Alla dessa rykten tycktes virra omkring de två som stod där. Caspian hade väl hört något ord här och där, men inte lagt så mycket uppmärksamhet på det – upptagen av sin egna värld som han var. Men då garnisonmästaren svarade tystnade orden, och det blev allt mer spänt omkring dem. Att vissa såg honom som ett tecken på eventuell räddning för de illa behandlade alverna var något som gått honom helt över huvudet. Han hade ju blivit tagen av Neilas berättelse, men inte tänkt på den större bilden och vad hans agerande eventuellt kunde leda till för konsekvenser.

Lite nervöst tog han in garnisonsmästarens uppsyn, där i sin rustning som var mer praktisk än fager. Hans ansikte fårat och ärrat, varje tecken visade på någon typ av erfarenhet eller stridrelaterad skada. Caspians ansikte var i kontrast fagert och stiligt, knappast några märken att visa upp från hans magra erfarenhet från riktiga strider. Visst, han hade tränat hela sitt liv, men att träna under kontrollerade former och en strid som denna i sin dödliga form var något annat. Han började inse det mer och mer då han tog in mästarens ilskna uppsyn. I ett litet ögonblick kunde han höra sin fars arga röst som klandrade honom för att riskera sig själv och Isilas framtid på detta vis, som han hört gång på gång att HAN var den karmanska provinsens framtid och arvinge. Att han nu riskerade sitt liv för en fattig alv var nog inget som skulle tas emot med stolthet.

Orden brände till lite på hans kinder. Att bli kallad för en pojk knappt torr bakom öronen, ja det var inte något man uppskattade att höra i en stund som denna direkt. Och heller inte att bli spottad framför. Minsann inte.
‘Min vrede?’ frågade han med en fnysning och höjde hakan, som för att inte låtsas om förolämpningarna han fått.
‘Det vore minsann en man utan heder som inte skulle se hur illa du sköter din stad, och ditt folk, och de som sliter för din skull. Ett regim av förtryck. En bra ledare förtjänar sin respekt, till skillnad från dig som piskat alla omkring dig till lydnad.’ bättre ord hade han inte där och då.
‘Karmanska söner ser åtminstone skillnad på det som är hederligt och rätt.’ han kände hur han började hetsa upp sig själv, hur han lät sig ryckas med.
‘En man som du, som ofredat sitt tjänstefolk förtjänar ingen ära eller titel! Någon måste stå upp för de som inte kan försvara sig själva mot ert förtryck.’ Han tänkte inte då på att tilltalet kunde tolkas som Iserions ledare i en större utsträckning, en detalj som de närvarande knappast skulle missa. Med ett metalliskt klingande drog han sitt svärd.
‘Kom an, låt oss få detta överstökat!’ tillade han, lite lamt, då han höjde sitt glimrande polerade svärd, uppenbarligen var han av rik härkomst med tanke på det dekorerade fästet. Kanske var hans ord lama, men det vassa stålet hade en allvarlig ton som inte gick att neka.

Caspian stod kvar, högtidlig och stilla, men hans grepp om svärdets fäste hårdnade. Garnisonsmästarens ord ekade genom torget, starka och självsäkra, och fick publiken att mullra av reaktioner som på samma sätt ekade i hans sinne. Skratt, visslingar och ett par rop fyllde luften, och allt detta drunknade i Caspians öron. Publiken gled långsamt bort från hans medvetande, istället fanns det bara två saker – garnisonsmästarens brutala arrogans så tydlig i hans röst, och Caspians egna bultande hjärta. Hjärtat slog i Caspians bröst, ett hamrande ekande som han hoppades att ingen i publiken kunde höra. Garnisonsmästarens flin brann i hans synfält som en eld som försökte sluka honom hel. Men han var en paladin, och om en paladin skulle dö på grund av rädsla, så fick det åtminstone bli en död med stil. Han rättade till svärdet vid sin sida och ignorerade känslan av svetten som rann mellan skulderbladen, som om det bara var ännu en stråle av Athals ljus som vägledde honom.

