Post has published by Siilverteip
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 25 total)
  • Rollspelare
    Member since: 03/04/2022

    Det var med en klump i magen som Eranya hade lämnat den plats hon kallat hem de senaste veckorna. Hon hade vetat att hon skulle bli så illa tvungen att packa ihop och bege sig av mot bebyggelsen igen, men hade dragit på det till sista möjliga stund. Nu kunde hon verkligen inte vänta längre. Nåväl, det fick bli ett snabbt besök och sedan kunde hon återvända till skogens och djurens trygghet.

    Ända sedan sina studiers slut vid Ela Silaniye hade hon spenderat sin tid ute i skogen i Nela’Thaënas, och där hade hon stortrivts. Hon var som ett med naturen. Djuren var enkla att förstå, och de förstod sig på henne. Alverna inne i huvudstaden var så invecklade med sina intriger, sin politik och sina draman. Nej, Eranya slapp helst allt det där och höll sig på sin egen kant.

    Resan till hamnstaden Eliden skulle ta henne ett par dagar, men det gjorde henne ingenting. Hon vandrade så länge fötterna bar henne, och vilade så länge kroppen behövde. Sista biten fick hon hjälp av en älgtjur, som bar henne tryggt och lunkande. Innan bebyggelsen trädde fram tackade hon älgtjuren och skickade iväg honom till sitt hem igen. Hon ville bespara honom hemskheten som var hamnstaden. Med ökande hjärtslag styrde hon stegen till en stig som skulle leda henne rätt. Den följde hon, och efter en stund byttes den mossiga och lövbeklädda stigen till kullersten. Stenen kändes annorlunda under hennes fötter. Kall, hård och ogästvänlig. Inte alla som stenarna i skogen som hon ju var så van vid. Varje steg hon tog kändes tungt. Skogen var hennes trygghet, och att behöva lämna den såhär kändes inte alls bra. Men hon behövde fylla på sina förråd och här i Eliden fanns det hon behövde. Örter, växter och annat hon behövde till sina brygder och salvor. Med dem kunde hon hjälpa djuren. De hade kommit att förlita sig på henne och hon ville inte göra dem besvikna.

    Ju närmare staden hon kom desto fler alver dök upp runtomkring henne. Hon skyggade undan för dem, hoppade ur deras väg och gjorde sig så liten som möjligt. Någon mumlade något irriterat om att hon skulle se sig för, men de flesta verkade inte bry sig om henne. Som tur var. På något vis lyckades hon ta sig in till kärnan av Eliden, där marknaden fanns. Hon stod utanför den en liten stund, samlade mod för att ta sig an den. Så med ett djupt andetag styrde hon stegen in på marknaden och såg sig uppmärksamt omkring efter vad hon behövde. Långsamt och kanske med något ökat självförtroende lyckades hon börja samla ihop de saker hon behövde. Nu saknades bara några få ingredienser. Hon fann ståndet som sålde de särskilda örtknippena hon behövde, och när hon kom fram dit såg hon att det inte fanns många kvar. Försynt vred hon lite på sina händer, lyfte blicken och skulle precis till att be försäljaren om tre knippen, när en annan alv bufflade sig fram.

    “Tre knippen!” Förkunnade den snorkiga alven. Eranya såg storögt från försäljaren till den andre.

    “Hrm, ursäkta..” Började hon försiktigt. “Jag behöver också tre, det är viktigt..” Alven vände blicken mot Eranya, synade henne uppifrån och ner och fnös sedan.

    “Så vad då? Du får skylla dig själv om du är för långsam!” Svarade alven otrevligt. Eranya vred nervöst på händerna igen. Åh, vad skulle hon göra. Hon behövde ju tre..

    “Om.. om jag betalar dig då? Snälla?” Alven skulle se bedjan i hennes blick, men verkade inte bry sig. Istället betalade han försäljaren, satte näsan i vädret och trängde sig omilt förbi Eranya så att hon tappade fotfästet, vacklade till och föll till marken.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Alven som hade tagit de tre sista knippena, hade bara hunnit några nätta steg innan den gick rakt in i en stor skepnad. Skepnaden rörde sig inte ur fläcken, det var snarare alven själv som studsade några steg bakåt. Kvinnan som alven hade gått in i, var lång men musklerna och den robusta kroppsformen fick henne att se stor och nästan lie mullig ut. Hon bar ett par mörkbruna byxor som var pösiga upptil för att sedan smalna av vid de höga mörka läder stövlarna som räckte långt upp på smalbenet. Över sin vita, även den pösig, skjorta bar hon en beige dubbelknäppt väst.

