- This topic has 28 replies, 3 voices, and was last updated 4 år, 4 månader sedan by
.
-
Äntligen. Hur många dagar, om inte veckor hade det gått? Sera kände inte ens sin bak längre. De hade ridit allt för länge och trots att det hade gått någon dag sedan de kommit från öknens sand, hade de inte riktigt hunnit tvätta sig. Inte för att hon kände sin stank nu. Det första regnet hade varit som en välsignelse, men att det fortsatte ösa ner och få vägen att bilda lera som skvätte upp på henne i det stilla travandet. Hannadon var nära. Det var inte ens någon timme kvar tills de skulle nå staden. Hon stannade till när hon kunde skymta en värdshusskylt slå mot dess väg i blåsten. De två ölstopen som slog mot varandra var lätta att urskilja, eller kanske var det en dröm? De kunde inte vara en till hallucination.
“Djan! Värdshus! Vi kanske borde värma oss och tvätta bort all stank, innan vi ska på kunglig besök?” sa hon med ett skratt och utan att tänka mer på det snärtade hon till tygeln och manade hästens sista energi till en galopp mot värdshuset.
-
Regn. När man kom från Iselem hade man lärt sig att älska och uppskatta regn, ty det var Sharahs gåva till allt levande. Men när det regnat dag ut och dag in, från ett lätt duggregn till nattligt ösregn så var det svårt till och med för Djan att se munter ut där han satt på en numer slö springare med lera upp till buken och hans egna kläder som genomsura klamrade sig till hans kropp likt ett andra skinn. Det var inte förrän Sera brast ut i skratt som han väcktes från sina dystra tankar som regnet tycktes frammana.
Nästan nyvaket ruskade han vattendropparna ur ansiktet och manade på hästen med ett glatt tillrop. De satte av efter Sera och han sprack upp i ett stort leende och ögonen nästan tårades av lycka när han såg den inbjudande lilla byggnaden som var ett värdshus. Hans tankar for direkt till en mjuk säng med mängder av kuddar och varmt thé.
“Ååh, om inte detta var det bästa som hänt sedan… sedan…ja, det bästa som hänt!” Utbrast han med ett brett leende då de stannade hästarna utanför värdshuset. -
Det var ingen dröm. Lättnaden sköljde över Sera och hon kunde inte rå för att sucka tungt när hon svingade av sig hästen och gav tyglarna åt en stallpojke som sprang för att välkomna dem. Inte ens ett leende eller nickning åt pojkvasken. Hon öppnade dörren och slog några guldmynt mot disken till värdshusvärden.
“Två stop av det starkaste ni har, två varmt rykande bad och två sängplatser i ett rum.” sa Sera och lät inte sin blick vika från värdshusvärden – som inte verkade allt för nöjd över att en kvinna storsade in på det sättet och började ge honom order. Men pengarna som glimrade under hennes fingrar fick honom att till slut slänga till honom ett par nycklar och skjuta en flaska sprit med två glas mot henne.
Sera skrattade förtjust till, även om flaskan knappt hade två glas och var bottenskrapet. Var det värme. Hon höjde flaskan mot ljuset och försökte att ignorera de mörka som flöt omkring i den annars klara vätskan.
“Det här är det bästa!” erkände hon också till slut och tog en klunk av spriten. Den starka smaken fick det att bränna i halsen och hon kunde inte rå för att börja hosta till.
“I… Sharahs namn… Jag kanske tar tillbaka de orden” kved hon fram med en grimars och räckte flaskan mot Djan.
-
Djan drog ens lättnadens suck när han steg in från regnet till den rökiga värmen inne i värdshuset. Bad. Sängar… tanken fick honom att bli tårögd av längtan och lättnad att det var så nära. En riktig säng. Det var knappt så att han registrerade Seras ord när han tog emot flaskan och tog sig en stor klunk.
Först verkade han oberörd av den starka drycken men snart skrynklades hans ansikte upp i en missbelåten min och han hostade motvilligt.
“Äh fy..” Kved han ut och ruskade på hela kroppen. Om något hade han vaknat till liv av den usla drycken och efter att ha svalt undan ett par kväljningar så brast han ut i ett skratt.
“Kanske något mildare hade varit passande” Djan vände blicken mot värden som verkade något mer behjälplig mot honom än Sera och hällde upp två stop vin åt dem. Djan lät blicken svepa över de få gäster som var inne i allrummet. Det var nog dags att kolla av läget i Karm och hans blick fastnade vid en herre som satt ensam vid ett bord med en ful uppsyn. Han skulle garanterat kunna ge dem det senaste skvallret.