Han skulle inte erkänna det högt, men något med garnisonmästaren skrämde honom nu då de stod där, ansikte mot ansikte. Auktoriteten som rättfärdigade våld och förtryck hos mannen, som under ytan var fylld av grymheter som fanns bakom en fasad av lag och ordning. Hedersam, hade han kallat sig? Heder var något den här staden hade glömt bort, och Caspian visste att han själv inte var mycket bättre – men åtminstone skulle han inte låtsas. Hans heder var inte fläckfri, men den var hans. Och i hans hemprovins, Isilas, fanns det ändå en slags allmän rättvisa som helt verkade sakna här i detta fördärv till stad.

Medan han försöke vinna lite tid innan sitt svar på frågan förde han svärdet till sidan, den glänsande eggen fångade en solstråle och bländade för ett ögonblick publiken. Lite tid att samla sig, lite tid att tänka på varför han gjorde detta. För Neila, för hennes frihet. Kanske för att bevisa att någon stod på alvernas sida. Innerst inne hade han inte tänkt så långt, tankarna hade inte hunnit ikapp honom. Symbolvärdet av en paladin som slogs för en alvslav i Iserion hade gått honom förbi. Men inombords? Där kokade han. Kokade över vad garnisonmästaren gjort då han misshandlat den oskyldiga Neila så brutalt att hon nästan dog. Så brutalt att döden nästan varit befrielse, om inte han räddat henne med sin magi som fortfarande försvagade honom.

Caspian stålsatte sig, och såg sig omkring, blickade över publiken. Ögonen fastnade kort på ansikten som ropade och skrattade, som ville se blod. Men han kände en beslutsamhet fästa sig. Denna dag skulle han stå upp för de svaga, så som det var ämnat att hans orden skulle göra. Samtidigt kände han något inom sig. Han visste inte hur, men han kände det: Neila var där. Hon var nära. Levande. Detta stålsatte honom.

Hans inre storm av ilska och nervositet avtog något, ersatt av en glödande eld som höll honom upprätt. Det var inte bara för henne han gjorde detta – eller för hennes frihet – men hon var gnistan, och han skulle bära det med sig. Om hon kunde överleva det helvete Garnisonsmästaren utsatt henne för, kunde han åtminstone stå upp för henne här.

‘Nå?’ Garnisonsmästaren fråga löd högt och hotfullt över torget.

Caspian höjde svärdet till ett salut, som om han var i en ceremonisamling snarare än en duell på liv och död. Så där som adelsmän gjorde då de duellerade där han kom ifrån. Mycket ritual, mycket pompa och ståt.  Hans röst bar genom torget, oväntat klar och nästan lättsam, men med en skarp underton av förakt. Någonstans i mängden hostade en gammal man fram ett kvävt skratt, och en kvinna lutade sig mot sin granne för att viska något som fick båda att fnysa. “En ljusets riddare,” muttrade någon, och tonfallet bar mer löje än beundran. Men Caspian låtsades inte höra. Eller kanske hörde han, men valde att ignorera det. För dem som var födda i mörker kunde ljusets sken säkert vara obehagligt att se på.

‘Jag tackar för din generositet, min ädlaste herre.‘ sa han och lät det sista ordet drypa av sarkasm.
‘Men jag är rädd att jag måste avslå ditt erbjudande. För en man som du, som är så hedersam och så rättvis, måste det vara en ära att visa din styrka inför alla dessa vittnen. Eller hur?’ Plötsligt hade han gripits av någon slags inspiration, och tungan verkade flöda av sig själv.

