Allt som skedde omkring dem var inget som Ziyaté lade märke till, trots allt litade hon på Istilwys och Izotar skulle göra sin del av planen. På samma sätt som hon skulle göra sin del. Även om vampyren framför henne var snabbare i sina rörelser, hade hon inte samma kunskaper och träning som mörkeralven. Tusen år av träning, strid och pina hade Ziyaté på nacken. Inte för att det egentligen var skicklighet. Döda eller dödas. Av det alternativet hade den forna skuggdansaren alltid funnit att det första alternativet det att sträva efter. Utan att tveka drog hon den lysande klingan över vampyrens arm så att ett djupt och dödligt sår bildades. Det var som om ljuset ifrån klingan hindrade vampyren att läka och att själva ljuset rörde sig in i hennes kropp allt djupare. Vilket fick Nenya att skrika i sina plågor och falla ner på knän – oförmögen att göra något.

I tumultet såg sig Ziyaté omkring och möttes av scenen mellan sin son och sitt barnbarn. Deras ögon så vackra och lika sin älskade högalv. Aeldir.  Gråa, matta men ändå så fulla av liv, kärlek och omtanke. Något som hon själv hade haft som bristvara i sitt liv. En kort blick mot Ayperos, de församlade som var där och till sist Istilwys. Döden hade aldrig riktigt påverkat henne. Vad annat än flugor var de? Och vad gjorde egentligen några få år av deras liv mindre? Det var trots allt som sekunder av hennes långa liv. Fast ändå så var det något som skar inom henne. Tanken på att döda sin egna son och hennes egna barnbarn.

En dröm som aldrig riktigt hade kunnat bli, eller någonsin blev. De lider. Utstötta av samhället utan någon kärlek. Lloths ord ekade inuti hennes huvud och ändå… beviset fanns där framför hennes egna ögon. Hur skulle Isra kunna vara vid liv om det inte fanns ett uns kärlek för hennes son? Eller för den delen denna union…

Ziyatés rubinröda ögon mötte Istilwys för en kort sekund, ingen rädsla fanns där utan en kort blick av förvåning. Av alla de gånger hon tänkt på sin död hade hon inte visualiserat den bland så många åskådare och en så snabb död. Ett förvånat skratt, som blandades med blodet som började rinna ifrån hennes mun, lämnade hennes läppar. Faktum var att hon kanske till och med hade glömt att döden varit en möjlighet för henne.

Rösten till Istilwys fick henne att rysa trots smärtan som strålade igenom henne var det snarare en trötthet som överväldigade henne. Slut ögonen… bara för en liten stund. Allt för lockande, samtidigt  föll hon ner på knän och sedan framåt. Det fanns nästan ett leende på hennes läppar. Svagt och snett som alltid, som om det fanns ett sarkastiskt svar där. De rubinröda ögonen var något mer dimmiga nu när de hade sitt fokus mot Izotar och Isra. Med hela sin kropp mot det kalla marken med huvudet vridet på ena sidan och blodet ifrån henne blandades i smutsen.

Om det var något som Ziyaté aldrig hade varit var det en magiker, även om hon förstås i sin utbildning till skuggdansare lärt sig något. Istället var det nästan enbart åt Izotar som hon hade använt den för. När han var en liten pojke och jagade efter de fjärilar som hon skapat för honom. En gnutta ljus i det annars mörka och stela Dar Zakhar. Skrattet ifrån minnet ekade i hennes huvud och innan allt mörknade sträckte hon fram handen för att frammana en simpel lysande blå fjäril som rörde sig mot Izotar och Isra för att sedan försvinna när hjärtat stannade på Ziyaté.

–

Paniken omkring dem fick Seras hjärta att slå lite snabbare, fast ändå var hennes huvud klart. Tränad sedan barnsben för att hantera sådana krigande situationer. Hon greppade hårt tag i både Leoric och Aenos, inte tillräckligt många händer för att få ett tag om Marcin men hon antog att Leoric skulle ta hand om honom. Hon försökte att tänka klart men det var svårt att riktigt veta vad hon skulle göra.

