Post has published by Caelic
Viewing 5 posts - 21 through 25 (of 25 total)
  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva

    Hon drog på munnen i ett roat litet leende då Asgeir upprepade orden som Eirik sagt om att han gav bort sin vänskap för lätt. Hon hade ingen aning om det var sant eller inte men hon visste att Asgeir var väldigt omtyckt och hennes egna bröder hade talat väl om prinsen mer än en gång. När hon tänkte efter hade de bara talat väl om den ena av de två prinsarna och hon kunde inte riktigt komma ihåg att de talat om Eirik alls. Det fick hennes panna att rynkas lite och hon lät sig förlora sig själv i sina egna tankar och minnen för en liten stund. Hon tyckte om Eirik, instinktivt precis som hon hade tyckt om Villi. Även om hon inte kände dem så var det något inom henne som ändå sa åt henne att det fanns något hos dem som var värt att lära känna och hålla nära.
    En liten del av henne började undra om det hade med magi att göra? Men hon ville ogärna tro att det var så, att den kunde påverka hennes känslor och tycke för en annan människa.

    Så väcktes hon ur sina tankar då Asgeir ställde henne en fråga igen och såg på henne forskande med det där breda leendet. Hennes egna ansikte slappnade av något och ett genuint roat leende växte även på hennes läppar och hon skrattade till.
    ” Nej.. det är inget. Bara något er mor sa.”  Hon skakade på huvudet och ena handen som för att förneka att det var något och klappade istället hästen lite förstrött på halsen innan hon vände bort blicken igen för att spana över vidderna innan hon sneglade bakåt och såg hur Eirik klivit av sin häst och verkade ha en någorlunda lättsam konversation med Villi. Men.. gick det att ha någon annan sort med honom? Tanken fick henne att skratta till lite innan hon vände ansiktet tillbaka till Asgeir som verkade fundera kort han med innan han fortsatte deras konversation.
    Orden han sa fick henne nästan att trilla ur sadeln. ” J-j-jättarna?!”  Hasplade hon ur sig och försökte att hålla rösten låg och stadig. Trots allt förstod hon väl någonstans att det inte var något hon skulle tala högt om.

    Hon försökte samla sig och räta upp sig själv i sadeln. Hästen klippte lite nervöst med öronen och hon klappade den igen på halsen och mumlade lite lugnande ord. Vad hade hon gett sig in i? Något inom henne ville skylla på Villi men hon kunde inte riktigt förstå varför och hon skakade av sig det rätt fort. Hon var glad att hennes bröder inte vetat vad uppdraget handlade om och hon förvånades också att trots allt så kände hon sig inte rädd. Nervös och överraskad ja men inte rädd vilket hon borde vara. Hon var ingen krigare och alla visste att jättar kunde sluka en i ett nafs. Hon borde vara livrädd men oron överskuggades av en nyfikenhet. Hon hade bara hört om jättarna i hemska sagor men nu skulle hon få chansen att faktiskt se en på nära håll. Inte ens hennes bröder kunde skryta med en sådan sak. Hon hade varit rädd för det övernaturliga i hela sitt liv. Rädd för sagor om hemska plågor och ond död men det övernaturliga hon stött på hade inte varit annat än under och magnifikt. Eiriks sätt att förvandla sig, Villis förmåga att jaga bort den minsta kyla och hur han helade deras drottning. Det övernaturliga skulle respekteras, visst precis som allt levande men det fanns något i den som var skrämmande vackert också. Skulle hon tycka att en jätte var skrämmande vacker också? Eller bara skrämmande?
    “Och ni kände att en smed är rätt person att följa med på ett sådant uppdrag?” . Hon såg på Asgeir ett kort ögonblick innan hon brast ut i skratt.

  • Rollspelare
    Member since: 11/12/2021

    Efter att ha hoppat ner vinkade Eirik till en av hans män, som började rida i förväg för att skaffa en häst. Antagligen skulle han inte hinna mer än leta fram ett par hästar och förhandla sig till möjliga priser innan gården var i synhåll för dem, men de skulle i alla fall inte behöva stanna för det. I samma veva slängde han ett öga på Evert, en äldre krigare, som redan börjat instruera de andra. Det var lugnande för Eirik att veta att han hade ett antal vältränade krigare som till en stor del visste vad de skulle göra även utan specifika instruktioner. Inte alla, men tillräckligt många för att få det mesta att fungera.

    “Vi gör mer än bara super, slåss och festar,” sa Eirik med ett litet leende. “Vi sjunger och dansar också,” Men han kunde inte mer än skratta åt piken om Kaldrlänskt ego, det fanns de som var lite väl bräckliga där. “Nu under vintern finns det mindre att göra. Kanske jaga, tälja, prata och ligga. Under sommaren skulle allt du sa nästan räknas som en sak. men oroa dig inte, saker kommer allt hända här.”