“Kom Sera, låt oss träffa bekantskap med den gode herren där borta” Sa han med ett slugt leende och la armen om hennes axlar för att fösa henne mot mannen. -
Smaken av den starkare spriten ringde fortfarande i hennes mun även om hon försökte skölja bort den med den lite mildare vinet. Självfallet var det inte av Iselems standard. Inte märkligt det, de var trots allt i Karm och då kändes det nästan ok att nästan häva vinet för att bli av smaken. Hon fick genast påfyllning. Röda kinder, vittnade om att hon hade blivit lite varmare och kanske lite rundare kring fötterna. Det var inte förrän Djan påpekade att det fanns en herre som hon insåg att de inte var ensam. Hon skakade på huvudet och följde efter Djan och klämde sig in mellan herren och Djan.
Lite för närgånget än vad hon hade tänkt kanske. Hennes fötter hade bedragit henne och hon snubblade, nästan rakt in i herrens rygg och hon harklade sig något.
“Åh! Min gode herre, det var inte min mening!” utbrast hon och Sera hade självklart lyckats komma åt en annan herres stop som slogs uts över herren.
“Äckel från Iselem” väste herren och man kunde se de mörka ögonen att det var långt ifrån de sista orden om Iselem och Sera som han hade tänkt säga.
-
Djan gjorde ett tappert försök att inte börja skratta när Sera inte bara snubblade in i mannen utan dessutom spillde ut ett stop över honom. Men försöket var förgäves och han brast ut i ett minst sagt opassande asgarv. Det hela såg så komiskt ut och det tårades i ögonen på honom. Alkohol och ett lättsamt sinne var inte en bra kombination när man ville hålla sig allvarsam.
Men skrattat dog långsamt ut och han satte nästan vinet i halsen när han hörde mannens ord. Djan hostade till och ruskade på huvudet.
“Akta den där tungan, du vet inte vem du tilltalar” Djan hoppades på att mannen skulle ge med sig så de skulle slippa ännu ett slagsmål. Men han förstod direkt att mannen inte skulle ge med sig och Djan fick snabbt hoppa bakåt när mannen slängde sig över bordet för att gripa efter Djans hals.“Det är ni som ska akta era ormtungor, annars skär jag ut dem…!” Väste mannen ilsket och drog fram en lång och otäck kniv.
-
Kniven skimrade i ljuset från eldkaminen och Sera blev för ett ögonblick förbryllad. Vem hade varit arg över lite extra vin? Hon backade bakåt och välte en stol som hon sedan själv lyckades ramla över. Hon gav ifrån sig ett litet pip när mannen rörde sig allt närmare henne. En hel del svordomar kom ifrån Seras munn, inte några vackra ord här inte. Både hennes händer hade fastnat på något märkligt vis och mannen rörde sig allt för fort mot henne. Vad skulle hon ta sig till?
“Djan!” utbrast hon och försökte att dra stolen och henne själv lite bort från den farande mannen men ännu lyckades hon inte riktigt röra sig.
“Djan, för fan!”
-
För en bråkdels sekund greps Djan av isande fasa då han såg vad som höll på att hända. Sera fast vid stolen, den ilskna mannen med kniven redo i sin hand, rakt på väg mot Sera. När det korta ögonblicket passerat så sköljde istället ilskan över honom och han tog språng mot mannen som nu hukade sig ned mot Sera.
“Iselemkräk, jag ska lära dig veta hut” väste mannen då han greppade efter Sera och höjde kniven som för att skära henne. Men innan kniven hunnit nudda Seras hud så var Djan framme vid dem och tog ett hårt tag kring mannens nacke och hand för att dra honom med all sin kraft bakåt, bort från Sera. Djan ramlade bakåt med mannen, ned på golvet och för några sekunder var det ett tumult av armar, ben och blänket från kniven. Sedan stillade dem sig, Djan hade lyckats övermanna den andra som gav ifrån sig en plågsam grymtning, man gjorde inget fortsatt motstånd.
