Post has published by Caelic
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 30 total)
  • Rollspelare
    Member since: 11/12/2021

    Eirik stramade åt sadelns underrem en sista gång. Hästarna var sadlade, väskorna var packade, det var dags att ge sig av. Han kände sig uppfriskad på något sätt, det kunde vara att få se mer än bara Frostheims gyttjiga gator eller att han faktiskt låtit sig sova hela natten denna gången. Han visste mycket väl hur mycket spejande han skulle behöva göra under resan.

    Det var nu länge sedan Eirik lämnat Frostheim, mellan Mor och Fars, och Maeves, och Asgeirs alla äventyr hade det funnits behov av att försvara hemvärnet och hålla jarlarna lojala. Att nu rida ut… kändes konstigt. Det hjälpte heller inte att de inte var säkra på vart de skulle. Om Turin svalde deras bete skulle de till Faelgras, hoppas på att Turin i sin hast antagoniserar dem, för att sedan söka deras stöd bland jättarna.

    Eirik slängde en blick i riktning av Asgeir, som redan satt i sadeln. Om han lyckats hålla sig till planen skulle det gå rykten i Ranheim om att brodern ämnade döda en jätte för att visa att Tor var med dem. Turin kunde knappast låta Ulfhedna bli ännu mer mytomspunna, men skulle han försöka stjäla “äran” själv? Eirik kände sig inte så säker som han skulle vilja när han steg upp i sadeln. Att antingen försöka rekrytera jättarna utan Turins provokationer, eller att härja Turins män genom att slå av mot Tinderstad kändes inte som avsevärt lockande alternativ.

    “Alla klara!” Ropade Eirik mer som ett tecken på att de skulle behöva sätta iväg, och mindre som en egentlig fråga. “Vi har fredlig mark ett tag till, under vilken det är otroligt att vi möter några svartfåglar, men efter Bjalmån är vi såpass långt ifrån Frostheim att de vågar härja där. Jag antar att jag inte måste påminna er om att hålla ögon och öron öppna. Desto mer vi närmar oss Faelgras desto sämre information har vi, så var uppmärksamma.” Han la inte till att anledningen till det sista var att flera av hans kontakter i den riktningen gått stumma den senaste veckan, det var oklart ifall det var ett gott eller ett ont tecken. Utan att säga något mer nickade han och red över till Asgeir.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Liksom Eirik kände Asgeir sig redo att ge sig av. Det kliade i fingrarna, Frostheim hade börjat kännas instängt. Det var dags att få detta gjort som de pratat om så länge. Att själv verkligen bidra till kampen som deras föräldrar och syster varit så stor del av den senaste tiden. Klädd i reskläder, med sitt nya svärd på höften han fått låna av Ylva, kände han sig mer redo än någonsin. Tanken på resan gjorde honom upprymd, och lite skärmd på samma gång. Men mest kände han sig ivrig. De skulle få träffa jättarna! Han reflekterade inte så mycket kring det strategiska som Eirik gjorde. För honom var det så simpelt som att resa österut, rekrytera jättarna, och återvända hem med nya förbättrade chanser att få ett slut på detta krig.
    ‘Alla klara!’ upprepade Asgeir och flinade lite åt Eirik.
    ‘Oroa dig inte, vi har ju dig och dina skarpa ögon som håller oss säkra!’  då Eirik kom till hans sida klappade han honom på axeln.
    ‘Bra jobbat med allting, dags att ge oss av då äntligen! Vi behöver bara ta oss Ylvas smedja och plocka upp vapnen hon förberett åt oss, det är det sista så bär det av.’ han gjorde en gest åt gruppen som började röra sig genom huvudstaden mot den nedre delen av staden, mot smedjan, medan han red vid Eiriks sida.
    ‘Så, vad tror du jättarna tänker om vår konflikt här?’

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva Sigvaldadottir

    De skulle snart dyka upp. Allt var klart och hade varit i flera dagar nu. Men de hade väntat in bra väder, goda omen och en ordentligt välsignelse innan det äntligen blev dags.
    Hon såg mellan sina bröder som alla hade klätt upp sig något vad hon kunde se. Hon själv hade enkla men robusta reskläder tillsammans med en lättare ringbrynja och harnesk. Hon var knappast tungt beväpnad eller rustad men så låg hennes fördel i att vara liten och smidig. En allt för tung rustning skulle mer stjälpa än hjälpa.
    Hon stod utanför smedjan och synade hästen och packningen för tusende gången och hon hoppades att det inte syntes hur nervös hon var. Hon kände en hand på sin axel och vände blicken mot en av hennes bröder. Innan hon hann säga något hade han dragit in henne i en varm omfamning. Han viskade några väl valda ord innan han nickade och tog ett kliv tillbaka för att ge plats åt nästa broder. Det kändes nästan högtidligt, känslosamt och så stod Torbjörn framför henne. Hon svalde något och visste inte vad hon skulle säga plötsligt.
    Så många veckor hade de grälat om hennes resa. Så många utbrott och slagsmål hade de hamnat i. Han föste henne åt sidan för att, precis som hon själv gjort ett flertal gånger redan, dra i alla remmar och se till att packning och allt var säkrat.
    Så vände han sig mot henne igen och drog i hennes harnesk, inspekterade hennes ben och armskenor.
    Hon hade gjort och designat dem själv och han lät sitt öga skarpt vila vid hennes ansikte. Hon sa inget. Han sa inget heller och innan hon fick chansen såg hon Eirik och Asgeir i täten av följet.
    Torbjörn tog ett steg ifrån henne och hon sträckte på sig något också . Det här var inget tillfälle längre för värme och sentimentalitet de hade arbetat dag och natt i veckor med vapnen och nu var stunden kommen.

