Aralian var allmänt känd bland alverna som den som vandrade i andras minnen mer än vad han var känd för det udda utseendet som han ägde. Han var rätt skrämmande på sitt sätt där han vägrade sig själv att låta sig styras av andras personligheter och alltid var rakt i sitt mål utan en tanke på om han gillade personen i sig eller inte. Ja det var i alla fall så han alltid levt hittills efter döden av hans släkt och fästmö. Han gick rakryggad och lugn ner mot fängelset klädd i en mörkgrå, nästan svart tunika i det fina modet som man ofta såg hos alverna. Silver broderier befann sig på tunikan och färgerna passade in med hans halvt svarta och halvt vita hår. Han va minsann en udda syn hos alverna men respekterad oavsett vilket sa en hel del om hans kunskaper. Till och med hans hy var mörkare än de andra alverna i staden vilket under hans uppväxt gav olika rykten till vad han ‘egentligen’ var, men han var en alv oavsett vad de andra trodde.

Aralian kom fram mot dem båda, lugn och sansad med en neutral uppsyn som inte gav några ledtrådar till vad som pågick inne i hans huvud. “God dag Fröken Nesta. God dag Herr Felaern.” Sa han lugnt mot dem på ett sätt som rent av skrek utav lugn vilket kanske på sitt sätt var aningen nervositet framkallande? Trots stressen av situationen så var Aralian helt lugn utan ett tecken på stress, trots allt hade han inte bråttom och var gammal nog att ha insett att stress aldrig tjänade något till.

• This reply was modified 2 år, 9 månader sedan by Valentine.

Nesta vände snabbt blicken mot Felaern igen när hans sinnesstämning så skarpt växlade i interaktion med denne Aralian. Hon följde deras ordutbyte med ängslig blick. Panikslaget insåg Nesta att hennes fördomar var sanna – de hade tankeläsare! En tankeläsare som var i rummet med dem. Plötsligt höll hon andan, som om hon var rädd att hennes tankar skulle sippra ut med hennes andetag. Kunde han läsa deras tankar nu? Febrilt sökte hon goda minnen från deras resa, en vägg av bilder av en Felaern som hon såg honom nu, mild och god.
Hon försökte notera det Aralian sa, men Felaerns rebelliska ord växte inom henne. Så också hennes knoppande rebelliska ådra. Vad hade de för rätt att “rota” i hennes minnen som Felaern hade uttryckt det? Hon höll dock tand för tunga och väntade på att Felaern skulle göra tecken på att följa Arailan innan hon själv gjorde det.

Aralian kunde känna av Nestas tankegång men gav inget tecken på det för närvarande, han visste att det var jobbigt att veta att han gradvis skulle ta sig djupare in i hennes sinne inom kort för det skulle det garanterat vara för alla inblandade. Sedan skulle han aldrig dela med sig av något som inte hörde till saken till någon annan, som Nestas och Felaerns band till varandra till exempel som han fick bilder av i huvudet från Nestas tankar just nu.

Vid Felaerns ord så vände han enkelt, opåverkat blicken mot mannen som just kallat honom en usling innan han lugnt vände tillbaka blicken framåt där de gick. “Speciella omständigheter har jag fått höra, jag gör som du gör; mitt jobb.” Ja han var inte den som egentligen dömde Felaern då alla valde sin väg att gå, sedan om det var rätt eller fel väg var ju något som berodde på ens egna sinne. Aralian försökte hålla sig till sitt jobb med tanke på allt som skett honom under alla århundraden då det var farligt i hans yrke att börja känna medlidande för dem han vandrade i sinnet hos. Dömde kungahuset att vad han funnit var fel och behövde göra något åt saken så skadade det ju även honom efter han undersökt hur uppväxter och likande funnit sig.