    De oputsade stövlarna och smutsiga kläderna gjorde det svårt att tro att hon var ur kunglig börd. Faktum var att det var något hon själv hade glömt. Och även om det var tyngre arbete, så tackade hon sig själv varje dag att hon flytt. Hon harklade sig och sträckte fram sin knutna hand mot alven för att ta de tre knipporna och placera hennes sista guldmynt i alvens hand.

    “Kila iväg nu.” sa hon, med en mörkare kvinnoröst på en bräcklig alviska, trots allt hade hon alltid haft svårt med språk. Även om hon studerat flera av dem i sin barndom. Hon brydde sig inte riktigt om vad den snofsiga alven sa för att röra  sig mot den andra alven som fortfarande låg på marken. Hon satte ner sin stora lädersäck med en duns så att damm och smuts yrde. För att dra en hand genom sitt bronsröda hår som var kortklippt. Hon sträckte sedan fram handen för att erbjuda alven hjälp upp med ett svagt, nästan ovanligt leende.

    “Bra det gick?” frågade hon på samma bräckliga alviska för att nästan ha en liten rodnad på sina kinder.

     

     

  • Rollspelare
    Member since: 03/04/2022

    Eranya hade nästan gett upp hoppet när scenen framför henne utspelade sig. Först hade hon varit rädd för att en konflikt skulle uppstå, och att hon skulle hamna mitt i den. Men då den otrevlige alven bara gick därifrån svärandes kände hon en svag lättnad. Det var med stora ögon som Eranya tittade på den storvuxna människokvinnan. Leendet och den vänligt utsträckta handen talade om att hon ville hjälpa Eranya. Ändå tvekade alven. Men så sträckte hon upp sin hand, tog ett stadigt tag i kvinnans och blev lätt uppdragen på fötterna igen. Noggrant borstade hon av sina kläder och såg till att allting såg rätt och riktigt ut innan hon mötte kvinnans blick. Hon studerade den andra en liten stund, noterade hennes klädsel och att hon talat alviska, om än lite knaggligt. Nu då Eranya stod upp intill den andre förstod hon varför alven innan bara hade gått därifrån. Av dragkraften att döma verkade kvinnan stark och hon tycktes inte heller dras för att sätta ner foten.

    “Ja, det gick bra.. Tack för hjälpen..” Eranya talade långsamt, hade svarat kvinnan på det allmänna språket. Eranya kunde det inte helt flytande, det fanns ord som var svårare att komma ihåg, men hon kunde göra sig förstådd. Hon hade fått lära sig det då hon studerat vid Ela Silaniye men det var längesedan hon använt det nu. Eranya var lång och slank, med rävliknande anletsdrag. En spetsig haka, bruna, vaksamma ögon och långt rödorange hår. Här och var i håret fanns små flätor med inbundna läderband. Klädseln hon bar gick i skogens gröna och bruna färger. Åtsittande bruna byxor, en lång och luftig linnetunika i grönt med broderat bladmönster längs med kanterna. På fötterna satt ett par mörkbruna stövlar med stämplat bladmotiv över skaftet. Det var inte svårt att förstå att hon gjorde sig bäst i skogen, och att det var därifrån hon var.

    “Vem.. vem är du?” Undrade hon slutligen, med huvudet något på sned. Hon ville veta vem som hade varit vänlig nog att hjälpa henne från den där otrevlige alven. Vanligtvis var Eranya kanske inte så pratsam, men hon uppskattade och värderade vänlighet högt, och om nu den här kvinnan framför henne var så vänlig som hon verkade kunde det kanske inte skada att i alla fall ta reda på hennes namn. Eranya stod henne också nu i skuld, och skulle vilja göra rätt för sig med att på något vis hjälpa kvinnan i gentjänst.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Vinga nickade lite lätt och nöjt. Inte för det kunde varit ett så hårt slag. Men alver var sköra ting, så vad visste man egentligen? Hon granskade alven framför sig, dess drag och form med ett svagt leende. Åtminstone var de fagra, allihop. Inte som människor.

