- This topic has 49 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 2 månader sedan by
.
-
Fortsättning på https://www.talanrien.com/forums/topic/fangenskap-i-skogen/
Det dröjde några dagar för prinsessan Selyana och hennes följe att eskortera fångarna bestående av skogsalven Felaern och den iserionska människan Nesta till huvudstaden Dal’elath. Det var ingen munter resa för fångarna direkt, då resan handlade om att nå huvudstaden så snabbt som möjligt medan prinsessans utvalda försökte lokalisera rebellerna som de antog Felaern var en del av. Under resan hade de försökt få fler svar ur skogsalven, men han hade vägrat säga något.
Ju djupare de kom in i skogen ju större blev träden, större träd än vad den unga människan troligen någonsin hade skådat eller kunnat föreställa sig existera. Även för de som inte var tränade eller känsliga för magins energier var det nästan omöjligt att se att urgamla naturkrafter fortfarande levde i Nela’thaënas djup. Skogen hade ett medvetande, som ständigt var närvarande och betydligt mer vaket snarare än de små slumrande skogarna i människornas riken.
Några traditionella vägar fanns det så klart heller inte i denna värld där alverna anpassat sig efter naturen, till skillnad från människorna som anpassade naturen efter sig själva. Men deras hästar var tränade för terrängen, och reste lätt på nästintill osynliga stigar som alverna kände som i sina egna fickor. Så här djupt i skogen, kanske det inte var så underligt att en stor del av Iserions armé decimerats här tio år sedan, trots allt var offensiven den grundläggande orsaken till varför rebellerna och många alver hatade Iserion så – trots allt var deras tunga kavalleri väldigt dåligt förberett för strider bland denna typ av natur. På samma vis hatade Iserion alverna för att de dräpt så många, och för att förlusten sved.
Plötsligt blev träden mer glesa, atmosfären tycktes lugnare och mindre vild än förr. De kunde höra porlandet från en å och snart uppenbarade sig en vacker kurvad bro som tycktes vara formad av trädrötter och grenar – något levande som formats enligt alvernas önskemål med hjälp av deras magi. På andra sidan väntade huvudstaden, men vid bron stod stadens väktare – alven Eärmelindo.
På denna plats, i Eärmelindos närvaro, verkade det finnas en tidslöshet som var svår att sätta ord på. Men kanske var det utstrålningen som fanns kring alven själv? Utan någon brådska gestikulerade han åt sällskapet att närma sig, som med respekt gjorde så som den uråldrige alven önskade. Hans långa gyllene hår hängandes som en mantel över hans axlar och rygg, klädd i en lång klädnad som var vit men med enkla dekorationer i silvertråd.
Kanske var det bara ljuset som reflekterade hans ljusa hår och de ljusa kläderna, men det verkade alltid finnas en slags ljus radiering kring alven som nu lagt sina intensiva blå ögon på dem – det enda som verkade vittna om den enorma tid han bevittnat under sitt liv. Ett vänligt leende fanns där på alvens läppar, och han gestikulerade åt dem att närma sig.
‘Prinsessan Selyana.’ hälsade han, med en vänlig röst som var behaglig att lyssna på, en röst som verkade ha en underton av något övernaturligt i sig som fick tiden omkring dem att stå stilla. En röst som inte alls verkade i samspel med den allvarliga situationen.
Den uråldriga alvens blick la sig på människan, och det var som om han inte bara såg det världsliga… Kött, ben, kläder, nej, det var som om han såg förbi det och in i den essens som utgjorde personen i fråga.
‘Välkommen till Dal’elath, Nesta Brink.’ sa han milt på det allmänna språket i en sjungande dialekt, och medan hans ord lämnade hans läppar verkade det som om orden också rörde sig inne i hennes sinne.‘Mitt namn är Eëarmelindo, och jag har äran att vara denna stads väktare.’ förklarade han åt den unga människan, och inget verkade anvisa att hon på något vis var i fara. Även Felaern böjde huvudet i respekt för denna alv. Hans blick tog även in skogsalven, innan han riktade blicken till prinsessan.
‘Jag måste tala med våra gäster, utan er och ditt följes närvaro, ers höghet, innan någon av er kan stiga in i staden.’ sa han, och även om han inte gav prinsessan en order var det ord som förväntades skulle respekteras. -
Ja resan var inte så lätt som man kunde ha förväntat sig, inte ens för vältränade alver likt prinsessan och hennes eskort då det tog tid och vakternas ögon var konstant klistrade på fångarna för att se till att dem inte försökte fly. Om ärligheten skulle fram så skulle det vara så gott som omöjligt för någon av dem att fly från denna situationen men ändå fanns blickarna på dem. Selyana visade inget tecken alls på obekvämhet eller trötthet även om det minsann även tog på hennes krafter att rida så pass långt på en och samma gång. Men fasaden var felfri; varken trött, rufsig eller sliten på något vis. Rakryggad och vacker red hon fram genom skogen på ett vis som helt klart visade att hon kände till skogarna löjligt väl trots att det inte fanns några mänskliga tecken på vart de befann sig. Som alv hade man självfallet lättare för att hitta sin väg än en människa men det krävdes även många andra ting för att inte komma vilse. Allt ifrån inövad känning på vilket håll man färdades åt till diskreta memoreringar av landskapet de befann sig i, dofter och vinddrag befann sig i den kunskapen.
