Väl ute ur stugan sprang Zaria så fort hon kunde mot skogen. Ena armen sved efter att själv träffats av det kokande vattnet och småsten pinade hennes bara fötter. Men hon varken saktade in eller såg sig om för att se om han följde efter eller inte. Inte ens när hon kom in i skogen stannade hon, utan fortsatte springa så fort hon kunder över stock och sten. Det var långt senare som hon slutligen sjönk ihop av utmattning. Hennes fötter var blodiga, klänningen smutsig och ansiktet strimmigt av smuts och tårar. Men hon hade kommit undan. Ett lättat skratt lämnade henne innan tårarna åter började rinna längst kinderna och hon kröp ihop intill en tjock trädstam.

***

När Kaiyo drog undan skynket var det en gammal kvinnas ansikte som stirrade tillbaka på honom. Håret som stack fram under sjalen var mörkt men grånande. Hon såg ut att vara närmare sextio, men något med henne skvallrade om att hon var yngre än vad hon såg ut. Kvinnan hade satt sig på sängkanten och var på väg att resa sig men då han grep tag om hennes handleder stannade hon upp. Det var dock all reaktion som kom från henne och hon stirrade tomt in i hans ansikte. De ljusgröna ögonen var helt tomma. Hon var av kött och blod, hon andades och hennes hjärta slog i bröstet på henne, men där fanns varken själ eller medvetande kvar. Det var som ett tomt skal av en människa. Något hot var hon knappast.

Av pergamentrullarna på golvet hade dessa blandat innehåll. Någon innehöll en magisk teori eller hälften av en besvärjelse, men de verkade vara ur sitt sammanhang och svårbegripliga. Av de två böckerna så var den tunnare en bok som Kaiyo definitivt kände igen, det var nämligen en av de vanligaste läroböckerna vid Caras Idhrenin. Boken var gammal och skulle studeras av de äldre eleverna. Just denna var dock fylld av noteringar i marginalerna och överstrukna ord. Ägaren av boken hade minst sagt varit en flitig student, och dessutom skrivit sitt namn på insidan av pärmen; “Janina Dobrany”. Samma namn som en av de främsta Mähriska magikerna som varit aktiv vid lärosätet.

Men ingenting i stugan kunde vara mer olycksbådande än den tjockare av böckerna. Den såg gammal ut, bindningen sliten och pärmen mörk och nött. Någonting med den var annorlunda, vilket nästan kunde kännas bara av att röra vid den. Sidorna var tjocka och gulnande, texten på ett språk som sedan länge dött ut. Men det gick ändå att förstå att boken hörde hemma inlåst i de djupaste valven av Caras Idhrenin, då den var full av teckningar som illustrerade besvärjelser och runslingor. Och särskilt en runa var återkommande i varje besvärjelse. Blodsrunan.

***

När solen började krypa ner bakom trädtopparna och skuggorna blev längre så kröp Zaria slutligen fram ur sitt gömställe. Hon måste ha somnat till och gned sig i ögonen då hon såg sig omkring i skumrasket. Någonting rörde sig mellan träden och hon frös till där hon satt. Hade han följt efter henne? Hon kände hur hjärtat började bulta snabbare. Nej… Det var någonting annat. Någonting stort och insvept i skuggor och uråldrig blodtörst. Hon tryckte sig upp mot trädstammen igen och la handen över munnen för att inte andas för högt. Hon kunde höra det komma närmare och stanken av ruttna ägg och blod fyllde luften. Någonting kom runt trädstammen och hon knep genast ihop ögonen. Stanken var överväldigande och hon snyftade till mot sin egna hand. Hon kunde höra varelsen sniffa i luften och när hon kände dess andetag mot hennes blodiga fötter så tryckte hon sig ännu närmare stammen. Det var så här hon skulle sluta sitt korta liv. I klorna på hennes eget misstag.

Men varken tänder eller klor vidrörde henne. Istället verkade varelsen röra sig bort från henne och stanken la sig sakta. Zaria vågade snart öppna ögonen igen och såg sig om mellan träden. Varför hon inte fallit offer för varelsen förstod hon inte, men hennes tankar gick snabbt tillbaka till hennes mor. Hon måste få ut henne ur stugan och ge sig av. De kunde gömma sig i skogen till dess att hon lyckats hitta ett sätt att återföra moderns själ till hennes kropp. Denna gång utan att frammana blodtörstiga väsen. Sakta rörde hon sig tillbaka mot stugan och hon insåg hur långt hon sprungit. Hon skulle inte vara tillbaka förrän efter midnatt. Men det gav henne tid att komma på en plan om Kaiyo var kvar.