    Hon såg upp på männen till häst och med sina bröders hjälp beväpnade hon varje man till häst. Hon såg upp på Asgeir och Eirik. Asgeir bar svärdet hon gett honom och det fick henne att dra lätt på mungipan även om hon inte sa något om saken. Så klev hon tillslut själv upp till häst. Hon fattade stadigt tyglarna och drog ett djupt andetag som när någon stålsatte sig för något. Hon sneglade mot Torbjörn, det fanns så mycket där hon önskade att säga men så fick det vänta tills det att hon kom hem. Hon lät blicken vandra över till Asgeir och sedan Eirik för att sedan vandra till var och en av männen som följde med. De iaktog henne lika misstänksamt och nyfiket som hon iakttog dem. De var alla rutinerade krigare, hon kände igen dem allihop och var säker på att de kände igen henne också. Men olikt dem hade hon ännu inte bevisat sin plats.

  • Rollspelare
    Member since: 11/12/2021

    “Förlita dig inte på mina ögon broder. Jag kommer behöva uträtta ärenden under vår vandring, och speja för mer än bara vår resa. Det är nog bra om du ger order till gruppen härdanefter” Även om Asgeirs ord tydligt var ämnade som beröm bildade de ändå en tyngd inom Eirik. Broderns sätt att prata, att vara, var så mycket mer lättsamt än hans. Han visste att Asgeir var klipsk, och ifall Asgeir var dumdristig skulle han varit död för längesen, men ibland kunde brodern kännas lite nonchalant. Lite väl nonchalant. Utan några klagomål välkomnade Eirik ett byte av ämne.

    “Det är inte säkert att jättarna vet vad som egentligen händer. De vet att vi dödar varandra, men inte alls säkert att många ens bryr sig om det. Ännu mindre om vem som vinner. De har föga anledning. Även om de går på samma kalla ö som oss skulle de lika gärna kunna leva i en helt annan värld. Var inte förvånad om en och annan inte ens känner till ditt namn.”

    De red ett tag och pratade om vad som kunde vänta dem åt det hållet, men snart gick konversationen över i prat om provisioner, vatten, vilken väg de borde ta och vilka deras alternativ var. Efter ett tag lutade Eirik sig in till Asgeir lite för att viska ytterligare. “Mina informanter mot öster har tunnats ut. Turin kommer säkert försöka något, men jag vet inte vad. Vi måste vara beredda.”

    De närmade sig Ylvas smedja. Eirik såg på medan Asgeir dirigerade upprustningen. Själv hade han inte velat ha något nytt vapen, det hade också varit en gåva och han hade många minnen med den. Han var dock tacksam över att Ylva erbjudit att reparera de skador och det slit som kommit med åren. Eirik oljade, slipade och reparerade böjningar som man borde, men handtaget var redan slitet, eggen biten här och var, och inget som Eirik kunde göra kunde jämföras med en professionell. Det var nära på magiskt hur Ylva lyckats få bladet kännas nästan nytt men ändå bekant. Hon var skicklig… Eirik kunde inte sätta fingret på det, men det var som om det var något hon inte sa. Han kastade en blick i Asgeirs riktning, men broderns uppmärksamhet var på annat. Han såg tillbaka till Ylva, som nu verkade hon över vad det än varit.

    Eirik såg runt på de andra, de män som de hade med sig, Ylvas bröder. Kanske hade han inbillat sig. Plötsligt, under bara ett ögonblick, som om det var mellan blinkningar, var det som om en tunn skugga sträckt sig över området. Sedan var allt som vanligt, solen sken, hästarna gnäggade, en flock fiskmåsar flaxade i fjärran. En obekväm känsla kröp uppför Eiriks rygg. Medan han nonchalant såg över alla de som var samlade spårade han en runa över manken på sin häst. Innan han var genom hela runan visste han svaret. Någon av dem var rörd av magi. Någon av dem skulle bedra sällskapet.

    Eirik kvävde en svordom. Han hade underskattat Turin. Hade en spion blivit vald? Hade någon av de valda sålt dem? Var någon förhäxad? “Asgeir,” Den lugna rösten som kom ut överensstämde inte med vad han kände inombords. Deras resa hade inte ens börjat, och de kunde redan vara i fara.

     

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Asgeir lyssnade uppmärksamt på Eiriks ord, hans uttryck allvarligt och koncentrerat. Han visste att Eirik var den som hade ansvaret för gruppens säkerhet och att han hade en stark intuition när det gällde faror. Asgeir nickade förstående och fokuserade sin uppmärksamhet på Eirik, som om han kanske kände av broderns sinnesstämning. Trots allt var de tvillingar, och kunde ofta läsa mer än det som sades.

