Post has published by Caelic
Viewing 12 posts - 21 through 32 (of 32 total)
  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva

    Hon drog på munnen i ett roat litet leende då Asgeir upprepade orden som Eirik sagt om att han gav bort sin vänskap för lätt. Hon hade ingen aning om det var sant eller inte men hon visste att Asgeir var väldigt omtyckt och hennes egna bröder hade talat väl om prinsen mer än en gång. När hon tänkte efter hade de bara talat väl om den ena av de två prinsarna och hon kunde inte riktigt komma ihåg att de talat om Eirik alls. Det fick hennes panna att rynkas lite och hon lät sig förlora sig själv i sina egna tankar och minnen för en liten stund. Hon tyckte om Eirik, instinktivt precis som hon hade tyckt om Villi. Även om hon inte kände dem så var det något inom henne som ändå sa åt henne att det fanns något hos dem som var värt att lära känna och hålla nära.
    En liten del av henne började undra om det hade med magi att göra? Men hon ville ogärna tro att det var så, att den kunde påverka hennes känslor och tycke för en annan människa.

    Så väcktes hon ur sina tankar då Asgeir ställde henne en fråga igen och såg på henne forskande med det där breda leendet. Hennes egna ansikte slappnade av något och ett genuint roat leende växte även på hennes läppar och hon skrattade till.
    ” Nej.. det är inget. Bara något er mor sa.”  Hon skakade på huvudet och ena handen som för att förneka att det var något och klappade istället hästen lite förstrött på halsen innan hon vände bort blicken igen för att spana över vidderna innan hon sneglade bakåt och såg hur Eirik klivit av sin häst och verkade ha en någorlunda lättsam konversation med Villi. Men.. gick det att ha någon annan sort med honom? Tanken fick henne att skratta till lite innan hon vände ansiktet tillbaka till Asgeir som verkade fundera kort han med innan han fortsatte deras konversation.
    Orden han sa fick henne nästan att trilla ur sadeln. ” J-j-jättarna?!”  Hasplade hon ur sig och försökte att hålla rösten låg och stadig. Trots allt förstod hon väl någonstans att det inte var något hon skulle tala högt om.

    Hon försökte samla sig och räta upp sig själv i sadeln. Hästen klippte lite nervöst med öronen och hon klappade den igen på halsen och mumlade lite lugnande ord. Vad hade hon gett sig in i? Något inom henne ville skylla på Villi men hon kunde inte riktigt förstå varför och hon skakade av sig det rätt fort. Hon var glad att hennes bröder inte vetat vad uppdraget handlade om och hon förvånades också att trots allt så kände hon sig inte rädd. Nervös och överraskad ja men inte rädd vilket hon borde vara. Hon var ingen krigare och alla visste att jättar kunde sluka en i ett nafs. Hon borde vara livrädd men oron överskuggades av en nyfikenhet. Hon hade bara hört om jättarna i hemska sagor men nu skulle hon få chansen att faktiskt se en på nära håll. Inte ens hennes bröder kunde skryta med en sådan sak. Hon hade varit rädd för det övernaturliga i hela sitt liv. Rädd för sagor om hemska plågor och ond död men det övernaturliga hon stött på hade inte varit annat än under och magnifikt. Eiriks sätt att förvandla sig, Villis förmåga att jaga bort den minsta kyla och hur han helade deras drottning. Det övernaturliga skulle respekteras, visst precis som allt levande men det fanns något i den som var skrämmande vackert också. Skulle hon tycka att en jätte var skrämmande vacker också? Eller bara skrämmande?
    “Och ni kände att en smed är rätt person att följa med på ett sådant uppdrag?” . Hon såg på Asgeir ett kort ögonblick innan hon brast ut i skratt.

  • Rollspelare
    Member since: 11/12/2021

    Efter att ha hoppat ner vinkade Eirik till en av hans män, som började rida i förväg för att skaffa en häst. Antagligen skulle han inte hinna mer än leta fram ett par hästar och förhandla sig till möjliga priser innan gården var i synhåll för dem, men de skulle i alla fall inte behöva stanna för det. I samma veva slängde han ett öga på Evert, en äldre krigare, som redan börjat instruera de andra. Det var lugnande för Eirik att veta att han hade ett antal vältränade krigare som till en stor del visste vad de skulle göra även utan specifika instruktioner. Inte alla, men tillräckligt många för att få det mesta att fungera.

