Kaiyo höll noga koll på Zaria när de anlände till byn, och när hon insisterade på att han skulle få bo med dom, kände han en del spänning rinna av honom. Faran var inte över än, men hans hot verkade ha haft effekt.
När Zaria blev erbjuden ett bad som hon insisterade på att ta i enskildhet frågade Kaiyo om det fanns möjlighet för honom också att tvätta av sig. Osäker på hur länge Zaria skulle vara i sitt bad, tvättade han sig snabbt och effektivt ignorerandes smärtan i hans arm. Han hade förberett sig på att ta på sig sina smutsiga kläder igen, men när han klev upp noterade han att det låg ett ombyte rena kläder bredvid. Tacksamt tog han på sig den enkla tunikan och byxorna. Baserat på passformen var det nog Rowans, de var lite för korta och mycket för breda, men det var ändå fördragbart framför att ta på sig sina smutsiga kläder.

Kaiyo gick ut och satte sin vid bordet där Rowan satt fingrande på en skål han ännu inte rört. Kaiyo lät blicken glida ut genom den öppna dörren på byn som började röra sig i sitt vanliga mönster. Trots allt som hänt verkade byborna göra sitt bästa för att behålla vardagen, även om rastlösheten låg som en tung dimma i luften. Han lade märke till hur männen samlades i små grupper och talade dämpat, hur kvinnorna snabbt skyndade förbi med sina hinkar från brunnen. Deras blickar sökte trygghet – och Kaiyo kände ansvaret väga på hans axlar.

Efter en kort stund harklade sig Rowan. Hans ansikte var markerat av oro, och hans blick sökte Kaiyos, som om han letade efter svar han inte själv kunde formulera. “Vad har hänt med din arm?”
Kaiyo tittade ner på den brända armen som syntes tydligt nu i den kortärmade tunikan. “Jag brände mig vid stugan, när vi försökte ta oss ut.” svarade han kort. Han var vältränad i att ignorera smärta men Rowans fråga fick honom att tappa koncentrationen och smärtan hamnade i fokus igen. Rowan såg medlidande på honom. “Jag kan be en av kvinnorna titta på den, vi har ingen läkare i byn men Lidia är duktig med örter och bandage.”
Kaiyo tittade tacksamt på honom och nickade. “Det skulle uppskattas, tack.”

De båda männen försjönk i tystnad igen och när Rowans fru kom med en skål gryta började Kaiyo äta hungrigt.
När han snabbt ätit upp fortsatte Rowan. “Vi behöver göra något, vi kan inte bara vänta och hoppas att faran går oss förbi. Du sa att skogen inte är säker längre. Vad kan vi göra?”
Kaiyo reste sig långsamt, hans hållning lugn och avslappnad men hans tankar vakna och klara. “Först och främst, ni behöver stärka er beredskap. Håll männen samlade och nära byn, särskilt under natten. Inga ensamma patruller. Om något kommer, så möter ni det tillsammans.”
Rowan nickade, men det var tydligt att han kände sig överväldigad. “Vi har aldrig behövt tänka på sådant här tidigare. Grimsbo… det är en lugn plats. Ingen förbereder sig för krig här.”
Kaiyo lade en hand på hans axel, en gest av uppriktig vänskap. “Jag vet, Rowan. Det är därför jag vill hjälpa till. Ingen förtjänar att leva i skräck, särskilt inte människor som ni – som öppnar era dörrar för främlingar och tar hand om varandra. Vi kan klara det här, men vi måste vara försiktiga.”
Han gick ut på stugans lilla veranda och såg ut över byn. Några kvinnor hade stannat för att prata med varandra, deras röster låga men fyllda av oro. Kaiyo suckade och vände sig tillbaka mot Rowan. “Jag har sett platser som den här förstöras av rädsla och misstro. Ni måste hålla ihop. Du måste få dem att förstå att ingen kommer lämnas ensam.”
Rowan följde honom ut och ställde sig bredvid, hans blick riktad mot molnen som började täcka himlen. “Vad skulle du göra? Om det här var din by?”