    ‘Vi får vara vaksamma, bror, och övertygande då vi väl möter jättarna.’ ansåg Asgeir med en djup, resonant röst som bar en känsla av beslutsamhet, som visade att han nog kunde ta situationen på allvar. “Turin är inte en att underskatta. Vi får vara försiktiga och hålla våra sinnen skärpta.’ Hans uppmärksamhet lade sig snart på den annalkande smedjan, trots allt hade det varit en hel del spänning mellan honom och Ylva de senaste dagarna, ännu dock omedveten om konversationerna hans mor och Ylva haft om honom.

    Då han la sina ögon på den unga kvinnan kände han sig själv le utan att tänka på det, och han höjde en hand i hälsning.
    ‘En god morgon för att påbörja en resa till Utgård!’ sa han muntert i form av hälsning, och följde med blicken sedan med då sällskapet utrustades med en nöjd nickning.
    ‘Sannerligen bra arbete, Ylva.’ sa han. ‘Och ni med, så klart.’ tillade han och nickade åt bröderna som han gissade skulle behöva lite beröm de med.

    ‘Verkar som om vi är redo att ge oss av?’ undrade han. ‘Eller vad säger du, bror?’ undrade han och vände huvudet om för att se på Eirik som verkade ha uppmärksamheten på annat håll. Han rynkade på ögonbrynen lite, och han gav sin bror ett frågande ögonbryn, bäst att inte yttra osäkerheter högt ännu så tidigt på resan trots allt. Men han kunde se allvaret i sin brors röst. Men om något var på tok var det bäst att hantera det senare, och han fick snart annat att tänka på då en röst hördes.

    ‘Ni glömmer väl inte mig?’ undrade en lurig röst, och den rödhåriga slanka figuren som kallades Villi dök upp bland byggnaderna, lättklädd – alldeles för lättklädd för att tänka sig att han skulle ut på färd i det karga landskapet österut.
    ‘Jag lovade Ylva, trots allt, och drottning Ranghildr själv, att jag skulle med på denna färd.’ det gick rykten om honom, det var klart, den märkliga mannen norrifrån Pohjola, som dagen innan gjort något märkligt med drottningen. En sejd för att hela hennes sår, viskades det.

     

     

     

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva

    Hon hade arbetat hårt i veckor nu med att förbereda sig själv och de andra inför den här resan. Vapnen var mer eller mindre felfria verk och till och med hon blev imponerad av sig själv och sina bröder med resultatet av det hårda arbetet.
    Hon gav Eirik hans vapen åter, precis som med Asgeirs vapen hade hon lagt extra tid och energi på att få det så gott som till sin urspringliga glans. Hon mötte hans blick för en stund då hon gav honom den. Hon iakttog honom hur han synade vapnet noggrant och hon log ett litet snett leende innan hon gick vidare till nästa man för att ge krigaren yxan som hon tänkt för honom.
    Bröderna var så olika varandra men hon kände en instinktiv tillgivenhet för dem båda. De var hennes prinsar och oavsett vem av dem så visste hon att de skulle kunna styra landet väl. Men hon undrade om det låg något annat bakom känslan? Det var nästan som när hon spenderade timmarna i smedjan… en melodi…en sång precis bortom räckhåll.

    Hon satte sig till hästen och såg på sina bröder men innan hon hann säga något så hörde hon en välbekant stämma och såg Villi komma gående mot dem. Hon sneglade mot krigarna som följde med på det här uppdraget och kunde se att flera av dem skruvade diskret på sig i sadeln. Hon kunde inte låta bli att le ett snett litet leende. Ja Villi hade den inverkan på folk.
    Hon hade inte pratat med honom sedan den där natten i bastun. Faktum var att hon inte hade sett honom efter det och en del av henne hade undrat om han skulle följa med eller inte.
    Då han så lättsamt och nästan nonchalant annonserade varför han var här fick hon en lätt rynka i pannan. Hon hade inte bett honom att följa med på den här resan och tyckte inte om att han fick det att låta som om det var hon som bönat och bett honom att göra det.
    Hon sneglade mot Asgeir och lät blicken stanna där en längre stund än vad som kanske var passande innan hon lät den vandra vidare. ” Så…jag är redo. Det verkar som om alla är här…” sa hon sedan med ett litet leende och såg ned på sina bröder. Hennes häst verkade också ivrig att komma iväg, den trampade lite otåligt.

  • Rollspelare
    Member since: 11/12/2021

    Villis plötsliga ankomst var… en oförväntad rynka i situationen. Nykomlingen var tveklöst användbar, men frågan var bara för vem. En skicklig magiker som plötsligt ansluter sig till följet… Eirik sneglade på hans packning och klädsel. Hade han planerat att springa bredvid hästarna? Av vad han hört var det inte en omöjlig tanke, men det var också en prima täckmantel för någon som inte planerat att resa långt.

