Kaiyo höll noga koll på Zaria när de anlände till byn, och när hon insisterade på att han skulle få bo med dom, kände han en del spänning rinna av honom. Faran var inte över än, men hans hot verkade ha haft effekt.
När Zaria blev erbjuden ett bad som hon insisterade på att ta i enskildhet frågade Kaiyo om det fanns möjlighet för honom också att tvätta av sig. Osäker på hur länge Zaria skulle vara i sitt bad, tvättade han sig snabbt och effektivt ignorerandes smärtan i hans arm. Han hade förberett sig på att ta på sig sina smutsiga kläder igen, men när han klev upp noterade han att det låg ett ombyte rena kläder bredvid. Tacksamt tog han på sig den enkla tunikan och byxorna. Baserat på passformen var det nog Rowans, de var lite för korta och mycket för breda, men det var ändå fördragbart framför att ta på sig sina smutsiga kläder.

Kaiyo gick ut och satte sin vid bordet där Rowan satt fingrande på en skål han ännu inte rört. Kaiyo lät blicken glida ut genom den öppna dörren på byn som började röra sig i sitt vanliga mönster. Trots allt som hänt verkade byborna göra sitt bästa för att behålla vardagen, även om rastlösheten låg som en tung dimma i luften. Han lade märke till hur männen samlades i små grupper och talade dämpat, hur kvinnorna snabbt skyndade förbi med sina hinkar från brunnen. Deras blickar sökte trygghet – och Kaiyo kände ansvaret väga på hans axlar.

Efter en kort stund harklade sig Rowan. Hans ansikte var markerat av oro, och hans blick sökte Kaiyos, som om han letade efter svar han inte själv kunde formulera. “Vad har hänt med din arm?”
Kaiyo tittade ner på den brända armen som syntes tydligt nu i den kortärmade tunikan. “Jag brände mig vid stugan, när vi försökte ta oss ut.” svarade han kort. Han var vältränad i att ignorera smärta men Rowans fråga fick honom att tappa koncentrationen och smärtan hamnade i fokus igen. Rowan såg medlidande på honom. “Jag kan be en av kvinnorna titta på den, vi har ingen läkare i byn men Lidia är duktig med örter och bandage.”
Kaiyo tittade tacksamt på honom och nickade. “Det skulle uppskattas, tack.”

De båda männen försjönk i tystnad igen och när Rowans fru kom med en skål gryta började Kaiyo äta hungrigt.
När han snabbt ätit upp fortsatte Rowan. “Vi behöver göra något, vi kan inte bara vänta och hoppas att faran går oss förbi. Du sa att skogen inte är säker längre. Vad kan vi göra?”
Kaiyo reste sig långsamt, hans hållning lugn och avslappnad men hans tankar vakna och klara. “Först och främst, ni behöver stärka er beredskap. Håll männen samlade och nära byn, särskilt under natten. Inga ensamma patruller. Om något kommer, så möter ni det tillsammans.”
Rowan nickade, men det var tydligt att han kände sig överväldigad. “Vi har aldrig behövt tänka på sådant här tidigare. Grimsbo… det är en lugn plats. Ingen förbereder sig för krig här.”
Kaiyo lade en hand på hans axel, en gest av uppriktig vänskap. “Jag vet, Rowan. Det är därför jag vill hjälpa till. Ingen förtjänar att leva i skräck, särskilt inte människor som ni – som öppnar era dörrar för främlingar och tar hand om varandra. Vi kan klara det här, men vi måste vara försiktiga.”
Han gick ut på stugans lilla veranda och såg ut över byn. Några kvinnor hade stannat för att prata med varandra, deras röster låga men fyllda av oro. Kaiyo suckade och vände sig tillbaka mot Rowan. “Jag har sett platser som den här förstöras av rädsla och misstro. Ni måste hålla ihop. Du måste få dem att förstå att ingen kommer lämnas ensam.”
Rowan följde honom ut och ställde sig bredvid, hans blick riktad mot molnen som började täcka himlen. “Vad skulle du göra? Om det här var din by?”

