Ett ekande djupt skratt som både lät hatiskt, mörkt och kärleksfullt lockande på samma gång fyllde det ekande utrymmet där han stod.
‘Vill du verkligen veta vem jag är?’ frågade hon, rösten verkade komma från flera håll.
‘Nå väl, vänd dig om…’ sa rösten stilla, och bakom honom kunde han höra de skrapande rytmiska stegen som så många hade djup association med skräck. Det var stegen av åtta ben som rytmiskt rörde och skrapade sig mot marken av sten. Högt uppe, långt långt ovanför dem, sprack tacket av sten och ett litet hål uppenbarade sig. En dov ljusstråle tog sin väg ned och landade på varelsen som stod där. Det första man såg var de enorma svarta spindelbenen som var som klor, och den glänsande svarta runda spindelkroppen.

Men där spindelns huvud skulle varit var istället en vacker kvinnlig figur, midjan uppåt. Hennes hud var mjölkvit och len, hennes kropp behaglig och lockande att se på. Ansiktet var som något fagert en skulptör skapat, med skarpa öron som en alvs och långt vitt hår som föll över hennes axlar och kropp. Det fanns ett behagligt leende på hennes läppar då hon närmade sig Djan, och tornade över honom med de enorma långa benen, som alla var längre än en man av längsta sort.

‘Jag är Lloth…’ sa hon, och det fanns en makt i namnet. Något uråldrigt, något som var äldre än själva världen. De röda ögonen genomborrade honom, och såg djupt in i hans själ.
‘Och du är min nu… För alltid…’ hennes röst var en viskning, men ändå överröstade den allt och lade sig djupt in i hans sinne, tog över hans tankar och hans essens. Vad han än varit förr, var han nu hennes. Och med ens försvann visionen av Lloth, och han kastades ut ur Akilas sinne.

Det var med ett kraftigt ryck som Djan slog upp ögonen och drog flämtande efter andan. Förvirrat såg han sig omkring, blicken blank, annorlunda och panik lyfte i hela hans ansikte. I förvirringen tog han ett hårt tag om Seras axlar och stirrade skräckslaget på henne och flämtande som om han inte fått luft på flera minuter. Sasha väste och kröp undan in under några kuddar.
“Sera…” Hans andning lugnade sig långsamt och förvirringen försvann ur hans ögon. Greppen om hennes axlar lossade en aning. Små rännilar av blod rann ut ur hans näsa och öron. Han slog ned blicken, tog sig för näsan och betraktade den klarröda vätskan.

Med en lång suck la han sig ned igen, hela rummet tycktes snurra och det dånade i öronen. Det fanns något annat i hans sinne. Något nytt. Något mäktigt. Men istället för att gripas av panik igen kände han sig plötsligt lugn… trygg. Som ett barn i sin mors famn. Han slöt ögonen och koncentrerade sig på att andas normalt. Långsamt drog han händerna över ansiktet för att torka bort kallsvetten som glittrade på hans panna. Sedan plötsligt började han skratta. Det var ett lättat skratt, varmt precis som han brukade skratta, men dess eko var ändå annorlunda.

Skrattet dog långsamt ut och han drog ett djupt andetag. Det var på skälvande armar som han hasade sig upp i sittande ställning, andningen fortfarande tung. Långsamt skakade han på huvudet och ett leende spred sig på hans läppar.
“Jag tror…” Han harklade sig, försökte samla tankarna. Allt var som en dimma och genom det djupa surrandet i hans öron hörde han mjuka viskningar. “… jag tror vi lyckades” Leendet blev bredare och han la ena handen om hennes bakhuvud och lutade sin panna mot hennes.

“Vi kommer bli fria härifrån” Hans blick mötte hennes. Ögonen var lugna, samma lila iris men ändå så annorlunda. Det var som om hans blick blivit intensivare, klarare och inte alls lika drömmande som de ögon han slutit för en kort stund sedan.

Djan brast ut i skratt och rufsade om hennes hår.
“Du menar… natten du blev till?” Han fortsatte att skratta roat, men det fanns en kyla i skrattet och något stelt i hans leende. Djan hasade sig ur sängen och upp på ostadiga ben. Han var torr som Iselems öken i munnen. En hostning avslutade skrattet och han kände den metalliska smaken av blod i munnen. Han drog åt sig ett av tygerna då han lite lätt vinglandes gick mot bordet med vinflaskorna.

“Jag är inte säker, det är fortfarande dimmigt…” Hans röst var låg och han torkade långsamt bort blodet som slutat rinna. Med en suck stannade han vid vinflaskorna och en bekymrad rynka prydde hans ögonbryn. “Det var… mörkt.” Rösten började darra och han fick harkla sig. “Hon var så stark Sera… Så stark…” Hans röst sprack och han ryckte åt sig en öppnad vinflaska och halsade i sig vinet utan att bemöda sig att hälla upp det i ett glas.

Djan drämde ned flaskan i bordet igen och slöt ögonen som om något plötsligt gjort honom illa. Han kramade hårt tyget i sin hand och kände hur det värkte långt in i själen… men snart sköljde lugnet över honom och han öppnade ögonen som tårades av hänförelse. Det var som om något trasigt inom honom läkt. Ett tomrum som efter åratal äntligen fyllts. “Hon låter oss gå” Sa han lugnt och tacksamt då vakten öppnade dörren. Han vände sig långsamt mot vakten, ryggen rakare, fötterna stabilare.

Hans blick vändes till Sera med ett högt ögonbryn och med ett leende mimade han orden “Vad var det jag sa?”. Han torkade av det sista av blodet från sitt ansikte och la sedan ifrån sig tyget innan han gick mot dörren för att följa med vakten.

Från under kuddarna väste Sasha till och reptilen slingrade sig snabbt upp på Seras axel där den kröp ihop och gjorde sig så liten som möjligt, de små ögonen fästa vid Djan och tungan oroligt vittrande i luften.