    “Vi gör mer än bara super, slåss och festar,” sa Eirik med ett litet leende. “Vi sjunger och dansar också,” Men han kunde inte mer än skratta åt piken om Kaldrlänskt ego, det fanns de som var lite väl bräckliga där. “Nu under vintern finns det mindre att göra. Kanske jaga, tälja, prata och ligga. Under sommaren skulle allt du sa nästan räknas som en sak. men oroa dig inte, saker kommer allt hända här.”

    De fortsatte vidare. Ibland avbröts deras konversation av nyheter, eller beslut som behövde tas. Det mesta verkade Torsten skicka till Asgeir, men Eirik behövde också vara uppdaterad. Dock kom det aldrig för viktiga nyheter, inget som inte vem som helst i följet kunde veta. Eirik själv fortsatte vara på sin vakt, uppmärksam på vad Villi frågade om, vad han sa själv, försiktig, men mannen var riktigt trevlig att prata med. Snart var de dock vid Aunbräckes gård och blev mötta av mannen som hade ridit i förväg och gårdens herre själv.

    “Välkomna mina herrar. Som jag förstått det vill ni köpa en häst, men vill ni stanna längre finns jag såklart till ert förfogande.” Gunder Aunbräke själv var en lång och ståtlig man. Han hade alltid varit trogen Frostheims tron, men det var nog mest för att hans stora gård, trotts dess rikedom, aldrig skulle kunna mäta sig med staden. Det var bättre att bedriva handel än att bli nedbränd. På många sätt liknade han jarlarna, även om han inte hade den formella titeln eller den militära makten som många av dem hade. Dock var han betydligt rikare än hälften av dem.

    “Du har vår tacksamhet, men vi är bara på förbi vägen. Vi hinner tyvärr inte gästa dig idag, men vi får se på tillbakavägen.” Skrattade Eirik till, glatt men inte hjärtligt. De tog i hand och hälsade. “Dock skulle jag gärna lätta dina stallar om det går bra,” Han vände sig till Villi. “Det här är Villi, en stark krigare, duktig spejare, snabb jagare och kunnig man. Tror ni att ni kan hitta en häst som passar? Jag har lite ärenden jag måste ta hand om.” Samtidigt vinkade Torsten till att följa med dem.

    “Trevligt att träffas,” Hälsade Gunder och satte av mot stallet. “Vi hittar nog något, nu när hästarna inte är ute på åkern så här vintertid”

    Efter att de gått satte Eirik av mot Asgeir.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    ‘Min mor säger många ting.’ fnös han lite roat. Då hon sedan visade sin reaktion kring jättarna verkade Asgeir inte alls se bekymret som Ylva såg.
    ‘Ja, jättarna! Vadå då?’ frågade han och gav henne ett litet finurligt leende. I hans värld skulle allt gå bra bara man bestämde sig för att det skulle göra det. Rätt attityd var ju nyckeln till allt, trots allt, det hade hans far lärt honom. Han hade försökt lära Eirik det med, men Eirik var mer varsam av sig.
    ‘Så klart du är rätt person att ha med! Jag har en bra känsla över detta.’ sa han muntert, som om det förklarade allt.
    ‘Gott sällskap är viktigt om man ska lyckas i sina äventyr, förstår du, det har jag lärt mig de senaste månaderna. Man måste kunna lita på de man delar sköldmur med.’ då hon så skrattade log han bredare.
    ‘Vad är så roligt?’ undrade han.

    Villi höjde ett ögonbryn då Eirik beordrade att en häst skulle hämtas åt honom. För att vara helt ärlig såg han inte framemot att behöva sitta på hästrygg, men det var vad det var om han skulle vara med i detta sällskap.
    ‘Åh, verkligen?’ frågade Villi något skeptiskt över Eiriks förkunnande om sina landsbröder.
    ‘Kallar du det sång, och dans?’ han skakade på huvudet. Därefter fortsatte småpratet, och det var klart och tydligt att Villi var en lättsam person, något provokativ kanske, men kunde man ta honom med humor var han rätt rolig att umgås med.

