Hon förstod varför denna man hade lyckats skaffa sig så många fiender, men hon lade inte någon direkt värdering i det. Det var helt enkelt en observation. Han skulle ge henne nog med medel för att kunna luta sig tillbaka ett tag, åtminstone till dess att det började klia i hennes fingrar igen och blodtörsten blev henne övermäktig.

Hon befann sig mitt i sina funderingar när han plötsligt vred på huvudet och kräktes på golvet där han satt. Det var inte en oväntad reaktion med tanke på att hon både förgiftat honom och brutit båda hans ben, men det fick henne ändå att rynka lite på näsan och när hon såg tillbaka på honom så var det med missnöje i blicken.

”Och vad är ert ändamål, Wreax Siturios? Att kräkas ned mitt hyttgolv?” Frågade hon torrt, men hon gjorde ingen ansats till att resa sig upp eller backa undan. Istället tycktes hon noggrant studera hans ansikte medan han talade. Att han var tålig och svår att bryta var uppenbart, men det var heller inte hennes jobb. Hon skulle bara leverera honom, men det skulle vara vid liv, så han fick gärna låta bli att kvävas på sitt eget kräks.

Hans ord fick henne nästan att skratta igen, särskilt den där delen om att kyssen skulle ha varit dålig. Att han hade humor i en situation som denna var fascinerande, men hon antog att det krävdes att man hade en något speciell personlighet för att nå till platserna han nått.

Hon skrattade dock inte. Hans sista mening hade fått hennes goda humör att ta slut. Hon snörpte lite på munnen och fnös kort åt honom.

”Ni är ute på hal is, Wreax Siturios. Vad mitt forna liv anbelangar så har ni inte med det att göra”, sade hon kort, hennes blick kanske lite mörkare än den varit bara några sekunder tidigare.

”Men om det tillfredsställer er nyfikenhet så nej, jag var inte en krigare. Det du ser, när du så ofint stirrar ned i en kvinnas dekolletage, är resterna av vad som dödade mig”, tillade hon i en något syrlig ton. Hon ville egentligen tvinga honom att torka upp sitt eget kräks, men kanske bättre att han fick sitta i det så han inte glömde att det hela inte var någon form av nöjesresa.

Åter klickade hon med tungan och skakade lite på huvudet, ett något stelt leende över läpparna.

”Nåväl. Ni kan få en fråga, så länge som den inte har med min arbetsgivare att göra, ty det är inte mina hemligheter att förtälja”, svarade hon simpelt. Kanske hade han rätt, vad skulle han kunna göra med den informationen? Det fanns inte längre någon kvar som hade någon slags koppling till henne, hennes namn var bara ett namn, och han som dödat henne var själv redan död. Det var inget som kunde ge honom något slags övertag över henne, utan snarare tanken på att dela med sig som skavde.

Att hon ens övervägde att ge honom ett svar var kanske dumt, men de skulle spendera mycket tid tillsammans under de kommande veckorna och till och med hon fick medge att det var trevligare med lite konversation då och då än fullständig tystnad. Dessutom kunde hon alltid slå ut honom igen om han blev för jobbig.

Hon kunde se smärtan nå hans ögon och för ett kort ögonblick var det som om det fanns någon slags vriden njutning i hennes blick när hon såg på honom, som om blotta tanken på att han verkligen kände smärtan nu gjorde henne upphetsad. Men sen var det som om hon kom på sig själv och med ett litet, snett leende så dämpade hon känslan och begravde den bakom allt det andra, där det egentligen hörde hemma.

”Av en kvinna, bäst inte nämnd vid namn. Hon tänkte använda mig som ett kärl för en del av sin själ, men det gick inte riktigt som hon hade planerat”, svarade hon med samma lilla leende, innan hon höjde en hand och smekte hans kind på ett förvånansvärt ömt sätt med tanke på att hon just brutit båda hans ben med sådan våldsam kraft.