Caspian tog ett steg framåt och höjde sitt svärd, låtande solens ljus spela längs dess klinga som om själva himlen välsignade hans handling. Hans röst, klar som kyrkklockor och stark nog att överrösta publiken, fyllde torget. Här fanns ingen tvekan, ingen osäkerhet – bara det brinnande rättfärdigandet i hans själ. Om detta var hans ögonblick, skulle han göra det till ett minnesvärt sådant. Han var som den perfekta bilden av en helig riddare. Det var ett mirakel att hans annars fläckfria mantel fortfarande skimrade i det svaga ljuset som lyckades hitta ner till torget. Solens strålar fick hans gyllene broderier att glöda som om själva Athal självt stod vid hans sida, medan en råtta i närheten kämpade med en bit rutten brödskorpa och smutsiga barn stirrade på Caspian som om han var en av de helgonbilder man kunde köpa för två kopparmynt på marknaden.

Publikens blandade stank av svett, bränt kött och uråldrigt elände drog genom luften som en tjock dimma, men Caspian andades ändå djupt, som om han inandades himmelens renhet istället för kvarterets obestridliga ruttenhet.

‘I Athals namn…’ började han, tyhdligt och klart, och hans ord skar genom det mummel och skrock som tidigare fyllt luften.
‘Ljuset som lyser på oss alla, utan åtskillnad mellan hög och låg, mellan människa och alv, mellan rik och fattig – jag står här för att rätta till en orättvisa som denna stad tålmodigt blundat för.’

Hörnet av hans mun ryckte till lite när han såg en hund lyfta på benet mot en trasig staty av någon gammal alvisk hjälte. Det var något mörkt ironiskt över att predika ljus och rättvisa i en stad där till och med gatorna verkade försöka sluka honom hel.

Han lät svärdet peka mot Garnisonsmästaren, inte aggressivt men som en markör, ett obevekligt pekfinger som väckte skuldens tyngd.

‘Neila, en alv i denna mans tjänst, är inte mindre än någon av oss. Liksom så många andra här har hon behövt genomlida fasor för förskräckliga att yttra i ord. Hon är inte ett verktyg för dina brutala nycker eller en handelsvara att slitas isär av din girighet. Hon är ett av Athals barn, en jämlike inför Athal själv.’

Han sträckte ut sin lediga hand, som om han omfamnade publiken, stadens smutsiga gator och alla som bodde där.

‘I rättvisans namn utmanar jag dig, Garnisonsmästare, inte bara för din grymhet mot henne, utan för det ruttna hjärta som du göder i denna stad. I Athals ljus ska sanningens sken bränna bort lögner och förtryck. I Athals namn kräver jag Neilas frihet.’

Han sänkte svärdet till en försvarsställning, lugn men fast, och såg Garnisonsmästaren rakt i ögonen. När han talade igen var det med en röst som bar en gravstens tyngd, men med himlens glans.

‘Om du, vår allsmäktige herre Athal, anser att Neila bör vinna sin frihet, led min hand och mitt svärd till i seger i denna duell, som ett tecken på sanningen i mina ord. Låt Athals ljus avgöra vem av oss som har rätt.’ Och kanske var det precis det som behövdes – en påminnelse om att även ljusets riddare var lika ur sin plats här som en pärla i en spybägare.

Han sänkte svärdet till stridsposition, lågt och säkert. Ett drag som antydde både erfarenhet och en obeveklig vilja att möta vad som än väntade. Åtminstone erfarenhet av att duella. Hur denna garnisonsmästare stred, säkert fult och utan heder, var kanske Caspian inte beredd på. Publiken drog efter andan, förväntan hängde som en kvävande dimma i luften.

Och med det tog han ett steg framåt, redo att möta Garnisonsmästaren, trots hjärtat som dunkade så hårt i hans bröst.

Caspian kände adrenalinet rusa genom kroppen när garnisonsmästaren gjorde sitt första kraftiga utfall. För en stund verkade han glömma allt vad tanke hette. Lite klumpigt vacklade han till, men det var hans instinkter, skärpta av åratal av träning, som slog till innan hans hjärna hann analysera. Han parerade med sitt svärd, klingorna möttes med ett öronbedövande klingande som fick folkmassan att dra efter andan. Inte den vackraste pareringen, men den dög för att få honom att ta ett kliv bakåt och samla sig, hjärtat dunkande. Han tvingades backa några steg, men försökte göra det med elegans, som om det var en del av hans plan – utan att snubbla på manteln. Verkligheten var att styrkan bakom mästarens attack nästan slog luften ur honom. En man som uppenbarligen inte bara var ord och misshandel av tjänstefolk.