“Ljuset kommer att skydda oss…!” sa hon, lite tystare och mer bestämt än vad hon hade tänkt göra för en liten panik började krypa sig fram hos henne när allt mörker och dödande påminde henne om det sista mötet med hennes mor. När väl skuggorna verkade försvinna andades hon ut och höll för ett tag både fast i Aenos och Leoric kanske mest som ett stöd.

“Låt oss inte… göra något förhastat…”

Kael mötte Nillas blick, då hon verkade nå slutsatsen som de flesta andra samlade hade gjort – trots hennes tendens att försöka se gott i allting.
‘Nej… Jag är inte helt säker på att han är en person ens.’ sa Kael tankfullt, medan hans blick var på skuggorna som omfamnat hela folksamlingen.
‘Låt oss… gå härifrån tills detta lugnar sig.’ sa han, och gjorde en gest längs med gränderna som skulle ta dem bort från templet och torget där händelseförloppets centrum kulminerade. Med en lätt rörelse vid hennes rygg ledde han dem bort, tills de stod vid en låg mur med utsikt över havet. Kael suckade djupt.
‘Hade jag vetat att det skulle bli så här mycket kaos hade jag inte gått med på att resa hit.’ sa han lite trött, och log mot henne.
‘Vårt första bröllop tillsammans, hm?’ undrade han, lite roat trots omständigheterna.

–

Araniél skulle liksom Sera känna en dov förändring i luften omkring henne, som en osynlig men stark närvaro rört sig till hennes närhet på ett ögonblick mindre än en sekund. En stund tycktes tiden stanna runt omkring henne. I hennes ögonvrå kunde hon se en lång figur, med axellångt mörkt hår och blå ögon som tycktes ha en inre glöd.
‘Jag gav dig i uppdrag att finna Sera Tenír…‘ löd en röst i hennes huvud, en röst som hon hört tidigare.
‘Hon är viktig… Och hon är här, bland folkmassorna.‘ närvaron försvann inte, utan förblev kvar precis vid utkanten av hennes synfält, kanske väntandes på ett svar.

–

Leoric rynkade på ögonbrynen något över Aeons avslöjande. I en annan dimension eller tidsålder kanske han hade lagt mer vikt på Aeons förmåga att höra ord långt borta, men där i kaoset var det inte av stor betydelse. Speciellt inte med mörkret som omfamnat dem. Plötsligt hade Sera tagit hans hand, och höll både honom och Aenos nära sig.
‘Åt helvete med Nenya Saelorian.’ sa han. ‘Och Ayperos och alla helvetets demoner. Låt oss bara ge oss av!’ utbrast han, lite halvt hysteriskt.

Ayperos som var djupt försjunken i sin egna koncentration gav ifrån sig en grimas då han kände Nenyas smärta. En viss oro sköljde över honom, men han hade en egen strid att hantera – och även om han var en demon visste han bättre än att underskatta en av Lloths trogna prästinnor. Det fanns inte något han kunde göra för Nenya just då. Det var något som inte stämde, som om hans attack mot prästinnan inte nåt sitt mål helt. Han rynkade på sina ögonbryn, frustrerat, och la mer ansträngning bakom sin attack. Han lät sinnesbilderna och minnena skölja över honom, och koncentrerade sig på att nå sin måltavla mentalt istället. Någonstans i bakhuvudet kunde han höra hur det Me’erisiska gardet närmade sig med sina vapen, liksom hans egna trogna krigare, men de visste bättre än att blanda sig i utan order.