Han såg bilden av den vackra sjön i huvudet utan att ens behöva försöka och kunde inte hjälpa att tycka att det var en vacker sjö helt klart, visste även att det skulle bli betydligt svårare att läsa av Felaern även om han var tvungen att rota rätt på saker och ting. Vid hans kommentar så svarade Aralian bara lugnt och sansat på uttalandet på det normala språket. “Hon kommer bara läsas av om du inte är samarbetsvillig, så det är upp till dig.” Ja det hade i hemlighet redan börjat, mest för att Aralian även om han var extremt skicklig hade svårt att stänga ute tankar i allmänhet. Han hörde alla tankar runt sig hur han än försökte att stänga dem ute vilket betydde att han bodde på en speciell plats i utkanten av staden där hans sinne kunde få vila.

De kom upp från fängelsehålorna och in i det ståtliga slottet för att ta sig vidare mot förhörsrummet. Det var minsann en vacker plats att befinna sig på även om omständigheterna var laddade. Fint dekorerade gångar och stora, utsnidade trädörrar in till olika rum som alla var stängda så man inte direkt kunde veta vad som fanns bakom dem alla. Två vakter befann sig utanför dörren som ledde intill rummet dit de skulle som även öppnades av två vakter då de närmade sig så de enkelt kunde passera in i den vackra salen.

Prinsessan Selyana satt där i ett vacker stol, ombytt till en grön, fin alvklänning och sin snirklade prinsesskrona över det bruna håret. I rummet fanns även fler vakter, en skribent för dokumentation och även rådgivare.

Nesta neg djupt inför alla i rummet, helt osarkastiskt. Platsen tycktes henne nästan religiös och de ståtliga alverna framför dem som helgon. Om det inte vore för deras bistra miner, och det faktum att Felaerns fortsatta levnad låg i deras händer. Ingen skulle ha en sådan makt tänkte hon naivt. Hon sträckte på ryggen igen och samlade sig åter något efter en blick på Felaern. En av anledningarna till att hon ville följa honom hit var trots allt för att erbjuda sin sida av berättelsen. Om det kunde mildra omständigheterna något hade hon dock blivit mer och mer osäker på.

När de satt sig tittade Nesta förstulet på alla i rummet, en efter en. Hennes syn på dem ändrades efter hand. Det var lätt att förtrollas av det första intrycket, särskilt som människa. Men de var kalla. Kallare än Felaern någonsin tyckts henne under deras resas början. Kontrasten mellan den livfulla miljön och den känslokyla som låg över deras tidlösa ansikten var nu påtaglig. Möjligtvis att prinsessan verkade något mer livfull…

Nesta lyssnade noga på vad som sades, men självklart uppstod frågor, många frågor. Varför behövde de ens ställa frågor när de hade en tankeläsare? De kunde bara ta vad de ville! Hon fick större och större förståelse för Felaerns bild och det gjorde henne bara mer beslutsam. Mötet med prinsessan i skogen gjorde sig påmint och när hon bjöd in till frågor kunde hon inte längre hålla tand för tunga. Hon gav Felaern en snabb beslutsam blick – hon var med honom som han var med henne!

“Jag har en fråga, ers nåd!” Tystnaden i salen kändes tryckande när hennes mycket påtagligt mänskliga röst hade klingat ut. Men hon fortsatte med skälvande puls. “Varför ställa frågor när ni har en tankeläsare? Ni kan ta vad ni vill!” Rösten hade samma prövande trots som mötet i skogen, de mörkbruna ögonen likaså. Kanske var det att utmana ödet, men moraliskt tveksamt eller ej verkade de ha någon sorts riktlinjer för förfarandet och hon trodde inte att de skulle ta hennes ord som en uppmaning.

Selyana lyssnade på Nesta med en normal men ändå mild blick som var riktad mot henne, det var ju inte alls hennes fel det som skedde, inte på samma sätt som det var fel av Felaerns kamrater där de kanske till och med startat krig tack vare sina handlingar. Hon visste inte hur stor del som Felaern hade i det hela; hade han attackerat människorna eller hade han befunnit sig i ett av rebell lägren? Oavsett så var han skyldig och hade försatt alverna i denna situationen som riskerade den vingliga freden som de hade med människorna. Hur det kunde hjälpa på det minsta sätt var ett mysterium för Selyana där hon satt fint på sin moders tron. Allt dessa handlingar hade gjort var risken att många alver överlag kunde bli dödade för att inte tala om mänskliga dödsfall med. Det var helt klart inte en bra situation om man frågade Selyana.

