Ylva

Hon drog på munnen i ett roat litet leende då Asgeir upprepade orden som Eirik sagt om att han gav bort sin vänskap för lätt. Hon hade ingen aning om det var sant eller inte men hon visste att Asgeir var väldigt omtyckt och hennes egna bröder hade talat väl om prinsen mer än en gång. När hon tänkte efter hade de bara talat väl om den ena av de två prinsarna och hon kunde inte riktigt komma ihåg att de talat om Eirik alls. Det fick hennes panna att rynkas lite och hon lät sig förlora sig själv i sina egna tankar och minnen för en liten stund. Hon tyckte om Eirik, instinktivt precis som hon hade tyckt om Villi. Även om hon inte kände dem så var det något inom henne som ändå sa åt henne att det fanns något hos dem som var värt att lära känna och hålla nära.
En liten del av henne började undra om det hade med magi att göra? Men hon ville ogärna tro att det var så, att den kunde påverka hennes känslor och tycke för en annan människa.

Så väcktes hon ur sina tankar då Asgeir ställde henne en fråga igen och såg på henne forskande med det där breda leendet. Hennes egna ansikte slappnade av något och ett genuint roat leende växte även på hennes läppar och hon skrattade till.
” Nej.. det är inget. Bara något er mor sa.”  Hon skakade på huvudet och ena handen som för att förneka att det var något och klappade istället hästen lite förstrött på halsen innan hon vände bort blicken igen för att spana över vidderna innan hon sneglade bakåt och såg hur Eirik klivit av sin häst och verkade ha en någorlunda lättsam konversation med Villi. Men.. gick det att ha någon annan sort med honom? Tanken fick henne att skratta till lite innan hon vände ansiktet tillbaka till Asgeir som verkade fundera kort han med innan han fortsatte deras konversation.
Orden han sa fick henne nästan att trilla ur sadeln. ” J-j-jättarna?!”  Hasplade hon ur sig och försökte att hålla rösten låg och stadig. Trots allt förstod hon väl någonstans att det inte var något hon skulle tala högt om.

Hon försökte samla sig och räta upp sig själv i sadeln. Hästen klippte lite nervöst med öronen och hon klappade den igen på halsen och mumlade lite lugnande ord. Vad hade hon gett sig in i? Något inom henne ville skylla på Villi men hon kunde inte riktigt förstå varför och hon skakade av sig det rätt fort. Hon var glad att hennes bröder inte vetat vad uppdraget handlade om och hon förvånades också att trots allt så kände hon sig inte rädd. Nervös och överraskad ja men inte rädd vilket hon borde vara. Hon var ingen krigare och alla visste att jättar kunde sluka en i ett nafs. Hon borde vara livrädd men oron överskuggades av en nyfikenhet. Hon hade bara hört om jättarna i hemska sagor men nu skulle hon få chansen att faktiskt se en på nära håll. Inte ens hennes bröder kunde skryta med en sådan sak. Hon hade varit rädd för det övernaturliga i hela sitt liv. Rädd för sagor om hemska plågor och ond död men det övernaturliga hon stött på hade inte varit annat än under och magnifikt. Eiriks sätt att förvandla sig, Villis förmåga att jaga bort den minsta kyla och hur han helade deras drottning. Det övernaturliga skulle respekteras, visst precis som allt levande men det fanns något i den som var skrämmande vackert också. Skulle hon tycka att en jätte var skrämmande vacker också? Eller bara skrämmande?
“Och ni kände att en smed är rätt person att följa med på ett sådant uppdrag?” . Hon såg på Asgeir ett kort ögonblick innan hon brast ut i skratt.

‘Min mor säger många ting.’ fnös han lite roat. Då hon sedan visade sin reaktion kring jättarna verkade Asgeir inte alls se bekymret som Ylva såg.
‘Ja, jättarna! Vadå då?’ frågade han och gav henne ett litet finurligt leende. I hans värld skulle allt gå bra bara man bestämde sig för att det skulle göra det. Rätt attityd var ju nyckeln till allt, trots allt, det hade hans far lärt honom. Han hade försökt lära Eirik det med, men Eirik var mer varsam av sig.
‘Så klart du är rätt person att ha med! Jag har en bra känsla över detta.’ sa han muntert, som om det förklarade allt.
‘Gott sällskap är viktigt om man ska lyckas i sina äventyr, förstår du, det har jag lärt mig de senaste månaderna. Man måste kunna lita på de man delar sköldmur med.’ då hon så skrattade log han bredare.
‘Vad är så roligt?’ undrade han.

