogillande på näsan. Orden som lämnade alvens läppar angick henne inte, men de stärkte bara hennes känsla av att hon kanske tagit sig vatten över huvudet när hon tagit detta uppdrag. Känslan fick henne att klicka ogillande med tungan.
”Ah… Då är det kanske tid för mig att lämna Celeras”, kommenterade hon, kanske mer för sig själv än någon annan. Trots allt angick inte det henne. Hon kunde alltid finna jobb i någon annan stad trots allt.
-
Lloth talade åter till Wreax i hans medvetslösa tillstånd.
“Bläckspindel.. Du har varit till mycket stor nytta för mig. Men nu får du klara dig själv. Hitta ett sätt att fly, eller bli avfärdad likt avfall. Mig berör inte ditt öde, ifall du skulle förintas…”
Den andra rösten i hans huvud återvände efter att spindelns röst i hans sinne sakta försvann.
“Wreax… Jag har spårat dig till Celeras. Jag har informerat Gregori Colter, han har mobiliserat sina män. Men vi kan fortfarande inte finna dig. Ha tålamod… Vi gör så gott vi kan…”
Wreax visade dock inga tecken på att fortfarande vakna upp ur sin medvetslöshet.
-
Alven suckade djupt över situationen nu då hon väl fått tillbaka sitt medvetande.
‘Han är deras marionett.’ förtydligade hon åt Wreax. ‘Demonens närvaro finns i hans sinne.’ hon ryste till lite över mötet hon haft med avgrundens mörker som var Lloth, innan hon riktade sin blick till Moira.
‘Jag kan ha varit arrogant nog att tänka att min magi skulle hålla mina fiender i shack… Är du säker på att du inte vill stanna i min tjänst, som min klinga?’ undrade alven med riktning mot Moira som tjänat henne väl.
‘Så som det ser ut kommer vi behöva alla erfarna klingor vi kan få. Pengar finns, om det motiverar dig.’ sa hon menande och gav sedan Vesíva en blick som hon kunde tolka som ängslig, men bara hon som kände henne väl. -
Moira betraktade Wreax där han låg medvetslös på golvet. En marionett, förstås, men det gjorde honom inte mindre farlig för det. Om hon hade tur så innebar det dock att han inte skulle ha tid att hämnas på henne, men hon tänkte inte utmana ödet genom att stanna kvar till dess att han vaknade igen.
Alvens ord väckte henne dock ur sina funderingar, och för en kort stund såg hon lite förvirrad ut, som om hon inte riktigt trodde på orden hon just hört. Hon klickade ogillande med tungan och skakade på huvudet.
”Jag är ingen soldat, ingen klinga att använda som beskydd. Dessutom föredrar jag att vara fri och, förlåt om jag säger det, men i er tjänst så vore jag inte mindre av en marionett än vår vän Wreax här”, svarade hon med en gest mot mörkeralven där han låg på golvet.
”Ni är välkommen att kontakta mig igen om ni i framtiden skulle behöva mina tjänster, men för nu så tror jag att jag tar min garanti och min betalning och ger mig av innan han vaknar”, tillade hon med en gest mot Wreax.
-
Quaina nickade simpelt över Moiras ord. Trots allt hade situationen blivit mer komplicerad än vad de ursprungligen förväntat sig – trots allt hade detta mest handlat om att neutralisera ett personligt hot mot en kär vän, och att gå till botten med tumultet Wreax skapat i Celeras marknad. Dock verkade det som om inget av detta hade lösts ännu.
‘Du har utfört dina tjänster väl, ni kommer finna en bonus i er betalning.’ sa hon simpelt, trots allt var tionde fingret inte den som snålade då det kom till välutförda och diskreta tjänster. Alven gav Vesíva en blick som för att försäkra henne att allt var under kontroll, och så fort betalningen och garantin var överlämnad till Moira var de snart ensamma igen. Vad som skulle göras med Wreax nu var aningen oklart, men slutligen beslöt de att de inte skulle behålla honom i deras högkvarter, utan snarare flytta honom ned till katakomberna under staden i en av de hemliga cellerna de använde för de gånger de tog fångar eller gisslan som behövde förhöras eller torteras, och här fanns minsann orsak att gräva djupare. Quaina kunde dock inte riktigt släppa mörkret som rört hennes sinne, eller känna en besvikelse över hur de inte lyckats få något vettigt ut av denna långa process av att fånga in och sedan möta Wreax, som trots allt han hade gått igenom verkade omöjlig att kuva eller rubba. Men hon fick lägga tankarna om rivaliteten åt sidan, för det fanns uppenbarligen ett större hot mot henne och Vesíva, det var dags att bli mer onåbar än förr.
You must be logged in to reply to this topic.