Det var natt då Zaria äntligen kunde skymta stugan mellan träden. Hela hennes kropp värkte av utmattning och hon haltade av smärtan i fötterna. Någon plan hade hon inte heller kommit på. Vad skulle hon göra om han var kvar? Om han var en av dem som hennes mor varnat för så fanns det inte mycket hon kunde göra förutom att fly. Men hon vägrade att lämna sin mor, även om hon tydligt mindes den stränga uppmaningen att alltid rädda sig själv och aldrig se tillbaka.

“Förlåt, men jag kan inte lämna dig,” viskade hon lågt och samlade mod att ta sig närmare stugan. Än levde hon på den naiva tanken att det hela bara var ett missförstånd och att hon sett situationen för något annat än den var. Kanske var han varken en av magikerna eller prästerna som hennes mor berättat om.

Inget ljus kom från stugans fönster men hon hade ändå en känsla av att han var kvar därinne. Oron över hur hennes mor hade det sved i hjärtat. Men tanken på att han skulle ha gjort henne illa fick vrede att ersätta oron och den gav henne mod till att närma sig stugan. På blodiga fötter haltade hon ut ur skogen och stannade intill en av de gamla husgrunderna. Efter hennes färd genom skogen så såg hon nästan ut som om hon var en varelse därifrån med den smutsiga klänningen och håret som nu hängde fritt över axlarna.

“Vad vill du oss? Låt min mor gå och ge dig av härifrån…!” Ropade hon med så stabil röst hon kunde. Men den var hes och lät inte alls särskilt övertygande. “Vi har inte gjort dig något ont!”

Någonstans hade hon hoppats på att inte få något svar och att han hade lämnat stugan. Men det hade varit en dåres hopp och hon visste knappt vad hon skulle ta sig till. Hans ord var både förvirrande och sårande. Menade han att det var hon som var orsaken till hennes mor lidande? En klump växte i halsen och hon bet ihop käkarna för att hålla tillbaka tårarna.

“Jag bryr mig inte om någon bok! Släpp min mor!” Hennes röst sprack och hon snyftade till för sig själv. Hon försökte desperat att förstå hans ord. Vad hade hon egentligen gjort med moderns själ? Paniken gjorde det svårt att andas och klumpen i halsen växte. En lugnande stämma hyschade hennes tankar. Samla dig. Han är här för att ta dig till rådet i Caras Idhrenin. De kommer döda dig. Du måste fly. 

Zaria svalde hårt och skakade på huvudet åt rösten. Hon kunde inte lämna sin mor. Inte om hon gjort någonting fel med hennes själ. Han visste hennes riktiga namn så han kanske inte ville modern något illa. Hon försökte dra sig till minnes vad hon lärt sig om magikerna. De tog barn från sina föräldrar för att kontrollera dem. De som var annorlunda straffades. Men de kunde kanske hjälpa hennes mor. Rösten i hennes huvud protesterade.

“Om jag gjort något fel och min mor drabbats så tar jag gladeligen straffet för det. Men bara om du kan hjälpa henne,” hon tog några haltande steg mot stugan. Tårarna hotade bakom ögonlocken och utmattningen gjorde sig åter påmind. Hon ville bara att denna mardröm skulle vara över och att någon kunde väcka henne.

Väntan på att han skulle svara kändes som en evighet även om det bara var några få ögonblick som passerade. Zaria snyftade plågat till och kunde inte hejda tårarna längre utan de rann ned längst hennes kinder. Hon såg mot handklovarna han slängt ut på gräset framför stugan och hon insåg att hon inte hade något val. Han var verkligen kallhjärtad och oresonlig.

Under protester från hennes inneboende röst haltade hon fram och föll ned på knä vid handklovarna. För henne såg de ut som armband. Hon sträckte ut en hand för att ta upp dem men ryckte instinktivt bort den. Silvret brände som iskallt stål mot fuktig hud.
“Vad är det för något…?” hennes röst var knappt en viskning. Hon sträckte sig efter handklovarna igen och tvingade sig själv att hålla kvar vid dem trots obehaget. Det var mödosamt för henne att ta på sig dem och hon drog häftigt efter andan. När de båda handklovarna var på fylldes hela hennes kropp av en stickande smärta, som om tusentals små kryp bet i hennes hud. Hon jämrade sig och kröp ihop där hon satt. Värmen tycktes ha försvunnit från hennes kropp och nattluften kändes plötsligt kall. Långsamt lyfte hon blicken mot stugans dörr.