De närmade sig äntligen huvudstaden och snart red de över bron mot Eärmelindo som väntade på deras ankomst på samma tids lösa och fascinerande sätt som alltid. Hästarna saktade gradvis ned på ett så inövat sätt att de stannade precis på behagligt avstånd från honom utan ryck och fläng att tala om. Hon böjde respektfullt huvudet mot Eärmenlindo med ett vackert leende på läpparna innan hon i alvtunga hälsade på honom artigt. “Trevligt att se er igen Eärmenlindo.” Hon hade alltid tyckt väl om honom och fann stor respekt för honom med som de flesta alver faktiskt kände med. I alla fall de som ägde ett uns av vett och mental kapacitet. Selyana nickade förstående mot Eärmenlindo och gav order att varsamt få ner Nesta och Felaern på marken och de fördes fram mot honom med två meters avstånd, det var upp till Eärmenlindo hur nära han ville ha dem helt enkelt. Selyana såg över axeln på gruppen av alver med ett vänligt litet leende innan blicken vändes tillbaka mot honom. “Vi befinner oss vid början av bron för att ge er avskildhet.” Och med de orden så vände hon hästen och följdes av vakterna till början av bron, långt bort nog för att de inte skulle höras men nära nog ifall rebellen tänkte fortsätta med sina rebelliska upptåg. Eärmenlindo kunde försvara sig själv dock så det fanns inte mycket oro hos prinsessan när de travade iväg till brons början för att stanna in sina hästar där.
-
Färden hade inte varit Nesta nådig, till störst del på grund av det enkla faktum att hon i princip aldrig hade suttit på en häst. På sin höjd hade hon hjälpt till att hålla tömmarna på en kärra – men att sitta på en hästrygg så här länge var på gränsen till vad hon klarade av efter allt hon varit med om. Nesta bet dock noga ihop, ville inte vara till mer besvär än hon redan varit. Alverna hade visserligen tagit väl hand om henne, men det fanns inte utrymme för daltning. När hon hjälptes av hästen stapplade hon till och fick med blossande kinder stödja sig på alven som hjälpte henne. Hon reste sig snabbt, sträckte på ryggen och försökte lägga på en oberörd min – trots att hela kroppen smärtade.
Ju längre in i skogen de rest, desto mindre hade hon känt sig. Hon kände sig liten och obetydlig inför naturens storhet här. Men hon kände sig också mer och mer grotesk inför allt det vackra. Hon skämdes över att ha insisterat på att inte föras tillbaka hem till Iserion. Hon kunde inte ångra sig – skogen var paradiset på jorden och på något vis kände hon sig mer hemma här än hon någonsin gjort i Iserion. Men hon skämdes över att hon varit så självisk och trängt sig på in i alvernas heliga skyddade värld. Därför teg hon också fast den klumpiga kroppen skrek – hon hade bett om det.
När hon snabbt hämtat sig efter avstigningen höjde hon ögonen och mötte så den outgrundliga blicken hos den ståtliga alven som tilltalade henne vid namn. Hennes klara mörkbruna ögon blev stora, som trollbunden stod hon och visste inte vad hon skulle göra av sig själv. Den genomträngande blicken fick henne om möjligt att känna sig ännu mer grotesk. Kunde han se alla de fula tankar hon haft om alver? Kunde han se hur oförtjänt hon var att ta del av allt detta vackra? Nej, det kunde han väl naturligtvis inte… Tal om alvers magiska hjärnkontrollsförmågor var förstås bara fördomsfullt prat för att skrämma och väcka misstro mot alverna. Tillslut återfick hon fattningen och neg djupt inför Eëarmelindos uppenbarelse, men hon kunde inte få fram ett ord.
-
Den gamle alven gav Selyanna en långsam nickning i uppskattning, en enkel rörelse men liksom hela hans uppenbarelse rörde han sig som en dansare. Mjukt, perfekt, nästan övernaturligt svävande. En liten road glimt fanns där i hans ögon ett ögonblick då han betraktade Nesta, som om han kunde gissa sig till vilka tankar som rörde sig i hennes huvud.
‘Kom med mig, Felaern och Nesta.’ sa han stillsamt och gestikulerade dem att gå upp på bron med honom. De stod snart på mitten av bron där vattnets porlande dolde deras konversation från nyfikna öron, medan de kunde tala fritt med varandra. Felaern höll blicken sänkt i respekt fortfarande där han stod i den gamle alvens närvaro, och blinkade lätt mot Nestas håll då och då – kanske lite bekymrat eller oroligt.
En stund stod Eärmelindo bara tyst och stilla och blickade ut över vattnet, men han var inte en som skyndade sig framåt. Snarare tog han den tid han behövde eller önskade för allting. Till sist tog han ett lätt andetag och började prata på det allmänna språket till Nestas fördel, men hans ord var gamla – som om han talade med en dialekt som inte funnits på en lång tid. Förståelig, men gammal.