    Eirik tog ögonkontakt med en av sina informanter. “Rapportera till Torsten,” Sa han lite halv irriterat. “Jag och Asgeir måste se över ett ärende. En av oss kommer skicka efter dig när det är klart.” Torsten, en kort och spinkig man med en snabb och glad mun, nickade och klev av sin häst för att lättare kunna prata med någon utan häst. Han skulle hålla Villi upptagen i alla fall en stund, eller i alla fall hålla koll på honom. Om de hade tur skulle Torsten lyckas få ut något vettigt ur vilden, oavsett skulle de lära sig något. Torsten red i följets ända, Asgeir i täten. Att kunna urskilja ett enstaka samtal över det skramlet skulle vara onaturligt, magiskt så att säga…

    “Jag gillar inte det här,” Sa Eirik tyst till Asgeir när de fått fart på gruppen och Villi var tillräckligt långt borta. “Visste du?” Hade Asgeir velat “glömma” vilden? Inte skulle väl Asgeir Ulfhedna bete sig så barnsligt? Han gav sin bror en stund att svara för att sedan vinka över Ylva, hon var skyldig dem en liten förklaring nu när mor var någon kilometer för långt borta för att ge sin sida av det hela.

     

    • This reply was modified 10 månader, 2 veckor sedan by Caelic.
  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Asgeir studerade vapnet uppskattande som han fick av Ylva, och gav henne på samma gång ett charmigt leende. Lite frågande betraktade han den rödhåriga figuren, men ryckte på axlarna över hans ord. Var det sagt att han skulle med kunde det knappast skada, speciellt inte efter vad de sett honom göra med Ranghildr. Kanske skulle hans förmågor komma till nytta under färden? De var redan ett brokigt sällskap.

    Villi ställde sig intill Ylva, som om det var naturligt att han skulle rida med henne – något de redan kommit överens om. Och han var ju en tanig figur, knappast skulle hästen klaga. Lite utmanande nästan såg han på Eirik, trots allt var han väl den enda av de två prinsarna som eventuellt skulle motsäga sig hans närvaro. Något eldigt fanns där i de rödbruna ögonen en kort stund då han hänvisades till denna Torsten, men gav sedan ett bekymmerslöst leende och gjorde som han blev tillsagd.

    Asgeir höjde ögonen åt Eiriks ord, och ryckte på axlarna.
    ‘Nej, inte direkt.’ sa han simpelt, och såg frågande på Ylva. ‘Jag har sett honom i Ylvas smedja några gånger, kanske de är oskiljbara?’ undrade han. ‘Och om mor har skickat honom med oss, är det säkert lugnt?’ undrade han, och ryste lite.
    ‘Dessutom helade han hennes sår, bror, vi har att tacka honom för att mor ens är frisk efter sina långvariga skador.’ visst kunde det väl vara ett sätt att vinna deras förtroende.
    ‘Kanske vi ska fråga Ylva vad hon tror? Hon känner honom bäst.’

     

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva

    Hon kunde känna av den spända stämningen då Villi anslöt sig till sällskapet. Det var uppenbart, även för någon som henne, att Eirik inte tyckte om mannen och hon sneglade mellan prinsen och Villi. Stämningen blev påtaglig för en stund, nästan som ett sprakande innan Villi ryckte på axlarna och föll bak i ledet med mannen som kallades för Torsten.
    Så bar de av, äntlingen! Hon red inte längst bak men helt klart i den bakre delen av ledet. Hon var trots allt ingen krigare utan bara en simpel smed. Hon var fortfarande förvånad att hon fått följa med och hade nästan svårt att tro att dagen äntligen hade kommit.
    Hon sneglade bakom mot Villi som verkade på sitt sedvanliga muntra humör nu och han och Torsten verkade engagerade i något mer lättsamt samtal då hon hörde skratt från dem båda.

    Så hörde hon att Eirik och Ansgeir önskade hennes sällskap längre fram i ledet och hon manade på hästen för att byta position.
    ” Asgeir..Eirik” hälsade hon med ett snett leende då hon red upp intill Eirik. Hennes häst gav hans lite uppmärksamhet och hon rättade till tömmarna något för att få ordning på djuret. Hon klappade hästen över halsen lugnande innan den föll in i ett lugnt tempo intill dem. Vinden blåste på bra men vädret var gynnsamt och alla verkade vid gott mod även om Villis ankomst hade fått dem att skruva lite på sig till en början. Men hon såg hur Asgeir och Eirik såg på henne och hon undrade direkt vad det var som stod på tok. ” Vad är det? ” frågade hon mer allvarligt och såg mellan bröderna. Så olika bröder kunde bli men hon studerade deras ansikten likväl för att finna likheter. Ibland var det så tydligt, som om människorna var stöpta ur samma form, ibland fanns där bara något drag. En näsa, hur munnen kröktes i leendet eller en hårfärg. De här bröderna var allt annat än stöpta ur samma form.
    Hon rättade till handskarna något och den varma sjalen hon bar under den varma manteln.

  • Rollspelare
    Member since: 11/12/2021

    “Om mor skickat honom,” Ekade Eirik broderns ord, med lite mer tyngd på ‘om’. Han kunde inte skaka av tanken på att Villi var den perfekta spionen, eller i vade fall den perfekta spionens position. Att på sneda vägar anhänga sig till följet, att då undvika omfattande granskning och specifika ansvar, gav friheten en spion skulle behöva för att sabotera resan och komma undan. Och vem vore inte bättre för det än den evigt enigmatiska och oförutsägbara Villi? Det var helt möjligt att Mor bet honom följa med, men att han sedan försovit sig. En perfekt täckmantel.