    “Linn, kan du kalla mig.” sa hon, utan att riktigt tänka efter. Faktum var att hon inte hade presenterat sig själv som Vinga på… flera år. Hon sträckte lätt på sig för att sedan dra en nästan nervös hand igenom håret. Hon hade alltid haft svårt med främlingar, för det var så lätt att säga något dumt så att de snabbt försvann.

    “Och vem är du?” frågade hon,  lite mer bekväm på det allmänna språket.

  • Rollspelare
    Member since: 03/04/2022

    Eranya betraktade människokvinnan framför sig nyfiket. Det var någonting med henne. Hållningen, sättet hon förde sig på och hur hon talade.. Hon utstrålade självsäkerhet, samtidigt som där fanns ett uns av vaksamhet. Eranya undrade vad det kunde bero på. Inte henne, hoppades hon. Så när hennes räddare gav sitt namn log alvkvinnan svagt. Det var ett mjukt och genuint leende, någonting hon sällan visade för de hon ännu inte kände.

    “Linn…” Hon smakade på namnet, och log något mer. Det var ett vackert namn och passade kvinnan framför henne väl. Eranya hade aldrig hört det tidigare, men skulle lägga det på minnet. Det skulle inte bli särskilt svårt, eftersom det var namnet på hennes räddare i nöden.

    “Mitt namn är Eranya.” Svarade hon slutligen, ännu med leendet över läpparna. När hon sade sitt namn hade hon lagt sin högra hand över sitt hjärta, som om det vore värdefullt. Vilket det också var. Ett namn bar mycket kraft om man visste hur man skulle använda det. Både på gott och ont. Vanligtvis drog hon sig för att ge sitt namn, men Linn hade gett hennes och efter incidenten var det det minsta Eranya kunde göra för henne.

    “Linn, jag står dig i skuld för din hjälp. Utan den hade mitt besök här varit till ingen nytta..” Sättet Eranya talade på var något formellt. Lite så var hon uppfostrad, samt skolad. Kanske blev hon också något mer formell då hon talade det allmänna språket. På sitt eget var hon friare att uttrycka sig, även om hon kanske inte hade frångått formaliteterna helt innan hon kände den hon talade med.

    “Finns det något jag kan göra för dig i gentjänst?” Undrade hon slutligen, något hoppfullt.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Det var svårt att inte brista ut i skratt när hon hörde det formella sättet som hon talade på. På något sätt så typiskt alver, de tidlösa varelserna. Hon höll upp en ursäktande hand för att le lite snett och dra efter andan för att samla sig själv.

    “Förlåt mig, ni alver är så… formella ibland.” påpekade Vinga och gjorde en liten nästan nonchalant gest framför sig. I skuld? Knappast fanns det riktigt något i de orden. Förutom etikett ville säga. Egentligen hade hon inte gjort så mycket.

    “Var inte löjlig, det var inget speciellt. Jag är bara glad över att se dig lycklig. Men… lite sällskap och något att dricka kanske inte skulle vara så dumt?” föreslog hon, trots allt hade hon inte fått i sig någon mat på länge och den sista pengarna hade gått åt för att köpa loss de tre knipperna där. Inte för att hon någonsin skulle säga det ut högt.

     

  • Rollspelare
    Member since: 03/04/2022

    Leendet som Eranya haft försvann då hon såg att hennes formalitet verkade underhållande. Det var just av den anledningen hon hellre höll sig för sig själv eller med djur. Då fanns där ingen som kunde göra sig rolig på hennes bekostnad. Den logiska delen av henne förstod nog dock att Linn inte menat någonting illa med sina ord, medan den ologiska delen av henne ville fly in i skogen igen. Till tryggheten. Därför funderade hon ett slag över den andres förslag. Egentligen ville hon inte stanna kvar längre än nödvändigt där i staden, men nu då hon frågat och lovat en gentjänst kunde hon inte gärna backa ur. Och utan Linns hjälp hade Eranya helt klart varit mer olycklig. Så efter många tankevändor letade sig ett svagt leende fram över hennes läppar igen.

