Elbereth log åt Ninu medan hon blev släpad genom staden och utanför, ivrigt fundersam på vad hon hade i åtanke och när de väl kom fram till grottan och den varma källan sköljdes ett lugn som genom magi över Elbereth som tacksamt mötte Ninuriths blick. Tacksamt nog var klänningen inte av den åtsittande sorten och med bara några rörelser kunde hon glida ur den och utan ett ord klev hon ned i vattnet.

“Som du skämmer bort mig och vilken värld vi lever i där sådant här ligger dolt så nära oss.” Hon flinade och sjunk ner i vattnet i liggande position på sin rygg så att bara ansiktet hennes stack upp och hon stirrade rakt uppåt.

“Berätta om världen, Ninurith. Vad var din favoritplats när du reste genom den?”

Elbereth flinade till och log varmt åt Ninurith när hon berättade om sitt besök till Brinkerna. Hon rätade lite på sig och såg mot sin vän. “Min kära vän, draken visar sig bara till de som behöver den eller som hotar deras hem. Du kan behöva återvända som alv i nöd eller erövrare, så kommer du säkert få se den!” Hon nickade vetande med en tänkares allvarsamma uttryck, medan hon skrattade på insidan.

“Hur var dvärgarna? Lika arga och vresiga som de är i berättelserna jag hör från våra resande vänner? Jag önskar att jag kunde träffa dem oftare, det var säkert hundra år sedan jag träffade en dvärg senast och hon var då en riktigt arg en!” Hon grävde i sitt minne tillbaka till andra tidsåldern och log för sig själv när hon tänkte på de många goda minnena hon hade från dvärgarna då. Hon hade en riktigt god relation till dem en gång i tiden, men nu var det länge sedan hon ens tänkte på dem.

“På gott och ont, jag kan sakna dvärgarnas envishet och trofasthet. Inte för att vi alver är mycket värre. Gamla traditioner, fast i våra mönster, fast i vanföreställningen att allt kommer lösa sig med tiden. Vi är nog mer lika dvärgarna än någon är redo att medge. Se på människan, de uppfinner, utvecklar, bygger, river och bygger om som om de dör imorgon. Vi vandrar genom våra skogar som om även bergen kommer ge vika en vacker dag.” Hon låg tyst i vattnet en kort stund.

“Innan jag insjuknade fick jag bevittna en människa som utmanade Alethir till en duell och nästan vann. Det var en otrolig syn. Under sitt korta liv hade den lärt sig slåss på en nivå som kan jämföras med en flera tusen år gammal högalv. Vilken vilja, vilka naturliga förmågor det måste innebära.” Alethir hade högst sannolikt hållit igen, om inte för att inte döda människan, men hennes mening var sann. Det var nästan otäckt hur otroliga människorna var, vilken förmåga de hade till framgång med så korta liv.

“Nu låter jag dyster igen, men vi behöver dem. Och de behöver oss.” Hon rynkade lite på näsan, innan hon förde sin hand under vattnet och över sin stora mage, stirrande på dem. “Men det här är en viktig paus känner jag. Tack för det här.” Hon såg upp mot sin vän och log, för att sedan sträcka ut en hand för att ömt ta tag om Ninuriths hand som berörde vattnet.

“Varje tanke jag har stressar upp mig mer än den innan. Jag behöver ett ankare som dig i mitt liv, den lilla tid jag får med dig innan vinden bär dig vidare ut i världen igen.” Hon flinade åt sin vän, väl medveten att även om hon utnämnde henne till sin rådgivare så var de bara bara en impuls ifrån att vännen reste ut i världen igen, och det ville hon aldrig hindra. Att hålla fast i Ninu som en fågel i en bur hade varit en skymf.