Kaiyo såg för en kort sekund chockad ut. Ingen hade någonsin frågat honom något liknande. Han hade vuxit upp på gatan där det var den starkaste överlever. När han blev rekryterad av Caras Idhrenin och i förlängning Tredje Ögat, var det den slugaste överlever.Han hade alltid behövt sätta sig själv först, annars hade han inte stått här idag. Han övervägde frågan noga innan han svarade, försökte tänka utanför vad som var bäst för bara honom.
“Jag skulle se till att vi hade ordentliga vakter under natten. Byborna kan turas om att hålla vakt i par. Jag skulle samla alla, förklara läget så ärligt jag kan, utan att skrämma upp dem för mycket.”
Rowan nickade, tyst en stund innan han talade igen. “Du verkar veta mycket om att skydda folk. För en spelman, menar jag.”
Kaiyo log snett. “När man har levt på vägarna tillräckligt länge lär man sig att skydda sig själv. Man ser hur snabbt allt kan förändras, under mina resor har jag sett många byar enas mot ett hot, eller söndras. Jag vill inte att det händer här.”
De stod i tystnad ett ögonblick, och Kaiyo märkte hur Rowans axlar sänktes något, som om lite av tyngden på hans sinne lättade. “Tack,” sade han till slut. “För att du bryr dig. Det betyder mycket för oss alla.”
Han svarade Rowan med en nick men Kaiyo kände ett stygn av dåligt samvete, hade han hanterat Zaria bättre hade byn kanske inte behövs sväva i fara.
“Jag kan visa er hur man gör amuletter som man kan hänga vid fönster och dörrar för skydd. De skyddar inte mot allt men det är bättre än inget.”

Kaiyo såg på Rowans tacksamma ansikte och nickade, även om han innerst inne kände en viss tvekan. Amuletter skulle ju vara baserade på magi men kunde ge en falsk känsla av säkerhet och få folk att göra dumheter. De kunde också stärka bybornas moral, och just nu behövdes all trygghet de kunde få. Det var värt risken bestämde han sig för. Han drog fingrarna genom sitt fortfarande fuktiga hår och vände blicken ut mot byn igen. “Vi kan börja med amuletterna ikväll,” fortsatte han. “Jag behöver lite material – träbitar, snören, och om någon har något av järn eller silver så är det ännu bättre. Små bitar räcker.”
Rowan nickade allvarligt. “Jag ska samla männen och se vad vi kan hitta. Folk kommer att känna sig tryggare om de ser att något konkret görs.”

Kaiyo såg honom gå iväg med beslutsamma steg och kände hur en tyst lättnad spred sig genom hans kropp. Det var något han kunde göra, något praktiskt som inte bara stillade bybornas oro utan också gav honom en stund att fundera. Han visste att situationen fortfarande var skör. Zaria var inte den enda som misstrodde honom – han såg det i de vaksamma blickarna från några av männen och i viskandet bland kvinnorna. Det låg i luften, som ett hot som ingen vågade tala om.

Han gick tillbaka in i stugan och slog sig ner vid bordet, där Rowans fru städade undan resterna av måltiden. Hon såg på honom med en blandning av nyfikenhet och misstänksamhet. “Du verkar veta mycket om sånt här,” sa hon till slut och torkade av bordet. “Skydd, faror… det är inte vanligt för en spelman, eller hur?”
Kaiyo log svagt, en gest som varken bekräftade eller förnekade något. “Man lär sig mycket på vägarna,” svarade han enkelt. “Människor berättar historier, visar gamla metoder. Och faror är inget man kan undvika, särskilt inte där jag varit.”
Hon studerade honom ett ögonblick innan hon ryckte på axlarna och gick ut till köket. Kaiyo satt kvar, tankarna snurrande.

När Zaria äntligen kom ut ur badet dök det upp en ny skål med gryta från Rowans fru, som hon började sleva i sig. Kaiyo hörde inte vad hon muttrade och antog att det nog var lika bra. När Rowans fru ursäktade sig igen.
När de var ensamma lutade sig Kaiyo fram och sa tyst “Du måste få läst i boken Zaria. Jag kan inte skydda byn eller din mor om jag inte vet vad vi möter. Om du hjälper mig kan jag stoppa det och skicka tillbaka det till där det kom ifrån.”

Kaiyo satt och betraktade Zaria medan hon läste tills Rowan kom med material för amuletterna. Omsorgsfullt började han skapa amuletter. De små träbitarna låg prydligt uppradade framför honom, och med varje ristning i träet följde en mjuk, knappt hörbar ramsa. Hans fingrar rörde sig vant över materialen; åratal av träning gjorde att han knappt behövde tänka på vad han gjorde. Symbolerna som växte fram på träbitarna och silvret var inte starka nog för att stoppa ett monster, men kanske tillräckliga för att skydda byborna tillräckligt länge för att de skulle hinna undan.

När Rowan hade ställt materialet på bordet tidigare hade han frågat något om hur lång tid det skulle ta. Kaiyo hade bara hummat till svar. Han kunde känna bybornas desperation i luften, som en tung lukt som inte gick att undkomma. Deras förväntningar vilade på hans axlar, och han kunde inte låta bli att känna ett visst förakt mot deras hjälplöshet. Ändå gjorde han sitt bästa. Det fanns inget annat val.

Det monotona arbetet avbröts abrupt när Zaria plötsligt dök upp vid hans sida, boken tryckt mot bröstet och ett intensivt uttryck i ansiktet. När hon nästan hängde sig över honom, pekande och ivrig, ryckte han till. Hennes närhet var oväntad. Reflexerna han hade utvecklat under ett hårt liv i ständig beredskap skrek åt honom att slå bort hennes händer, att ta avstånd, men han höll sig tillbaka. Hans fingrar spände sig om träbiten han höll i, och det krävdes en medveten ansträngning för att släppa den.