    “Jag gör dig mer än gärna sällskap.” Linn skulle höra ärligheten i hennes röst. “Låt mig bjuda dig på god mat och dryck. Men..” Eranya rynkade ögonbrynen lite. “Jag är rädd att jag inte känner till något bra ställe här i staden.. Du förstår säkert att jag inte kommer hit så ofta. Jag trivs bättre i skogen..” Hon vände blicken åt det hållet skogen låg, såg nästan längtande ut. “Du kanske vet någonstans där de har bra mat?” Hoppfullt såg hon på Linn.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    “Underbart!” utbrast Linn, kanske lite för överentusiastiskt. Faktum var att hon själv var nervös. För hon hade inte haft någon annans sällskap än sina egna demoner på ett bra tag. Hon kliade sig lite obekvämt i nacken och gav henne ett ursäktande leende. Trots allt ville hon inte skrämma bort henne. Hennes fråga gav hon ett litet jakande läte. Det var inte direkt som om hon visste om alvisk mat och för att vara ärlig var hon långt ifrån kräsen nu för tiden.

    Till slut ryckte hon lätt på axlarna för att nicka mot huvudgatan som hon började röra sig mot. Blicken vandrade lite mot de olika värdshusen och hon försökte att hitta den som tilltalade henne bäst. Den med vackrast bild, eller roligast namn. Eller för den delen, den som hade en lukt så det vattnades i käken.

    Några alviska musiker hade fått syn på Vinga och sjöng en vacker om något dramatisk melodi om draken Kahiden. Den ensamma lågan. Det hela skavde i hennes öron, speciellt när hon visste att det handlade om henne. Drakprinsessan som flydde Kaelred, en av de som försvarat Nela’thaënas. Minnen som hon mer än gärna glömde bort.

  • Rollspelare
    Member since: 03/04/2022

    Tacksam över att Linn tog tag i att styra stegen mot ett lämpligt värdshus, följde Eranya efter. Hon höll sig nära den andra, ville inte riskera att tappa bort henne i folkvimlet. För där var mycket folk i stan. Mer än Eranya var bekväm med. Hade hon vågat skulle hon krokat arm med Linn. Hennes självförtroende var något betryggande och gjorde stadsvistelsen något enklare för Eranya.

    Melodin musikerna spelade fick Alvendal att stanna till något. Hon fann den episka skildringen vacker.  Hon hade såklart hört berättelsen om drakarna som bistått Nela’Thaënas och var dem evigt tacksam. Inte för att hon själv varit indragen i det hela, men ändå. Snart kunde hon dock känna Linns otålighet och Eranya lät sig dras med vidare längs med gatan. Snart fann de ett dugligt värdshus och klev in där.

    Eranya kände sig, inte helt oförväntat, obekväm där inne. Men då de lyckades finna ett bord i ett hörn kändes det genast bättre. Där inne spelades det musik och verkade på det hela vara en munter stämning. En kvinna klädd i smutsigt förkläde kom fram och frågade vad de ville ha. Eranya vände blicken mot Linn.

    “Bestäm du åt oss båda. Ta vadhelst du önskar, så står jag för kostnaden.” Ett svagt, vänligt leende infann sig på alvens läppar.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Det kändes märkligt att kunna välja själv, utan att riktigt tänka på kostnaderna. Men ändå… hon skulle inte våga ta något allt för dyrt. Trots allt såg inte alvinnan utan att vara gjord av pengar. Till slut hade hon beställt in lite olika små rätter som de kunde dela och en flaska vin. Allt som allt blev inte för dyrt. Hon hummade lite nöjt när hon tog den ena gaffeln och lade över lite olika delar av de olika rätterna på sin ena tallrik.

    Etiketten osm hon hade var väldigt inövad och fin. Lite som de skavde med hennes egna figur. Hon stoppade en av grönsakerna i munnen och gav ifrån sig ett njutningsfullt leende och såg på alven framför sig med ett tacksamt leende. Hon lät maten tysta mun och skulle precis säga något när hon hörde hur musikerna spelade ännu en låt om skildrande med den ensamma lågan.

    Det hela fick henne att dunka till i bordet och låta blicken vandra mot en av musikerna och gjorde en gest mot maten.

    “Vi äter här! Kan ni inte spela något muntrare och bättre?”

  • Rollspelare
    Member since: 03/04/2022

    Eranya gjorde som Linn och plockade lite av varje rätt till sin tallrik. Medan hon åt kunde hon inte låta bli att notera den andres fina och välinövade bordsskick. Inte för att det behövde betyda någonting särskilt, men någonstans ifrån måste hon ha lärt sig det. Eranya visste inte överdrivet mycket om människor, mer än vad hon lärt sig och observerat vid sina studier. Kanske alla människor åt sådär fint?