    ‘Ah, lite mat och dryck kanske!’ sa han muntert då de såg gården närma sig, och armbågade Eirik lite i sidan, en liten pik till samtalet de haft. ‘Kanske till och med lite sång och dans, om man har tur.’ men därefter var han tyst en stund, och lät pratet lösas av andra för ovanligheternas skull, och skulle nog bli besviken då bröderna Ulfhedna verkade ha bråttom vidare. Asgeir viftade i hälsning åt Gunder Aunbräke.
    ‘Lockande, gode herre, men vi är tyvärr tvungna att fortsätta vår resa.’ höll Asgeir med. Villi blev nästan förvånad över att bli nämnd, men gick fram.
    ‘Ah, visst, den starkaste krigaren av dem alla!’ sa han med en självsäkerhet som kanske inte talade samma språk som hans nätta kropp.
    ‘Ylva, kommer du med och ger mig lite råd?’ frågade Villi med en gest åt kvinnan, innan han följde med mannen.

    Asgeir sneglade efter de två, och klev sedan av sin häst för att vila benen lite och studerade sin bror.
    ‘Nå, hur verkar det?’ undrade han och nickade mot Villi.

     

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva

    Hon flinade till mot Asgeir då han talade om sin mor och hennes sätt att uttrycka sig. “Ja det gör hon. Men hon förväntar sig också svar…” svarade hon med ett retsamt ögonbryn höjt innan samtalet gled vidare in på annat och uppdraget. Hon skrattade mer lättsamt ju mer tid de red intill varandra. ” Jag önskar att livet och allt som följde med var så enkelt som en god inställning!” svarade hon honom och skrattade högre. ” Men en god inställning hjälper knappast i en sköldmur om du inte har vapen eller sköldar. Eller någon som vet hur de ska användas. Du måste erkänna att en krigare är ett långt bättre val än en smed i ett sådant läge…” hon skakade lite på huvudet. ” Det är ingen fara…jag tar inte illa upp över den ärligheten.”

    Samtalet förflöt mellan dem och hon trivdes i Asgeirs sällskap. Han var lättsam och det goda lynnet smittade lätt av sig. Hon förstod varför hennes bröder tyckte om honom så mycket. Men hon hade en känsla av att han inte alltid var så lättsam och ytlig i sina känslor. Ibland trodde hon sig se något djupare i hans blick men så var de korta ögonblicken över så fort att hon trodde sig inbillat dem.
    Efter ett tag kom de fram till gården och hon höll in sin häst och föll bak i ledet med de andra krigarna. Likt dem klev hon ur sadeln och var tacksam över den korta vilan från den. Hon hade aldrig ridit så många timmar i streck och hade en känsla av att hennes bak inte skulle tacka henne för att ha fått möjligheten att få följa med på den här färden.
    Hon sträckte lite på sig och vände blicken till Villi då han höjde rösten för att fånga hennes uppmärksamhet. Hon nickade lite mot honom och lämnade över tyglarna till sin häst till en av gårdens pojkar.

    “Vad får dig att tro att jag vet något mer om hästar än herr Aunbräke själv här? Det är hans djur och han känner dem säkert bäst. ” Frågade hon Villi men följde ändå med honom mot stallarna. Hon såg fram emot att komma in i värmen om så bara för en liten stund. För stallarna var ändå varmare än kylan ute på gårdsplanen. Hon gnuggade sina händer mot varandra och blåste liv i dem samtidigt som hon såg hur Eirik och Asgeir mötte upp varandra och verkade fastna i ett något allvarligt samtal.

  • Rollspelare
    Member since: 11/12/2021

    “Ärligt, jag vet inte.” Eirik svarade Asgeir fundersamt medan han gav tyglarna till någon som skulle kontrollera alla remmar och se över packningen. “Han kanske inte är i kuv med Turin, men han är oberäknelig. Han är trevlig och kan säkert vara till hjälp,” Eirik blickade bara lite snabbt runt omkring dem för att se vilka som var inom hörhåll, så la han till mycket tystare. “men han verkar gå med sina egna regler. Han har inget som binder honom till vårt uppdrag och jag tror det är bra att komma ihåg det.” Någon satte upp ett bord vid dem och la upp en karta. Innan de skulle prata planer vände han sig snabbt till Asgeir. “Vad tycker du själv?”

    Aunbräcke, tillsammans med ett litet följe, ledde trion längsmed en av de stenbelaggda vägarna på gården. På ett välkomnande sätt samtalade han med trion, berättade om husen de gick förbi, introducerade människor och frågade frågor. Hur hade deras resa varit hittills? Vart var de på väg? Ville de ha något att dricka? Eller rättare sagt samtalade han med med Ylva och Villi. Torsten drogs så klart in i konversationen då och då, om det var en allmän fråga eller något som Ylva eller Villi inte helt kunde ge svar på, men Aunbräcke föredrog att vända sig till de nya ansiktena.

