Ylva

Hon drog på munnen i ett roat litet leende då Asgeir upprepade orden som Eirik sagt om att han gav bort sin vänskap för lätt. Hon hade ingen aning om det var sant eller inte men hon visste att Asgeir var väldigt omtyckt och hennes egna bröder hade talat väl om prinsen mer än en gång. När hon tänkte efter hade de bara talat väl om den ena av de två prinsarna och hon kunde inte riktigt komma ihåg att de talat om Eirik alls. Det fick hennes panna att rynkas lite och hon lät sig förlora sig själv i sina egna tankar och minnen för en liten stund. Hon tyckte om Eirik, instinktivt precis som hon hade tyckt om Villi. Även om hon inte kände dem så var det något inom henne som ändå sa åt henne att det fanns något hos dem som var värt att lära känna och hålla nära.
En liten del av henne började undra om det hade med magi att göra? Men hon ville ogärna tro att det var så, att den kunde påverka hennes känslor och tycke för en annan människa.

Så väcktes hon ur sina tankar då Asgeir ställde henne en fråga igen och såg på henne forskande med det där breda leendet. Hennes egna ansikte slappnade av något och ett genuint roat leende växte även på hennes läppar och hon skrattade till.
” Nej.. det är inget. Bara något er mor sa.”  Hon skakade på huvudet och ena handen som för att förneka att det var något och klappade istället hästen lite förstrött på halsen innan hon vände bort blicken igen för att spana över vidderna innan hon sneglade bakåt och såg hur Eirik klivit av sin häst och verkade ha en någorlunda lättsam konversation med Villi. Men.. gick det att ha någon annan sort med honom? Tanken fick henne att skratta till lite innan hon vände ansiktet tillbaka till Asgeir som verkade fundera kort han med innan han fortsatte deras konversation.
Orden han sa fick henne nästan att trilla ur sadeln. ” J-j-jättarna?!”  Hasplade hon ur sig och försökte att hålla rösten låg och stadig. Trots allt förstod hon väl någonstans att det inte var något hon skulle tala högt om.

Hon försökte samla sig och räta upp sig själv i sadeln. Hästen klippte lite nervöst med öronen och hon klappade den igen på halsen och mumlade lite lugnande ord. Vad hade hon gett sig in i? Något inom henne ville skylla på Villi men hon kunde inte riktigt förstå varför och hon skakade av sig det rätt fort. Hon var glad att hennes bröder inte vetat vad uppdraget handlade om och hon förvånades också att trots allt så kände hon sig inte rädd. Nervös och överraskad ja men inte rädd vilket hon borde vara. Hon var ingen krigare och alla visste att jättar kunde sluka en i ett nafs. Hon borde vara livrädd men oron överskuggades av en nyfikenhet. Hon hade bara hört om jättarna i hemska sagor men nu skulle hon få chansen att faktiskt se en på nära håll. Inte ens hennes bröder kunde skryta med en sådan sak. Hon hade varit rädd för det övernaturliga i hela sitt liv. Rädd för sagor om hemska plågor och ond död men det övernaturliga hon stött på hade inte varit annat än under och magnifikt. Eiriks sätt att förvandla sig, Villis förmåga att jaga bort den minsta kyla och hur han helade deras drottning. Det övernaturliga skulle respekteras, visst precis som allt levande men det fanns något i den som var skrämmande vackert också. Skulle hon tycka att en jätte var skrämmande vacker också? Eller bara skrämmande?
“Och ni kände att en smed är rätt person att följa med på ett sådant uppdrag?” . Hon såg på Asgeir ett kort ögonblick innan hon brast ut i skratt.

‘Min mor säger många ting.’ fnös han lite roat. Då hon sedan visade sin reaktion kring jättarna verkade Asgeir inte alls se bekymret som Ylva såg.
‘Ja, jättarna! Vadå då?’ frågade han och gav henne ett litet finurligt leende. I hans värld skulle allt gå bra bara man bestämde sig för att det skulle göra det. Rätt attityd var ju nyckeln till allt, trots allt, det hade hans far lärt honom. Han hade försökt lära Eirik det med, men Eirik var mer varsam av sig.
‘Så klart du är rätt person att ha med! Jag har en bra känsla över detta.’ sa han muntert, som om det förklarade allt.
‘Gott sällskap är viktigt om man ska lyckas i sina äventyr, förstår du, det har jag lärt mig de senaste månaderna. Man måste kunna lita på de man delar sköldmur med.’ då hon så skrattade log han bredare.
‘Vad är så roligt?’ undrade han.