‘Jag ser ett band mellan er två.’ konstaterade han, och lät sin blick fara över dem.
‘En alv och en människa från Iserion.’ ett litet leende fanns där på hans läppar.‘Jag trodde aldrig jag skulle se dagen, inte efter de våldsdåd som utövats mellan båda folken.’ hans klara blå ögon mötte Nestas och han studerade henne en stund, och tycktes nästan radiera värme och lugn.
‘Du hade inte behövt stå upp för honom, men här är du. Det säger mycket om ditt mod och lojalitet, Nesta.’ alven vände bort blicken en stund igen.
‘Jag är rädd att du kommer behöva ännu mer mod, de kommande dagarna. Många här bland skogens folk har en negativ syn på människor.’ alvens ögon vände sig till Nesta igen.
‘Efter allt du har sett och hört, vad kommer du ta med dig hit in i Dal’elath?’ ville han veta, lite kryptiskt. Att han inte talade om materiella ting var rätt uppenbart, med tanke på att Nesta inte hade något med sig förutom sig själv. -
Nesta följde Eëarmelindo utan att tveka. Hon gick några steg snett bakom Felaern och ställde sig sedan vid hans sida när de stannade på bron. Hon kunde inte hålla sin blick sänkt i vördnad länge då de stod där. Hennes blick följde Eëarmelindos ut över vattnet och hon tillät sig att sänka axlarna och slappna av en smula när hon andäktigt betraktade allt det vackra runt dem. Det var som att Skaparen själv bodde här – Erethil?
Hon tog ett djupt andetag av den friska luften och kikade sedan lite på Felaern från sidan. Kanske slappnade hon av för mycket? De hade båda all anledning att vara oroliga och här stod hon och njöt av utsikten.
Nesta ryckte till lite och blev en gnutta mer spak igen ungefär samtidigt som Eëarmelindo åter tilltalade dem. Hon sänkte snabbt huvudet. En rodnad steg i hennes ansikte när han talade om att han såg ett band dem emellan. Så fortsatte han att tala om det faktum att hon var människa, att hon stått upp för Felaern och om mod och lojalitet och hon insåg att denne väktare naturligtvis redan måste ha fått en rapport om vad som hänt.
Det han sa fick henne att verkligen se situationens allvar. Även om situationen då hon bestämt sig för att stå upp för Felaern var en avgörande punkt, var det nu hon verkligen skulle behöva visa vilken sorts människa hon var, vilken sorts människa hon ville vara. Hon rätade ut nacken och ryggen och såg rakt på honom. Borta var den unga naiva flickan. Hon skulle ta ansvar för sina handlingar och hon ville vara kristallklar, både för sig själv, Eëarmelindo, Felaern och alla de andra alverna, varför hon var här. Hennes röst var allvarlig, nu nästan en oktav lägre än den tidigare varit.
“Felaern har på mycket kort tid lärt mig mycket, öppnat mina ögon.” Hon sneglade på Felaern, fortfarande med den allvarliga minen, men med en värme i de djupt bruna ögonen som hon inte kunde dölja. “Men jag ser också att jag, som Iserions människor, har mycket kvar att lära.”
Nu gällde det, hon mötte bestämt, men med stor bävan, Eëarmelindos blick. Hon talade långsammare, mer eftertänksamt, men hennes röst darrade något för den med skarp hörsel:
“Jag tar med mig förundran, vördnad och…” Hon sökte ett ord som bättre kunde beskriva känslan av att vilja skydda skogen, men fann ett annat – ett ord som följt henne under hela denna resa: ” … och ödmjukhet, ärade väktare .” Hon neg djupt igen.
Skulle hon tilltala honom så? Ärade väktare? Hennes andning darrade nu märkbart och alla hennes mänskliga osäkerheter sköljde åter över henne. Här gällde det att tygla sig, inte vara respektlös. Hon må ha sympati för rebellerna, men här var de på en annan spelplan och hon var inte ens insatt i spelets regler – inte ens i närheten. -
Den uråldrige alvens ögon studerade Nesta medan hon talade, inte dömande men snarare med en genuin nyfikenhet. Men det fanns ändå något omkring honom som uppmanade de i närheten att tala sanning. Och vem skulle våga trotsa en sådan gammal varelse? Tålmodigt lyssnade han på hennes ord, och pressade henne inte till svar utan nickade sedan till sist bara. Det verkade som om han godkänt hennes svar, för han visade inga tecken på fientlighet eller missnöje.
‘Behåll ditt nyfikna sinne, Nesta. Det är en frisk vind som blåser i skogarna, som kan tackla missnöje och hat.’ sa han och gav henne ett varmt leende och la en hand på hennes axel. Värme tycktes radiera ur hans beröring, och hon skulle långsamt känna hur de krämpor, stela muskler och skavsår hon fått under den hårda resan från landsvägen hit till skogens hjärta orsakat henne försvann.
‘Och så har vi Felaern…’ sa Eärmelindo stillsamt. En stund utbytte de två alverna ord på alvernas språk, men väktaren verkade varken arg eller dömande, utan lyssnade på vad Felaern hade att säga. Då de växlat några ord riktade väktaren sina ord till Nesta igen.