”Var en duktig docka och sov en stund nu, så kanske jag känner mig givmild och berättar mer när ni vaknar igen”, tillade hon med samma torra humor som hon tidigare gett prov på, klappade honom på kinden och reste sig sedan upp från platsen hon hade suttit hukad.

Förhoppningsvis skulle smärtan och traumat vara tillräckligt för att han skulle förlora medvetandet, och då skulle hon kunna få en stund för sig själv att ställa i ordning resten av rummet inför resan och kanske till och med vila en stund själv.

Att han var i dåligt skick var nästan en underdrift, och efter att ha betraktat hans sorgliga uppenbarelse ett tag så lämnade hon honom där.

De närmsta timmarna så hade hon sett till så att dörren var ordentligt låst, att alla vapen och andra tillhyggen var noga undanstoppade där han inte skulle kunna nå dem, och sen hade hon själv passat på att vila. Hon sov inte nämnvärt länge eller djupt, men det var tillräckligt för att hon skulle känna sig uppfriskad när hon åter vaknade, vilket såklart var före Wreax.

Kanske tyckte hon synd om honom, eller så var det bara för att hon störde sig på oredan, men hon hade sett till att städa upp spyan från golvet, och med en fuktig trasa hade hon torkat av hans ansikte så han såg lite mindre patetisk ut. Hon var trots allt inte ett monster.

Det hade börjat skymma ute och hon hade bett skeppets kock att skicka upp en bricka med mat, så när medvetandet långsamt kröp tillbaka över Wreax så satt hon på stolen framför honom, med benen på sängen, en kantstött bok i ena handen, och en brödbit som hon då och då doppade i en skål med rykande het soppa som stod på en koffert som hon dragit intill sig. I det dunkla ljuset från en oljelampa placerad på samma koffert så såg hon tämligen tillfreds ut med livet där hon satt och läste.

Hans besvärade stön drog hennes blick från boken och upp på honom istället. Han såg inte särskilt pigg ut, trots att han varit utslagen så länge, men vem kunde klandra honom? Han verkade i alla fall ha sin humor i gott behåll, vilket antagligen var ett sätt för honom att hantera situationen, något som hon kunde uppskatta, även om hon inte skrattade åt hans skämtsamma ord.

”Tvärt om faktiskt”, svarade hon sakligt innan hon slog ihop boken hon hade i händerna och lade den på kofferten. Hon stoppade i sig den sista biten av brödet och betraktade honom medan hon tuggade, som om hon försökte bedöma hans tillstånd. Sen ryckte hon lite på axlarna och reste sig från stolen, gick fram till honom där han satt och knöt upp repen som höll hans händer. Hon hade säkrat hytten tillräckligt för att han inte skulle kunna fly så lätt.

”Se det som ett prov på tillit. Skulle ni försöka med något annat än att äta så kommer jag bryta båda era armar också”, tillade hon med ett litet leende innan hon reste sig upp igen och tog brickan med mat från kofferten och ställde ned den framför honom. Där fanns samma skål med soppa som hon doppat sitt bröd i, två orörda skivor med liknande, grovt bröd, och ett krus med vad som troligen var blaskig öl.

Hon hade satt sig ned på stolen igen men gjorde ingen ansats till att sträcka sig efter boken igen. Hon skulle ha koll på honom, särskilt nu när hans händer var fria. Nog skulle han inte kunna ta sig särskilt långt, men hon var en kvinna som höll sitt ord och om han skulle försöka med något dumt så skulle hon med glädje utdela det straff hon hotat honom med.

Hon sträckte sig dock efter sitt eget krus, med samma blaskiga öl, och drack från det medan hon betraktade honom. Att hans ens hade någon aptit alls var förvånande, men han verkade vara en tålig typ. Hungrig, illamående och säkert slö av smärta, men tålig.