“Är det något mer du ska plåga mig med? Låt mig se min mor nu…!” Den skakande rösten var fylld av smärta, men också vrede. Hon kom upp på fötter, men kunde knappt stå rakt av smärtan. Hon höjde sina händer och betraktade det tunna silvret. Vad var detta för djävulskap han plågade henne med? Allt hon velat var att han lät hennes mor gå. Hon hade till och med sagt att hon skulle följa med honom. Bara en ondskefull människa skulle göra såhär mot henne.

Zaria uppfattade omedelbart att det var något annorlunda med hans utseende, men det var först när han kontrollerade armbanden som hon la märke till tatueringarna. Det var då det gick upp för henne att han måste ha varit ute efter henne och hennes mor från början. Och hon hade bjudit in honom på te. Hade hon inte varit i sådan smärta hade hon skrattat åt hur naiv hon var.

Hon gjorde inget motstånd och följde hans uppmaning om att stå stilla. Hennes blick gick direkt till sovalkoven. Hon insåg att hon inte kunde avgöra om hennes mor var där eller inte. Paniken kom långsamt krypande då hon insåg att hon inte kunde känna hennes närvaro. När hon kände efter insåg hon att hon inte kunde märka av Kaiyo heller. Vad var det för armband egentligen?

“Jaha, att plåga mig är inte nog? Nu ska du förnedra mig också?” Hennes röst skakade av smärta och ilska, men hon höll blicken fäst vid hans ansikte. Hon måste lära sig känna igen en orm som honom. Så hon bet ihop käkarna och höll tyst, även om tårar rullade ned för hennes kinder. På sig hade hon ingenting annat än den nedsmutsade klänningen så det tog knappast mer än några ögonblick att visitera henne. Men för Zaria var det en evighet och hans händer kändes kalla mot hennes kropp. Så fort han var klar så skyndade hon sig fram till alkoven och slängde armarna om sin mor i en stor omfamning. Med ansiktet begravt mot den apatiska kvinnans hals började hon stortjuta. All oro och rädsla från de gånga timmarna kom ut i ett svep.

Efter ett par minuter hade hon slutligen samlat sig och hon rätade på sig där hon satt på sängkanten.

“Jag trodde jag räddade henne. Jag visste inte att det skulle vara fel…” började hon sedan långsamt samtidigt som hon strök moderns kind.
“Hon skulle hämta vatten i vintras, men gick genom isen. Jag var i byn så jag hittade henne inte förrän på kvällen…” hon snörvlade till och strök bort sina egna tårar med baksidan av handen. “Men jag hann i tid. J-jag fick hennes hjärta att slå igen, värmde henne… Hon sov i en hel vecka och… och när hon vaknade var hon så här.”

Hon såg sig över axeln på Kaiyo. Värmen och sorgen som var i hennes ögon byttes mot smärta och ilska. Hon såg tillbaka till sin mor.
“Jag försökte få tillbaka hennes själ. Men jag lyckades inte.” Sa hon slutligen med en sammanbiten röst. Hade hon dessutom förstört någon? Hon svalde hårt mot klumpen i halsen. Hon skulle aldrig förlåta sig om något hänt med hennes mors själ natten hon försökt återfå den.

Frågorna var förvirrande för henne och hon rynkade på ögonbrynen då hon försökte att hitta orden till att förklara. Men så ryckte han plötsligt tag i henne och drog bort henne från hennes mor.
“Rör mig inte!” Hon försökte slå bort hans hand, men på grund av smärtan från armbanden och utmattningen från dagen var det ett ynkligt motstånd. Hennes ögon var tårfyllda då hon mötte hans blick men där fanns också ilska och avsky.