Han svor ilsket då han slutligen såg genom Istilwys spel, ett lockbete. Hans mentala attack flödade över henne som en flodvåg, och av Istilwys lockbete fanns det knappast mycket mentalt kvar att finna efter det. Han la ingen tanke på det, utan sökte istället efter sitt riktiga mål. Snabbt liksom skuggornas färd vände han sig mot platsen där Istilwys och Ziyaté stod, för att se den skinande klingan blixtra till då den genomborrade Isras farmor. Han stannade upp, frusen i ögonblicket.
‘Jag måste ha klingan!‘ hördes hans tankar högt i Nenyas och Isras sinne, i stunden ingen tanke för Isras reaktion på Ziyatés död, hans sinne inte längre riktat mot Istilwys som distraherat honom.
‘Fånga dem!’ beordrade Ayperos med en ilsken handgest, och med ens började de me’erisiska trupperna och hans egna krigare röra sig över gatorna i ett försök att finna mörkeralven som precis avbrutit bröllopsprocessionen.

–

Izotars grå var fokuserad på Isra då hon började tala.
‘Kallar du detta lycka, dotter?’ frågade han med smalnade ögon, hans fokus på henne och beredd på vad som helst, trots allt hade hon spenderat tid med en demon och var inte att underskatta. Han noterade i ögonvrån hur hennes vakter närmade sig, deras fokus borta från Ayperos och istället på honom och Isra, så som planen varit.
‘Att binda dig själv till en demon, som kommer saka oändligt lidande?!’ hans käkar bets ihop då hans röst blev mer ansträngd och ilsken. Hur kunde de vackra barn han fått med Thalia hamnat in på denna väg? Han höjde sin klinga, redo för att gå till attack, innan han stannade upp.

Izotar som hade varit koncentrerad på Isra förlorade för ett ögonblick Isra i sitt synfält då skuggorna skiftade och fokuset plötsligt ändrade. Oförväntat var det plötsligt Ziyaté och Istilwys som stod i fokus, och han kände en kall hand krama om hans hjärta då han förstod vad som höll på att ske. Hans hand kramade om klingan.
‘Mor!’ utbrast han, innan han ens hunnit registrera att han ropat, hans blick på Ziyaté då hon sjönk ihop, genomborrad av klingan, Istilwys svek uppenbart. Sorg och ilska var det enda som existerade i hans sinne. Planen hade gått åt helvete, istället för att Ayperos blivit genomborrad hade hans mor blivit det. Långsamt, knappt medveten om det, sjönk hans hand med klingan till marken, medan hans blick betraktade den vackra fjärilen som förde honom tillbaka till en tid långt borta. En tid där det bara varit han och hans mor.

Izotars synfält verkade suddigt, för den ljusa fjärilens sken fyllde hans synfält och han insåg att han hade tårar i ögonen. Den sista uppvisningen av kärlek i denna familj, förevigt borta på grund av Istilwys, som tagit klingan och försvunnit. Det fanns inget hopp längre om att använda bladet för att döda Ayperos. Han drog ett djupt andetag, hans huvud fyllt med tankar i överflöd. Hämndbegäret var starkt, skulle han försöka fånga Istilwys? Eller nå sin mor innan hon drog sitt sista andetag. Eller vända sig mot Isra och Ayperos medan han ännu hade chansen? Han drog ett djupt andetag, och släppte klingan i sin hand som föll till marken med ett metalliskt klingande, för att skynda sig fram till Ziyaté där han sjönk ihop på knä med hennes huvud i sin famn. Inga ord fick han fram, det enda han kunde förmå sig göra var att se henne i ögonen, de grå ögonen han ärvt av sin far.

–

Ayperos som varit helt fokuserad på Istilwys och klingan lät sin blick gå från den flyende mörkeralven till Isra, innan hans blick fann Nenya.
‘Vi måste hjälpa henne.’ sa han åt sin brud, och i ett ögonblick som bara varade en sekund delade han med Isra klingans betydelse. Ett vapen från forna tider, en klinga med förmågan att döda själen. Han kunde inte lägga någon tanke på de två mörkeralverna som var besläktade till Isra, utan rörde sig istället förbi dem mot Nenya. Både han och Isra kunde fortfarande känna att hon var vid liv, men han kunde inte vara säker innan han fick granska henne.
‘Var skar hon dig?!’ frågade han, och sjönk ned på ett knä vid hennes sida för att inspektera Nenyas skador.