    “Visste ni att när jag var yngre jagade jag och Asgeir ibland björn med bara yxor?” Skrockade han lite. “Efter bara några gånger blev han trött på det och skulle velat försöka med bara kniv men då blev det för mycket för mig, inte ens i min ungdom var jag storsint nog att försöka det men han överlevde så kanske han hade rätt. Hade det inte varit något? att som en fetnande köpman som jag kunna säga att jag jagat björn med bara kniv? Du måste säkert ha några fina jaktberättelser själv?” Med det sista vände han sig mot Villi.

    Det tog inte lång tid för dem att komma till en avlång och ståtlig byggnad med ett tak som nästan nådde marken men lämnade ett litet glapp där man kunde urskilja en bit fin stenvägg längs med marken. Inte bara var Aunbräcke rik nog att ha ett stall, han var rik nog att ha ett stall finare än många människors hem. Bakom dörrarna visade sig ett förvånansvärt trångt virrvarr av hästar i olika typer av bås och människor som tog hand om dem. Dock väjde folk ur vägen för Aunbräcke och hans följe.

    “Då så, vilken typ av häst föredrar du? Nu under vintern är de flesta arbetshästar inomhus men om du letar efter något bättre har vi det längre upp. Dock finns det några hästar jag inte kan lova bort, jag skulle väl inte vara en bra värd om jag gav bort mina gästers hästar,” Det sista sa han med ett litet skratt innan han började visa en häst efter en annan till synes på slumpen.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Asgeir fick väl lov att hålla med Ylva där.
    ‘Visst, du har väl rätt som vanligt, men även i en pressad situation som i en sköldmur kan gott humör rädda dagen!’ sa han envist, kanske mest för att reta henne.
    ‘Och en smed som vet var alla vapens svaghet finns, och kan reparera rustningar och vapen efter att striden är över?’ tillade han. ‘Det är oersättligt!’ Han kunde inte riktigt släppa sitt lilla leende då han såg Ylva sedan försvinna iväg med Villi, ja det var ju något med kvinnan som var svårt att motstå. Samtidigt var saker, som alltid, komplicerade då man hade den bakgrund han hade, vilket gjorde att han kanske var försiktigare än han borde vara då han pratade med henne.

    Villi gav Ylva en menande blick.
    ‘Ser jag ut som om jag vet något om hästar?’ fnös han. ‘Jag behöver ditt stilråd, så klart! Om man inte vet vad som är bra, så kan man åtminstone tänka på stil, inte sant?’ frågade han finurligt. ‘Du vet, vilken av hästarna som matchar mina ögon bäst, eller något sådant.’

    Asgeir som pratade med Eirik nickade.
    ‘Jag tror han kan vara av användning.’ sa han med en lättsam självsäkerhet.
    ‘Om mor litar på honom så kan väl vi göra det med, tror du inte?’ undrade han. ‘Men du har så klart rätt, vi får hålla ett öga honom. Men låt nu inte dig själv bilda gråa hårstrån över all oro, hm?’ frågade han och klappade Eirik på axeln.

    Villi var så klart bra att konversera då det kom till småpratet, svarade på frågorna utan att svara på dem och verkade trevlig och lättsam på alla vis.
    ‘Åh, verkligen?’ frågade han över Aunbräckes berättelse, även om han egentligen inte var så intresserad av Asgeirs ungdom, men Ylva kanske var.
    ‘Låter som om han var lika galen då som ha när nu!’ skrockade Villi. ‘Säkert ett släktdrag, hans mor är likadan.’ konstaterade han vetande. Vid frågan skrattade han.
    ‘Jaga, jag? Ser jag ut som en vildmarksman?’ frågade han finurligt. ‘Inte riktigt min styrka, får jag erkänna. Lite för bekväm av mig, kanske. Jag är nog mer som du, helst håller jag mig borta från knivar och smärta.’ vid frågan skakade han på huvudet.
    ‘Vad jag föredrar? Tur att jag har en rådgivare här!’ sa han och klappade på Ylvas rygg, och himlade lite med ögonen åt henne som för att visa sina ögon så hon kunde välja den snyggaste hästen åt honom.