Villi höjde ett ögonbryn då Eirik beordrade att en häst skulle hämtas åt honom. För att vara helt ärlig såg han inte framemot att behöva sitta på hästrygg, men det var vad det var om han skulle vara med i detta sällskap.
‘Åh, verkligen?’ frågade Villi något skeptiskt över Eiriks förkunnande om sina landsbröder.
‘Kallar du det sång, och dans?’ han skakade på huvudet. Därefter fortsatte småpratet, och det var klart och tydligt att Villi var en lättsam person, något provokativ kanske, men kunde man ta honom med humor var han rätt rolig att umgås med.

‘Ah, lite mat och dryck kanske!’ sa han muntert då de såg gården närma sig, och armbågade Eirik lite i sidan, en liten pik till samtalet de haft. ‘Kanske till och med lite sång och dans, om man har tur.’ men därefter var han tyst en stund, och lät pratet lösas av andra för ovanligheternas skull, och skulle nog bli besviken då bröderna Ulfhedna verkade ha bråttom vidare. Asgeir viftade i hälsning åt Gunder Aunbräke.
‘Lockande, gode herre, men vi är tyvärr tvungna att fortsätta vår resa.’ höll Asgeir med. Villi blev nästan förvånad över att bli nämnd, men gick fram.
‘Ah, visst, den starkaste krigaren av dem alla!’ sa han med en självsäkerhet som kanske inte talade samma språk som hans nätta kropp.
‘Ylva, kommer du med och ger mig lite råd?’ frågade Villi med en gest åt kvinnan, innan han följde med mannen.

Asgeir sneglade efter de två, och klev sedan av sin häst för att vila benen lite och studerade sin bror.
‘Nå, hur verkar det?’ undrade han och nickade mot Villi.

Ylva

Hon lämnade Asgeir med en retsam blick och retsamt himlande med ögonen då han så envist höll fast vid att ett glatt humör minsann verkade vara botet på allt i livet. Hon skrattade lite lågt för sig själv dock innan hon slog följe med Villi, Torsten och Aunbräcke in i stallet för att välja ut en häst. Vad nu hon kunde bistå med i den frågan verkade bara Villi veta.
Hon samtalade artigt med deras generösa gårdsherre och försökte till bästa förmåga att svara på frågorna utan att svara på frågorna. Det var en konst hennes bröder Torbjörn och Ragnar var mästare i. Men hon var inte så dålig hon heller och hon kunde se både en irriterad och road glimt i Aunbräckes ögon till och från. Hon kunde till och med höra Torsten småskrocka ibland då deras nyfunna välgörare försökte formulera om frågan för att fånga henne i någon form av språklig fälla.

Tillslut verkade de trots allt lämna frågorna om deras resa och fokusera på hästarna och Villis kommentar fick henne bara att skratta. “En häst att matcha dina ögon gör ingen nytta om den inte gillar dig. Eller har ork nog med en resa”. Svarade hon bara och gick längs stallgången för att inspektera det ändå rätt breda utbudet. Hon var ingen hästkännare men det var sannerligen inte Villi heller. Så hon hade redan bestämt sig för att försöka hitta en med så lugnt lynne som gick att finna. Även om det kanske inte var det bästa djuret i övrigt. Men vilken nytta gjorde ett magnifikt starkt djur om dess ryttare ändå inte kunde rida den?

” När jag var liten tog min äldsta bror Torbjörn med mig ut att fånga varg med snara. En flock hade rivit en hel del får på en gård i närheten och de ville ha hjälp. Vi satte upp många snaror och efter några nätter så fick vi en varg i fällan. Men i den djupa snön hade han snubblat och knäckt pilbågen vi haft med oss. Tobrjörn dödade vargen med ett slag av en sten mot dess huvud. Jag minns fortfarande ljudet av skallen som krossades. Tänk det, att kunna säga att man dödat en varg med bara händerna…”

Hon berättade historien lugnt och utan det minsta antydan till skryt, nästan lite frånvarande där hon gick och tittade in i boxarna. Så vände hon sig mot Aunbräcke och Villi. ” Kan vi ta ut den här hästen ur boxen? ” frågade hon och la huvudet lite på sned. Hon ville se hur den rörde sig och hur den skulle vara i närheten av Villi. Det var inte den högsta hästen men den hade bred bringa och vad hon kunde se kraftiga och starka ben. En arbetshäst var kanske inte det bästa valet då hon tvivlade på att de hade orken att ta sig så långt i samma tempo som de andra. Den här hästen såg inte ut som den typiska arbetshästen men den var knappast någon stridshäst heller. Den påminde om hennes egen och lynnet verkade trevligt.