”Åh, ett par veckor skulle jag tro. Lyckligtvis har ni ju mig som sällskap”, sade hon sarkastiskt, fortfarande med ett litet leende över läpparna. Det skulle kanske ta närmare en månad, eller var det mer? Hon var inte helt säker och blotta tanken fick henne att rycka lite på axlarna.
”Jag måste medge att jag är lite besviken på att ni så lätt gick i fällan. Jag hade sett fram emot lite motstånd, något som gjorde att resan kändes lite mer värd… Men, ni har ju gott om tid på er att fatta fler dåliga beslut, så ännu är inte allt hopp förlorat!” Tillade hon med ett flin och gestikulerade mot hans ena arm, som om hon menade att hon kanske ännu skulle få en möjlighet att orsaka honom mer skada.

I en smidig rörelse slängde hon upp benen på sängkanten igen och lutade sig bakåt i stolen. Hon snurrade lite på kruset hon hade i handen, fortfarande med ett leende över läpparna. Han var en man som förlitade sig mycket på ord och sin förmåga att övertala andra, eller virra bort dem, men om han haft någon baktanke med sina ord så verkade det inte bita på Moira.

”För er del, absolut, för min del, kanske aningen tråkigt, men inte helt dåligt. Det hade förstås varit mer spännande om ni inte gjort det, men ni är en man, så jag kan knappast klandra er för att ni gav in för impulsen”, svarade hon roat innan hon höjde kruset till läpparna och drack.

”Ni måste verkligen ha haft det trevligt, du och den mörkhåriga skönheten, med tanke på hur villig ni var att rusa till hennes sida”, tillade hon med ett litet skratt. Hon visste inte vem Aine var och hon visste inte vad det skulle få för konsekvenser att hon använt hennes utseende för att locka Wreax rakt in i fällan, men hon kunde inte påstå att hon brydde sig.

Om han hade illvilja i ögonen när han såg på henne nu så sken hennes upp av något annat, något mycket roat och nöjt. Hon hade uppenbarligen funnit en riktigt öm punkt, för även om han trodde att hon skulle ta illa vid sig vid hans ord så var det snarare tvärt om. Nu hade han visat att också han gick att bryta och hon visste precis vilka knappar man skulle trycka på för att orsaka det hela.

”En amatör, och likväl är ni här”, sade hon med ett leende, reste sig från stolen och gick fram till honom där han satt. Det var nästan demonstrativt som han såg på allt annat än henne och hon kunde riktigt se hur hans tankar rusade, hur han letade efter en flyktväg, ett sätt att få övertaget.

Hon hukade sig framför honom där han satt, fortfarande med ett leende över läpparna. För bara några år sedan skulle hans ord troligen ha skurit djupt, men nu var de inte mer än ett irriterande faktum. Han hade ju fel, hon mindes exakt den känslan, och kanske var det just det som skavde.

”Jag är säker på att ni inte glömmer, Wreax Siturios. Jag har observerat er länge nu och jag måste medge att ni inte slog mig för en man som blev förblindad så lätt. Men, nog om det. Jag förstår att det är känsligt ämne. Har ni ätit klart?” Fortsatte hon i en ton som föreföll vara nästintill spinnande och mjuk.

Åt hans ord så blinkade hon bara menande, som om de delade en hemlighet som inte skulle yttras högt. Han verkade plötsligt inte lika mån om att försöka vara elak, men kanske var det bara för att maten hade gjort honom illamående, något som syntes i hans ansikte, på viset vilket han verkade kämpa för att hålla maten nere. Ett klokt drag, tänkte hon roat. Han skulle behöva all styrka han kunde undvara för att orka sig igenom vad som säkerligen skulle bli en lång och dryg resa.

”Nå, ni skötte er, men jag vet inte om jag tycker att ni var särskilt snäll. Vad skulle er far säga om han visste att ni talade till en kvinna på det viset?” Sade hon och klickade med tungan innan hon skakade på huvudet och reste sig upp för att kunna ställa sig bakom honom och åter binda fast hans armar, hårt, bakom ryggen.

”Ni gör mig besviken, Wreax Siturios. Här hade jag lovat er att jag skulle berätta mer om ni skötte er, men så förolämpar ni mig istället”, tillade hon mjukt, men hon verkade i sanning inte särskilt besviken.