Hans sinne arbetade febrilt och han insåg att detta var på allvar. Inte en vänskaplig duell. Detta handlade om vem som skulle leva eller dö, eller i alla fall skadas och ge upp. Svett rann längs nacken och hans hand kändes redan spänd runt svärdets fäste. Men han kunde inte låta sig själv tveka – inte nu.

Garnisonsmästaren gick på med en våldsam energi som fick Caspian att känna sig som en barkbit i en fors. Han försökte möta varje slag, men mästarens styrka och precision började övermanna honom. Ett snabbt utfall från mästaren fångade honom på fel fot; han parerade sent och klingorna skar för nära hans hand. Ett stickande sår öppnades över hans underarm och blodet började sippra fram, färgade det vita tyget rött.

‘För långsam!’ hånade Garnisonsmästaren, hans röst fylld av hånfull triumf. Caspian kände hur smärtan spred sig uppför armen, men han kunde inte låta sig distraheras. Inte nu.

Caspian höjde svärdet igen, denna gång försökte han att inte bara möta garnisonsmästarens kraft utan att använda sin snabbhet och skicklighet för att vända styrkan mot honom. Ganska snabbt märkte han nog att han hade en chans, att hans åratal av träning inte var bortkastat. För garnisonsmästaren var stark, och han var snabb, men Caspian var yngre, och hade tränat i många år på att låta sin kropp bli så snabb och stark som möjligt. Han gjorde ett halvhjärtat utfall mot mästarens höger, men det var en fälla – han drog snabbt tillbaka och lät svärdet svepa mot vänster i ett försök att slå till mästarens obeväpnade sida. Ett av många trick han lärt sig under träningspass med andra paladiner.

‘Är det allt du har?’ sa Caspian, och hans röst bar en skämtsam ton som skar sig mot intensiteten i situationen. Det var lika mycket för att försöka provocera mästaren som att dölja sin egen osäkerhet. Om han kunde få mannen ur balans med ord, så kanske han kunde få en fördel.

Garnisonsmästarens nästa attack var inte bara styrka utan också precision. Han siktade mot Caspians axel, en plats som skulle försvaga hans svärdföring utan att döda honom direkt.

Caspian såg attacken komma och vek undan i sista sekund, men mästarens svärd klöv luften med sådan kraft att vinden från utfallet fick honom att haja till. Caspian steg sidledes undan, smutsen på torgets mark klibbade fast vid hans vita mantel, som nu var långt ifrån lika ren och fläckfri som vid duellens början.

Ännu hade han inte använt någon magi i duellen, så inne i svärdskampen att han nästan glömt bort den delen av sig själv som han nästan alltid förträngt – som alltid varit en slags skam. Något oönskat, som hans familj önskat att han inte hade haft. Magin som fått honom bortskickad från hans hem. Men Caspian började vara varm i kläderna nu, och märkte att han ändå hade mer snabbhet och styrka än han väntat sig i en duell som denna.

Blodet rusade i Caspians ådror som ett dånande vattenfall. Varje slag från Garnisonsmästaren kändes som en jordbävning som vibrerade genom hans svärd och in i hans kropp. Alla ljud omkring honom tycktes dämpade, som i en annan värld, då han bara kunde fokusera på sin motståndares rörelser. Varje slag fick musklerna att skrika, men det var en bekant smärta. Snarare fyllde den honom med beslutsamhet, en röst som ekade i hans huvud, som sa åt honom varför han gjorde detta. För Neila.

Garnisonsmästaren var ett berg i rörelse, hans svärd en metallisk storm som kunde krossa allt i sin väg. Caspian kämpade för att hålla sin balans när de cirklade varandra, deras klingor möttes igen och igen i metallisk dans vars ljud ekade över torget. Varje gång deras svärd kolliderade skrek folkmassan, en kakofoni av förväntan, spänning och hunger efter blod.

