Handlingsförlamat såg Nesta på när Aralian verkade börja läsa av Felaern mer avsiktligt. När Felaern skrek, skrek också Nesta, ursinnigt. “SLUTA!” Men hennes vädjan förblev ohörd. Hon andades häftigare och häftigare, det var som att ett hett klot av desperat vrede växte i hennes bröst. När hon tillslut var på väg att tappa fattningen och inte kunde sitta och se på längre var det plötsligt över.

När Felaern sjönk ihop till golvet kastade hon sig efter honom och tog varsamt hans ansikte mellan sina händer. “Felaern!?” Skuld blandades med ilskan och sköra ord lämnade tyst hennes läppar. “Förlåt! Förlåt!” Hon borde ha gjort något! Hon förvissade sig om att han åtminstone levde. Hon hade sagt att hon inte skulle låta dem ta hans liv och än verkade det inte vara för sent. Hon hörde inte ens när Aralian avlade sin rapport, bara sökte tecken på att Felaern skulle återhämta sig, att han inte var… bruten.

När hon märkte att han var vid medvetande började orden från Aralian tillslut bryta igenom och när Selyanas röst åter hördes förflyttades Nestas uppmärksamhet till dem.

“Är ni nöjda nu?” Nesta torkade ögonen där hon satt på knä på golvet och vände sig mot rådet. Hennes ögon var röda av gråten men hennes blick var ursinnig, brydde sig inte om hon störde dem. “Var det värt det? Är det detta som kommer att stoppa Iserion från att bränna era skogar och våldta ert folk? Vad är ens målet? Ni går Iserions ärenden och ger er på era egna medan de sitter tryggt i sina kalla stenslott och väntar på att ni ska trötta ut er själva!” Hon försökte stötta upp Felaern till sittande, lade sin arm om hans rygg. “Ska ni inte läsa mig också? För den goda sakens skull? Va? Det är inget mer ni vill veta? Jag har en unik inblick! Jag kan till exempel visa er hur militären behandlar alver i Iserion medan ni är upptagna med att slåss mot era egna! Det finns ingen fred för dem, de kommer att ta vad de vill ha i slutändan ändå!”

Hon tystnade kort och samlade sig något. “Jag må vara en enkel människa, ett “barn”. Men jag är inte så enfaldig att jag inte förstår ironin i att jag sitter här framför er, i er förbjudna skog och ondgör mig över mitt eget folk.” Hon sökte orden, osäker på hur hon skulle fortsätta, hon visste förstås inget om den egentliga politiska situationen. Det var personligt förstod hon nu, det var bara Felaern hon oroade sig över egentligen.

“Men det kan inte vara värt detta!” Hon vände menande sin blick tillbaka åt Felaern i hennes famn och försökte åter utröna hans tillstånd, sökte hans gröna ögon. Hon hade förälskat sig i skogen han tagit henne genom… Men han var så sammankopplad med skogen att hon inte längre visste var gränsen gick för hennes förälskelse.

Detta var kanske det svåraste att äga titeln prinsessa av nela’tha¨enas där hon skulle visa sig vis och vältränad för sin position. Det hon hörde från de båda framför henne gjorde både ont och gjorde henne på insidan arg över vad hon hörde. Hon vände blicken mot rådsmedlemmen med det yttre lugnt och fint medan insidan hade exploderat av känslor från alla möjliga olika riktningar. Felaern hade inte direkt hjälpt sitt liv genom att spotta på marken framför henne där viljan att på något sätt kunna rädda dem båda började forslas iväg bara tack vare Felaerns otvättade natur. Hennes gröna blick betraktade kort lorskan en bit framför sina fötter innan hon till syntes lugnt vände blicken mot rådsmedlemmen. Göra honom till ett avrådande exempel..

I en perfekt värld så önskade självfallet Selyana att sådanna handlingar helt kunde utvisas och istället straffa personer som Felaern med utvisning men något sa henne att det inte skulle fungera på någon som Felaern. Han skulle garanterat leta sig tillbaka in i skogarna och hitta rebell grupperingen, varna dem och fortsätta strida.. Nej det kunde hon inte låta hända, hennes mor skulle aldrig förlåta henne för en sådan sak dessutom. Det tog bara någon sekund för hennes tankar att tänka igenom situationen, dolt bakom hennes lugna yttre och det fanns så mycket hon ville säga och göra men att försöka bibehålla freden var viktigare. Hon visste att hennes folk led utanför alvskogarna vilket var en av anledningarna till varför man skulle försöka att stanna i skogarna och inte vandra utåt, speciellt inte själv. Men folket hade ett eget liv de ville göra vilket självfallet inte alltid hade de bästa resultaten. Varför lämnade de skogarna när de visste om att situationen utanför var värre? Det var väll den eviga frågan.

