Elbereth log åt Ninu medan hon blev släpad genom staden och utanför, ivrigt fundersam på vad hon hade i åtanke och när de väl kom fram till grottan och den varma källan sköljdes ett lugn som genom magi över Elbereth som tacksamt mötte Ninuriths blick. Tacksamt nog var klänningen inte av den åtsittande sorten och med bara några rörelser kunde hon glida ur den och utan ett ord klev hon ned i vattnet.

“Som du skämmer bort mig och vilken värld vi lever i där sådant här ligger dolt så nära oss.” Hon flinade och sjunk ner i vattnet i liggande position på sin rygg så att bara ansiktet hennes stack upp och hon stirrade rakt uppåt.

“Berätta om världen, Ninurith. Vad var din favoritplats när du reste genom den?”