‘Vad är det, paladin?’ hånade Garnisonsmästaren, hans röst grov som knastrande sten.
‘Är det allt du har? Du är inte värdig ens att hålla det där svärdet!’

Caspian drog ett djupt andetag, hans bröstkorg hävde sig under manteln som nu var täckt av damm och sot och andra saker man knappast ville veta vad de var. Han lät inte orden sjunka in – det var en fälla, ett sätt att få honom ur balans. Istället fokuserade han på mästarens rörelser, på den minimala tvekan i hans slag, den lilla stelheten i hans annars kraftfulla kropp.

Garnisonsmästaren gick till verket som en här av våldsam energi, och Caspian kände snabbt att han höll på att tappa greppet. Det var inte bara mästarens styrka utan hans råa, fysiska dominans som fick Caspian att tappa balansen gång på gång. En felberäkning i steget, och mästarens svärd svepte genom luften med en sådan kraft att det knappt missade hans axel. Kraften från slaget rev i hans mantel och fick honom att halka till på den klibbiga marken.

Han hann knappt återhämta sig innan nästa slag kom. Det träffade hans svärd med en sådan kraft att han kände stöten hela vägen upp till axeln. Ett sting av smärta sköt genom hans arm, och han föll bakåt, svärdet knappt kvar i sitt grepp. Folkmassan flämtade, och han kunde höra hånfulla skratt från några av åskådarna. Hans svärdshand skakade, och det var ett under att han fortfarande kunde hålla greppet.

‘Du är svag!’ hånade Garnisonsmästaren, hans röst fylld av förakt.
‘Är detta ljusets kämpe? Ett pråligt barn som inte vet var spetsen på sitt svärd ska vara?’

Caspian kände paniken börja gripa tag om honom. Hans grepp om svärdet var vått av svett, och hans andetag kom korta och häftiga. Han försökte hålla sig fokuserad, försökte minnas varje lektion, varje varning från sina gamla lärare. Men mästarens styrka, hans enorma kropp som verkade obeveklig, fick hans tankar att skingras som löv i vinden. Ett nytt slag kom, denna gång riktat mot hans knän, och han var tvungen att kasta sig åt sidan. Han rullade i smutsen, manteln nu helt förstörd.

Publiken vrålade, vissa ropade hans namn, men de flesta ropade för mästarens blodtörstiga seger. Caspian försökte resa sig, men hans ben kändes tunga som sten. Smärtan i hans arm och ryggen brände, och hans syn fläckades av svett som rann ner i ögonen. Han såg hur Garnisonsmästaren höjde sitt svärd för ett avgörande slag.

‘Det här är ditt slut!’ väste mästaren, och hans röst ekade som en dödsklocka.

Men det var något annat som rörde sig inom Caspian – en röst som inte tillhörde mästaren eller folkmassan. Det var hans egen röst, en som han inte hade hört på länge, fylld av den tro och beslutsamhet som han en gång haft. Den som påminde honom om de ljusa stunder han haft med Neila, korta men kraftiga. Han var inte redo att dö ännu, eller se henne återgå till slaveri.

Han rullade åt sidan precis när svärdet slog ner i marken, en duns så kraftig att gruset sprutade upp. Caspian höjde sitt eget svärd i en svepande rörelse, inte för att attackera, utan för att slå undan Garnisonsmästarens balans. Mannen tvekade för första gången, hans ena fot halkade på den lösa grusmarken. Det var öppningen Caspian behövde.

Med en snabb rörelse reste han sig, ignorerade smärtan och körde framåt med all sin tyngd. Hans svärd träffade mästarens klinga i en skallrande kollision, och denna gång var det han som pressade framåt. Hans styrka kom inte från musklerna, utan från den brinnande elden i hans själ. Garnisonsmästaren kämpade för att hålla sitt grepp, men för första gången såg Caspian något nytt i hans ögon – en skymt av osäkerhet.