Araniél nickar bistert. Det var precis det hon också hört ryktas om men hon ville inte förlita sig helt på rykten. Nej, de kunde ändras, förvanskas, berättas på ett helt annat sätt och tillslut fanns inte mycket av sanningen kvar. Blicken glider bort från folkmassan nedanför, glad över att hon inte är mitt bland dem. Cassiopeia skulle inte ha tyckt om det heller.

”Jag ber om ursäkt Cassiopeia ” Säger hon medan blicken landar på henne, håller fast hennes blick en lång stund. Orden ges, tillbaka till skeppet och snart skulle de andra tempelriddarna samlas omkring henne. Ser hur riddarna breder väg för henne och hon nickar till Cassiopeia och faller in vid hennes sida. Den väldige riddaren och den betydligt kortare och nättare översteprästinnan och hon vänder ryggen till scenen bakom henne.

Plötsligt tvärstannar hon, ansiktet blekt men samlat och hennes blick är fjärran, ser på något rakt framför sig. Den där förändringen i luften kände hon igen och hon skulle aldrig glömma den förra gången hon känt den. Hon vänder sig sakta om, låter blicken landa på den långa mannen med det de blå ögonen och med glöden som kunde få vem som helst att vilja falla på knä i ren vördnad. Hon hör orden, säker på att ingen annan än hon kunde se eller höra. Hon lyssnar, det kramar till om hennes hjärta, hon hade svikit uppdraget. Hon böjer på huvudet i vördnad inför den upphöjda” Jag ska finna henne ” Hör hon sig själv lova. Om hon säger orden högt eller ej vet hon inte.

”Cassie… vi kan inte gå. Vi måste finna Sera Tenír… hon är här. Sänd ut riddarna att leta, vi måste få henne med oss härifrån.”

Rösten är befallande, nästan hård och hon har inte vänt sig om mot henne, håller fortfarande den som sagt henne orden i sitt synfält. Hon kunde inte ta sig därifrån, kunde inte lämna, kunde inte svika. Trots kaoset, hon måste lita på att Cassie kunde hålla henne säker.

Smärtan gjorde att det ringde i Nenyas öron och det var svårt att ens höra vad någon sa. Däremot skrek hon inte längre och det var svårt att riktigt urskilja ilskan, smärtan och irritationen som allt blandades inom henne. Andningen var tung och hon mötte kort Ayperos ögon för att försöka att urskilja hans ord men det var svårt och som svar nickade hon bara samtidigt som hon försökte att bita ihop av smärtan som spred sig allt längre in i henne.

“He… helvete…” väste hon ilsket mellan sina tänder och greppade tag i Ayperos klädnad med ena handen hårt för att försöka minimera smärtan och se in i hans mörka ögon. En glimt av rädsla speglade sig där och hon lät den något mer dimmiga och glansiga blicken vända sig mot bruden. Det fanns en bit av ånger där, som om hon inte riktigt fann att hon hade gjort det som förväntats av henne. Hon kunde känna smärtan fylla henne ännu mer men hennes styrka blev allt svagare och hon släppte Ayperos klädnad för att falla ner mot golvet.

–

Händerna kring hennes huvud och de gråa ögonen som var något glansiga, förvånade henne och gjorde att hon drog ett kort andetag. Rosslande och som visade hur ont det gjorde i hela hennes kropp. Hon särade sina läppar för att försöka säga något och även om det fanns det där det sarkastiska leendet.