Hon satt tyst medan en av de andra alverna förklarade svaret till Nestas fråga. Jo personerna som fick minnen lästa var tvungna att börja ofrivilligt tänka på saker som tillhörde frågan för att man skulle kunna läsa det så att fråga frågorna fick dem att få minnen av saker och ting som Aralian då kunde läsa av. Detta var vanligtvis en lång process och mycket krävande. Vanligtvis tröttades sinnen ut ofantligt genom att bli konstant avlästa vilket i sin tur gav resultatet man letade efter. Vissa var lättare att läsa av än andra då det var många som inte visste hur man skulle blockera minnen vid frågor men sedan fanns det även de man måste trötta ur för att få fram svar på. Hon gissade att Felaern var en sådan som skulle hålla ut tills tröttheten tog över.

Vid hans uttalande så kunde inte Selyana låta bli att få känslan av att han var yngre än vad han verkade vara. Hur kunde han inte se vad han hade varit med i att göra? Hur skulle krig hjälpa folk i allmänhet? Krig var aldrig något att sträva efter och ändå verkade det vara något som rebellerna faktiskt ville ha. Selyana märkte hur missnöjet steg hos rådsmedlemmarna vid hans uttalande medan Aralian stod lugnt och sansat på sin plats och väntade på order. Det var aldrig mycket som påverkade Aralian trots allt och Selyana kunde ibland känna lite skuld över när hans förmågor behövde användas. Han bodde ju till och med ensam utanför staden för att han aldrig kunde stänga ute alla tankar som flödade från alla de andra alverna. Så mycket som han kämpade med och ändå verkade han alltid vara så lugn.. det var imponerande.

“Då börjar vi.” Sa hon lugnt, inte alls lika stelt som de äldre medlemmarna som så missnöjt synade Felaern efter hans uttalande. Skulle hon själv bli så genom tiden eller skulle hon stanna som hon var nu? Vem visste egentligen..

Nesta ville inte gråta mer, orkade inte med fler tårar… Obönhörligt kom de likväl. Nesta var inte den som vanligtvis grät, i hennes vardag fanns det inte plats för tårar. Men sedan överfallet fanns det visst inget slut på dem. Det gjorde henne arg. Arg på sig själv. Arg på högalverna. Arg på Aralian. En desperat tanke om att bara krossa sitt huvud mot golvet for kaotiskt genom henne, då skulle hon inte kunna avslöja något… Eller om hon kunde störa Aralian med sina tankar? Nej, hon visste inte hur något av detta fungerade och inget av det hon tänkte skulle på något sätt hjälpa Felaern. Ångesten över att inte kunna göra något vred sig som en dolk i hennes bröst och hon snyftade motvilligt till.

Det kändes som att hon var bunden vid stolen hon satt på och det var outhärdligt – trots det alviska hantverkets bekväma form. Skulle hon lämna stolen skulle hon onekligen bli tillrättavisad, eller ännu värre: hövligt uteskorterad.

Hon sträckte prövande ut sin hand för att korsa avståndet mellan henne och Felaern, nå hans arm eller hand. “Snälla, sluta… Ta honom inte ifrån mig…” Sade hon med vad som inte var mer än en hes viskning, kanske hördes det inte alls.

Det var aldrig enkelt att läsa av någons sinne på sätt som dessa, att tvinga den andre att visa sitt inre för honom var inte bara smärtfullt för Felaern utan även för Aralian. Varför? Jo för att känslor även lästes av med minnerna som dök upp och han kunde känna Felaerns smärta som om han själv gått igenom det på samma sätt som han hade gjort. Det plus smärtan som åstadkom vid nedbrytandet av den vackra sjön hos Felaern som även Aralian fick känna av där han tog sig sjupare in i hans sinne. Han kände avskyn för hur alverna behandlades, såg bilderna på hur alvynglingen i Felaerns grupp gått emot sina order och försatt dem i situationen som de nu befann sig i. Såg platserna för olika läger samt vem det var som kallades ledaren av grupperingarna.. Aenya.. Jo han visste vem det var men visste inte varför det på sitt sätt förvånade honom att lära sig om. Aralian fick med all sin kraft kämpa mot känslosvallet från Felaern samt Nestas som även, trots hans försök, bubblade till ytan vilket fick ett ofrivilligt, lågt jämrande att lämna Aralian som slöt sina tvefärgade ögon ansträngt över all informationen som han tog del av.