‘Felaern har brutit lagarna i detta land, och det måste han stå till svar för. Men han har inte gjort det med illvilja, utan gjort det som han känt var rätt. Hur du berättar om händelseförloppet kommer vara avgörande i hans dom.’ förklarade väktaren åt Nesta. Eärmelindo riktade sin blick mot prinsessan, en nickning som sa att eskorten kunde närma sig.
‘Följ ditt hjärta, unga människa.’ var alvens råd.
‘Låt inte gammalt hat gå i arv.’ -
Selyana satt lugnt på sin häst medan några av vakterna småpratade med varandra bakom henne i självfallet alv-tunga. Det störde henne självfallet inte och hon lyssnade knappt på mer än skogen i sig, skogen talade alltid fler ord än vad en alv någonsin kunde utan att äga en mun eller tunga. Det tog flera mänskliga livstider för en alv att ens börja förstå vad skogen förmedlade och Selyana hade alltid funnit sig fast i att lyssna och tolka vad som hände i skogen runt omkring henne. Den vackra alvprinsessan hade slutit sina ögon för en sekund, kände dofterna och vårvinden stryka över hennes hy då hemskogen talade. Det var oro i deras värld, mycket mer än något som hade en enkel lösning så hon behövde börja någonstans, vart som helst för att finna den rätta vägen. Vägar var krångliga att ta sig igenom men anns alltid att hitta även om det krävdes mycket jobb för att följa den sanna vägen.
Hennes mor hade alltid varit mycket bättre än henne på att finna vägen och hålla ordningen i skogarna men hon hade ändå kommit långt i sin väg som följde i drottningens fotspår. Hon var långt ifrån en ungalv men det fanns alltid saker att lära sig. Vad var egentligen den rätta vägen? Hon visste inte detta ännu men med sin historia så skulle hon garanterat komma in på vägen tillslut. Kanske var det rätt att fråga ut Nesta och Felaern som start på vägen och trupperna sökte skickligt efter rebell lägren och skulle med sannolikhet lyckas med att fånga in de flesta av dem. Det var bara en fråga om tid.
Hon öppnade ögonen då skogen sa till henne att det var dags att göra så för att se mot Eärmenlindo som nickade mot henne i samma ögonblick som hon gjorde detta. Hon signalerade till vakterna och de red framåt tillbaka mot Eärmenlindo, Felaern och Nesta som fått sin tid att talas vid och saktade in hästen för att stanna en bit ifrån dem. Hon log vackert mot Eärmenlindo innan hon tog till orda med sin lugna röst. “Är de okej att ta med in i staden Eärmenlindo?” Det syntes dock att prinsessan verkade ana att det helt klart var okej redan men hon var inte den som hoppade till förhastade slutsatser. Det var svårt att veta mycket om den rakryggade prinsessan men Eärmenlindo var en av få som alltid hade kunnat se igenom hennes fasader. Även om hon var lugnt till det yttre så kunde han direkt se om det var något som oroade henne, stressade henne eller dylikt vilket var ett av de många ting som han kunde göra. Han kunde även se hennes starka koppling till naturen och hon visste redan att Eärmenlindo visste om allt om situationen hon befann sig i just nu. Andra alver såg henne som en fin klippa, lugn och sansad oavsett situation men det stämde ju inte alltid.
-
När Nesta kände Eärmelindos värme sänkte hon axlarna och slappnade märkbart av, vågade sig på ett försiktigt tacksamt leende. Hon hade aldrig varit med om något liknande – möjligtvis där i skogen när Felaern lugnat henne. Trots omständigheterna kände hon mer och mer hur hon önskade höra hemma här, men hon insåg också att det var en orealistisk önskan.
Hon följde sedan de två alvernas ordväxling med väl återhållen frustration över att inte förstå. När Eärmelindo åter vände sig mot henne mötte hon allvarligt hans blick. Det krävdes allt mod hon kunde uppbåda för att hålla den blicken när han bekräftade vad hon varit rädd för – hon skulle behöva vittna om rebellernas attack. Nåväl, vad kunde hon göra annat än att vara ärlig? Hon hoppades att ärlighet i sig vägde tungt. Hennes sanning var ju trots allt att hon inte visste mycket mer än att Felaern räddat hennes liv, nå – hon visste inte mycket om attacken som trots allt skulle vara hans brott. Hon svalde hårt, det här skulle bli svårt.
Hon nickade allvarligt i svar på hans ord och vände sig sedan för att se på prinsessan med en outgrundlig blick. Nesta var inte säker på att hon tyckte särskilt mycket om henne, det var hon som arresterat Felaern, men vad hon tyckte om prinsessan var oviktigt och hon tyglade känslan.
Hon väntade i tystnad på vad som skulle hända härnäst. Skillnaden mellan den Nesta som talat och talat mer eller mindre ogenomtänkt under vandringen genom skogen och den tysta allvarliga Nesta som nu stod här inför skogens hjärta var påtaglig.
-
Den uråldrige alven gav Selyana en nick över hennes fråga, trots allt hade han dömt att de var säkra och kunde inta staden. Han gick lite åt sidan med prinsessan och då de stod ensamma utom hörhåll från de andra mötte han hennes blick.