    Så åkte näven i bordet och Eranya hoppade skrämt till. Hon hade inte varit beredd på Linns plötsliga tillsägelse. Liksom innan de hört de andra musikerna spela och sjunga om Ensamma lågan verkade Linn högst irriterad över det hela. Eranya kunde inte låta bli att bli nyfiken. Men var det hennes plats att fråga om det? Uppenbarligen större det ju den andra. Nyfiket betraktade hon Linn, ännu med besticken i händerna.

    Musikerna verkade lila förvånade som Eranya och alla andra där inne, men snart byttes melodin och sorlet återgick. Eranya lade ner besticken på tallriken och sträckte fram sin ena hand mot Linn. Försiktigt lade hon den över Linns arm. “Är du okej? Musiken.. du gillar den inte?” Undrade hon, lika försiktigt. Kanske skulle Linn bli arg över att hon frågade, med Eranya var nyfiken och hon hade känslan av att det var någon underliggande anledning. Kanske någonting Eranya rent av kunde hjälpa Linn med?

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    En annan rödhårig fanns där i Elíden, en huva dragen över huvudet då hon hade mer än en orsak till att inte bli igenkänd som det var just nu. Men Elíden var lite särskild från resten av Nela’thaënas politik på grund av sitt mer världsliga läge och den mer regelbundna kontakten till omvärlden med hamnen… även om det politiska läget tvingade till och med hamnstaden att vara mer reserverad kring hur långt besökarna fick komma in i staden, vilket resulterade i att hamnen och de närliggande distrikten var mer fria, medan vägarna in i stadskärnan var bevakad av stadsgardet. Inte för att stadsgardet hade någon chans då det kom till en smygandets mästare som Aenya Nairfindë. Skulle de veta att rebelledaren befann sig i staden skulle det minsann bli en livad myrstack i den annars lugna hamnstaden där havsluften fick skogens fana och Erethils emblem att fladdra behagligt i solskenet.

    Med nyfikenhet hade hon fått ögonen på druiden och människan, och om en skugga hade hon följt med dem i folkvimlet och in i värdshuset. Ungefär samma ögonblick som Vinga klagade över musikerna la sig en hand på hennes axel, och ett behagligt ansikte lutade sig fram så det syntes under huvan.
    ‘Sorglig är dagen då musikernas uppskattning inte tas emot med glädje. Hur ska de komma över denna tragedi, ers höghet?’ undrade hon, med ett behagligt leende på de mjuka röda läpparna. Det flammande röda håret som var som eld trillade fram lite från huvan över hennes bröstkorg, och de klara gröna ögonen nickade i hälsning mot druiden.
    ‘Vi sitter i kungligt sällskap, frände, detta är prinsessan Vinga Gérin, Kahiden själv. Glad är jag över att se dig här i våra skogar igen, min gamle vän.’ sa hon och satte sig mjukt bredvid Vinga.
    ‘Men ropa inte ut mitt namn, är du snäll, jag har en efterlysning eller två på mig, men mer om det senare.’ sa hon hemlighetsfullt.
    ‘Vem har vi här?’ undrade hon nyfiket och blickade mot druiden.

     

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Att musikerna och Eranya blev lite förvånade och ställda över Vingas ord, gjorde inte henne något och hon skulle precis svara på sin nya bekantskaps fråga. Men hon hann inte riktigt innan någon annan svarade. Inte direkt det som hon själv ville få fram och hon gjorde en grimas. För det var länge sedan någon kallade henne vid sin titel.

    “Jag ska inte skrika ditt namn? Men du säger fritt mitt?” frågade Vinga med en fnysning och kastade en blick mot Eranya för att sedan skaka på huvudet som om det hela var ett skämt. De nyfikna blickarna ifrån de andra alverna omkring besvarade hon bara med en liten irriterad blick och sedan gjorde hon en nonchalant gest framför sig.

    “Och titeln har jag slängt i soptunnan sen länge, det vet du, min vän. Så våga inte bli nervös över en överdådig titel.” sa Vinga med ett svagt leende mot Eranya för att sedan gestikulera mellan de två alverna.

    “Detta är min nya bekantskap, Eranya. Eranya detta är min gamla vän… nå vad ska jag kalla dig?”