“Spring innan…” viskade hon, svårt att få fram orden. Trots allt var det friheten för hennes son som hon velat och inte att han följde samma öde som henne nu. Lite menande tryckte hon hans hand lite hårdare innan hennes hjärta tycktes stoppa och handen sjönk ner mot golvet med en liten duns.

Kael gav sin blivande hustru en menande blick.
‘Inte mitt fel, kanske…’ sa han och skakade på huvudet.
‘Men jag hade inte tänkt ta dig från en fara till en annan.’ trots allt visste de båda att hon behövde allt annat än ramatiska händelser i livet just då. Vid hennes fråga såg han osäker ut.
‘Jag vet inte med säkerhet… Jag tror vi snubblat in i angelägenheter som inte angår oss. Aldrig har jag sett något liknande förr.’ erkände han, och även om han alltid skulle vara stolt och modig kände han en viss oro.

–

Zerachiels kalla blå ögon var fästa på prästinnan, en stolt och rak hållning och en blick som inte brydde sig om social status eller prestige. Det var en aura som var ovan och bortom sådana koncept som de dödliga hittade på. Hans vikt var mer naturlig, som en naturkraft.
‘Sera har ett viktigt steg att ta här, ikväll, hindra henne inte…’ upprepade hans röst, och hans gest.
‘Men hon måste lämna denna ö levande, utan att Akila Tenírs trogna följare får tag i henne. Tiden är knapp, svik mig inte.’ med det ändrades luften omkring henne igen, till det normala – om man kunde kalla situation på ön normal.

–

Ayperos mörka ögon gav en hastig blick åt Ingeborg. Kvinnan hade egentligen inget värde för honom, förutom i den aspekt att hon kanske kunde hjälpa Nenya. Vad relationen var mellan de två hade han inte lagt mycket tanke på, hon var Nenyas ansvar – ett ansvar han lagt fullt i hennes händer. Vid orden nickade han bara, Ingeborg var observant.
‘Det finns ingen tid. Skär av henne armen, annars dör hon.’ sa han bestämt, med en ton som var van att befalla och bli åtlydd. Det var enda sättet att rädda Nenya, och han visste det, även om hans ord gjorde ont. Han sträckte ut sitt sinne för att röra vid Nenyas, och la en hand på hennes arm för att ge henne en del av sin styrka. Han kunde känna sin egna kropp bli kallare, men Nenya behövde all styrka hon kunde få efter att ha blivit huggen av den ljusa klingan. En klinga som borde varit förstörd. Det fanns inte tid att vara besviken på Nenya för att hon inte lyckats i sitt uppdrag, i sanning hade hon gjort allt hon kunnat. Ingen hade förberett henne för möjligheten att någon kunde komma med en sådan klinga.
‘Du kunde inte vetat.’ sa han, som om han kände av hennes oro och känsla av misslyckande innan hon försvann i sitt medvetslösa tillstånd. Han delade fruktan med Isra som hon kände då.

‘Du hindrade klingan från att nå mig eller Isra, finn stolthet och styrka i det.’ han var inte säker på att Nenya hörde orden. Vad som förargade honom inombords var att Nenya hade hon förlorat den och att bröllopet fått ännu ett avbrott. Mer än så förargades han av att Lloths kryp hade lyckats skada Nenya så. De skulle få betala, men allt hade sin tid. Isra tog klokt nog tag i situationen och gästerna började sakta varslas därifrån, åtminstone de som inte var allt för nyfikna för att betrakta spektaklet.
‘Ta hand om henne, och se till att skadorna blir minimala.’ han behövde knappast ge henne något “annars…”, det var underförstått i hans ton.

–

Izotars ögon var fuktiga där han satt med Ziyaté i sina armar. Även om hans mor alltid varit en person han distanserat sig ifrån kunde han i den stunden inte stoppa flödet av tårar. Allt omkring honom var överflödigt.
‘Mor…’ fick han lågt ur sig, hest, en kyla kramade om honom då han kände henne dö i sina armar. En stund var han förlamad, innan instinkterna inom honom tog tag. Hans mor som han tagit avstånd från största delen av sitt liv var verkligen borta. Något han i sina mörkare stunder önskat, något som han nu ångrade.

