Det var många minnesbilder som kvinnan hade fått genom intrånget i Wreax huvud, och mycket hon skulle förstå av vem han var som person, trots att han inte visste något om kvinnan, annat än att hon var mycket magiskt begåvad, och att hon var Tionde Fingret.

Minnen från hans barndom, minnen av hans föräldrar, minnen från Antrophelia, minnen av Dar Zakhar, minnen av brott av olika slag, minnen av strider och ansikten av otaliga som han dödat på otaliga sätt, minnen av smärtor både av att ha torterat och att ha blivit torterad, minnen av goda dåd, vilka var betydligt färre än minnena av onda dåd… Men det var inga minnen eller tankar som hade haft något med Lloth att göra som uppenbarat sig för kvinnan. De bevarades i noga förvar, för att aldrig avslöjas utan avsikt, men hans ord innan han slocknade var det enda som gav något anspråk om att det hade med varandra att göra.

Efter att han slocknade kröp två olika röster in i hans sinne, likt drömmar i hans omedvetna tillstånd. Den ena rösten talade till honom först. “Bläckspindel… Du har hittat den jag bad dig att hitta. Kom ihåg hennes ansikte… Och hur du hittat henne…”

Sen ekade den nästa rösten i hans medvetslösa dröm. “Wreax… Var är du? Jag kommer att hitta dig snart… Ha tålamod. Alla är redo att agera så fort som…”

Wreax var fortfarande medvetslös, och gjorde inte en enda rörelse medan Moira och alvkvinnan talade sinsemellan.

Alven nickade åt Moiras resonemang, fortfarande med halva sinnet närvarande i rummet medan den andra halvan ögnade genom alla de sinnesbilder som hon fått av Wreax. Det krävdes en stark person för att inte rycka till och skrika i förfäran över allt hemskt den såg i Wreax huvud, men för att nå dit Wreax nått förvånade det henne heller inte. Nej hennes fokus låg på det som inte visades, snarare än det som visades. Med en mental skakning ruskade hon av sig minnesbilderna och lät dem falla bak i hennes sinne.

‘Det blir ditt uppdrag att ta reda på, efter att vi är klara med honom.’ sa hon, med betoning på vi trots att det bara var hon och Moira där ännu. Hennes ljusa ögon fokuserade sig på Wreax igen.

‘Dags att väcka upp vår sovande prins.’ sa hon och ur en låda tog hon fram en flaska med en noggrant urval blandning av luktsalt som skulle väcka den medvetslöse med ett ryck. Hon reste sig upp för att placera den lilla glasburken under Wreax näsa, och tog bort korken för att frigöra doften av ammoniak som skulle irriterar hans näsas membran och hans lungor till den grad att musklerna som kontrollerade andningen  skulle tvinga fram en kraftig inandningsreflex.

Då Wreax åter var i medvetande och kunde se upp på henne där hon nu satt på arbetsbordet, hennes ljusa ögon fästa i hans, såg hon på honom menande.
‘Vet du vad du gjorde för misstag, Wreax Situros?’ undrade hon, och utan att vänta på svar fortsatte hon.
‘Du betedde dig inte professionellt. Du gjorde det personligt.’

Alvinnan hade knappt behövt yttra något innan Vesíva dök upp som på beställning. Ett tag höll hon sin blick fäst på Wreax, för att se på hans reaktioner, innan hon vände blicken mot Vesíva med ett milt leende. Det fanns något mjukt där i hennes ansikte, som inte funnits innan då hon varit ensam med Moira och Wreax.
‘Mindre än förväntat, för att vara ärlig, men dock mer respektlös och inbilsk än förväntat, måste jag erkänna.’ sa hon fundersamt och vände huvudet till Wreax igen.
‘Så, här är vi nu.’ konstaterade hon, en lätt suck på hennes läppar, som blev ett litet roat leende.
‘Vet du vad det ironiska är, herr Wreax? Om du bara hade frågat, hade jag troligtvis gett dig en audiens. Men istället valde du att attackera och utpressa mina allierade. En attack på dom, är den samma som att attackera mig personligen.’ Hon såg honom i ögonen.
‘Vad besviken Valindra skulle bli…’ sa hon stillsamt.

Blicken till Vésiva blev ännu mer mörk och hon greppade ett hårdare tag om Quainas axel och sitt egna knä vid Wreax ord om hennes make. Ännu fler hot, men hon hade väntat sig det. Förstås var hon inte dum nog att inte lära sig av sina misstag. Hon släppte alvinnans axel och korsade sina armar framför sig med en fnysning.

“Neyir är bortom din räckvidd, Wreax.” sa hon simpelt och ett litet leende fanns på hennes läppar vid Quainas ord. Även om hon inte var förtjust i våld. Inte en av hennes metoder, eller åtminstone inte så att hon såg på. Det hade alltid fått henne att må illa. Hon harklade sig och reste sig upp för att få fram en plunta. Det stack till lite av brännvinet från Barastar under hennes näsa. Fast bara lukten fick henne att bli lite mer avslappnad och hon drack tre stora klunkar av de.