    De fortsatte vidare. Ibland avbröts deras konversation av nyheter, eller beslut som behövde tas. Det mesta verkade Torsten skicka till Asgeir, men Eirik behövde också vara uppdaterad. Dock kom det aldrig för viktiga nyheter, inget som inte vem som helst i följet kunde veta. Eirik själv fortsatte vara på sin vakt, uppmärksam på vad Villi frågade om, vad han sa själv, försiktig, men mannen var riktigt trevlig att prata med. Snart var de dock vid Aunbräckes gård och blev mötta av mannen som hade ridit i förväg och gårdens herre själv.

    “Välkomna mina herrar. Som jag förstått det vill ni köpa en häst, men vill ni stanna längre finns jag såklart till ert förfogande.” Gunder Aunbräke själv var en lång och ståtlig man. Han hade alltid varit trogen Frostheims tron, men det var nog mest för att hans stora gård, trotts dess rikedom, aldrig skulle kunna mäta sig med staden. Det var bättre att bedriva handel än att bli nedbränd. På många sätt liknade han jarlarna, även om han inte hade den formella titeln eller den militära makten som många av dem hade. Dock var han betydligt rikare än hälften av dem.

    “Du har vår tacksamhet, men vi är bara på förbi vägen. Vi hinner tyvärr inte gästa dig idag, men vi får se på tillbakavägen.” Skrattade Eirik till, glatt men inte hjärtligt. De tog i hand och hälsade. “Dock skulle jag gärna lätta dina stallar om det går bra,” Han vände sig till Villi. “Det här är Villi, en stark krigare, duktig spejare, snabb jagare och kunnig man. Tror ni att ni kan hitta en häst som passar? Jag har lite ärenden jag måste ta hand om.” Samtidigt vinkade Torsten till att följa med dem.

    “Trevligt att träffas,” Hälsade Gunder och satte av mot stallet. “Vi hittar nog något, nu när hästarna inte är ute på åkern så här vintertid”

    Efter att de gått satte Eirik av mot Asgeir.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    ‘Min mor säger många ting.’ fnös han lite roat. Då hon sedan visade sin reaktion kring jättarna verkade Asgeir inte alls se bekymret som Ylva såg.
    ‘Ja, jättarna! Vadå då?’ frågade han och gav henne ett litet finurligt leende. I hans värld skulle allt gå bra bara man bestämde sig för att det skulle göra det. Rätt attityd var ju nyckeln till allt, trots allt, det hade hans far lärt honom. Han hade försökt lära Eirik det med, men Eirik var mer varsam av sig.
    ‘Så klart du är rätt person att ha med! Jag har en bra känsla över detta.’ sa han muntert, som om det förklarade allt.
    ‘Gott sällskap är viktigt om man ska lyckas i sina äventyr, förstår du, det har jag lärt mig de senaste månaderna. Man måste kunna lita på de man delar sköldmur med.’ då hon så skrattade log han bredare.
    ‘Vad är så roligt?’ undrade han.

    Villi höjde ett ögonbryn då Eirik beordrade att en häst skulle hämtas åt honom. För att vara helt ärlig såg han inte framemot att behöva sitta på hästrygg, men det var vad det var om han skulle vara med i detta sällskap.
    ‘Åh, verkligen?’ frågade Villi något skeptiskt över Eiriks förkunnande om sina landsbröder.
    ‘Kallar du det sång, och dans?’ han skakade på huvudet. Därefter fortsatte småpratet, och det var klart och tydligt att Villi var en lättsam person, något provokativ kanske, men kunde man ta honom med humor var han rätt rolig att umgås med.

    ‘Ah, lite mat och dryck kanske!’ sa han muntert då de såg gården närma sig, och armbågade Eirik lite i sidan, en liten pik till samtalet de haft. ‘Kanske till och med lite sång och dans, om man har tur.’ men därefter var han tyst en stund, och lät pratet lösas av andra för ovanligheternas skull, och skulle nog bli besviken då bröderna Ulfhedna verkade ha bråttom vidare. Asgeir viftade i hälsning åt Gunder Aunbräke.
    ‘Lockande, gode herre, men vi är tyvärr tvungna att fortsätta vår resa.’ höll Asgeir med. Villi blev nästan förvånad över att bli nämnd, men gick fram.
    ‘Ah, visst, den starkaste krigaren av dem alla!’ sa han med en självsäkerhet som kanske inte talade samma språk som hans nätta kropp.
    ‘Ylva, kommer du med och ger mig lite råd?’ frågade Villi med en gest åt kvinnan, innan han följde med mannen.

    Asgeir sneglade efter de två, och klev sedan av sin häst för att vila benen lite och studerade sin bror.
    ‘Nå, hur verkar det?’ undrade han och nickade mot Villi.

