- This topic has 30 replies, 3 voices, and was last updated 1 år, 3 månader sedan by
.
-
Aenya fnös över Vingas ord.
‘Vilket slöseri på dina förmågor. Om du ville ha pension hade du inte sökt dig hit, så vi kan redan konstatera att prinsessan här är rastlös och ute efter äventyr.’ hon klappade den rödhårige prinsessan på axeln lätt, för att le brett mot Eranya.
‘Vem av oss är egentligen speciella? Det är vi icke speciella som hamnar i korselden av högalvernas politiska spel, vi som lider för deras högfärdiga tänkande. Men tillsammans är vi fler än dem, och kan skapa rättvisa i skogen.’ förklarade hon, så simpelt som det.
‘Så, vad säger ni? Låt mig visa er runt, så får ni sedan besluta själva efter det, hm?’ -
Vinga himlade med ögonen igen över att bli kallad prinsessa, hon ville neka Aenyas ord. Samtidigt gick det inte, för det fanns en sanning där. Hon var rastlös, familjelös och arvlös. Allt kändes tungt när hon tänkte på det och hon tog handen för sitt huvud över den plötsliga huvudvärken.
“Vet du, min nya vän” började Vinga och såg på sin nya bekanta och log lite lätt.
“Eldhåret här kommer inte hålla sin snattra innan vi går med på hennes krav. Vad sägs som att vi låter henne visa oss för att sedan få henne att hålla mun?” föreslog hon och såg på Aenya med en liten blinkning.
-
Eranya såg från Linn till Aenya. En min av tveksamhet spelade över den osäkra alvinnans ansikte. Rättvisa i skogen var ju ändå någonting Eranya alltid tänkte på och strävade efter. Kanske inte på riktigt samma sätt så som Aenya menade, men ändå. Eranya tuggade fundersamt på sin underläpp. Kunde känna grupptrycket av att följa med och se vad det hela handlade om. Det kändes nästan som ett fysiskt tryck över bröstkorgen, som gjorde det svårt att andas. Åh, det var ju just därför hon aldrig gav sig in i städer eller andras intriger! Men så var där Linns röst, som letade sig innanför hennes försvar. Lugnade henne på något konstigt vis.
Eranya fäste blicken på Linn. Linn hade ju hjälpt henne bara för en liten stund sedan. Utan att känna henne eller ens veta varför. Hon hade bara gjort det. Och nu stod Eranya henne i skuld. Så, kanske betydde det att hon skulle följa med och se vad det hela handlade om för att bli kvitt och visa sin uppskattning. Sedan när allt obehag var över kunde hon återvända hem till sin egna lugn och ro. Ja, så fick det bli.
Alvinnan slöt ögonen för en stund, knöt händerna hårt i sitt knä och drog ett djupt andetag. Villinte, villinte, villinte.. men jag gör det, för Linns skull.. för skogens rättvisa.. Så när hon slog upp ögonen igen såg hon mellan de båda vid bordet.
“Okej då..”
“Så, vad är det du vill att vi ska se?” Undrade hon, nu med blicken vänd mot Aenya.
-
Aenya flinade lite roat åt vad Vinga sa, och klappade henne på axeln.
‘Åh du vet nog att du vill, men det är så det ska låta!’ sa hon muntert, och kramade entusiastiskt om Vingas axel med en hand, för att se på den unga druiden mittemot dem. Hennes gröna ögon betraktade Eranya, som om bara viljekraft kunde få henne ur sitt blyga skal.
‘Perfekt! Dessutom behöver nog vår kära vän här lite beskydd från en naturvan kvinna som dig själv.’ sa hon med en blinkning i Eranyas riktning.‘Tre rödhåriga kompanjoner. Kom nu!’ sa hon, släppte Vinga och gjorde ansats att lämna. Med en gest fick hon dem att följa, och med en huva som dolde hennes ansikte tog de sig ut ur hamnstaden och in i skogen. Intressant hur det kunde vara så stor skillnad i stämning, från den fagra hamnstaden byggd i sten, och in i den djupa skogen som inte visade några tecken på att det fanns något annat än naturen där. Som vanligt var de omgivna av fantastiska växter i alla dess slag, färger och storlek, sådant man bara hittade i Nela’thaënas, som framkommit under årtusenden av alvisk magi och frodades här i sitt egna ekosystem. Då de väl var utanför staden en bra bit drog hon ned sin huva.
‘Vad ni ska se är vad vår regim har gjort med vårt folk, gjort skillnad på högalver och skogsalver, placerat de med ljust hår och blonda ögon högst, gjort dem rika och förmögna. Den regim som du en gång försvarade, Vinga, och stred med. Det var inte högalver som dog i den kampen, utan skogsalver. Och du, Eranya, du verkar som en som helst inte vill ta ställning till något – men kan du inte se hur ditt folk förtrycks av vår avlidne drottnings regim, som nu ska gå i arv?’ undrade hon.
-
Det var med stora steg som Vinga följde efter sin vän. En vän som vanligtvis betydde trubbel – och hon var inte säker på om det var den typ av spektakel som hon letade efter. Fast kanske det var hennes börda som drakfolk? Skydda dem var det som Vingas folk var byggd för att göra. När väl de kommit ut till skogens frihet, drog hon nöjt efter andan. Det var alltid något med skogarna som gjorde Vinga mer till mods. Här fanns det inte lika mycket folk.