Han vek undan Garnisonsmästarens svärd med en precis rörelse, hans klinga följde med en dansares smidighet då Caspian pressade på.

Och så kom det. Öppningen. Ett ögonblick så snabbt att det knappt fanns där.

Garnisonsmästaren lyfte sitt svärd för ett dödligt vertikalt slag, ett slag som hade klyvt Caspian mitt itu om det träffade. Men Caspian hade väntat på det, känt igen det. Han vek undan åt sidan, med en smidighet han knappt visste att han hade, och med en blixtsnabb rörelse förde han sitt eget svärd uppåt. Hans hår, hans mantel – eller det som var kvar av den i alla fall, rörde sig som vatten till svar av hans dansliknande rörelse. Klingan sjöng genom luften, och innan Garnisonsmästaren hann reagera hade Caspian skurit genom bandet som höll mästarens hjälm på plats.

Hjälmen föll till marken med ett dovt klang. Garnisonsmästarens ansikte blottades för första gången – svettigt, förvridet i ilska, med ögon som glödde av hat.

‘Du spelar farligt, pojk!’ väste han och kastade sig framåt med en vrål.

Men det var för sent. Caspian hade redan stigit åt sidan, väntandes attacken. Med ett elegant svepande hugg slog han till Garnisonsmästarens svärd, fick det att vackla, och med en sista kraftansträngning slog han vapnet ur hans grepp. Svärdet snurrade genom luften och landade med en duns i smutsen.

Garnisonsmästaren stod där, obeväpnad och flämtande, hans breda bröstkorg hävde sig som en bälg. Men hans blick var fortfarande fylld av trots.

Caspian höjde sitt svärd, klingan glimmade i det bleka solljuset som om Athal själv välsignade hans handling. Ett ögonblick stod tiden stilla. Folkmassan höll andan, och Caspian visste att alla väntade på hans nästa drag. Han kunde känna deras blickar bränna mot honom – alvernas hopp, människornas hån, Garnisonsmästarens blottade hals som bad om att bli avslutad.

Men det var inte död han sökte. Även om vad garnisonsmästaren gjort mot Neila fick honom att se rätt. En stund såg han sin chans, att klyva skallen av den fördömda mannen. Men han hejdade sig.

‘Du har förlorat.’ sa Caspian, och hans röst var låg men skarp som stål.
‘Det är över. I Athals namn är alven Neila fri från dig, Garnisonsmästare.’

Han sänkte svärdet, inte för att slå till döds, utan för att med ett blixtsnabbt slag med fästet träffa Garnisonsmästarens tinning. Ett dånande eko spred sig när mannen föll baklänges, tungt och livlöst mot marken. Det var inte döden som mötte honom, men medvetslösheten kom med all den tunga dom som Caspian kunde ge.

Folkmassan exploderade i ett kaotiskt brus – några ropade av glädje, andra av ilska. Men Caspian stod där, med svärdet vilande vid sin sida, hans bröstkorg fortfarande hävande av kampen. Han såg sig omkring, och hans blick fann henne.

Neila. Hennes ögon, dolda i skuggorna, brann med något han aldrig tidigare sett. Vad var det? Stolthet? Tacksamhet? Eller något helt annat? För första gången på länge kände Caspian att han var mer än en poserande adelsman som vandrade omkring i exil i form av en paladin. Han hade gjort det. Han hade stått emot något ondskefullt för någon som behövt det. För henne. För rättvisan. Allt han var medveten om då var Neila där, ovetande om vilket kaos detta kunde leda till där på torget vilket ögonblick som helst.

Caspian såg henne – på Neila. Ett enda ögonblick var det bara hon och han i tystnaden som uppstått nu då svärdens klang, männens svordomar och ansträngda ljud fyllde platsen. Men tystnaden varade inte, då en värld av kaos runtom exploderade. Han hade vunnit. Mot alla odds, trots att varje muskel i hans kropp skrek av utmattning, trots att Garnisonsmästarens styrka nästan överväldigat honom, hade han vunnit. Han borde känna segerns sötma på tungan, men istället smakade luften av rök och blod.