     

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva

    Hon flinade till mot Asgeir då han talade om sin mor och hennes sätt att uttrycka sig. “Ja det gör hon. Men hon förväntar sig också svar…” svarade hon med ett retsamt ögonbryn höjt innan samtalet gled vidare in på annat och uppdraget. Hon skrattade mer lättsamt ju mer tid de red intill varandra. ” Jag önskar att livet och allt som följde med var så enkelt som en god inställning!” svarade hon honom och skrattade högre. ” Men en god inställning hjälper knappast i en sköldmur om du inte har vapen eller sköldar. Eller någon som vet hur de ska användas. Du måste erkänna att en krigare är ett långt bättre val än en smed i ett sådant läge…” hon skakade lite på huvudet. ” Det är ingen fara…jag tar inte illa upp över den ärligheten.”

    Samtalet förflöt mellan dem och hon trivdes i Asgeirs sällskap. Han var lättsam och det goda lynnet smittade lätt av sig. Hon förstod varför hennes bröder tyckte om honom så mycket. Men hon hade en känsla av att han inte alltid var så lättsam och ytlig i sina känslor. Ibland trodde hon sig se något djupare i hans blick men så var de korta ögonblicken över så fort att hon trodde sig inbillat dem.
    Efter ett tag kom de fram till gården och hon höll in sin häst och föll bak i ledet med de andra krigarna. Likt dem klev hon ur sadeln och var tacksam över den korta vilan från den. Hon hade aldrig ridit så många timmar i streck och hade en känsla av att hennes bak inte skulle tacka henne för att ha fått möjligheten att få följa med på den här färden.
    Hon sträckte lite på sig och vände blicken till Villi då han höjde rösten för att fånga hennes uppmärksamhet. Hon nickade lite mot honom och lämnade över tyglarna till sin häst till en av gårdens pojkar.

    “Vad får dig att tro att jag vet något mer om hästar än herr Aunbräke själv här? Det är hans djur och han känner dem säkert bäst. ” Frågade hon Villi men följde ändå med honom mot stallarna. Hon såg fram emot att komma in i värmen om så bara för en liten stund. För stallarna var ändå varmare än kylan ute på gårdsplanen. Hon gnuggade sina händer mot varandra och blåste liv i dem samtidigt som hon såg hur Eirik och Asgeir mötte upp varandra och verkade fastna i ett något allvarligt samtal.

  • Rollspelare
    Member since: 11/12/2021

    “Ärligt, jag vet inte.” Eirik svarade Asgeir fundersamt medan han gav tyglarna till någon som skulle kontrollera alla remmar och se över packningen. “Han kanske inte är i kuv med Turin, men han är oberäknelig. Han är trevlig och kan säkert vara till hjälp,” Eirik blickade bara lite snabbt runt omkring dem för att se vilka som var inom hörhåll, så la han till mycket tystare. “men han verkar gå med sina egna regler. Han har inget som binder honom till vårt uppdrag och jag tror det är bra att komma ihåg det.” Någon satte upp ett bord vid dem och la upp en karta. Innan de skulle prata planer vände han sig snabbt till Asgeir. “Vad tycker du själv?”

    Aunbräcke, tillsammans med ett litet följe, ledde trion längsmed en av de stenbelaggda vägarna på gården. På ett välkomnande sätt samtalade han med trion, berättade om husen de gick förbi, introducerade människor och frågade frågor. Hur hade deras resa varit hittills? Vart var de på väg? Ville de ha något att dricka? Eller rättare sagt samtalade han med med Ylva och Villi. Torsten drogs så klart in i konversationen då och då, om det var en allmän fråga eller något som Ylva eller Villi inte helt kunde ge svar på, men Aunbräcke föredrog att vända sig till de nya ansiktena.

    “Visste ni att när jag var yngre jagade jag och Asgeir ibland björn med bara yxor?” Skrockade han lite. “Efter bara några gånger blev han trött på det och skulle velat försöka med bara kniv men då blev det för mycket för mig, inte ens i min ungdom var jag storsint nog att försöka det men han överlevde så kanske han hade rätt. Hade det inte varit något? att som en fetnande köpman som jag kunna säga att jag jagat björn med bara kniv? Du måste säkert ha några fina jaktberättelser själv?” Med det sista vände han sig mot Villi.

    Det tog inte lång tid för dem att komma till en avlång och ståtlig byggnad med ett tak som nästan nådde marken men lämnade ett litet glapp där man kunde urskilja en bit fin stenvägg längs med marken. Inte bara var Aunbräcke rik nog att ha ett stall, han var rik nog att ha ett stall finare än många människors hem. Bakom dörrarna visade sig ett förvånansvärt trångt virrvarr av hästar i olika typer av bås och människor som tog hand om dem. Dock väjde folk ur vägen för Aunbräcke och hans följe.

    “Då så, vilken typ av häst föredrar du? Nu under vintern är de flesta arbetshästar inomhus men om du letar efter något bättre har vi det längre upp. Dock finns det några hästar jag inte kan lova bort, jag skulle väl inte vara en bra värd om jag gav bort mina gästers hästar,” Det sista sa han med ett litet skratt innan han började visa en häst efter en annan till synes på slumpen.

Viewing 5 posts - 21 through 25 (of 25 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.