     

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva

    Hon lämnade Asgeir med en retsam blick och retsamt himlande med ögonen då han så envist höll fast vid att ett glatt humör minsann verkade vara botet på allt i livet. Hon skrattade lite lågt för sig själv dock innan hon slog följe med Villi, Torsten och Aunbräcke in i stallet för att välja ut en häst. Vad nu hon kunde bistå med i den frågan verkade bara Villi veta.
    Hon samtalade artigt med deras generösa gårdsherre och försökte till bästa förmåga att svara på frågorna utan att svara på frågorna. Det var en konst hennes bröder Torbjörn och Ragnar var mästare i. Men hon var inte så dålig hon heller och hon kunde se både en irriterad och road glimt i Aunbräckes ögon till och från. Hon kunde till och med höra Torsten småskrocka ibland då deras nyfunna välgörare försökte formulera om frågan för att fånga henne i någon form av språklig fälla.

    Tillslut verkade de trots allt lämna frågorna om deras resa och fokusera på hästarna och Villis kommentar fick henne bara att skratta. “En häst att matcha dina ögon gör ingen nytta om den inte gillar dig. Eller har ork nog med en resa”. Svarade hon bara och gick längs stallgången för att inspektera det ändå rätt breda utbudet. Hon var ingen hästkännare men det var sannerligen inte Villi heller. Så hon hade redan bestämt sig för att försöka hitta en med så lugnt lynne som gick att finna. Även om det kanske inte var det bästa djuret i övrigt. Men vilken nytta gjorde ett magnifikt starkt djur om dess ryttare ändå inte kunde rida den?

    ” När jag var liten tog min äldsta bror Torbjörn med mig ut att fånga varg med snara. En flock hade rivit en hel del får på en gård i närheten och de ville ha hjälp. Vi satte upp många snaror och efter några nätter så fick vi en varg i fällan. Men i den djupa snön hade han snubblat och knäckt pilbågen vi haft med oss. Tobrjörn dödade vargen med ett slag av en sten mot dess huvud. Jag minns fortfarande ljudet av skallen som krossades. Tänk det, att kunna säga att man dödat en varg med bara händerna…”

    Hon berättade historien lugnt och utan det minsta antydan till skryt, nästan lite frånvarande där hon gick och tittade in i boxarna. Så vände hon sig mot Aunbräcke och Villi. ” Kan vi ta ut den här hästen ur boxen? ” frågade hon och la huvudet lite på sned. Hon ville se hur den rörde sig och hur den skulle vara i närheten av Villi. Det var inte den högsta hästen men den hade bred bringa och vad hon kunde se kraftiga och starka ben. En arbetshäst var kanske inte det bästa valet då hon tvivlade på att de hade orken att ta sig så långt i samma tempo som de andra. Den här hästen såg inte ut som den typiska arbetshästen men den var knappast någon stridshäst heller. Den påminde om hennes egen och lynnet verkade trevligt.

  • Rollspelare
    Member since: 11/12/2021

    Det var inte mycket att göra åt nu. Det var dock skönt att vara stilla en stund. De hade varit i rörelse hela förmiddagen, och skulle fortsätta i minst samma takt framöver. Runtomkring dem sträckte ryttare på benen, satte sig i gräset eller lutade sig mot sina hästar. Eftersom de fått order om att inte vandra iväg fanns det inte mycket att göra, vissa pratade lågmält med varandra, andra kollade rustningar och hjälmar. Det var nog skönt med lite andningsutrymme, men många ville av snabbt. Aunbräcke hade en förmåga att få sina gäster att dröja kvar längre än de tänkt och en ineffektiv första dig var aldrig ett gott tecken. Planeringen i sig gick snabbt. Inga större nyheter hade kommit fram, skatan var tillbaka men det förändrade knappt deras planer. “Då så,” Sträckte Eirik på sig. “Ska vi se om de hittat en häst till vår nya följeslagare?”

