Det hade gått några dagar sedan paladinen Caspian Astor anlänt till staden Iserion och träffat alven Neila, vars öde slagit honom orimligt starkt. Eller så kanske det var för att hon var en vacker alv. Han var förvirrad av känslor han inte tidigare brytt sig om – omtanke för andra, för någon annan än sig själv. Han hade alltid varit självupptagen, och här skulle han snart möta en farlig man i duell som skulle avgöra en annan alvs öde. En risk han tog för henne. Eller var det för hans egna ära? Han hoppades att det var av osjälviska orsaker han gjorde detta.

Caspians tankar var en storm av iver, ilska och oro. Han hade inte sovit ordentligt på flera nätter, och hans kropp kändes fortfarande tung och tom efter den energi han hade lagt på att hela Neila efter de omfattande skador hon fått som straff för sin bekantskap med honom. Men löftet han gett brann starkare än något annat inom honom, ens plikten till hans orden, inte för att han någonsin varit speciellt plikttrogen. En ganska dålig paladin, om ärligheten skulle komma fram. Oavsett hade han hade beslutat sig –  garnisonsmästaren skulle besegras, och Neilas frihet var priset, oavsett vad det kostade honom. Han kunde redan höra hans systers ilskna ord, som om hon var där och skällde ut honom. Alltid den skarpaste i syskonskaran Astor.

Gatorna och gränderna var hala av spyor, avföring, trasor och sot; barn med magra lemmar sprang som råttor i gränderna, och alverna som knappt kunde stå rakt i rädsla för sina mästares vrede, och människors piskor, reste sig långsamt från dörröppningar och försvann in i skuggorna för att undvika att möta paladinen med blicken. Men Caspian gick som om han var på väg till en balsal, manteln svepte efter honom med varje steg. Om smutsen nådde hans blanka stövlar, så märkte han det inte. Eller låtsades inte märka det, vilket var samma sak.

De hade redan samlats, märkte han, då han kom fram till torget i mitten av alvernas slumområde i staden, som skulle vara den ödesmättade duellens plats. Slummen hade en gång varit en vacker park som alverna som var dess grundare och förvaltare döpt till Lietarwa, under vackra tider då alverna och människorna levt i harmoni. Den tiden var sedan länge bortglömd, och det enda som vittnade om att detta en gång varit en vacker plats var någon enstaka staty här och där som var heliga för alverna. Caspian klev fram genom folkmassan, pressade sig genom nyfikna och bekymrade åskådare, med steg som sa att han ägde marken han trampade på. Kanske var det en självsäkerhet han behövde ha för att vinna. Kanske var det något han gjorde omedvetet, som en son till en av Karms främsta visroyer – en av Isilas prinsar, om det inte vore för hans status som paladin.

Han steg obekymrat in i mitten av torget, sträckte på sig, borstade av dammet från sin fläckfria vita mantel, rättade till svärdet vid höften. Inte för att han egentligen behövde rätta till det, men sådana gester gjorde sig alltid bra när folk såg på. Och här var det många som såg på. Många som var nyfikna på vad alla rykten egentligen handlade om.

Ögonen var överallt. Soldater med armborst hängande slappt över axeln ifall folkmassan skulle få något för sig, framför allt om några alver behövde skjutas som ohyran de var i Iserion. Smutsiga alver i slitna trasor. Köpmän som stannat mitt i sin morgonhandel, brödkorgar balanserande på höften. Och såklart bortom slummen en och annan av stadens högre ståndspersoner som lutande sig nyfiket över balkonger eller blickande från fönster i sina tjusiga byggnader ned in i slummen med dyra kikare i hand.

Caspian Astor såg ut som om han hörde hemma i en ballad. En sådan där sentimental historia som barder sjunger på ett värdshus i sällskap till öl och eld, där hjältarna alltid glänser och skurkarna alltid dör. Hans långa, bruna hår föll över axlarna som flytande silke, så perfekt att det såg ut som om varje hårstrå hade tränats i dansens konster i de rika karmanska palatsens salar. Ögonen, lika blå som sommarhimlen över Karm, hade en drömmighet i sig, som om de hela tiden sökte horisonter bortom de dunkla gränderna i Iserions slum. Och hållningen – ja, hållningen – han stod som en man som aldrig böjt sig för något, förutom kanske en komplimang från en dam eller en rödvinsbägare vid hovet.

Han bar Athals vita mantel, prydd med gyllene broderier som hade kostat mer än en hel alvfamiljs slumskjul, och kanske mer än ett helt kvarter. Där stod han med en aura av självsäkerhet, som om smutsen runt honom inte ens existerade. Svärdet vid hans sida, välpolerat och skapat i glimmande stål, var en symbol för ordning och rättvisa. Kanske också en frestelse för de småglin som lurade i skuggorna och såg en lättfångad skatt i den främmande mannens rika utstyrsel.

Men Caspian var mer än sitt yttre, eller det hoppades han i alla fall. Ett återkommande skämt bland hans syskon var att Caspian knappt hade ett lager alls – en fasad så glänsande och tunn att den skulle spricka om någon andades för hårt på den. Och kanske hade de rätt. Kanske var det just därför han stod här nu, mitt i Iserions mest stinkande slum, i sin prydligaste mantel och blankpolerade stövlar. För att bevisa något. För att han inte var så ytlig som de sa.

Han ville tro att det var för Neilas skull. Att det var hennes ansikte – smutsigt, plågat, och ändå fyllt av en sorts trotsig styrka – som drev honom framåt. Hennes röst, hennes historia. Hennes röda hår, kanske, han hade alltid varit svag för rödhåriga flickor. Men innerst inne, där hans egna tankar alltid var de värsta, visste han att det var mer komplicerat än så.