“Jag använde inga formler! Jag bara kan…” Hon såg trotsigt på honom. Hur skulle hon kunna förklara något som var en del av henne? Hon hade alltid kunnat känna livskraften som rusade genom ådrorna på både sig själv och andra. Med lite koncentration kunde hon stoppa blödningar och läka sår. Hon frös sällan och läkte själv snabbt. Trots att hon ramlat otaliga gånger som barn så fanns inte det minsta ärr på hennes kropp. Om hon slöt ögonen och lyssnade noga så kunde hon höra hjärtslagen hos dem omkring henne. Men hon visste inte vad allt detta innebar, det enda hon visste var att hennes mor sagt att hon aldrig skulle berätta det för någon, och absolut aldrig försöka skada någon. Och hon hade aldrig velat det heller. Fram till nu. Hon mindes örfilen hon fått av sin mor efter incidenten med räven som bitit ihjäl hälften av deras höns. Nu ville hon göra exakt samma sak mot Kaiyo.

“Det var sen, när jag förstod att något var fel med henne som jag använde boken,” hennes röst var lägre, uppgiven, och hon drog ett djupt andetag. “Men något måste ha blivit fel… Något-” hon tystnade och hennes blick gick instinktivt till dörren. Hon kunde ha svurit på att hon kände den där stanken igen, precis samma som hon känt den natten och nyss i skogen. Men det kanske bara var hennes minne som spelade henne ett spratt. Hennes blick gick tillbaka till Kaiyo.
“Något annat kom istället.”

Zaria uppfattade knappt förändringen av hans sinnesstämning utan kände sig om något bara mer förvirrad då han svor till och släppte henne. Hon tog sig för hakan och sjönk ned på sängkanten. Hon tog sin moders hand i sin och kände hur det knöt sig i magen av rädsla då hon följde honom med blicken. Hans frågor kom i ett och hon satt där som handlingsförlamad.

“Salt..?” Hon såg sig rådvillt omkring innan hon mindes att hon köpt salt till sommarens inläggningar. Hon pekade mot korgen som stod på en av bänkarna. “Där finns salt.”

Rädslan blev starkare då hon åter kunde känna lukten av ruttna ägg. Hans ord om att de alla tre skulle dö ekade i hennes tankar och det fick henne att släppa moderns hand och komma på fötter. Smärtan från armbanden till trots sträckte hon sig upp mot takbjälkarna för att plocka ned de knyten av tibast och vänderot som hängde på tork.

“Jag vet inte vad besvärjelsen heter, eller vad som kom,” fick hon fram mellan hopbitna käkar då hon sträckte sig efter ännu en kvast av torkad vänderot. “Jag kan visa dig.” Men när hon vände blicken mot golvet så var inte boken kvar. Hon såg sig omkring efter den. Så drog hon sig till minnes att han sagt att han gömt den.

“Vart är boken?” Hon såg på Kaiyo men frös till vid ljudet som kom utifrån. Rädslan knöt sig hårdare i magen och hon vågade knappt andas då det skrapade och knakade från stugväggen. Det var som om något stort strök längs stugan, letande efter en ingång. Hennes blick följde ljudet från ena kortsidan och runt hörnet av baksidan. Med panik i ögonen såg hon tillbaka till Kaiyo och räckte honom kvasten med örter. Hon hoppades det skulle hjälpa, men tvivlade starkt på det.

Zaria stod handfallen inför den allt mer hotfulla situationen. Istället för att göra något av värde så stod hon bara där med paniken växande i bröstet. Hennes mor hade många gånger försökt lära henne hur runor skulle ristas och bindas för att skydda och besvärja. Men de förblev alltid döda tecken för henne, helt oförmögen var hon att aktivera dem. Det var bara den gång hon använt boken som hon lyckats. Eller snarare misslyckats och nu skulle hon få betala för det med sitt liv.

Dunsen mot dörren var droppen och med en snyftning flydde hon in i sovalkoven där hon åter slängde armarna om sin mor. Om hon bara blundade tillräckligt hårt så skulle allt försvinna och hon skulle vakna upp. Det var knappt att hon uppfattade Kaiyos fråga.

“Hur ska jag kunna veta det!?” skrek hon bara tillbaka innan hon åter begravde ansiktet mot moderns hals. Det knakade i dörrkarmen och hela dörren buktade inåt, som om det som var där ute lagt hela sin vikt mot träet. Reglarna hotade med att ge vika, men besvärjelserna verkade göra sitt. Inte nog med att dörren höll, där kom ett gnällande ljud utifrån och vikten från dörren försvann hastigt. Det blev tyst för en stund.