Hon såg på de neutrala rådsmedlemmarna och efter ännu en sekund så nickade hon stillsamt som svar till dem. Hon hade inte mycket till val trots allt och hon kunde inte göra sin moder besviken heller. Rådmedlemmarna fanns där av en anledning med; för att faktiskt ge sina råd som man som kunglighet skulle lyssna på såvida det lät logiskt. Sedan fanns det ju många sätt att göra ett exempel av honom med, så vad hade de i tankarna? Var det döden eller något annat och på vilket sätt? “Vad hade ni i tankarna?” Undrade hon till syntes lugnt medan blicken sedan fästes på den gråtande människan som helt klart varit med om bättre dagar. Nickade igen för att svara på den andres rekomendation. “Jo att ta bort alla hennes minnen från efter attacken och få henne att glömma bort allt är det bästa. Ingen sorg, ingen smärta. Bara gå tillbaka till livet innan detta olyckliga hände. Det är nog säkrast att radera minnerna totalt med och inte bara blockera dem.. för allas skull..” ja att blockera betydde ju att väggen kunde brista och låta alla minnena falla tillbaka och i Selyanas sinne så var det något som borde undvikas helt. Nesta skulle aldrig komma ihåg Felaern, måhända skulle hon känna en oförklarlig saknad men det bör vara allt och inget som skulle göra henne olyckligare än innan hela denna röran utspelats. Kanske kunde hon börja om sitt liv någon annanstans, det fick man ju se.

Nesta skakade av ilska och skräck inför vad som skulle komma härnäst, hon såg ingen väg ut – vad hon än tog sig till nu skulle det vara lönlöst. Ett svagt sus rörde sig genom bladen på murgrönan som växte på väggarna i salen, de skälvde knappt märkbart som av egen kraft, ingen vind fanns här. Hennes blick for panikslaget som ett djurs runt i rummet, tills Felaern tog hennes händer. Suset i bladverket mattades av.

Nesta mötte Felaerns gröna blick och hon visste att det han sa var sant. En värme fyllde henne, en liten tröst i situationens hopplöshet – han skulle finna henne, som han lovat i skogen. Hon såg sedan forskande på honom, det såg ut som att han skulle säga något mer.

Istället kom kyssen. En kyss hon inte ens vetat sig trå. Nesta blundade och lät sig svepas med, det korta ögonblick det kunde vara. Glimtar av solen som silades genom trädkronorna i skogen seglade genom hennes sinne, bilden av hans ansikte när han visade henne fågeln, minnet av ett förtroligt samtal under vilan på en trädrot. Hur kunde denna korta tid kännas som månader?

Hon kastade sina armar om hans hals, ställde sig på tå och begravde huvudet mot hans axel. “Det finns inget de kan göra som kan få mig att glömma… Inte helt!”

Nesta lyssnade bara till hälften på vad Selyana sa. Hon kunde ändå i stora drag greppa vad som sades och invändningar var lönlösa. Kanske kom Felaern lindrigt undan trots allt. “Du kommer att få leva!” Viskade hon med ett melankoliskt leende.

Hon visste inte om hon vågade lösgöra sig från honom, släppa honom. Nesta var övertygad om att något i hennes bröst snart skulle brista, kanske om hon mötte hans blick igen… Rädd för vad hon skulle se, att hon skulle behöva tolka kyssen och bli besviken av det hon mötte. Kanske var det inte mer än ett farväl? Hur kunde hon bli besviken av det? Det kändes som att om hon släppte honom nu skulle farvälet plötsligt på något vis träda i kraft och de skulle skiljas åt.

Det var hjärtskärande att se dem ta sina förväl och hade det inte varit för att Felaern skulle få sona för sina brott så hade hon nästan velat att bådas minnen skulle rensats från alla minnen av detta missöde. Sen visste hon mycet väl att det varken var en god tanke eller något som skulle accepteras men kändes ju nästan att det skulle ha varit snällare. Men nej hon kunde inte låta sig svepas med av känslosvall för då skulle nog ingen få sona från sina brott. Hon var så mild i naturen att det alltid skulle vara en evig kamp att upprätthålla lagen men hon fick göra vad hon kunde, mer kunde hon inte göra. Det slet ytterligare i bröstet på henne då vakterna separerade dem båda men hon visade det KNAPPT till det yttre, det skulle inte vara något en kronprinsessa borde göra.

Hon betraktade dem båda med sitt yttre lugn, försökte ignorera skulden på insidan medan hennes blick graciöst vandrade från det separerade paret till rådsmedlemmarna som verkade godta det hon bestämt. Blicken föll sedan på den mer ansträngda Aralian som verkade göra allt i sin kraft för att inte påverkas av de starka känslorna mellan Nesta och Felaern. “Aralian? Vi är redo när du är det.” Så hon lugnt medan Aralian rätade lite på sig för att ta sig fram mot den sorgsna Nesta. Detta hade inte direkt varit vad han planerat med det hela för dagen men han var trogen sitt rike och skulle göra som han vart tillsagd.

Han sökte upp Nestas blick med sina olika ögon medan svallet av hennes tumult var svårt att ignorera. Skulle tyvärr nästan bli skönt när alla dessa känslor försvann då han redan var tillräckligt påfrestad för hela månaden. “Jag antar detta är adjö. Du kommer vakna upp tillbaka i din hemstad utan något minne av allt som hänt, tillbaka till ditt liv hos människorna. Även om du inte kommer att komma ihåg detta så önskar jag dig ny lycka i livet fröken Nesta.” Sa han lugnt men genuint medan han höjde sin hand och placerade sitt pekfinger mot hennes panna.

Vid samma sekund som detta hände började minnen snabbt försvinna från henne, som sand i ett tidsglas med bred öppning för sanden. En total tillbakaspolning vilket snart skulle leda till att hon tappade medvetandet och skulle inte vakna till förens hon var tillbaka hemma i människostaden igen. När hon väl skulle tappa medvetandet så skulle det leda i att han fångade upp henne oh placerade henne ner på stolen igen.