    “Jag vill bara se till att vi inte missar något,” la han till medan han såg Ylva närma sig. Samtidigt slängde han en blick mot Villis håll. Hans uppmärksamhet verkade upptagen av Torsten, men likaså verkade Torstens uppmärksamhet vara fullt på Villi. Eirik ville lita på Villi, men det var något i mannen som påminde honom om han själv. Han kunde inte riktigt sätta fingret på vad, förutom att de båda kunde använda magi var de på många sätt väldigt olika, men något kändes bekant. Något han inte gillade. Varför skulle…

    Eiriks tankegång avbröts av att Ylva äntligen nådde fram till dem så han vände sig till henne. “Är det han säger sant? Bad du honom följa med?”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Villi var kanske inte helt nöjd över sin lott i ledet, en man som han gillade inte regler och hierarki, men han fann sig i prinsarnas utspel och var tyst för stunden. De gånger Ylva blickade bakåt mot honom gav han henne ett leende och en blinkning med ena ögat tillbaka, som om de kanske delade hemligheter de andra inte visste om. Han fick hitta på sin egen underhållning, och samtalade muntert med Torsten, trots allt om han kunde vinna sällskapets förtroende skulle allt bli mycket lättare.

    Asgeir nickade åt Ylva då hon red fram, och log trevligt åt henne. Ja det var ju svårt att inte le i hennes sällskap, även om de varit med om massa märkliga företeelser de senaste dagarna. Speciellt de sista dagarna, vad hans och Eiriks mor hade anträffat.
    ‘Ylva.’ hälsade han. ‘Min bror skulle vilja få lite klarhet i din… bekantskap.’ sa han och nickade mot den muntra Villi som stojade i bakre ledet med Torsten. Trots allt var Eirik huvudet bakom denna operation, så det var bara att lyssna på honom.

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva

    Hon kunde känna av den spända stämningen bröderna emellan, eller kanske var det situationen som var spänd snarare än bandet männen emellan. Hon lät blicken vandra från den ena till den andra och det var Eirik som bröt tystnaden. Hans röst var mer krävande och som att han var van vid att ge order som skulle följas. Asgeir följde upp med en mildare ton men det var klart att båda verkade ana oråd med Villi i ledet.
    Hon rynkade på pannan något och skakade sedan på huvudet.

    ” Jag har aldrig bett Villi följa med. Jag trodde det redan var uppgjort sedan innan”.

    Hon rynkade pannan något och sneglade sig om över axeln mot den rödhåriga mannen som gick intill krigaren längst bak i ledet. Torsten och Villi verkade ändå komma hyfsat bra överens vad hon kunde se. Hon kunde se att Villi följde henne med blicken och blinkade åt henne och gav henne ett bredare leende. Han verkade som vanligt, underlig men fullt tillfreds och glad med livet.

    “Jag träffade Villi för några veckor sedan, strax innan jag fick i uppdrag att ordna med alla era vapen. Jag känner honom inte väl nog för att gå i god för honom. Men…” hon rynkade pannan något och funderade en kort stund. ” Jag ska inte skryta att jag är en god människokännare för jag är långt ifrån det. Men jag tror inte att han skulle ha utförd sejden på vår Drottning om han hade ont uppsåt i tankarna. Varför avslöja sig så och vi såg trots allt hur mycket det tog av honom”

    Vid det sista vände hon blicken till Asgeir. Han hade varit där och bevittnat alltihop. ” Jag vet att han är underlig, barnsligare än vad man kan vänta sig från en vuxen man och säkert mäktigare än vad man kan vara bekväm med. Men han har heller aldrig gett mig själ till att inte lära känna honom eller vända en större misstro till honom än vad jag ger till någon annan ny bekantskap.”

     

  • Rollspelare
    Member since: 11/12/2021

    “Jag kan försäkra dig om att jag skulle vara misstänksam på vem som helst som plötsligt dök upp och ville slå sig med vårt följe. Men vad säger du Asgeir?” Var det rimligt att vara så misstänksam? Eirik blickade bak i ledet där han i periferin såg Torsten verka genuint komma överens med mannen. Är jag den enda som misstänker något? Ja. Men så hade det varit gång på gång, och det hade hållit dem säkra. Men hade inte Asgeir klarat sig väl på sin resa? Far var tillbaka hel och vid god hälsa. Och trots att mor blivit tillfångatagen hade hon inte lyckats fly?

    Eirik nickade till Asgeirs ord. “Det är som ni säger, Villi har inte get oss skäl att misstro honom. Jag har bara en känsla av att något är fel.” Kanske var han bara paranoid. Med en gäll visslning började en skata cirkulera ner till där de red, och Eirik började skriva något på en lapp. “Jag föreslår en mellanlösning. Vi fortsätter som nu, håller ett öga på Villi, men tar honom vid hans ord. Jag skickar krax här med bud till mor, och kanske kan hon stärka Villis historia.” Han kliade fågeln lite lätt under hakan. “Gör hon det kan vi anta att allt är som det ska, men motsäger hon kan vi anta att något står fel till.” Eirik var nästan på väg att skicka iväg fågeln men hejdade sig, utåt sett skulle detta ändå vara Asgeirs expedition. Han pausade och gav de båda en möjlighet att invända, men vad skulle de invända mot? Att skicka en fågel till Sätet? Att låta Villi följa med?