    Inne i stallet höll Aunbräcke följet igång. “Usch, föredrar att lämna fällor för kräken. Brukar funka lika bra.” När Ylva pekade på hästen ryckte Aunbräcke på axlarna. “Visst,” och gav tecken åt en dräng att ta ut den. “Kuster är en flitig liten häst, bara lite dålig på att orka med vårt väder. Hon är för det mesta en Donhäst men två generationer tillbaka har hon nån typ av Barastar stam, antagligen varför hon inte tycker om vädret här.” Med det sista skrattade Aunbräcke till lite men lät hästen ledas ut. “Jag skulle snarare rekomendera den här” Aunbräcke klappade manken på en häst som stod i en mindre box med bara två andra hästar. “Gjedig. Han är en mix mellan våra inhemska nordliga varmblod och en Mahadwenisk Calabre. Snabb som vinden och orkar långa sträckor.” Han pladdrade på passionerat och tittade först tillbaka på de andra när han var klar. “Jag vet ju knappt vad ni letar efter, förutom att ni ska resa. Gjedig är ett bra val oavsett, men jag kanske har bättre. Vad är viktigast? Ork? Styrka? Snabbhet? Att den inte är kräsen?”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Villi himlade åter med ögonen över Ylvas ord.
    ‘Se så, låt mig vara ytlig, resten ordnar sig nog. Man måste ju resa i stil, inte sant?’ frågade han med ett finurligt leende.
    ‘Men kanske man kan färga hästen så den matchar mig?’ föreslog han skämtsamt, medan han betraktade Ylva och hennes inspektion. Han lyssnade på hennes ord, och nickade lite tankfullt, det där med hästar var inte hans expertis, inte alls, men om han nu skulle vara bunden till detta sällskap var han väl bara tvungen att foga sig.
    ‘En varg, minsann?’ undrade han, och ryste lite över tanken. ‘Jag är inte så säker på att jag hade varit så kvicktänkt, eller manlig.’ erkände han, för att nyfiket se på hästen hon valt.
    ‘Den?’ undrade han lite skeptiskt. Kuster, fnös han för sig själv, för att följa dialogen som framgick kring hästarna.
    ‘Det blir säkert bra.’ sa Villi lite otåligt, som om han ville få detta överstökat.

    Utanför nickade Eirik åt sin brors förslag.
    ‘Låt oss.’ sa han, och följde sin bror till stallet, för att kika in.
    ‘Jaha, har ni kommit fram till något här?’ undrade han med sitt sätt som alltid fyllde alla rum han steg in i med hans röst och närvaro.

     

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva

    Hon såg mellan hästen och deras värd som verkade avvisa hennes förslag och komma med sitt eget. Hon trodde knappast att han avvisat det för att “hästen inte tyckte om vädret” snarare för att hon prickat rätt i sin bedömning, att hästen nog var flitigare än vad första anblick visade. Klart det var svårt att skiljas från bra hästar och kunde han erbjuda någon mindre flitig i arbetet så klandrade hon honom inte att han försökte. Hon skakade på huvudet. ” Nej. Inte den. Han lät öronen stryka bak så fort han fick kornet på Villi här. Han må vara en bra häst, men inte för vår rödhårige herre här inte” svarade hon med ett litet skratt.
    Om hon inte lovat sina bröder att ta så väl hand om sin häst så hade hon erbjudit Villi sin egen och antagit erbjudandet Gjedig. Det verkade vara en fin häst annars i sanning.
    ” Har du någon inte så kräsen i sitt sinnelag om vem som rider den, som orkar längre sträckor i vårt inte allt för fina väder? ”  svarade hon med ett litet skratt och skickade en retfull blick mot Villi som verkligen verkade vara utanför sitt element inne i stallet.

    De tittade på ett par hästar och tillslut på Aunbräckes inrådan valde de en lämplig häst trots allt. Men det hade tagit längre tid än hon trott att hitta en som skulle passa. Mest för att vartenda kreatur här inne verkade ha rätt starka känslor mot Villi så pass att till och med Torsten gav sig på att skämtsamt påpeka det. De fick helt enkelt välja den som verkade minst fientligt inställd till en rödhårig ryttare.
    Så hörde hon stalldörren öppnas och de båda bröderna kom in. De stod alla samlade kring en häst och hon nickade som svar åt deras fråga. Ingen av de andra verkade svara heller men följde Aunbräcke då han ledde ut hästen på stallplanen. ” Är vi redo att fara vidare?” frågade hon Eirik då hon såg honom lite som en ledare för den här expeditionen. Även om Asgeir också ledde den så verkade Eirik vara den som var mest orolig och verkade planera deras nästa steg.