Neilas ögon var fyllda av något han inte kunde sätta ord på. En blandning av lättnad, av stolthet, men också av en rädsla han inte förstod. Caspian ville gå fram till henne, röra vid henne, försäkra henne om att allt var över. Men innan han hann ta ett steg hörde han vrålen och hans förvirrade blick sökte orsaken.

Torget hade exploderat i kaos, snabbare än vad han hade kunnat tro.

Det var som att hela världen rämnade runtom, som om demoner ur helvetet stigit upp genom de smutsiga gatstenarna. Skrik, slag, järn och nävar som krossade kött och ben. Han såg en alv få sitt huvud inslaget av en klubbförsedd soldat, hörde knaket, såg kroppen darra innan den sjönk ihop. Någon skrek. En annan försökte fly men fångades av en soldat och drogs ned i en pöl av blod och lera. Caspian vände blicken, förvirrad, oförmögen att greppa vad som hände.

Det här var inte något Caspian hade önskat, eller tänkt skulle kunna ske, och han backade undan från sin plats för att se hur Garnisonsmästarens kropp blev trampad på av folkmassan som möttes i våldsam ansträngning.

Soldaterna gick lös med sina svärd, alverna kastade sig över dem med sten och träpåkar. En man i läderrustning höjde en dolk, bara för att få halsen uppskuren av en ilsken alv som slängde sig över honom. Blod sprutade i en mörk båge, och Caspian kände hur det stänkte över hans arm. Någon drog en kvinna ner i marken, någon annan sparkade mot ett skrikande barn. Caspian såg allt men kunde inte ta in det. Han hade startat det här. Han hade tänt gnistan. Han trodde att han kunde slåss för en enda persons frihet, men han hade satt eld på en hel stad.

Han såg Neila knuffas, dragas bort av en annan alv. Hon försökte se sig om, hennes mun formade något, kanske hans namn, men tumultet slet henne längre bort. Caspian tog ett steg framåt, beredd att strida igen, att bana väg till henne. Men en pil ven förbi hans ansikte, så nära att han kände vinden av dess fart riva mot kinden.

‘Paladin!’ En röst skar genom oväsendet, och Caspian såg en av soldaterna peka mot honom. Han såg hur fler rörde sig mot honom, svärd dragna, armborst redo. Det fanns ingen heder kvar i detta. Detta var inte längre en duell—det var en avrättning, och han hade nyss blivit alvernas kämpe. Iserions fiende.

Han slet blicken från Neila. Det sved i honom, som att slita bort en del av sig själv. Han ville stanna, slåss, men han visste bättre. Han kunde inte hjälpa henne om han låg död på torget. Han svor för sig själv. Detta var inte slutet. Det kunde inte vara slutet.

Caspian vände sig om och sprang.

Han duckade undan ett hugg från en soldat, kände vinden från ett svärd som höll på att träffa hans skuldra, men han var snabb. Snabbare än de tunga männen i rustning. Han hoppade över en kullvält brödkärra, slirade genom en smal gränd. Han kunde höra skriken bakom sig, ilskna röster som beordrade att han skulle stoppas, men han var redan för långt borta.

Hans lungor brann. Hans kropp värkte. Men han sprang. För Neila. För att kunna återvända och fullborda det han börjat. Men som Neila visste hade han ett dåligt lokalsinne, och tappade snart bort sig i gränderna. Vänster, höger, allt såg likadant ut. Smutsiga förfallna byggnader, kläder som hängde på tork, rädda blickar som såg på honom. Kanske var det Athals ingripande som plötsligt gjorde att han kom flängandes ur en av gränderna, rakt in i alven och Neila som höll på att fly från torget tillsammans med andra alver. I en hög av armar och ben flög gruppen till marken, världen spinnandes för paladinen som kände blodsmak i munnen.