“Som jag försvarade hm? Jag minns en rödhårig alv som stred för dem med.” påpekade Vinga och knuffade till Aenya med sin näve mot hennes axel. Lite hårdare än man tänkt kanske. Men Vinga var inte särskilt fin i kanterna på det sättet. Lite nyfiket vände hon blicken istället mot sin nyfunna vän och gav henne ett uppmuntrande leende.
-
När de tre rödhåriga lämnat hamnstaden långt bakom sig var det som om Eranya kunde andas igen. Här kände hon sig mer bekväm och hemma. Hon gick något steg bakom Linn och Aenya, betraktade deras utbyte av ord. Kanske något avundsjuk på vänskapen och relationen de verkade ha. Eranya hade egentligen aldrig haft någon närmare bekantskap med någon, mer än sin familj. Men det var längesedan nu. Nu hade hon bara djuren, och de dög väl egentligen, men hon kunde inte låta bli att vara lite nyfiken ändå på hur det skulle vara att ha en vän av annan sort.
“Jag vet inte så mycket om det hela, eftersom jag helst håller mig för mig själv..” Började hon, som svar på Aenyas fråga. “Det är klart att det inte låter helt rättvist, men vad kan jag göra åt saken?” Hon ryckte lite på axlarna, ovetandes. Det lät som ett potentiellt ansvar hon inte direkt ville ha.
Hon mötte Linns blick, gav henne ett svagt leende tillbaka och kände sig genast lite tacksam över att hon inte var helt själv i den ivriga Aenyas sällskap. Inte för att det var något fel i det, hon var bara… lite mycket.
-
‘Som du försvarade, ja. Som jag försvarade, en gång, ja där också.’ höll Aenya med, lite sorgset.
‘Men efter att de lät mig lida under tortyr i Iserion såg jag vad skogsalver var värda för dem.’ hon skakade på huvudet över de bistra och våldsamma minnena.
‘Jag gav allt, liksom så många andra, och förlorade därefter allt, men drottningen lyfte inte ett finger för oss.’ det var sveket som trots allt fått bägaren att svämma över. Men hon log lite över Vingas knuff, och klappade Vinga på armen. Liksom Vinga såg även Aenya nyfiket på Eranya.
‘Vi kan göra mycket, om vi bara väljer att göra det.’ konstaterade hon. ‘Trots allt är vi många, och de är få, men de har fått oss att tro att vi är maktlösa. Så är inte fallet.’ förklarade hon.
‘Så som du tar hand om naturen, tar naturen hand om dig. Borde det inte vara så med, med regim och folk?’ -
Åt hennes berättelse skakade Vinga på huvudet. Förstått sorgligt, men hon var säkerligen inte ensam om något sådant. Lite fundersam på hur mycket hon skulle lägga sig i egentligen. Men om hon inte var på någon sida… det var ävl en sida det med?
“Fyll henne inte med för mycket dumt nu, Aenya.” påpekade hon med ett litet leende för att se på henne med ett höjt ögonbryn.
“Idéen är vacker, men hur skulle de fungera i verkligheten?”
-
Eranya lyssnade till de båda, ännu ett halvt steg bakom dem. En fundersam rynka hade begravt sig i hennes panna, mellan hennes ögonbryn. Den rödhårige alvens berättelse fick henne illa till mods, och hon kunde hålla med om att det inte lät helt rättvist. Vad spelade det för roll vad för hårfärg eller vilka värderingar man hade? Eranya visste inte riktigt vad hon skulle göra av informationen hon precis hört, annat än att den gav henne en klump i magen. Ett folk borde väl hålla ihop, inte delas i osämja? Men där fanns någonting i Aenyas ord som ändå resonerade hos den blyga alven. Vi är inte så maktlösa som de tror..
“Det borde det, som sagt, men som Linn påpekar är jag tveksam till att det verkligen skulle fungera så väl..” Började hon tveksamt. “Det skulle krävas mycket.. av oss, av naturen..” Eranya tystnade. Var det här någonting hon verkligen ville ge sig in på? Hon såg framför sig skräckscenarion om förstörelse och ond bråd död.
-
‘För mycket dumt?’ frågade Aenya med en fnysning, som om hon inte riktigt höll med om Vingas åsikter om vad som var dumt eller inte.
‘Och vem vet, det fungerar i Kaelred trots allt. Folket väljer, och de utvalda styr, åtminstone sedan du lämnade landet.’ det hade hon hört, även om hon inte sett det i praktiken. Rykten om kungafamiljens fall hade ju nått dem ända hit. Frågan var om Vinga visste?‘Vad säger du, druid?’ frågade hon oh såg över axeln mot Eranya. ‘Är du inte intresserad av att se om denna dröm går att förverkliga? Eller bara låta det vara en fantasi?’ undrade hon.
‘Eller du, min kära vän?’ frågade hon med blicken på Vinga. -
Lite förvirrat rynkade hon på ögonbrynen. Fungerade i Kaelred? Som om det skulle göra det! Det var ju trots allt en av orsakerna som hon varit på flykt i så många år. Hon fnös något åt det hela, som om hon inte riktigt trodde på det själv. Bestämt stod hon kvar med sina armar korsade.
“En fantasi Aenya, som jag var dum nog att tro på i unga dagar. Se vart de ledde mig!” sa hon och det var inte svårt att se att det fanns mycket sorg där i hennes blick. För att vända den mot hennes nya bekanta, kanske det fanns något annat där. För trots allt verkade Aenyas ord sätta någon slags tankeverksamhet igång.
You must be logged in to reply to this topic.