Zaria vågade på sig att öppna ögonen. Hon släppte försiktigt sin mor och hasade upp på sängkanten.
“Är den borta?” Hon såg mot dörren och svalde hårt. Den måste ha följt henne från skogen. Kanske gillade den att leka med sina byten först? Hon bet sig i läppen och såg kort mot Kaiyo då hon övervägde att berätta om mötet. Men hon valde att inte göra det. Han var inte att lita på.

“Hur jagade du bort den?” frågade hon då hon långsamt reste sig och gick fram till ett av fönstren. Kanske fanns det en glipa hon kunde kika ut genom för att se vad som hände därute.

Både rädd och nyfiken på vad hon skulle tänkas se utanför så satte hon ögat mot en av springorna. Det var fortfarande mörkt ute och det enda hon kunde se var en tom gårdsplan. Rädslan som nästan lamslagit henne tidigare ebbade ut och hon uppfattade den irriterade tonen i hans röst.

“Du kan alltid ge dig av om det inte passar,” mumlade hon för sig själv och fortsatte att spana ut i natten. Hon vände sig inte om för att se vad han höll på med förrän det ljöd en smäll som fick henne att rycka till och snurra runt. Hon såg mellan honom och boken och nickade sedan kort. Något skulle hon nog kunna vara behjälplig med.

Hon stannade intill bordet och såg ned på bokens gamla pärm. Men när hon skulle öppna den så tvekade hon för ett ögonblick. I boken fanns det många hemskheter som hon knappt ville tänka på. Hennes händer darrade lätt och hon knöt dem en gång innan hon öppnade boken. Det var en tjock bok och hon bläddrade mellan sidorna under tystnad. Efter en stund började hon bläddra tillbaka och en rynka formades mellan hennes ögonbryn. Så fortsatte hon bläddra framåt igen innan hon slutade och sneglade mot Kaiyo.

“Har du… gjort något med boken? Någon… magi?” frågade hon och såg ned på sidorna igen. Texten var oläslig för henne, som om den var på ett annat språk. När hon tidigare använt boken hade hon kunnat läsa den, om än med viss svårighet. Hennes blick gick ned till armbanden som brände runt hennes handleder. Så gick det upp för henne vad de var till för och hon såg tillbaka till Kaiyo samtidigt som hon långsamt sträckte fram händerna mot honom.

Zaria drog tillbaka händerna vid hans skratt med en missnöjd min. Hon förstod inte vart han fått det ifrån att hon skulle döda honom och hade hon inte avskytt honom så mycket så hade orden sårat henne. Hon tog sig för handlederna och backade ett steg då han såg ned i boken. Hennes blick gick mellan boken och honom medan hon gned sina ömma handleder. Smärtan armbanden orsakade henne ville hon bli av med, men inte till vilket pris som helst.

“Om jag nu varit förmögen att döda dig, borde du inte varit död för längesen?” muttrade hon surt. När han sedan knuffade undan henne kände hon ilskan bubbla upp igen. Demonstrativt stampade hon tillbaka till sovalkoven och satte sig vid sin mor.

“Du lär väl dö snart ändå, när den kommer tillbaka,” hon försökte låta nonchalant och självsäker men bara att säga en sådan sak kändes så fel. Hon mindes det korta mötet i skogen och bet sig i läppen innan hon fortsatte, “Jag chansar på att den låter mig gå igen.”

Hon var inte ett dugg säker på om hon skulle ha samma tur som tidigare, det var ju snarare så att den följt efter henne hit. Hennes blick gick mot boken som fortfarande låg öppen på bordet. Efter att hon misslyckats med ritualen och släppt den där varelsen fri så hade hon inte tänkt på att där kanske fanns något som skulle kunna fördriva den. Om hon tänkt på det tidigare så kanske invånarna i byn inte fått lida så mycket med försvunna jägare och dödade kreatur. Och nu var det försent. Hon kände tårarna hota bakom ögonlocken och hon torkade ögonen med baksidan av handen.

Luften fylldes av den olidliga stank som tycktes följa varelsen och skrapande kom från en av väggarna. Det var mer intensivt denna gång. Ilsket. Så plötsligt upphörde det och långa, rosslande andetag kunde höras då den tycktes vädra efter något. Det knakade allt högre upp i väggarna, hela vägen upp mot halmtaket. Ytterligare några långa rosslande andetag hördes, sedan skrapande och grävande mot den tätt packade halmen.