Villi höjde ett ögonbryn då Eirik beordrade att en häst skulle hämtas åt honom. För att vara helt ärlig såg han inte framemot att behöva sitta på hästrygg, men det var vad det var om han skulle vara med i detta sällskap.
‘Åh, verkligen?’ frågade Villi något skeptiskt över Eiriks förkunnande om sina landsbröder.
‘Kallar du det sång, och dans?’ han skakade på huvudet. Därefter fortsatte småpratet, och det var klart och tydligt att Villi var en lättsam person, något provokativ kanske, men kunde man ta honom med humor var han rätt rolig att umgås med.

‘Ah, lite mat och dryck kanske!’ sa han muntert då de såg gården närma sig, och armbågade Eirik lite i sidan, en liten pik till samtalet de haft. ‘Kanske till och med lite sång och dans, om man har tur.’ men därefter var han tyst en stund, och lät pratet lösas av andra för ovanligheternas skull, och skulle nog bli besviken då bröderna Ulfhedna verkade ha bråttom vidare. Asgeir viftade i hälsning åt Gunder Aunbräke.
‘Lockande, gode herre, men vi är tyvärr tvungna att fortsätta vår resa.’ höll Asgeir med. Villi blev nästan förvånad över att bli nämnd, men gick fram.
‘Ah, visst, den starkaste krigaren av dem alla!’ sa han med en självsäkerhet som kanske inte talade samma språk som hans nätta kropp.
‘Ylva, kommer du med och ger mig lite råd?’ frågade Villi med en gest åt kvinnan, innan han följde med mannen.

Asgeir sneglade efter de två, och klev sedan av sin häst för att vila benen lite och studerade sin bror.
‘Nå, hur verkar det?’ undrade han och nickade mot Villi.

Ylva

Hon lämnade Asgeir med en retsam blick och retsamt himlande med ögonen då han så envist höll fast vid att ett glatt humör minsann verkade vara botet på allt i livet. Hon skrattade lite lågt för sig själv dock innan hon slog följe med Villi, Torsten och Aunbräcke in i stallet för att välja ut en häst. Vad nu hon kunde bistå med i den frågan verkade bara Villi veta.
Hon samtalade artigt med deras generösa gårdsherre och försökte till bästa förmåga att svara på frågorna utan att svara på frågorna. Det var en konst hennes bröder Torbjörn och Ragnar var mästare i. Men hon var inte så dålig hon heller och hon kunde se både en irriterad och road glimt i Aunbräckes ögon till och från. Hon kunde till och med höra Torsten småskrocka ibland då deras nyfunna välgörare försökte formulera om frågan för att fånga henne i någon form av språklig fälla.

Tillslut verkade de trots allt lämna frågorna om deras resa och fokusera på hästarna och Villis kommentar fick henne bara att skratta. “En häst att matcha dina ögon gör ingen nytta om den inte gillar dig. Eller har ork nog med en resa”. Svarade hon bara och gick längs stallgången för att inspektera det ändå rätt breda utbudet. Hon var ingen hästkännare men det var sannerligen inte Villi heller. Så hon hade redan bestämt sig för att försöka hitta en med så lugnt lynne som gick att finna. Även om det kanske inte var det bästa djuret i övrigt. Men vilken nytta gjorde ett magnifikt starkt djur om dess ryttare ändå inte kunde rida den?

” När jag var liten tog min äldsta bror Torbjörn med mig ut att fånga varg med snara. En flock hade rivit en hel del får på en gård i närheten och de ville ha hjälp. Vi satte upp många snaror och efter några nätter så fick vi en varg i fällan. Men i den djupa snön hade han snubblat och knäckt pilbågen vi haft med oss. Tobrjörn dödade vargen med ett slag av en sten mot dess huvud. Jag minns fortfarande ljudet av skallen som krossades. Tänk det, att kunna säga att man dödat en varg med bara händerna…”

Hon berättade historien lugnt och utan det minsta antydan till skryt, nästan lite frånvarande där hon gick och tittade in i boxarna. Så vände hon sig mot Aunbräcke och Villi. ” Kan vi ta ut den här hästen ur boxen? ” frågade hon och la huvudet lite på sned. Hon ville se hur den rörde sig och hur den skulle vara i närheten av Villi. Det var inte den högsta hästen men den hade bred bringa och vad hon kunde se kraftiga och starka ben. En arbetshäst var kanske inte det bästa valet då hon tvivlade på att de hade orken att ta sig så långt i samma tempo som de andra. Den här hästen såg inte ut som den typiska arbetshästen men den var knappast någon stridshäst heller. Den påminde om hennes egen och lynnet verkade trevligt.