‘Du har ett svårt val framför dig, Selyana.’ sa han, utan titlar då ingen hörde dem.
‘Tänker du göra ett exempel av honom? Felaern är en fri och passionerad själ, men knappast orsaken till det som skett de senaste månaderna. Att avrätta honom kommer bara väcka gammalt hat, men samtidigt kan rebellernas agerande inte gå ostraffade.’ han hade inga svar på vad som var rätt eller fel, han bara la fram problematiken.
‘Jag känner ett band mellan dem två, ett genuint band.’ fortsatte han. ‘Det kan vara början till att hela våra nationer.’ hans ögon drog sig flyktigt till Felaern och Nesta.
‘Men du måste göra vad du tror är rätt för ditt folk.’ avslutade han, och gav henne ett litet sorgset leende.–
Felaern stod stilla med Nesta, medan vakterna kom och ställde sig i deras närhet. De hade inte riktigt någonstans att fly nu, då de hade korsat bron.
‘Bara håll dig lugn, de kommer inte skada dig.’ lovade Felaern och sökte Nestas blick med sina klara gröna ögon. Han försökte skänka henne lite lugn och stabilitet i kaoset som fanns omkring dem. Galenskaperna i situationen de hamnat i. -
Selyana må vara annorlunda sin mor på många sätt men det de alltid hade hållit med om var att göra vad som var bäst för folket oavsett vad. Det var svårt att följa i drottningens fotspår på ett värdigt sätt men hennes moders uppskattande av henne hade fyllt henne med mer säkerhet att hon faktiskt kommit till den punkten som hennes moder önskat. Sedan var det svåra att komma nu; både att leva upp till hennes godkännande och ta de rätta stegen för att få fram det bästa möjliga resultatet nu. Hon följde med Eärmelindo åt sidan för att lyssna på den visa alvens ord med sin rakryggade kroppshållning. Hon var en syn av lugn och stabilitet men det var långt från det som stämde i hennes tankar just nu. Så många val och så mycket som kunde gå fel så vilken var den säkraste vägen egentligen? Allt kunde inte helt gå bra oavsett men det var viktigt att man löste detta så problematik fritt som man kunde. De befann sig på gränsen till krig åter igen och om det var något som hon visste så var det att krig sällan var en sak som ledde till mycket gott. Hon tog till sig hans ord med ett mjukt nickande medan de lysande gröna ögonen såg på den vise alven som inte direkt misslyckades med att läga upp starka ting att tänka på. Hans sorgsna leende fick det dock att sticka lätt i bröstet på henne då hon även tydligare såg hur svårt det hela skulle bli. “Min önskan är att på bästa sätt lösa detta, jag vet att mycket kan gå fel så allt jag kan göra är det bästa i hopp om att jag kan leva upp till min mor.” Ja hur det skulle gå visste nog ingen men hennes vilja fanns där att skapa det bästa av dåliga alternativ.
Hon gav Eärmelindo ett smått sorgset leende som sa mer än tusen ord bara i sig innan hon lät det försvinna bort igen till det inövade, propra alv yttre. Respektfyllt mot den äldre alven så böjde hon på sitt huvud innan hon vände sig om mot soldaterna med ett mer allvarligt uttryck i sitt vackra ansikte medan hon gick tillbaka mot sin häst som hon sedan smidigt satte sig på igen, klädd i sin kungliga stridsklädnad. De hade ju trots allt gett sig ut för att slåss mot rebeller. Hennes blick föll på Nesta och Felaern som fördes tillbaka upp på varsin hästrygg innan hon tog till orda igen. “För dem till fängelset och tillkalla Aralian, det kommer bli en lång tid framöver så se till att de får mat först och främst.” Jo hon själv behövde byta om och fixa till sig sitt vanliga jag då de inte längre var i stridssökande och ta tiden att tänka ut hur hon skulle starta det hela. Hon vände tillbaka blicken till Eärmelindo och gav honom ett litet respektfullt leende med orden “Ta hand om dig Eärmelindo” innan de började rida in i staden för att möta det som komma skulle.
-
Nesta såg på Felaern när han talade till henne och hennes blick var faktiskt relativt lugn. Den djupa grönskan omkring dem speglades i hennes mörka ögon. Det var svårt att inte smittas av lugnet här. Men lugnet var blandat med tusen andra känslor. Hennes mungipor skälvde lätt till av ambivalensen och hon lade ängsligt huvudet en smula på sned, tog ett knappt märkbart halvt steg närmare Felaern.
“Felaern… Hur allvarligt är det? Kan de… Kommer de…?” Hon kunde inte uttala orden. Hade detta varit i Iserion hade avrättningen inte låtit vänta på sig. Hon hann inte formulera sig närmare innan de åter blev satta på hästrygg. Trots att ordet “fängelse” fyllde henne med bävan gjorde hon inte minsta tillstymmelse till motstånd.