    Eirik gav dem båda en kort nick. “Tills vi vet mer kan det vara bra att inte ge honom viktig information om resan. Adgeir,” Han lutade sig närmare brodern. “Det hade varit bra ifall du inte försökte prata med honom, han är slug och vi vill inte att du ska ge mer information än du planerat. Ylva,” Eirik vände sig till smeden. “Jag vet inte hur mycket Asgeir berättat om resan, men det vore bra om du kan hålla dig från att söka upp honom. Kommer han och pratar med dig är det naturligaste förstås att du svarar och så, men var uppmärksam på ifall han börjar fråga om resan. Nämner han något om typ särbehandling eller så kan du säga att jag blev lite butter av att han stapla in sent. Några tankar?” Om ingen av dem hade några invändningar kunde han släppa skatan och låta den flyga mot Frostheim.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Asgeir såg lite fundersam ut över vad Ylva berättade, egentligen hade han inget emot den virriga figuren. Det enda han funderade kring var att han noterat Ylva och Villi tillsammans flera gånger de senaste veckorna, och han var inte helt säker på vad han tyckte om det. Men det var svårt att hysa något agg mot Villi, där han så enkelt skojade och pratade med Torsten.
    ‘Se så bror, hur farligt kan det vara? Vi kan behöva en med hans förmågor dit vi ska. Han hjälpte mor, och kanske han kan hjälpa oss med.’ ansåg han.
    ‘Och visar det sig att han har onda syften, då är vi betydligt fler än honom. Du har dina märkliga förmågor, och jag har min styrka. Vi kan nog övermanna honom, om det skulle behövas.’ sa han lättsamt, för att nicka att Eiriks lösning säkert var en bra lösning.
    ‘Gör du så, om det lugnar dig. Och vi andra håller käft tills vi vet med säkerhet.’ sa han med ett muntert leende, och klappade Eirik på axeln, i hans sinne var saken löst. Han hade precis tänkt återgå till något annat, kanske prata med Ylva, då Eirik böjde sig fram. Han fnös lite, kanske något sårat över att Eirik verkade misstro honom.
    ‘Ja, ja, bror, ha lite tillit.’ fnös han. ‘Vad du tror är bäst.’ sa han, och mötte Ylvas blick för att se vad hon tänkte.

     

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva

    Hon lyssnade till bröderna som talade sinsemellan för hon kunde inte tro att de sökte hennes åsikt i det hela. Hon var en smed, en person som aldrig rest längre än till granngårdarna och hon visste inte heller några detaljer kring uppdraget. Så hon la sig inte i, det var inte hennes plats men hon lyssnade uppmärksamt även om hennes ansikte var neutralt.
    Eirik var misstänksam mot Villi det kunde hon inte direkt hålla emot honom. Villi var allt annat än lätt att läsa av och hon hade själv frågat sig flera gånger vad hans intentioner egentligen var. Varför hade han sökt upp henne av alla människor i staden? Hon var ingen… Hon litade inte på honom men så litade hon sällan på någon och hon hade inte många vänner att tala om. Under veckorna hade hon ändå kommit att se Villi så något av den sorten så när Eirik vände uppmärksamheten till henne dröjde hon sig för att svara honom en stund.

    Är det min prins som ger mig en order? ” frågade hon efter den lilla tystnaden. Hon såg att Asgeir vände blicken till henne men hon kunde inte avgöra om han var förvånad eller om han var road.
    Jag har inget otalt med Villi. Tvärt om. Jag vill gärna se att han har min vänskap och jag har redan sårat honom med att vända honom ryggen en gång när han visade mig sina förmågor första gången. Jag lovade mig själv att inte låta min rädsla och misstro till sådant jag inte förstår stå i vägen för min heder och min medmänsklighet. Jag förstår att ni misstror honom, att ni inte känner honom. Ni kan undvika honom bäst ni vill men jag tänker inte vända en reskamrat ryggen. Är det en order från min prins kommer jag att lyda men annars får ni ursäkta mig men jag tror att jag själv vill avgöra vem jag vill och vem jag inte vill spendera den här resan med.” Hon såg mellan dem och tonläget var något reserverad men hon var noggrann med att inte säga eller låta det vara något annat än sakligt neutralt. “Jag kan försäkra er om att jag inte kommer att ge honom någon information som kan tänkas hemlig eller känslig. Jag vet inget själv av värde som kan lämnas vidare. ” Avslutade hon försäkrande med en nick.
    Hon visste inte om hon just bränt sina broar med bröderna men hon kände samtidigt att hon inte kunde svika sina egna ideal. Vilken människa skulle hon vara om hon vände kappan efter vinden?
    Hon väntade på Eiriks svar men det verkade dröja och hon höll in hästen något och föll in i ledet bakom prinsarna. Kanske ville de trots allt tala ifred sinsemellan om saken först? Och hon ville inte inkräkta i ett samtal som inte var menat för henne att lyssna till så hon höll in hästen och föll in med ett par soldater strax efter prinsarna.