  • Rollspelare
    Member since: 11/12/2021

    “Hammar och slag,” Skrattade Aunbräcke till. “Tror inte jag någonsin träffat någon man som hästar avskyr så. Man skulle kunna tro att du är en varg i människoskepnad.” Att den inte är kräsen hade definitivt blivit viktigast, utöver att hästen skulle behöva klara av resan. Aunbräcke såg inte emot att få höra om hur hans häst kollapsat halvvägs på resan. Att hela följet vägrade ge ut någon information om vart de var på väg gjorde det hela mycket svårare. Den där Villi verkade knappt intresserad av hästarna, vilket nog gjorde hästarna mindre intresserade av honom. Irriterande nog var Torsten faktiskt hjälpsam för en gångs skull, för det mesta. Ett par gånger avrådde han Villi från en häst som Aunbräcke hoppades på att de skulle välja. När de väl hittade en häst åt Villi var Aunbräcke nästan glad att det var över, trots att de hade gått för ett lågryggat och enkelsinnat sto som antagligen inte skulle dra hem någon ära.

    Innan bröderna gick iväg till stallet vitade Eirik till männen att vara redo när de kom tillbaka. De hade ett uppdrag och det lönte sig knappast att stanna på Aunbräckes gård i onödan. Väl inne i stallet såg hela följet lite trötta ut. Torsten gav Eirik en lite menande blick som berättade att att hitta en häst inte riktigt varit så enkelt som det låtit. Aunbrcäke höll dock på att leda ut en häst medan en dräng kom med sadel och betsel. Medan drängarna sadlade stoet tog Eirik Aunbräcke i hand och tackade honom. “Ja vad säger du Asgeir?” Vände Eirik till sin bror. “Var det något mer vi behövde få gjort?”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Sällskapet bestämde sig för att det var dags att resa. Spännande var det, men de flesta hade allvarliga miner. Ja, förutom kanske Villi som verkade rätt ivrig på allt vad detta uppdrag beträffade. Nå, förutom hästkraken kanske, men vad kunde man göra? Ledarna hade bestämt att han prompt behövde ha en egen häst, och så hade det blivit. Så sällskapets bästa navigatör började leda dem vidare mot det okända, i riktning mot det beryktade Utgård där jättarna levde. Det var nog inte många, om ens någon, i detta sällskap som hade haft personlig kontakt med dem – med tanke på avståndet och tidigare fientlighet mellan Kaldrlänningarna och jättarna var det kanske inte så konstigt. Det sades att det var ett fredligt folk av vissa, andra sa de var blodtörstiga monster. Men tiden var desperat, och de behövde hitta starka allierade för att få slut på detta utdragna och eländiga krig.

    Om nätterna då de slog läger i ödemarken kunde de höra vargar yla, och ibland kunde de se glimmande ögon vid utkanten av deras lägereld. Men de var ett rätt stort sällskap, stort nog för att hålla de flesta hungriga och nyfikna varelser borta. Det pratades en del om dagarna, men här ute i det karga och svåra landskapet utan riktiga vägar fick de alla koncentrera sig för att inte skada sig själva och pratet hölls till ett minimum, och även här ute ville de inte dra till sig någon oönskad uppmärksamhet.

    Några dagar senare befann de sig till sist vid den faktiska gränsen, och Utgård sträckte sig framför dem i sin vildmark av majestätiska bergskedjor, djupa dalar och vidsträckta skogar, den största av dem Stenmården längre söderut. Det var inte svårt att känna makten i landet, som om den hade en egen själ. Det bestämdes att det var dags att slå läger lite tidigare än vanligt, så de alla kunde vila upp ordentligt innan de skulle fortsätta dagen därpå. Alla gick in i sina sysslor för att lägga upp lägret på en skyddad plats bland några klippor där de kunde vara fria från vinden.

    Villi var som vanligt inte den händigaste i sällskapet, så han lät de andra vana vildmarksmänniskorna ordna till sina saker medan han gjorde det han var bra på – att prata. Snart fann han sig vid Ylvas sida och log muntert mot henne.
    ‘Så, ännu ett läger.’ konstaterade han. ‘Men nästan där nu! Utgård, länge sedan jag var här.’ fortsatte han, med en nästan drömmande suck och blickade ut mot himmelen där man kunde se solen långsamt glida ned mot horisonten, ett behagligt spel av mjuka färger i himmelen.

    Asgeir hade precis fått upp sitt tält, och såg på sin bror som höll på med sitt inte långt därifrån.
    ‘Så, allt enligt planerna?’ undrade han, då de följde hans brors utlagda färdsplan för resan. ‘Eller har vi kommit på villovägar?’ kartorna över denna del av världen var ju inte speciellt utförliga.

Viewing 12 posts - 21 through 32 (of 32 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.