  • Rollspelare
    Member since: 03/04/2022

    Förvirrad, och kanske också lite skrämd, över främlingen som plötsligt dykt upp hos dem blickade Eranya mellan de två. Hon kände inte igen den rödhåriga alven som satt sig hos dem, men hon verkade veta vem Linn var. Stora ögon fick Eranya när Linns titel blev avslöjad sedan. Hon öppnade munnen, ville be om ursäkt för att hon inte förstått vem Linn var, men kvinnan hann tysta henne innan Eranya tog till orda. Istället vände hon blicken åt den nykomna alvkvinnan, då Linn redan hade presenterat henne. Nog var hon lite glad över det, då Eranya inte var helt bekväm med nya bekantskaper.

    Istället betraktade hon den andra alven, undrade vem hon var riktigt och hur hon kunde tänkas känna Linn. Nu var det väl inte så att Eranya kände Linn, men hon ville tro att de i alla fall skapat ett litet band emellan sig utifrån incidenten på gatan tidigare.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Aenya gav den andra alven ett lekfullt leende, för att sedan se fundersam ut över Vingas fråga.
    ‘Nå, du kan väl kalla mig Firhen för tillfället, tills vi är på platser där färre lyssnar.’ sa hon och klappade Vinga lätt på axeln igen, en retsamhet där men också en vänskaplighet som visade att det fanns kamratskap där.
    ‘Ditt namn prisas i dessa skogar, och med all rätta. Vet du inte vem detta är?’ frågade hon och såg på Eranya, för att luta sig fram så de kunde samtala utan att skrika ut orden.

    ‘Vinga här, som tydligen blivit väldigt anspråkslös på senare dagar, kom hit från Kaelred för att hjälpa oss driva bort Iserionkräken som invaderade skogarna… Vad var det, tio år sedan ungefär?’ frågade hon och såg på Vinga som för att få bekräftelse, innan hon såg tillbaka på druiden.
    ‘Det kan du inte ha missat, tre drakar som säkert dräpte fler än vi andra kunde ha gjort sammanlagt. Hon är en av dem, förstår du, kahiaed blod i ådrorna.’ Alvernas ord för de som kunde byta skepnad mellan drake och mänsklig, en av de mytomspunna drakriddarna som så länge sedan jagats ned och dödats och så gott som utrotats. Men här var en av de få som fortfarande bar det arvet.
    ‘Utan dig vet jag faktiskt inte om vi hade kunnat vända striden och tagit seger.’ sa hon och klappade Vinga igen, för att gestikulera efter mer dryck åt värden.
    ‘Skogen har bekymmer igen, är jag rädd att säga, är det därför du har kommit?’ undrade hon, lite hoppfullt, för att snegla på Eranya.
    ‘Och du, skogsalv antar jag? Har du tagit en sida än?’ undrade hon och gestikulerade mot det röda håret, som var likt hennes egna. I det här skedet kunde väl ingen i skogen ha missat upproret som kallade sig Akh’Nairfindë, som tog upp striden för skogsalvernas rättigheter mot högalverna, rådet och regimen – eller så sades det.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Vinga kunde inte annat än grimasera åt Aenyas lovord. Det skavde lite i hennes öron, inte dödandet själv… mest hennes förflutna med hennes familj. Den hon hade tagit ett stort steg ifrån, hon svepte drycken framför sig och såg ut lite i tomma intet.

    “Jag… är inte i Kaelred tjänst längre.” påpekade hon, neutralt, som för att säga att hon hade inte med politiken att göra längre. Fast nog hade hon hört om alvupproret och det var svårt att riktigt ta någon ställning helt. Med så många olika alvvänner hon haft genom åren. Men hon kunde inte riktigt rå för att lite nyfiket vända blicken mot hennes nya bektantskap.

     

  • Rollspelare
    Member since: 03/04/2022

    Nu då Eranya fått reda på vem Linn egentligen var hyste hon mer respekt för kvinnan. Nog hade hon vetat vad som skett vid den tiden, men som med allt annat höll hon sig utanför det. Tänka sig sen, att en sådan som Linn hade tagit sig tiden att hjälpa Eranya. För inte såg hon sig som någon särskild inte. Hon var ju bara en liten obetydlig druid. Med fascinerad och vördnadsfull blick såg hon nu på Linn.

    “Inte?” Undrade Eranya, nu något nyfiken. Linn kanske hade hamnat i trubbel och behövde komma bort ett slag? Eller var det som Firhen sade, att hon kommit för att bistå dem i nästa kamp som stod för dörren? “Finns det någonting vi kan hjälpa dig med?” Linn hade hjälpt henne, då var det inte mer än rätt att de kunde hjälpa henne om så behövdes.