“Vad pratar du om?” muttrade han, mer defensivt än han tänkt sig. Hans blick följde hennes pekande finger mot boken. Den var uppslagen på en sida med komplexa runcirklar och text som han inte kunde läsa. Trots det kunde han känna kraften som nästan vibrerade i luften runt sidorna. Det var som om boken visste att den uppmärksammades.

Zarias hastiga rörelser avbröts av ett plötsligt, tyst “aj!” när hon skar sig på en av sidorna. Kaiyo lade snabbt märke till hur hon knöt handen om fingret och drog den undan, som om hon försökte dölja det. Hans ögon smalnade, och hans röst blev hård. “Började det blöda?”
Han kunde inte låta bli att luta sig närmare, hans ögon sökte efter tecken på att blodet verkligen hade rört vid boken. Om det hade gjort det… Han ville inte ens tänka på vad det kunde innebära. Blodsmagi var farligt, särskilt med föremål som boken Zaria höll i. Han hade sett vad sådana saker kunde åstadkomma, och det var inget han ville återuppleva.
“Du måste vara försiktig med den där,” sa han skarpare än han avsett. “Blod och böcker som den där är en farlig kombination. Vi vet inte vad som kan hända.” Hans blick mötte hennes.

Kaiyo drog ett djupt andetag och försökte samla sig. Han behövde hålla huvudet kallt. “Du glömmer att jag inte kan läsa vad som står där,” fortsatte han, den tidigare skärpan i rösten nu ersatt av ett mer kontrollerat lugn. “Om det här är så viktigt som du säger, skriv ner det för mig.” Han sträckte sig efter sin väska vid dörren, drog fram en liten anteckningsbok och en penna, och räckte dem till henne. medan hans blick dröjde sig kvar vid hennes knutna hand.
Hade blodet redan lämnat sitt spår på bokens urgamla sidor?
Det var knappast en slump att Zaria råkat skära sig just nu, just här. Boken verkade nästan hungrig.
Han hade sett det förut, böcker som dessa var aldrig bara objekt. De kände, reagerade, ibland med en egen vilja.
Kaiyo betraktade vaksamt boken.
Det fanns något i boken, något han inte kunde sätta fingret på, som kändes fel.
Som om den iakttog dem tillbaka.

“Jag kan inte ta några risker,” mumlade han. Med en snabb rörelse drog han undan en av amuletterna han nyss färdigställt och muttrade en ny ramsa medan han höll den mellan sina händer. Amuletten glödde svagt, och när han var klar kastade han en granskande blick mot Zaria och boken. Inget verkade förändras, men han kände sig något säkrare. För tillfället.

Kaiyo såg på Zaria med en blandning av misstänksamhet och en gnagande oro som började växa inom honom. Hennes ord och rörelser var kantade av en tveksamhet som han hade svårt att avgöra om det var på grund av okunskap eller något annat, något farligare. Hennes försäkran om att det inte blödde ekade tomt i hans öron, särskilt med tanke på hur hårt hon knöt sin hand. Han hade sett för många som försökt dölja små, till synes obetydliga misstag, bara för att upptäcka att de startat en kedja av förödande konsekvenser.

Han lutade sig framåt och lät blicken vila på de avritade runcirklarna i anteckningsboken. Ögonen smalnade när han insåg hur lika de två cirklarna var. De subtila skillnaderna mellan dem var tillräckliga för att förändra deras innebörd, men inte tillräckligt tydliga för att någon utan djup kunskap skulle märka dem. Kaiyo drog ett finger längs papperet, utan att röra vid bläcket, och muttrade tyst för sig själv medan han analyserade detaljerna.

“En Frände,” sa han till slut, som om ordet vägde tungt i munnen. Han såg upp på Zaria och mötte hennes blick. “Vet du ens vad det betyder? Vet du vad du kan ha åkallat?”

Utan att vänta på svar fortsatte han, “Det är det som är farligt med sådant här, små fel. En enda felplacerad runa kan vara skillnaden mellan en läkande kraft och en förbannelse.”

Kaiyo suckade och drog en hand genom sitt hår. Han kunde inte avgöra om det värsta redan hade hänt, eller om det fortfarande låg framför dem.
Det gnagde i honom att han inte hade mer kontroll över situationen. Boken kändes som en katalysator, något som drog dem närmare en avgrund som han ännu inte kunde se botten av.

När han såg att hon bläddrat med sin skadade hand studerade han de sidor hon vidrört noga utan att finna några spår av blod. “Det där,” sa han långsamt, och hans röst var mörk, “är inte normalt.” När hon envist deklarerade att det inte blödde lutade han sig framåt, pekade på boken och sa: “Vi måste vara säkra. Öppna handen.”