“Sera är du okej?” Frustade han fram mellan sina snabba andetag och blinkade yrt bort blod som rann ned från ett jack i ögonbrynet. Han måste ha slagit i bordskanten i tumultet. Väldigt mycket blod… tanken fick honom att frysa till och han såg ned på sin ena hand som hade ett hårt grepp om mannens hand och kniven som var begraven djupt mellan revbenen på honom. Djan släppte förskräckt taget om mannen som blivit stilla i hans grepp, händerna täckta av blod. Han försökte ta sig upp på fötter men halkade i blodet som täckte golvet och lyckades bara hasa sig upp mot en vält stol.
“Sera…” Rösten var låg men blicken fylld av panik. Han fäste blicken vid Sera. “De kommer hänga mig.”
-
Husarrest. Fanns det något värre? De kunde i för sig ha blivit hängda för mordet. Kanske det inte var så dumt ändå. Rummet i sig var också större än en fängelsehåla. Mer bekvämt likaså. Två sängar med ett flertals kuddar och tyger att gömma sig under. Fåtöljer, skrivbord… Till en början fanns det ingen alkohol att få tag i. Det var det värsta. Men det verkade vara alldelles för arbetsamt för vakterna utanför och tjänarna att höra på deras klagomål från både Sera och Djan. Till slut hade vakterna börjat smuggla in både spritflaskor och vin till de fågna. Det var som att ge en napp till ett skrikande barn och det förblev tyst…
Åtminstone inte lika klagande, det var snarare tjoande och glada tillrop som hördes från dem nu. Sera skakade en tom vinflaska, som för att se om det fanns några droppar kvar. Inte hade de råd att gå miste om ens det lilla. Sedan sträckte hon sig åt en annan vinflaska och hällde upp i både Djans och hennes egna glas. Lite ostadig på handen var hon och det var några droppar som kom på Djans hand och lite på golvet. Inte för att det var något som Sera lade märke till själv. Lite klumpigt slog hon sitt glas med Djans i en förkunnande skål innan hon drack. De hade väl egentligen skålat för allt som man kunde skåla om. Så nu slog de bara glasen mot varandra i en lite tystare skål.
“Jag har det!” förkunnade hon, en av hennes många idéer. De flesta hade inte slutat väl och de hade inte kommit längre än någon meter ifrån dörren innan de blev inkastade igen i rummet.
“En av vakterna mumlade till varandra att mor är sjuk, vi kan säga att du kan bota det! Du går in i hennes hjärna och skapar en illusion om att inget av det här har hänt. Genialt!”
-
Till en början hade utlämnandet till Iselem och husarrest i palatset varit en lättnad när man ställde det mot alternativet att hängas i skitlandet som kallades Karm. Men dagarna hade snabbt blivit outhärdliga och det gjorde ont i varenda cell av Djan över att vara fången, övervakad och framför allt över den bittra ångesten att ha tagit någons liv. Till dess att de började få alkohol att dämpa alla tankar med.
Hans blick vad dimmig och långsam när han först sög i sig dropparna som Sera spillt ut på hans hand innan han tog en klunk av vinet. Han reste knappt ett ögonbryn åt hennes idé först, en av många.
“Sera… fan… drömvandra är riska-” Han avbröt sig och spärrade upp ögonen. “…-genialiskt!” Han brast ut i ett brett flin och kravlade sig upp på fötter, vinglade till lite ostadigt och svepte vinglaset.“Det är klart det är lösningen! Fantastiskt!” Exalterat omfamnade han Sera i en hjärtlig kram och gav ifrån sig ett glädjetjut. Det glada tillropet fick Sasha att hasa ut från några kuddar och slå glatt med vingarna.
“Men hur?” Frågade han när han släppte Sera ur sitt grepp “Det kan vara svårt att göra från långa avstånd… om jag inte har något personligt från henne”
-
Självklart var det genialiskt. Sera hade haft tanken i hela fem minuter innan hon yttrade den. Genomtänkt och bra. När väl Djan släppte henne från sin omfamning hummade hon funderande. Tills hon kom på det. Självklart. Hon knäppte med fingrarna, som om det skulle hjälpa henne att komma på vart hon hade lagt det. Vingligt rörde hon sig mot ett skåp, för att dra ut lådor och slänga både fina smycken och ovärderliga ting på golvet som om det inte vore värt någonting. Till slut höll hon upp ett smycke som var enkelt. En svart läderrem med en träorm i mitten.
“Min far gav detta till mor, tror du det går?” frågade hon och höll den triumferande framför Djan med ett brett flin. Precis som Sera så tycktes inte riktigt smycket vara stilla framför Djan utan rörde sig lite fram och tillbaka. Förbannade rum som aldrig tycktes stå stilla mer.