Villi himlade åter med ögonen över Ylvas ord.
‘Se så, låt mig vara ytlig, resten ordnar sig nog. Man måste ju resa i stil, inte sant?’ frågade han med ett finurligt leende.
‘Men kanske man kan färga hästen så den matchar mig?’ föreslog han skämtsamt, medan han betraktade Ylva och hennes inspektion. Han lyssnade på hennes ord, och nickade lite tankfullt, det där med hästar var inte hans expertis, inte alls, men om han nu skulle vara bunden till detta sällskap var han väl bara tvungen att foga sig.
‘En varg, minsann?’ undrade han, och ryste lite över tanken. ‘Jag är inte så säker på att jag hade varit så kvicktänkt, eller manlig.’ erkände han, för att nyfiket se på hästen hon valt.
‘Den?’ undrade han lite skeptiskt. Kuster, fnös han för sig själv, för att följa dialogen som framgick kring hästarna.
‘Det blir säkert bra.’ sa Villi lite otåligt, som om han ville få detta överstökat.

Utanför nickade Eirik åt sin brors förslag.
‘Låt oss.’ sa han, och följde sin bror till stallet, för att kika in.
‘Jaha, har ni kommit fram till något här?’ undrade han med sitt sätt som alltid fyllde alla rum han steg in i med hans röst och närvaro.

Ylva

Det var ett kargt landskap de red igenom och hon hade inte förväntat sig något annat ändå svor hon tyst för sig själv säkert hundra gånger om dagen över att hon valt att följa med på uppdraget. Inte för att hon var rädd för vad Utgård skulle bjuda på utan för att den iskalla, virvlande snön letade sig in under alla de varma lager kläder och frös henne in i märgen.
Den enda som verkade relativt obrydd av snön var Villi och det förvånade henne inte. Kyla hade aldrig verkat påverka honom särskilt och det hade nog stört henne grönjävligt om han inte diskret och med spelad ovetande verkade söka upp hennes närhet på kvällarna och genom hans närhet verkade kylan inte så rå och brutal längre.
En gång hade hon rent utav bett honom att värma de stelfrusna händerna efter en eftermiddag i synnerlig ogästvänlig snöstorm.

Hon ordnade med lägerbestyr då Villi uppenbarade sig vid hennes sida och räckte henne en hand för att hjälpa till.
“Ja.. ännu en iskall, lång dag och ännu ett läger. Snart kommer jag att kunna göra det här i sömnen” svarade hon med ett brett leende.
Hon sneglade över det låga vindskyddet ut mot landskapet där snön drog över i vinden så att det nästan såg ut som dimma. Hur de skulle navigera i det där kunde bara Gudarna veta. En man skulle kunna gå vilse 3 steg från lägret och aldrig hitta sin väg tillbaka. “Varför var du i Utgård? Vad lockade dig hit? Jättarna skrämmer mig inte alls lika mycket som den där vinden och snön” sa hon med ett svagt leende och nickade mot landskapet.

Villi satte sig obekymrat ned, som om han visste att Ylva avundades han värme. Men han kunde väl inte behöva be om ursäkt för sin natur? Det fanns något finurligt där i hans ögon, och nästan något drömmande då hans blick vandrade över landskapet.
‘Ah, jag älskar bara dessa mäktiga och farliga landskap. Jag brukade resa här en hel del för några år sedan, skapade mig några vänner… och ovänner… bland jättarna. Kalla det nyfikenhet, jag ville lära mig mer om världen, se mer av den än den lilla håla jag föddes i.’ förklarade han lite mystiskt. ‘Vi får väl hoppas att ingen hyser agg, men det är ju länge sedan så vem skulle bry sig?’ undrade han oskyldigt.
‘Men du har så rätt, naturen kan vara en besvärligare kraft än den starkaste och mest muskulösa och argsinta jätte!’ han skrattade, och tog obekymrat hennes händer i sina.
‘Här, lite värme.’ erbjöd han, och det kändes nästan som om han hade en inre glöd i sig som spred sig behagligt från hans händer över till henne.

–

Borta kunde Asgeir inte rå att se hur Villi och Ylva höll varandras händer, men låtsades inte om det trots ett litet pang i bröstkorgen. Istället fokuserade han på sin bror, eller försökte lyssna på vad han hade att säga i alla fall.
‘Nej, Utgård är väl… svårt att förutspå.’ höll han med. ‘Och inga jättar ska vi väl dräpa heller.’ gissade han, med tanke på att de skulle försöka stifta fred och allierade, även om det ju sades att den största heder en man kunde få var att dräpa en jätte.
‘Jag? Nej, det vet du väl att jag inte har. Däremot skulle jag väl inte förvånas om du varit i närheten någon i dina skepnader och visioner?’ undrade han roat och klappade till sin bror lite retsamt.
‘Du är alltid så hemlighetsfull du, mannen med märkliga förmågor. Men nej, inga jättar för min del, jag vet inte riktigt vad vi ska vänta oss. Tror du de blir arga över att se oss?’