Neilas röst och synen av henne var som en droppe vatten i öknen. Hennes ansikte var halvt dolt i skuggor, sot och panik, men det var fortfarande hon. Levande. Det var mer än han kunde säga om flera andra just nu som drabbats av hans kaos. Kaoset han inte riktigt hunnit reflektera kring ännu.

Han hann knappt få luft innan hon och alven drog upp honom igen. Hans ben lydde inte helt, men de rörde sig. Det fick duga för tillfället. Bättre än att bli liggande i den skitiga gränden. Caspian hade inget annat boka i sin kalender där och då, duellen av avklarad så vad var bättre för sig än att följa dem? Han stapplade framåt, halvt släpandes, halvjoggandes, med Neilas hand runt hans arm. Allt var rök och dimma, stanken från eldar och våld. Staden verkade nästan skrika. Nästan som om Iserion själv fick sin själ utskuren med rostig kniv.

Jag skulle rädda en kvinna, tänkte han. Inte starta ett jävla inbördeskrig.

De duckade in i ruiner, sprang genom gränder som luktade mer mögel än sten, tills de till slut tryckte sig genom ett plank. Riktigt proffsigt. Dörrar var väl för finfolk. Mörker. Trånga utrymmen. Stentrappor. Det luktade smuts, gammalt vin, döda råttor. Något snubblade under Caspians fot, och han tänkte inte ens kolla vad det var. Allt var bättre än folkmassorna.

De stannade slutligen, till Caspians lättnad. Hjärtat slog fortfarande som en krigstrumma i hans bröst. Andetagen kom i korta stötar.

”Går det bra? Är ni oskadda?” hörde han alven fråga. Jävligt omtänksamt, denna alv var minsann en gentleman.

”Jodå…” sa Caspian till slut, något andfådd. Rösten kom ut som stålull.
”Bara ett par revben mindre. Kanske en lunga som blev kvar på torget. Men ja, aldrig bättre…” sa han mellan anstängda andetag.

Han försökte le, men det blev mer en grimas än något charmigt. Han kände hur musklerna skälvde av utmattning. Hela kroppen kändes som om någon kört över honom med en vagn. Upprepade gånger.

Alven smet upp för en stege. Caspian såg efter honom i mörkret, men såg mest svarta fläckar. Plötsligt var det bara han och Neila. När hon rörde vid honom, hände något märkligt. Värmen sköt genom honom som en strömstöt. Inte fysisk värme – något djupare. Som att hennes beröring höll honom kvar i kroppen, hindrade honom från att lösas upp i dimma och blod. Han kände sig genast lite mindre ansträngd.

”Är du oskadd?” frågade hon igen, tystare nu.

”Beror på hur man definierar oskadd…” mumlade han och såg ner på hennes som rörde vid honom, och tog sedan tag i den trots att han var smutsig.
”Fysiskt? Kanske. Jag har inte riktigt hunnit se om jag tappat ett öra på vägen. Min mentala hälsa? Fullständig katastrof.” Han såg på henne. På de där ögonen som trots allt mörker ändå bar någon slags tro. En tro på honom, av alla jävla människor.

Han skrattade till, ett torrt ljud som ekade i tunneln. Det lät mer som ett hostande kråkläte än något hjärtligt. Han ville dra henne närmare. Ville säga något som betydde något, något som var värt allt de gått igenom. Men hans ord var alltid ytliga, fåniga. I verkligheten var han bara en förstörd adelsman som trodde han kunde leka hjälte. Eller?

”Om jag dör här nere…” sa han till slut, ”Så vill jag du ska veta att det inte är förgäves. Du förtjänar frihet, Neila. Mer än jag någonsin förtjänade den mantel jag bar. Du gav mig en orsak att slåss.”

Och för ett ögonblick blev han tyst. Lyssnade till ljuden bortom byggnaderna. Skrik. Dunsar. Staden höll på att slita ut sig själv i bitar, som en gammal kropp som vägrar dö stillsamt.

“Vid Athal… Vad har jag gjort?” frågade han, knappt hörbart. Han visste redan svaret. Men han var inte säker på om han orkade höra sanningen.