  • Rollspelare
    Member since: 11/12/2021

    Det kunde gått… annorlunda? Eirik visste inte riktigt om han skulle vara glad eller besviken, men han släppte iväg skatan som seglade iväg västerut. “Hur mycket har du berättat för henne om resan?”

    De red vidare. Situationen med Villi verkade i alla fall för tillfället lugn. Eirik hade inte väntat sig en så stark reaktion från Ylva, men kanske han borde. Villi var trots allt hennes vän, och ingen uppskattade att dras in i vad för tillfället liknade en konspiration mot en vän. Det hade nog aldrig varit en fara trots allt, men… Turin var slug,

    Efter att ha pratat med Asgeir övervägde Eirik att sätta någon för att hålla koll på Ylva, bara för att se vad hon sa till Villi när de pratar, men det var att ta i. Den som höll koll på Villi kunde göra det. Med det var det dags att prata med mannen själv. Med en vink till Asgeir föll han bak i ledet till Villi och Torsten.

    “Jag antar att ni är klara med rapporten?” Sa han lugnt när han kom upp bredvid dem.

    “Ja,” Svarade Torsten muntert och gav en kort summering. “Det verkar ha skett ett kommunikationsfel och Villi var ämnad att följa med. Han kommer med största sannolikhet inte vara en börda för våra provisioner, utan snarare kompletterar vårt följe.”

    Eirik nickade. Han hade inte förväntat sig att Torsten presenterat Villis sida så partiskt, men det kanske var lika bra. “Tack Torsten, du kan ge mig detaljerna senare.” Med det vände Eirik sig till Villi. “Informerade ingen dig om när vi skulle iväg?”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Asgeir nickade uppmuntrande, lite imponerad över Ylvas ord. Så talade en sann kaldrländare, med ära och mening, med sanning.
    ‘En sann kamrat.’ konstaterade den unge prinsen, och sneglade mot Villi, kanske var han lite avundsjuk över bandet hon och Villi har, även om han förstod att det var ett flykigt band.
    ‘Alla skulle vilja ha en i sitt liv som henne. Speciellt de som har förmågor som få förstår.’ han gav Eirik en menande blick, trots allt hade hans bror varit något utanför hela sitt liv på grund av sina märkliga förmågor.
    ‘Vi är här av fri vilja, och har ett svårt uppdrag framför oss, vi kommer behöva alla vi kan få.’

    Kanske förstod Villi att det pratades om honom, trots allt förstod han mer än vad han visade. Men han höjde blicken något då de talade om honom, och gav Ylva ett litet finurligt men vänligt leende.

    Asgeir såg över axeln mot Ylva och Villi, innan han lät sig själv glida till Ylvas sida då Eirik gick för att prata med Villi.
    ‘Spända tider… Men du är en lojal vän.’ konstaterade han, med värme i blicken.

    Villi sneglade upp på Eirik där han vandrade vid sidan om Torsten.
    ‘Ni Kaldrländare och era tidtabeller. Där jag kommer ifrån väntar man på det rätta ögonblicket. Jag kom, då det ögonblicket presenterade sig.’ förklarade han, som om det vore den mest naturliga saken i världen.
    ‘Jag visste att ni kommer behöva mig på denna resa, och här är jag. Du må vara misstänksam nu, unge prins, men en dag kommer du tacka mig för att vara här. Ni ger er av österut, och det finns få som känner till öst så väl som jag.’ lite roande kunde det kanse vara att figuren kallade prinsen ung, då han inte såg ut att vara en dag äldre än prinsen själv.

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva

    Hon lyfte blicken till Asgeir då han red in till henne igen och diskret märkte hon hur krigaren hon ridit intill drog sig undan och hon kvävde ett roat litet leende åt det hela.
    De rörde sig alla runt prinsarna insåg hon och såg upp på Asgeir igen då han talade till henne. Hon höll den där en stund, kanske en stund för länge innan hon nickade lite med ett litet leende.
    ” Jag har inte många..min erfarenhet av vänskap är väl något begränsad. Men det gör också att jag vet vilket typ av vän jag -inte- vill vara”. Svarade hon sedan och lät blicken vandra ut över landskapet något.
    Vinden drog i dem och vinden dansade över de snöklädda vidderna och plockade upp snön i små virvelvindar.
    ” Om vi vänder varandra ryggen i misstro innan vi ens hunnit lämna vår egna stadsgräns så har jag inte så stor förhoppning på att få återse den heller.”

    Hon lät tankarna vandra något och då och då kunde hon inte låta bli att låta blicken landa på Asgeir där han red intill henne. Hon sneglade något över axeln och såg Eirik slå följe med Villi. Det skulle bli en spännande men lång resa tänkte hon i en skräckblandad förtjusning och drog lite roat på munnen. “Din bror påminner om min äldsta. Han har samma blick, som om världens tunga ansvar ligger på hans axlar. Vänskap är något som inte kommer till sådana så lätt. Jag tog inte illa upp”. Försäkrade hon sedan Asgeir med en liten nick och klappade hästen igen på halsen. Hon tänkte på mötet med hans mor, på ultimatumet för att få tillgång till marken och gården och tanken fick hennes kinder att djupt rodna. Hon kände också en underlig värme och kärlek för deras drottning. Hon var en sann varginna till sina valpar. Hon undrade om hennes egna mor hade varit likadan om hon hade fått leva och kunde också känna en stark avundsjuka till Asgeir och Eirik som hade en sådan fantastisk mor. Och far. Hennes egna far hade också haft sina stunder men om sanningen skulle fram så hade han varit en bättre krigare än far.