-
Medan Sera grävde i lådorna passade Djan på att fylla sitt vinglas. Hans blick gick från smycken och ädelstenar som kastades ut mot fönstret och den skymmande himlen. Därute fanns frihet. Han hickade till och tog en klunk av vinet. Det smakade inte ens längre, det var bara att dricka för berusningen som gällde nu.
Djan tog emot smycket och synade det med ena ögat stängt, annars såg han två av dem. Leendet kom tillbaka på hans läppar och han nickade ivrigt.
“Jag tror det här kan funka..!” Han såg upp på Sera, fortfarande ena ögat stäng och ett triumferande leende på läpparna. “När morgonen kommer kan vi gå ut som fria män..kvinnor…ja, du vet” Han hickade igen. -
Exalterat hickade Sera till och slog sina händer lika glatt ihop. Fast hon hade ju försåts glömt att hon hade glaset i ena handen och all dryck spilldes på golvet. Hon suckade till och höjde glaset mot Djan för att få en påfyllning.
“Fria! Som fåglarna som väcker oss varje jävla morgon!” påpekade hon med ett skratt och placerade smycket i Djans hand. Hon slängde sig bakåt i sängen för att sedan se lite fundersam ut. Drömvandring och allt sådant, det var något hon inte var så insatt i. Några rynkor i pannan.
“Och hur… gör du? Tänk om du fastnar i hennes skalle, vad gör jag då?”
-
Djan fyllde hennes glas till bredden och tog sedan en klunk själv. Smycket kändes tungt i handen och han kunde ana länken mellan det och Seras mor. Han satte sig, eller snarare snubblade ned, på sängen och höll upp smycket framför sig och log sedan mot Sera.
“Jag vet inte riktigt, det bara händer…” Han la ned smycket och lutade sig tillbaka bland kuddarna vilket gjorde det svårt att dricka vinet vilket resulterade i fläckar på lakan och kuddar. “Skulle jag fastna så får du se till att jag får mat och vatten… så jag inte dör liksom.” Han ryckte lite på axlarna och skrattade sedan. “Men det kommer inte hända.”
Sasha hade krupit upp i hans knä och han kliade den lilla reptilen under hakan med ett tillgivet leende.
-
“Och vin, inte att glömma!” utbrast Sera med ett skratt och kastade en blick mot solen vars strålar långsamt försvann och skapade en röd himmel utanför fönstret. Hon suckade lättat och tog ett par kuddar bakom sin rygg så att hon skulle sätta sig lite mer bekvämt och lät sin fulla uppmärksamhet vara på Djan.
“Då så. Ska vi?” frågade hon, lite osäker på vad hon kunde göra för Djan och gav honom ett självsäkert leende. Snart var de fria och kunde gå tillbaka till äventyr. Det som behövdes! Så långt ifrån både Karm och Iselem de kunde vara.
-
“Vinet är det viktigaste!” Djan skrattade och svepte det sista av sitt vin. Han ställde ifrån sig glaset och tog upp smycket i sina båda händer. Sasha kurade ihop sig mot hans hals när han la sig ned helt och hållet. Han vände blicken till Sera, ena ögat stängt och med ett leende.
“Ses på andra sidan” Så la han sig tillrätta och slöt båda ögonen med händerna knäppta över smycket som vilade mot hans bröstkorg. Sasha rörde på sig lite oroligt men snart hördes bara Djans lätta andetag och man kunde se hur ögonen rörde sig bakom ögonlocken. Energin i rummet hade däremot förändras, det var som om någon precis gått ut och lämnat en fråga obesvarad.
Drömvandring, precis som illusioner, föll sig lätt för Djan och han följde energin från smycket för att finna Seras mor Akila. Hennes energi påminde om Seras men där fanns någonting som fick honom att tveka. Något han inte kände igen. Men tveksamheten försvann lika fort som den kom när han påminde sig om att han ville vara en fri man. Nu gällde det bara att dunkla några få minnen för Akila så skulle de kunna lämna palatset redan samma kväll.
-
Som många andra kvällar hade Akila somnat med båda armarna utspridda på en karta över Talanrien. Ett flertals figurer var utspridda över kartan. Några tycktes ha fällts när hon somnat på bordet. Ena handen hade ett fast grepp om en kniv. Vanligtvis bar inte drottningen vapen, men på senare tid hade många skuggor viskat och flertals personer tycktes vara emot hennes tycke. Förräderi.