‘Finn frid…’ suckade han lågt, och släppte henne sedan medan han reste sig. Hans svärd hade han lämnat bakom sig, Ayperos – fienden – verkade upptagen med att hantera kvinnan Ziyaté skadat. I stunden kunde han inte annat än känna brinnande hat för Istilwys växa inom honom, mer än någonsin förr. Han kunde se hur vakter på Isras order var på väg mot honom, han hade en chans och inget mer. Medan Ayperos och Isra fortfarande var fokuserad och distraherad av den skadade vampyren rusade han mot dem medan han drog en dolk. Han skulle precis hugga demonen i ryggen innan hans kropp frös fast som om han vore en staty, Ayperos ena hand höjd, nästan i lättja.

‘Jag tröttnar på dessa attacker…’ sa han tyst, lugnt, tonen betydligt farligare än om han skrikit orden. Izotar gav ifrån sig en smärtfylld grimas men kunde inte få ut något ljud då det kändes som om hans lungor höll på att exlpodera, och dolken föll klingandes till marken ur hans krampande fingrar.

Smärtan var konstant och hur medveten Nenya i stunden var, var inte helt säkert. Det var som om allt cirkulerade mot smärtan – även om den dämpades märkvärt med framför allt Isras men även Ayperos hjälp. Hon hörde inte riktigt orden istället hörde hon en klang i huvudet som tycktes ta bort allt annat runt omkring. Sedan kände hon en hastig och intensiv smärta av hugget som kapade hennes arm. Hon kunde inte rå för att ge ifrån sig ett vrål av smärta och hennes särade läppar darrade lätt.

Klangen tystnade och istället hördes allt först som ett surrande omkring henne för att sedan sakta komma tillbaka. Precis som situationen, verkligheten och konstanta smärtan i hennes kropp. Sliten reste hon sig upp och strök den ena handen milt över drottningens arm som ett tack för att sedan vända blicken ner mot mans handen som nu fanns där istället för hennes egna. Blicken var inte direkt nöjd över förändringen men hon vände blicken mot Ingeborg och nickade. Lite långsamt och tacksamt, som om hon fortfarande försökte processera allt som skett.

“Tack..” sa hon, lite hest för att sedan låta blicken vandra omkring i omgivningen för att dra in ett djupt andetag. Ögonen blixtrade till och hon knöt sina händer ilsket.

“De jävla spindlarna är fortfarande här..!” utbrast hon och sökte med blicken efter hennes svärd som hon snart fann och började röra sig mot det utan att försöka tänka på den nya armen – den hängde mest vid hennes sida.

.:NILLA:.

Nilla hade minsann gått igenom en hel del den senaste tiden och det värmde henne att höra hans ord, kanske lite extra tack vare att han verkligen brydde sig om hennes mående. Hon brydde sig minst lika mycket om hans även om hon inte haft tillfällen nog att visa upp det lika bra som Kael. Men det skulle garanterat studsa tillbaka på honom förr eller senare. Hon gav hon därför ett tryggt leende som talade om både att hon visste detta och hur tacksam hon var. Ja hon hoppades i alla fall att det skulle säga detta med den varma naturen som lös mot Kael.

Vid hans nämnade om situationen så försvann det varma leendet och ersattes av ett oroligt ansikte där hon bet sig lite smått i underläppen med den blå blicken som föll mot templet. Hon hade märkt tyngden bakom hans ord samt oron i hans röst vilket sa en hel del att till och med Kael var oroad över detta. Hade detta ens hänt förr eller var detta första gången? Vad var den sanna meningen med detta bröllop? För det kunde väl inte vara kärlek? Inte från demonens sida i alla fall? Det fanns så många tankar om saken och ingenting hade en visshet inom sig vilket inte direkt satte en på en bekväm stol i det hela. Även Kael var orolig vilket speglades tillbaka på Nilla då det var ett tecken för henne att detta inte kunde vara något bra.