Fängelse – hur hade hon hamnat här? Vad skulle hennes föräldrar säga? Hon visste nog vad de skulle säga: de skulle fördöma och förskjuta henne. Det högg till i henne och hon valde åter att låta tankarna röra sig vidare till här och nu. Med förundrad blick försökte hon ta in allt hon såg runt omkring dem medan de rörde sig. Utan att hon själv märkte det växte ett försiktigt leende på hennes läppar – hon var i ett paradis, hur illa kunde ett fängelse vara här?
-
Felaerns ögon var trötta, men han hade kanske redan accepterat sitt öde. Egentligen ville han inte dö, men om det var det som skulle hända gjorde han det hellre med ett stillsamt sinne än ett fyllt med fruktan och ilska.
‘Det kan hända de gör ett exempel av mig.’ den risken hade han trots allt tagit då han anslutit sig till rebellfaktionen.
‘Och blir jag en martyr kommer mina bröder och systrar att resa sig mot högalvernas tyranni.’ kanske hans död skulle vara gnistan som behövdes för att reda ut politiken i riket? Om så var fallet, var han beredd att dö för sakens skull.‘Dig… Kommer de inte röra. Även om många hatar människor är de inte beredda att riskera krig. Så har det alltid varit.’ förklarade han, vilket återigen var orsaken till varför de var där från första början. Hans kropp gungade långsamt fram och tillbaka medan Selyanas följe eskorterade dem in i huvudstaden som öppnade sig upp för dem, med en allé bestående av träd större än vakttorn. Överallt kunde man se alver som rörde sig bland rötterna, i träden, bland grenarna och över broar som gick från ett träd till det andra – allt såg ut att vara i symbios med naturen och växa naturligt snarare än att alverna skulle ha huggit träd och gjort plankor.
‘Välkommen till Dal’elath.’ sa han, varmt men lite sarkastiskt. -
Selyana önskade nästan att hennes mor skulle vara här och ta hand om saker och ting men visste även att det var dags för henne själv att ta det ansvar som hon varit född för. Politik hade alltid skrämt upp henne då oavsett vad man gjorde så var det alltid någon som misstyckte så man fick alltid enbart försöka göra det bästa man kunde i alla situationer. Det fanns massor att tänka på och hur hon än ville så var hon inte lika stark som sin mor när det kom till tuffa beslut. Samtidigt så hörde hon Eärmenlindos röst i huvudet när de red igenom staden vilket helt klart var yttligare en sak att tänka på, det fanns många alternativ att bearbeta men allt handlade ju om hur Felaern skulle besvara frågorna och även hur Nesta skulle göra. Skulle de tala sanningen så fanns det ju större chans till ett fredligare resultat trots allt.
Staden var otroligt vacker för att lägga fram det hela milt. Alverna de passerade bugade i respekt följt av nyfikna eller dömmande blickar på fångarna som sa mer en tusen ord. Det var självfallet ingen som försökte fråga något om saken dock vilket tydde på att de redan visste att de inte lär få detaljer oavsett i detta läget. De tog sig till stadens palats i det enorma tädet Eldanan, vackert skulpterat av naturen själv på ett otroligt sätt som skulle vara svårt att sätta ord på om man inte sett det med sina egna ögon. Vakter tog sig fram till dem på sekunden de anlänt och Selyana hoppade ner från sin häst följt av en vakt som kommit fram och tog tyglarna för att leda bort hästen. Medan Selyana gick in mot palatset så fördes Felaern och Nesta av vakterna till fängelset för att bli inlåsta där tillsammans tills Aralian anlänt och Selyana bytt om från sin stridsmundering.
-
Nesta lyssnade med växande ängslan, men också växande förståelse för allvaret och för Felaerns övertygelse. Han var verkligen villig att dö för detta. Nesta hade aldrig själv känt så för något och hon hade svårt att föreställa sig hur en kunde nå en sådan punkt. Så tänkte hon på alverna i Iserion och genast blev det klarare – de hade verkligen inget annat val. Hur kunde inte dessa högalver se det?
Hon bet sig i läppen och sänkte blicken något, Felaerns liv berodde på vad hon sa här. Hon önskade att de kunde prata fritt, att han kunde berätta vad hon skulle säga.
När Felaern började prata om vad som skulle hända med henne vände hon sig mot honom med en fast blick.
“Det var faktiskt mest dig jag tänkte på…” Så mycket hade hon förstått att det var ett diplomatiskt dåligt drag att göra henne illa. Hon vände blicken framåt igen. Betraktade Selyana lite, vad skulle hennes roll i detta bli? Nesta fann att det var svårt att läsa av alver, men såg inte prinsessan lite… betänksam ut?
Det stora trädet tornade plötsligt upp sig framför dem och hennes haka föll något medan hennes blick höjde sig upp längs den storslagna stammen. Hon rycktes ur sin fascination när de blev mötta av vakterna och Selyana steg av och de fördes mot vad hon förmodade måste vara fängelset. Hennes tidigare tankar pockade åter och blev till ord.
“Jag önskar vi kunde prata. Jag vill inte säga något… Fel…” Hon såg besvärat på Felaern.