Enbart tanken gav henne en besk smak i munnen. Att de ens vågade! Orolig verkade hennes sömn vara för hon rörde sitt huvud och mumlade något nonsens. Hon råkade till slut slå ut vinglaset och ljudet av krossande glas fick drottningen att vakna med ett ryck. På instinkt drog hon kniven framför sig, samtidigt om hon lät den bärnstensfärgade bicken vandra genom rummets alla hörn. Hon hade hört något. Eller någon. Vem vågade störa drottningen? Vems nacke skulle pryda snaran ikväll?
-
Djan kunde ana hennes oroliga sömn och bekymmer men så länge hon fortfarande sov så skulle han nog inte stöta på några problem. Sagt och gjort, han kände direkt när hon vaknade och försökte stilla sitt sinne så mycket det bara gick. Han ville inte att drottningen skulle känna av hans närvaro, det gjorde dem ofta oroliga och svårare att komma åt.
Han lät hennes sinne stilla sig innan han började att leta bland hennes mer färska minnen, efter honom, Sera och husarresten. Det var inte alltför längesedan det skett så det skulle vara lätt att hitta, men desto svårare att ändra. Djan kände hur en olustig känsla smög på honom, som om det var något som inte stämde. Hade det inte varit för allt vin han hällt i sig hade han nog avbrutit det hela.
-
Då Djan rotade omkring i Akilas huvud och i hennes sinnen fanns det först bara en känsla av något som var annorlunda. Det kunde så klart bara vara faktumet att alla sinnen fungerade olika, och hade olika melodier – så att säga – på samma vis som alla platser var olika. Men det var något som alltid fanns där, något som bevakade honom. Och det var inte Akila som delat sitt sinne i flera bitar, nej det var något självständigt. Där minnena annars bestod av färg och ljus, började de långsamt få en grådaskig, mörk och mardrömslik karaktär. Och alla dörrar tycktes låsa sig, långsamt, subtilt, medan mörkret i hörnen blev allt mörkare och skuggorna svartare.
Och det var då som den andra närvaron uppenbarade sig, först bara en liten skugga bakom Djan. Men då han vände sig om för att se vad som fanns där befann han sig på en helt annan plats som utan tvekan inte kunde vara Akilas minnen. Plötsligt stod han på en mörk klippa som var över en avgrund som tycktes oändligt djup, med inget ljus i sikte åt något håll. Ett stillsamt skratt ekade mellan klipporna, och en viskning som var som tusen viskningar i olika tonlägen tog sig in i hans sinne som dolkar.
‘Vad har vi här…?’ frågade rösten, och rösten upprepade frågan i alla ekon som uppstod i det stora mörka utrymmet. Ibland var rösten en kärleksfull moders röst, ibland en skrikande galning, ibland fylld av hat, ibland fylld med erotik och lockelse. Lockelsen var starkaste, och pressade sig på honom, närmare och närmare.
‘Vad gör du här… Djan? Vet du inte att det är förbjudet att rota i andras sinnen? Tsk, tsk, tsk…’ sa rösten lite anklagande, men på ett retfullt vis, och hennes skratt ekade i klipporna.
-
Närvaron hade växt sig starkare men vinet hade sedan länge trubbat hans vaksamhet. Det kittlade i nacken när håret reste sig och han spann runt för att befinna sig någon helt annanstans. Det här var inte rätt, han måste ut härifrån. Paniken grep tag i honom som klor när han insåg att han hölls fast här och den klaustrofobiska, närgångna rösten fyllde honom med vämjelse. Det visste hans namn… nej, hon, hon visste hans namn. Han kunde känna hur strupen snördes åt och för ett ögonblick var han utan ord då han förstod att vem än detta var så fanns det ingenting som han kunna gömma för henne. Alla ridåer var borta och ingen vrå av hans väsen var dolt.
Febrilt sökte han efter ett svar, något att säga men det var bara ett klent och darrande “Vem är du?” som kom ur honom.
Tillbaka i sovrummet hon Sera hade Sasha börjat röra sig oroligt och bita i Djans fingrar som höll krampaktigt om smycket. Ögonen rörde sig febrilt under ögonlocken och han andades häftigt, skräckslaget. Men han vaknade inte.
You must be logged in to reply to this topic.