Hon vände tillbaka blicken till Kael och drog sig automatiskt lite närmare honom utan att ens tänka på det. Som att hennes undermedvetna tyckte att det var den säkraste platsen att befinna sig på. “Vad tror du är det bästa? Känns ju lite som att det bästa skulle vara att ta oss igenom festligheterna innan hemfärd om du frågar mig.. Man vill nog inte göra detta paret arga..”

.:SELYANA:.

Situationen var minsann så tjock att det gick att skära i luften runt omkring dem och hennes vakt hade fått henne att backa från situationen aningen medan han höll sig på spänn ifall det skulle vara så att en attack kom åt deras håll efter allt som redan hänt. Selyana trodde inte att en attack mot dem personligen skulle infalla men man kunde inte vara för säker på något, speciellt inte i närvaron av en demon. Selyana må se lugn, elegant och rakryggad ut men hon var inte så pass naiv att hon var oviss om det som hände runt omkring henne. Lugnet var bara något som ofta föll sig hos henne efter över tusen år i världen då det medförde en viss vana genom livets alla vägar. Det var få saker som hon inte hade upplevt, så mycket vana hon fått inövat hos sig som satt i trots att hon nu var under samma tak som en demon. Det var inte direkt något vanligt i ett liv, inte ens ett sådant långt som hennes.

Tidslöst höll hon sig på säkert avstånd med hjälp av sin vakt som också ägde ett visst lugn hos sig även om han var till synes mer redo på om något hot skulle komma. Det var definitivt inte tillfälle att lägga sig i det som skedde så hon kunde inte mycket annat göra än att bara hålla avståndet.

.:AXEL:.

Efter försöket till att bättre smälta in i omgivningen hade misslyckats så hade Axel faktiskt rört sig in mot salen där tumultet utspelade sig mest för nyfikenhet i allmänhet. Tekniskt sätt borde han ta sig där ifrån med sin loot men han var tålmodig nog att inte försöka forsla bort värdesakerna från sin väl gömda plats förens efter bröloppet var avklarat och folket lämnat platsen. Det var dessutom intressant att demonen övergått från det vanliga inom honom att komma med förslag som han aldrig visste om de var pålitliga eller inte då demonen tenderade att blanda detta vilt till att han bara roat skrockade i närheten av denna platsen. Vad var det som var så roande egentligen?

Han kikade fram bakom en stor planta och de röda ögonen föll på gifteparet. Såg först den vackra me’erkvinnan innan blicken fastnade på de där svarta ögonen tillhörande mannen. Öronen på hans huvud ställde sig rakare upp medan svansen reste sig aningen då puzzlet började ta form hos honom. Kunde det vara vad han trodde att det var?

Demonen viskade lätt i hans huvud namnet ‘Ayperos’ vilket fick honom att inse att det minsann verkade vara någon som demonen visste saker om. Det borde betyda att denne Ayperos minsann var det han trodde, något som han aldrig trott att han skulle fått bevittna. En demon.. i egen kropp? Av någon anledning hade han trott att alla demoner skulle vara som den som besatt honom.. Innan han hann tänka mer så ekade rösten inne i hans huvud: ‘tsk. Även jag hade en egen kropp en gång i tiden ~ Något jag ser fram emot att ha igen ~’ Stämman av rösten i huvudet fick Axel att rynka på ögonbrynen medan han tänkte tillbaka lite irriterat till demonen. ‘Då kan du kanske försvinna någon gång..’ vilket följdes av ett ekande skratt inne i hans huvud. Ett roat skratt som åter talade om för Axel att han inte lär bli lämnad ifred på ett bra tag fortfarande utan att ett ända ord delades med av…