-
Felaern blängde lite på väktaren som prinsessan lämnat hos dem, innan han riktade sin uppmärksamhet till Nesta. Att de behandlade honom så här var en sak, men att låsa in en oskyldig som Nesta var något annat. Men åtminstone hade de låtit dem vara tillsammans, snarare än att lägga dem i egna isolerade celler. Inte för att fängelset ens såg speciellt farligt ut, där det låg under trädens rötter i marken. Torrt och bekvämt med de enorma rötterna som kunde synas här och där där de växte genom väggarna, snarare än de celler man kunde uppleva i Iserion.
‘Din omtänksamhet… värmer.’ erkände Felaern med ett litet leende riktat åt Nesta.
‘Men vi kan prata, alver är långsamma på att fatta beslut, så jag gissar att vi har minst några timmar på oss.’ sa han med en lättsamhet som för att försöka lugna henne gällande situationen de befann sig i.
‘Jag måste börja med att be om ursäkt, Nesta, jag ville inte dra in dig i sådana här bekymmer.’ -
Nesta lät sig utan minsta motstånd föras in i fängelset, först trodde hon att de skulle föras djupare in, kanske till en mörkare och fuktigare håla, men verkade som att detta alltså var alvernas fängelse – hon borde ha förstått det. Hon log snett, det var nästan tragikomiskt om inte hennes nyvunna väns liv stod på spel. Till och med här trivdes hon bättre än i den gamla gränden. Och till sin glädje insåg hon att de skulle dela cell. Hon stod med ryggen mot Felaern, rörde sig mjukt inåt cellen medan hon hänfört smekte rötterna i väggarna.
Hon vände sig mot honom igen när han började be om ursäkt, hennes leende kvarblev. Hon betraktade honom en stund och lade huvudet lite på sned. Hon försökte förstå hur han tänkte, var det bara en artighet eller tyckte han verkligen att han var orsaken till att hon var här?
“Vad jag vill minnas så var det jag som ville… Krävde att få komma hit.” Hennes röst var mjuk och lugn. Det var som att denna plats hade en sådan inverkan på henne – eller var det Iserion som hade haft en mer destruktiv inverkan på henne?
Hennes leende bleknade något och hon såg ner på sina fötter, fötterna med enkla smidiga alviska skinnskor. “Det är jag som ska be om ursäkt…” Hon mötte hans blick igen. “Utan mig hade du förmodligen inte varit här nu… Och kanske hade er sak haft bättre utsikter då.” Hon skrattade till och log snett igen. “Ni valde verkligen den sämsta gisslan ni kunde hitta. Kanske är det ändå du som dragit in mig i detta, men… Men du ska veta att…” Nej, hon kunde inte väga sin lycka mot hans olycka. Hon var tyst i någon sekund. Hur kunde hon säga, på denna plats i denna situation, att hon var glad? “Minns bara att jag valde att vara här i Dal’elath.” Avslutade hon bara till slut. -
Alven studerade henne och tog in hennes ord, ett litet roat leende på läpparna trots omständigheterna.
‘Och jag manipulerade dig aldrig till att komma fram till den slutsatsen själv…? Till slutsatsen att du ville vara här?’ undrade han lite menande. Inte för att han manipulerat henne av elakhet, men han hade ju visat henne naturens under, så klart – för att ge henne en inblick i alvernas värld.
‘Mitt öde var redan förseglat då jag anslöt mig till rebellerna.’ sa han, som för att få henne att inse att hon inte skulle ta skuld för hans öde. Men så klart, han hade ju inte behövt dra henne med sig, han hade kunnat låtit naturen och hennes trötthet besegra henne – göra henne till ett offer i naturens lag där den starka vinner och den svaga förlorar. Men han kände ändå växande styrka inom Nesta.
‘Men för att vara helt ärlig har även du visat mig att ni människor inte behöver vara… monster.’ sa han och ryckte på axeln, utan bättre ord i sitt ordförråd. En stund satt han tyst och lät dem dela tystnaden med varandra.
‘Vad tänker du säga inför rådet?’ undrade han lite nyfiket till sist.
‘De kommer, gissar jag, vilja höra vad du har att säga om… mig, och rebellerna. De vill höra hur du beskriver hur vi våldsamt attackerade er, så de kan rättfärdiga att inleda ett nytt inbördeskrig och påstå att det var vi… skogsalver… som startade det.’ -
Nestas min blev mer stel när Felaern började tala om att ha manipulerat henne – ofrivilligt smalnade hennes läppar och hennes mörka ögonbryn rynkades i en tankfull indignerad grimas. Hon tyckte inte om det han sa, det han antydde, tyckte inte om att blicka tillbaka på resan de gjort och se på den i det ljuset. Hon hade haft misstankar under resa, men slagit bort dem. Nesta blev väldigt tyst och tittade stint på honom – försökte han skämta, få henne att må bättre – eller sämre…? Men var det något hon hade lärt sig om alverna, åtminstone denna alv, så var det att inget av det han sa kunde tolkas genom filtret av hennes livslånga erfarenhet av interaktion med människor.