    “Sida..?” Upprepade den blygsamma alven och såg på Firhen. En oförstående rynka mellan hennes ögonbryn. Nog för att Eranya inte hade missat vad som nu skedde och viskades om, men hon tänkte inte ta någon del av det. Hon skakade lite på huvudet. “Nej, ingen sida.. Det slutar aldrig väl med att välja sida. Det tycks alltid som att man väljer fel ändå..” Började hon, såg mellan de båda kvinnorna vid bordet. “Jag håller mig mest för mig själv. Driver omkring bland djuren och tar hand om dem när det behövs. Jag står på djurens sida..” Avslutade hon, ett svagt leende fanns över hennes läppar nu då hon tänkte på sina älskade djur. Saknade dem nu då hon befann sig i staden, men hon var ändå nöjd över sina nya bekantskaper. Hittills hade det ju gått bra. Så länge hon slapp bli indragen i någonting alltför komplicerat…

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    ‘Ännu bättre!’ konstaterade Aenya, och kramade om Vingas axlar då hon förkunnade sig inte vara i Kaelreds tjänst längre. Ingen kung som skulle diktera vad som skulle göras, och sägas, för att vända sin fulla uppmärksamhet mot druiden.
    ‘Ja, en sida!’ sa hon med en glöd i ögonen och lutade sig fram, så ingen kunde höra.

    ‘På din sida, på folkets sida, eller på högalvernas sida som dikterat våra liv i årtusenden!’ det var tydligt vad Firhen tyckte i alla fall. Lite besviken var hon kanske över svaret hon fick, men det skulle nog gå att råda bot på.
    ‘En ung och duktig druid som du själv skulle kunna göra stor skillnad, med helandets konst.’ påpekade hon, trots allt var det väl det som druiderna ofta brann för? Balans i naturen, att hjälpa de skadade, och så vidare.

    ‘Den kungliga armén har redan skadat flera oskydliga skogsalver, som endast står upp för att få bevara sina hem och sin kultur, som försöker leva i harmoni med naturen, som endast önskar skydda vår skog som ständigt hotas av människorna utanför och mot den korrupta politiken i skogens hjärta.’ hon skakade på huvudet, sorgset. Lite hoppfullt såg hon på dem, men skakade på huvudet.
    ‘Så, varför är ni här? Finns det något jag kan hjälpa er med?’ undrade hon entusiastiskt.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Något över Eranyas svar fick Vinga att le… Djurens sida? Hade de ens någon sida i konflikten, eller något tycke alls? I botten och grunden var det väl rätt själviska. Nå, både människor och alver hade väl de egenskaperna med. Till slut ryckte hon lätt på axlarna för att se på dem båda alverna och höjde sina händer något.

    “Blanda nu inte in mig i massa politik. Det är en enda röra som man inte lätt kommer ut i.” påpekade Vinga och sträckte sig efter ett stop till och skrockade lätt.

    “Kanske jag bara ska gå i pension och leva ut mitt liv som en drake i bergstopparna?”

  • Rollspelare
    Member since: 03/04/2022

    Eranya såg nyfiket mellan alven och Linn. Lyssnade på deras ord och funderade över dem. En rynka fann sig i hennes panna över Firhens ord. Det lät allvarligt det hon sade, men Eranya hade ingen önskan om att bli indragen i det hela.

    “Inte skulle väl jag kunna göra det?” Svarade hon Firhen, med tvivel i rösten. “Jag är ingen särskild.. Finns nog andra som skulle göra ett bättre jobb..” Egentligen var det väl inte helt sant, och Eranya sade det nog mest bara för att hon inte ville skryta eller verka särskilt märkvärdig. Nog var hon bra på det hon gjorde, men det var för djurens och naturens skull. Ingen annans.

    Vid Linns ord log Eranya något. Det kändes skönt att Linn tyckte likadant som henne själv om det hela. Firhen verkade väl trevlig, men väldigt påstridig. Men det var väl bra det med.

    “Nå, egentligen ingenting särskilt. I alla fall inte för min del. Jag behövde fylla på mina förråd och så kom det sig att Linn hjälpte mig.” Eranya såg från Firhen till Linn. Den blyga alven log mot Linn. Hon skulle vara henne evigt tacksam för hjälpen hon fått. Även om gesten kanske inte verkat så stor hade den betytt mycket för Eranya. Men vad Linn gjorde där egentligen visste inte Eranya mer än Firhen.

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 25 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.