Kaiyo såg för en kort sekund chockad ut. Ingen hade någonsin frågat honom något liknande. Han hade vuxit upp på gatan där det var den starkaste överlever. När han blev rekryterad av Caras Idhrenin och i förlängning Tredje Ögat, var det den slugaste överlever.Han hade alltid behövt sätta sig själv först, annars hade han inte stått här idag. Han övervägde frågan noga innan han svarade, försökte tänka utanför vad som var bäst för bara honom.
“Jag skulle se till att vi hade ordentliga vakter under natten. Byborna kan turas om att hålla vakt i par. Jag skulle samla alla, förklara läget så ärligt jag kan, utan att skrämma upp dem för mycket.”
Rowan nickade, tyst en stund innan han talade igen. “Du verkar veta mycket om att skydda folk. För en spelman, menar jag.”
Kaiyo log snett. “När man har levt på vägarna tillräckligt länge lär man sig att skydda sig själv. Man ser hur snabbt allt kan förändras, under mina resor har jag sett många byar enas mot ett hot, eller söndras. Jag vill inte att det händer här.”
De stod i tystnad ett ögonblick, och Kaiyo märkte hur Rowans axlar sänktes något, som om lite av tyngden på hans sinne lättade. “Tack,” sade han till slut. “För att du bryr dig. Det betyder mycket för oss alla.”
Han svarade Rowan med en nick men Kaiyo kände ett stygn av dåligt samvete, hade han hanterat Zaria bättre hade byn kanske inte behövs sväva i fara.
“Jag kan visa er hur man gör amuletter som man kan hänga vid fönster och dörrar för skydd. De skyddar inte mot allt men det är bättre än inget.”

Kaiyo såg på Rowans tacksamma ansikte och nickade, även om han innerst inne kände en viss tvekan. Amuletter skulle ju vara baserade på magi men kunde ge en falsk känsla av säkerhet och få folk att göra dumheter. De kunde också stärka bybornas moral, och just nu behövdes all trygghet de kunde få. Det var värt risken bestämde han sig för. Han drog fingrarna genom sitt fortfarande fuktiga hår och vände blicken ut mot byn igen. “Vi kan börja med amuletterna ikväll,” fortsatte han. “Jag behöver lite material – träbitar, snören, och om någon har något av järn eller silver så är det ännu bättre. Små bitar räcker.”
Rowan nickade allvarligt. “Jag ska samla männen och se vad vi kan hitta. Folk kommer att känna sig tryggare om de ser att något konkret görs.”

Kaiyo såg honom gå iväg med beslutsamma steg och kände hur en tyst lättnad spred sig genom hans kropp. Det var något han kunde göra, något praktiskt som inte bara stillade bybornas oro utan också gav honom en stund att fundera. Han visste att situationen fortfarande var skör. Zaria var inte den enda som misstrodde honom – han såg det i de vaksamma blickarna från några av männen och i viskandet bland kvinnorna. Det låg i luften, som ett hot som ingen vågade tala om.

Han gick tillbaka in i stugan och slog sig ner vid bordet, där Rowans fru städade undan resterna av måltiden. Hon såg på honom med en blandning av nyfikenhet och misstänksamhet. “Du verkar veta mycket om sånt här,” sa hon till slut och torkade av bordet. “Skydd, faror… det är inte vanligt för en spelman, eller hur?”
Kaiyo log svagt, en gest som varken bekräftade eller förnekade något. “Man lär sig mycket på vägarna,” svarade han enkelt. “Människor berättar historier, visar gamla metoder. Och faror är inget man kan undvika, särskilt inte där jag varit.”
Hon studerade honom ett ögonblick innan hon ryckte på axlarna och gick ut till köket. Kaiyo satt kvar, tankarna snurrande.

När Zaria äntligen kom ut ur badet dök det upp en ny skål med gryta från Rowans fru, som hon började sleva i sig. Kaiyo hörde inte vad hon muttrade och antog att det nog var lika bra. När Rowans fru ursäktade sig igen.
När de var ensamma lutade sig Kaiyo fram och sa tyst “Du måste få läst i boken Zaria. Jag kan inte skydda byn eller din mor om jag inte vet vad vi möter. Om du hjälper mig kan jag stoppa det och skicka tillbaka det till där det kom ifrån.”