Han kunde under svallet av allt detta höra rösterna från rådsmedlemmen genom bilderna som kraftigare for genom hans huvud ju längre han tog sig in i Felaerns sinne och plötsligt slog han upp sina ögon igen, forsökte att fokusera på rådsmedlemmen och ta sig ur Felaerns sinne nästan panikslaget över alla känslor och tankar han tagit del av. Nestas panik samt gråt, felaerns minnen och nedbrytning tillsammans med de andra alvernas så gott som likgiltiga natur. Det var inte konstigt det sista med tanke på deras ålder vilket fick honom att gradvis ta sig ur Felaerns sinne för att fokusera kraften på det neutrala istället. Han hade ju trots allt fått reda på det han behövde och ville inte orsaka mer smärta än han vad tvungen att göra. Hans pupiller gick från helt utvidgade till sitt normala och han höjde en hand för att nästan skakigt placera den mot sin panna medan han som sagt kämpade sig tillbaka till det normala. Ja det var ingen lätt magi att kunna helt klart.

De få sekunder i tystnad efter rådalvens fråga kändes som en evighet för Aralian trots att han visste att det enbart gick ett fåtal sekunder att ta tillbaka sitt egna sinne. Han vart som vanligt nästan till och med andfådd och började dela med informationen han lärt sig med lätt ansträngd röst. Han började med händelseförloppet som satt dem i situationen de nu fann sig i, gick över till vart lägren befann sig , vem ledaren för gruppen var men även ärligt berättade om sin egna åsikt om Felaerns och Nestas situation med genom att säga; “.. Inget ursäktar Felaerns handlingar och beslut men enligt vad jag sett så var han inte den skyldige till blodspillet åtminstone..” Han tystnade kort efter sitt tal och vände blicken mot den gråtande Nesta och Felaerns skakiga natur. Ville säga att han inte direkt skulle säga att Felaern förtjänade att dö för sina handlingar men sa det inte högt då hans egna åsikt sällan skulle betyda mycket i en situation som denna. Men han var som sagt noga med att dela med sig i detalj om Felaern och Nestas handlingar i hopp om att de skulle få ett hum om att de inte var lika skyldiga i alla fall som de först trott. Det var vad han kunde göra.

_

Selyana hade lyssnat på informationen som gavs under tystnad och om man såg noga på henne så kunde man antagligen se en skymt av hennes goda natur som visade ett visst medledande för dem båda tills hon fick ansiktet mer under kontroll. De få gångerna som Aralian tillkallades brukade få henne att känna medlidande med tanke på hur väl Aralian faktiskt berättade om det han såg och hur smärta för alla inblandade var oundvikligt. Selyana var ingen ungalv men var mer mottaglig för att påverkas än vad hon kanske borde vara men hon lät sällan det ändra på vad som blev bestämt. Rådmedlemmarna hade ju stort inflytande i dommar och visst hade även hon och drottningen en stor del i det med men allt handlade om vad som ansågs vara den bästa handlingen för situationer i fråga. Hon var bra på att acceptera detta även om hon själv skulle få bestämma kanske inte alls skulle vara lika strikt. Men det var ju en av många anledningar till varför rådsmedlemmarna faktiskt fanns med; För att välja det bästa för olika situationer tillammans.

“Tack Aralian.” Sa hon med sitt tvingade lugn trots det som delats med dem och gav faktiskt Aralian ett försiktigt leende då hon visste hur mycket som detta alltid slet på honom. Han hade stark magi men inte kunde han någonsin stänga av det vilket helt klart måste vara en smärta bara i sig. Hon vände blicken ståtligt mot rådsmedlemmarna för att ge dem ordet efter det som delats med, respektfullt och tålmodigt. Så som hon skulle göra och blivit lärd till att göra med.