Det var ilskan som hade fått honom hit. Den brinnande, förtärande ilskan när han såg hennes skador. När han insåg vad Garnisonsmästaren hade gjort, och vad Iserions folk dagligen utsatte alverna för. Den sortens ilska som gjorde det omöjligt att tänka klart, att stanna upp och fråga sig själv om ens agerande verkligen är rätt väg att gå? Gjorde Caspian detta för hennes skull – eller för sig själv?

Och nu, när ilskan hade blivit aska, lämnades han med något värre: tvivel.

Vad gör jag här?
Frågan gnagde i hans huvud som en råtta på en brödkant. Var han verkligen någon som kunde rädda någon annan? Han hade tillbringat större delen av sitt liv med att undvika ansvar, med att dra sig undan från plikterna hans namn och börd borde innebära. Men här stod han nu, som en riddare i glänsande rustning. En prins från Karm, en son av en mäktig visroy. En paladin i Athals tjänst. En lögnare på alla tre punkter.

Han var ingen hjälte. Han var en poserande idiot med ett för stort ego. En man som älskade att höra sitt namn nämnas i samma mening som ordet “mod”. Och ändå…

När han tänkte på Neila – hennes röst, hennes skratt, det sätt hon såg på honom när hon trodde att han inte märkte – så kändes det nästan som om sagor om hjältar kunde ha någon sanning i sig. Som om han kanske kunde vara den man, den räddare, han ville vara. En man värdig paladinernas mantel. Ett ideala paldinerna själva knappast trodde på längre. Där hade han minsann inte sett några hjältar. Bara självgoda religiösa fanatiker.

Och det var det som skrämde honom mest. För om han misslyckades, om han dog här, om hon blev kvar i denna mardröm till stad, då skulle han inte bara förlora sitt liv – han skulle förlora den enda möjligheten han någonsin haft att bli något mer än en självgod narr. Han försökte övertyga sig själv när han stod där mitt på torget. Inte för mig. För henne. För de lidande alverna. För friheten. För rättvisan.

Men en annan röst i hans huvud viskade cyniskt – Och för att du inte kan stå ut med tanken på att någon annan skulle få äran istället och hennes uppskattning. 

Han försökte slå bort den tanken. Han var inte den mannen längre, eller hur? Han ville vara något mer. Något bättre. Men kanske var det just det som drev honom till vansinne – att han inte visste om han kunde bli det.

Så han rättade till manteln, rättade till svärdet i bältet. Som en man som hade svar på alla frågor. Som en hjälte ur en saga.

För i slutändan, vad annat kunde han göra?

Han såg ut som en hjälte. Kanske rentav en prins. Och just här, just nu, var det löjligt. Nästan stötande. Som en pärla i grisspyan. Men det fanns en sorts tragikomisk charm i det hela. Här stod han, vacker som en saga, mitt i detta helvete. Och det värsta – eller kanske det bästa – var att han inte ens verkade förstå hur mycket hans närvaro skar sig mot bakgrunden.

En man som var för vacker för sitt eget bästa. En riddare som hade glömt att sagorna han drömde om sällan slutade väl i verkligheten.

Det var trots allt inte varje dag någon vågade utmana garnisonsmästaren, och speciellt inte en människa om en sådan meningslös sak som en alv. Caspians blick svepte över folkmassan, men de stirrade tillbaka med ansikten som murar – ointagliga, ovänliga. Här fanns inga jubelrop, bara kalla, tysta nästan likgiltiga ansikten. Alvernas blickar var försiktiga, som om de var rädda för att hoppas på någon framtid. Människornas leenden var breda men hånfulla, som om de såg fram emot hans fall. En idiot från Karm som stigit in i deras värld.

Sedan kom han. Garnisonsmästaren. Den fördömda besten till man, en som Caspian kände ett starkt hat för så som han aldrig gjort förr. En högrest karl, breda axlar med en kropp som såg ut att vara tillverkad för strid och ett ansikte lika vänligt som en knuten näve. Rustningen glänste med Iserions fana på bröstkorgen, svärdet i hans hand såg tyngre ut än de flesta alver. Ett berg av järn och vrede, redo att krossa allt som stod i hans väg.

Caspian kände svetten börja pärla sig i nacken.
‘Ja, det här var ju en lysande idé.’ tänkte han för sig själv. Men en utmaning var en utmaning, och han var tvungen att avsluta den.

‘Garnisonsmästare!’ ropade han med den mest självsäkra tonen han kunde uppbåda, som om han redan hade vunnit.

‘Jag är här för att sätta dig på plats!’ hans ord hade en ilsken underton, trots allt kunde han inte släppa hur denna man misshandlat den oskyldiga alven Neila. En ilska och ett hat som säkert var ömsesidig över paladinen som kommit in och stökat i hans maktsfär, och ifrågasatt hans auktoritet flera gånger. Var hon månne där i folksamlingen och såg på? Han hade lust att se sig omkring, men valde att hålla fokus på garnisonsmästaren. Caspian log. Ett nonchalant leende, perfekt kalibrerat för att få en man som garnisonsmästaren att hata honom ännu mer. Överdriven ilska och hat kunde trots allt ge honom en fördel i kampen, om han själv höll huvudet kallt.

Caspian drog sitt svärd, lät morgonsolen glittra över dess stål.
‘Jag hoppas att du inte har några planer efteråt, för det här kommer ta längre tid än din vanliga lilla maktuppvisning brukar göra.’

Och där var det, det avgörande ögonblicket. Folkmassan tystnade, spänningen i luften så tät att man kunde skära i den med en kniv.

(fortsättning på https://talanrien.com/forums/topic/garnisonen/ )