Nesta lade sina armar i kors över bröstet som för att tygla sig, höll tillbaka känslorna som bråkade och fortsatte att lyssna innan hon reagerade. Ganska snabbt kom hon åter fram till att hon inte kunde försöka läsa mellan raderna i det han sa, för där fanns inget och om där fanns något så hade han inte orden att uttrycka det. Hon slappnade av i armarna och undslapp en lätt suck – hur de än hade kommit hit så var de nu här.
Hon satte sig bredvid honom i tystnad, höll tillbaka en impuls att luta sitt huvud mot hans axel. Vad tänkte hon säga inför rådet? “Jag antar att jag inte kan ljuga…” Sade hon med låg, nedslagen röst. “Det du beskriver… Det är ju sant…” Medan hon talade försökte hon desperat se hur hon kunde vrida på den sanningen.
Men vad var hennes sanning? När attacken skedde hade hon en vag misstanke om vilka angriparna var, men hon hade inte precis sett dem på nära håll i pilregnet, och plötsligt blev hon räddad av en alv, av Felaern.
Hon såg plötsligt med en glimt av hopp på honom. “Jag såg er aldrig på nära håll! Jag såg aldrig att det var alver som attackerade följet! Jag såg bara dig och du räddade mig!” När hon avslutade log hon uppspelt, men leendet bleknade snabbt och hon sänkte blicken. “Men vill de veta om jag senare förstod…” Hon tystnade åter utan att avsluta meningen. “Jag kan ljuga, men jag vill inte. Har ni, de, inte sätt att veta om någon ljuger?” Hon såg ursäktande på honom, kanske var detta också fördomar? “Förresten så lär i alla fall prinsessan redan förstå att jag vet mer om attacken, efter mitt lilla utspel i skogen…” Hon suckade igen. Kunskap är makt hade någon en gång sagt, men Nesta kände sig allt annat än mäktig. -
Felaern rätade på sig lite nyfiket då han betraktade henne analysera, tolka, vrida och vända för att plötsligt komma till en slutsats. Så klart var hon inte det enda vittnet, men vad de visste var hon hittills det enda vittnet som de hade här i huvudstaden, medan rebellerna höll de andra fångarna. Saker kunde så klart ha förändrats sedan de tillfångatogs, men han hoppades att så inte var fallet. Han hade aldrig själv kommit till den slutsatsen hon nu gjorde, vilket både roade och irriterade honom något. Det var så simpelt att det kanske kunde fungera.
‘Erethils vilja är det enda vi kan luta oss på nu.’ sa han och log ett trött men genuint leende.
‘Det är bäst att vara sanningsenlig, snarare än att ljuga, att låta bli att prata.’ rådde han henne.
‘De flesta i rådet är gamla, och har sett för många förhör som dessa för att enkelt bli vilseledda. Men låt oss inte ödsla mer tanke på det.’ sa han, trots allt föredrog han att hålla den sista tiden, om det var så det skulle bli, i lugn. Alvens intensiva gröna ögon var fästa på henne då han såg på henne där hon satt bredvid honom, och han sträckte fram en hand för att ta hennes i sin och krama den lätt.
‘Jag är glad för att jag inte behöver möta mitt öde ensam.’ erkände han, och det var tydligt att det fanns många känslor där i de gröna ögonen som han hade svårt att uttrycka i ord. Rädsla, spänning, nervositet, trötthet, och mycket mer. -
Han hade förstås rätt – den högre makt som hon själv kallade Athal, och han Erethil, var den som hade det slutgiltiga ordet. Hon log sorgset men förvissat och nickade medan han talade. Det var inte rätt att ljuga och hon kunde aldrig tänka sig att Athals vilja var att Felaern bara skulle… dö. Det kunde inte vara hans öde. Det måste finnas en mening med att de träffats. Ungefär samtidigt som denna tanke seglade inom henne kände hon hur han tog hennes hand. Hon kramade den tillbaka, något hårdare. Det skar i hennes hals när hon svalde tillbaka något som skulle kunna utvecklas till gråt när han talade om sitt öde. Hon såg ner på deras sammanflätade händer. Hennes röst var låg. “De kan inte bara… döda dig! De får inte!”
Hon tänkte säga något om respekten för liv, men det kändes så komplicerat när hon själv hyste sådant agg mot de som agerat aggressor gentemot skogen hon nu älskade – hennes eget folk. Kanske hade han manipulerat henne att vända sig mot hennes eget folk. Men vad skulle det tjäna till nu, när han stod inför detta? Det kändes komplicerat när hon själv hyste sådant agg mot dem som potentiellt ville ta hans liv här på denna livfulla plats.
Prästen i deras församling hade en gång sagt att upplysning aldrig kommer smärtfritt, att paradiset, ljuset, kräver sitt pris. Hon hade då tänkt att hon var glad som redan var upplyst och inte behövde uppleva denna smärtsamma process. Nu förstod hon vad han menat. Hon försökte se vad som fanns bortom den komplicerade process hon nu fann sig i. Vad skulle hända med henne om de utsåg det hårdaste straffet? Vad skulle hända om han fick leva?
Utan att själv märka det började hon knappt märkbart smeka hans handrygg med sin tumme. Hennes röst var ännu lägre nu, nästan en viskning. “Jag kommer inte att låta det ske.”
You must be logged in to reply to this topic.