Alven betraktade Moira och Wreax, och Moiras rynkade ögonbryn missade hon inte. Långsamt under denna förväxling som spelade sig framför henne och Vesíva växte sig ett roat leende på hennes läppar. Hon skakade halvt uppgivet på huvudet, och gick långsamt runt arbetsbordet för att sätta sig på sin plats igen, men leendet var nu borta och de klara blå ögonen intensivt fästa på Wreax. Att han kallade uppdraget han föreslog till Moira enkelt misstog han sig grovt, och hans arrogans – som det gång på gång visats – hade uppenbarligen inget slut. En omättad oändlig avgrund.
‘Så.’ sa hon till sist, och placerade sina händer knäppta på bordet.

‘Vad ska vår vän Iris göra?’ undrade hon. ‘Om vad som komma skall varken intresserar eller behagar så vet ni givetvis var dörren är.’ sa hon och vände nu blicken till Moira, trots allt njöt hon inte av detta men hon var fullt kapabel att utöva smärta om så krävdes.
‘Men mitt erbjudande står fortfarande på bordet.’ trots allt, hade hon rest tillsammans med denna man och tvingats höra på hans skitsnack så hade hon varit oändligt lockad av att använda några blad.

‘Men om ni väljer att gå härifrån, så känner ni väl till vår överenskommelse. Garantin och betalningen är din.’ hon talade så klart om flaskan med Moiras blod hon hade i sitt förvar.
‘Men för ett välutfört jobb väntar fler generösa sådana.’ hon vände huvudet lite på snedden, en gest som sade att hon inte var intresserad av att pruta med Wreax – sådant låg under henne. Trots allt var belöningen som utlovats för detta uppdrag väldigt välbetalt, ett uppdrag som lätt skulle hjälpa Moira ur den torrperiod och de problem hon haft i Celeras innan alvinnans utsände kommit till henne.

‘Men nu har jag, Vesíva och Bläckspindeln här ett möte av mer intim natur som väntar. Om ni vill vara en hjälpande hand i det, är helt upp till er.’ hennes blick for från den ene till den andre, och väntade på svar.

Det var uppenbart att Vésiva hade en ilska och ett mörker i hennes blick när hon betraktade Wreax och de ord som vällde ur hans mun. Hon rynkade lätt på näsan, som om han inte var annat än en äcklig odör och fnös till. Ett tag hade det varit som om någon hade hållt ett hårt tag om hennes hjärta. Tänk om turen skulle vända nu? Efter alla dessa år… precis nu när hon väntade på… Bara tanken fick hennes hjärta att slå allt hårdare men hon försökte att inte visa det annat än att knyta sin hand lite hårdare till en näve. Hon hade aldrig tyckt om våld, även om hon ibland fått tvingas vara vittne eller på någotvis delaktig till det.

Quaina, som i alla fall Vesíva kallat henne, studerade Wreax försök att övertyga Moira om hjälp, och den odödas reaktion fick henne nästan att le lite. Men hon behöll sitt ansikte i styr och hade fortfarande bara ett allvarsamt professionellt anlete. Hon gav Moira en liten nick, som för att bekräfta att de återigen hade en samförståelse. Hennes blick gick därefter till Vesíva, kanske fanns det en vänskaplig ömhet där i blicken ett ögonblick, kanske något mer, men den försvann snabbt igen då hon vände blicken tillbaka mot deras fånge.
‘Vi har mycket arbete framför oss.’ sa hon simpelt. ‘Och det verkar som om herr Wreax lever i förnekelse. Dags att visa honom att vi menar allvar?’ föreslog hon och nickade mot Moira, en tillåtelse att valfritt välja var hon skulle skapa smärta hos mannen. Hon hade tröttnat på att tala runt ämnet som låg på agendan, det var dags att gå rakt på sak.
‘Du ville träffa det tionde fingret, och försökte desperat få information genom fantasilösa metoder. Säg mig, vad är det du vill med det tionde fingret?’ frågade hon.

Wreax gav ifrån sig ljud som lät att han både stönade och harklade sig då Moira bröt hans finger. Det var tydligt i hans ansikte att han var besvärad och kände smärta. Men detta verkade inte föra honom närmare till att besvara Quainas fråga, då han nu verkade snarare mera förvirrad än tidigare.

“Ni… Ni kommer inte att få något ur mig. Hah… Det finns inget som spindeln redan inte gjort mig..”, fick han ur sig, innan hans blick ändrade, och blev mera argsint. Till näst talade han med ett mycket annorlunda tonfall.

“Jag är Bläckspindeln, och till mig är information det mest värdefulla som finns. All information om det Tionde Fingret är sällsynt, utsökt…”, sade han. Hans kropp verkade knycka motvilligt, men hans blick studerade noga Quaina och Moira.

“Säg mig, Quaina… Vad är det du hoppas att få ut ur mig nu? Eller är det här bara för nöje? Men säg det då, så behöver vi inte låtsas…” En liten spindel kröp ur en spricka i trägolvet, och klättrade upp längs med Wreax ben, längs med hans smutsiga kläder som  var i detta skede redan obehagliga att se på.  “Det är ett motiv jag skulle förstå…” sade han, och sneglade mot spindeln.