    “Så….vad exakt är vårt uppdrag?” Frågade hon och lät blicken vandra till hans ansikte igen och la huvudet på sned. Hon visste inga detaljer och det var väl kanske inget hon förväntade sig att få veta heller.

  • Rollspelare
    Member since: 11/12/2021

    “Ska vi skaffa dig en häst?” Frågade Eirik utan att [acknowledge] kommentaren om ålder. “Det är inte långt tills vi rider förbi Aunbräckes gård, det vore en liten sak att att skicka någon i förväg eller plocka upp en häst i förbifarten.” Han hade inget att bevisa, och det var trots allt något lite försäkrade i att Villi inte bara strök medhårs. Skulle en fiende riskera att sabotera sin position på ett så löjligt sätt? “Dock är det bara värt det om du vill ha en häst. Med någon annan hade jag redan skickat någon, men med dig vill jag ha din åsikt innan jag gör det.” Han sneglade på Villi med ett litet leende.

    Tors hammare! Efter att stressen lagt sig, märkte han att han tyckte om mannen. Kanske var det direktheten, kanske att det var skönt att ha med någon mer med magiska krafter, kanske att Eirik själv egentligen velat vara mer fri. Oavsett var det roligt. Eirik hoppade ner från hästen för att kunna prata lite mer naturligt.

    “Så, varför följa med? Du är inte obligerad att uppfylla våra behov.”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Det som Ylva märkte kring hur andra rörde sig runtomkring honom och hans bror var inget han märkte. Det hade varit så nu i så många år så det hade blivit naturligt. Vid hennes ord nickade han, lite förstående. Han hade kanske många kamrater, trots allt var han den sociala prinsen, men ändå var det inte många man kunde lita helt på – de som var en trogna i vad som helst.
    ‘Jag tror du har ett bättre öga för det där än mig.’ erkände han då hon förklarade sin syn på vänskap.

    ‘Min bror klagar alltid på att jag ger bort min tillit för lätt.’ han sneglade över axeln mot Eirik och även mot Villi, innan han sedan gav Ylva ett leende och mötte hennes blick oblygt.
    ‘Du har skarpa ögon, och har så klart rätt. Hela världens bekymmer ligger på Eiriks axlar, är jag rädd, och endast han kan rädda oss alla.’ han skakade på huvudet, som om det var en gammal diskussion som inte hade en lösning. Eirik skulle alltid ta på sig för mycket, och han skulle alltid försöka hjälpa sin bror som inte ville ta emot någon hjälp.

    ‘Vad?’ frågade han med ett roat leende, ett litet skratt i hans varma ton, då han såg att hon tänkte på något och rodnade, men han kunde så klart inte läsa tankar. Han skakade på huvudet sedan då pratet gick till uppdraget.
    ‘Ingen idé att hålla dig i skuggan mer, så klart. Vi ska rekrytera jättarna, eller rättare sagt, övertyga bergakungen, hans drottning och hans rådgivare om att det vore i deras bästa intresse att hjälpa oss mot Svartfåglarna.’ han hade ett äventyrligt lyster i ögonen.
    ‘Vem vet vad vi behöver göra för att bevisa oss själva, hm?’

    Villi skrattade lite åt Eiriks ord.
    ‘Jag är en lätt man, som trivs bäst med fötterna på marken, jag springer snabbt och skulle knappast vara en för tung vikt bakom någon av er. Men om ni insisterar, ers prinslighet, kan vi väl se om det finns en häst som vill stifta bekantskap med mig. Djur och jag är inte alltid så goda vänner, är jag rädd.’ sa han med ett finurligt leende.
    ‘Men visst, kanske det vore bekvämt för vår långa resa att vila fötterna lite!’ han log bredare då Eirik skuttade ned på marken.
    ‘Välkommen till normal ansiktshöjd.’ sa han och gav en teatralisk bugning, för att le bredare än innan.

    ‘Varför?’ upprepade han. ‘Det är ju uppenbart att det är i detta sällskap det kommer ske saker! Ni Kaldrländare bara super, slåss och festar då ni har tråkigt – vilket brukar få tråkiga resultat för sådana som mig, och medan det kan vara roligt några dagar att provocera era manliga egon blir det rätt tjatigt att stanna i Frostheim för länge. Här på vägen är jag säker på att vi får lite mångsidigare tillvaro, eller vad säger du själv?’ undrade han utan att bry sig om titlar och niande.
    ‘Du vet, din mor var en väldigt frisk vind i sin ungdom. Hon är det fortfarande, och jag är övertygad om att hennes söner måste ha lite av hennes eld i sig. Tror inte du?’

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 30 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.