- This topic has 42 replies, 3 voices, and was last updated 3 veckor, 2 dagar sedan by
.
-
Ylva
Hon drog på munnen i ett roat litet leende då Asgeir upprepade orden som Eirik sagt om att han gav bort sin vänskap för lätt. Hon hade ingen aning om det var sant eller inte men hon visste att Asgeir var väldigt omtyckt och hennes egna bröder hade talat väl om prinsen mer än en gång. När hon tänkte efter hade de bara talat väl om den ena av de två prinsarna och hon kunde inte riktigt komma ihåg att de talat om Eirik alls. Det fick hennes panna att rynkas lite och hon lät sig förlora sig själv i sina egna tankar och minnen för en liten stund. Hon tyckte om Eirik, instinktivt precis som hon hade tyckt om Villi. Även om hon inte kände dem så var det något inom henne som ändå sa åt henne att det fanns något hos dem som var värt att lära känna och hålla nära.
En liten del av henne började undra om det hade med magi att göra? Men hon ville ogärna tro att det var så, att den kunde påverka hennes känslor och tycke för en annan människa.Så väcktes hon ur sina tankar då Asgeir ställde henne en fråga igen och såg på henne forskande med det där breda leendet. Hennes egna ansikte slappnade av något och ett genuint roat leende växte även på hennes läppar och hon skrattade till.
” Nej.. det är inget. Bara något er mor sa.” Hon skakade på huvudet och ena handen som för att förneka att det var något och klappade istället hästen lite förstrött på halsen innan hon vände bort blicken igen för att spana över vidderna innan hon sneglade bakåt och såg hur Eirik klivit av sin häst och verkade ha en någorlunda lättsam konversation med Villi. Men.. gick det att ha någon annan sort med honom? Tanken fick henne att skratta till lite innan hon vände ansiktet tillbaka till Asgeir som verkade fundera kort han med innan han fortsatte deras konversation.
Orden han sa fick henne nästan att trilla ur sadeln. ” J-j-jättarna?!” Hasplade hon ur sig och försökte att hålla rösten låg och stadig. Trots allt förstod hon väl någonstans att det inte var något hon skulle tala högt om.Hon försökte samla sig och räta upp sig själv i sadeln. Hästen klippte lite nervöst med öronen och hon klappade den igen på halsen och mumlade lite lugnande ord. Vad hade hon gett sig in i? Något inom henne ville skylla på Villi men hon kunde inte riktigt förstå varför och hon skakade av sig det rätt fort. Hon var glad att hennes bröder inte vetat vad uppdraget handlade om och hon förvånades också att trots allt så kände hon sig inte rädd. Nervös och överraskad ja men inte rädd vilket hon borde vara. Hon var ingen krigare och alla visste att jättar kunde sluka en i ett nafs. Hon borde vara livrädd men oron överskuggades av en nyfikenhet. Hon hade bara hört om jättarna i hemska sagor men nu skulle hon få chansen att faktiskt se en på nära håll. Inte ens hennes bröder kunde skryta med en sådan sak. Hon hade varit rädd för det övernaturliga i hela sitt liv. Rädd för sagor om hemska plågor och ond död men det övernaturliga hon stött på hade inte varit annat än under och magnifikt. Eiriks sätt att förvandla sig, Villis förmåga att jaga bort den minsta kyla och hur han helade deras drottning. Det övernaturliga skulle respekteras, visst precis som allt levande men det fanns något i den som var skrämmande vackert också. Skulle hon tycka att en jätte var skrämmande vacker också? Eller bara skrämmande?
“Och ni kände att en smed är rätt person att följa med på ett sådant uppdrag?” . Hon såg på Asgeir ett kort ögonblick innan hon brast ut i skratt. -
Efter att ha hoppat ner vinkade Eirik till en av hans män, som började rida i förväg för att skaffa en häst. Antagligen skulle han inte hinna mer än leta fram ett par hästar och förhandla sig till möjliga priser innan gården var i synhåll för dem, men de skulle i alla fall inte behöva stanna för det. I samma veva slängde han ett öga på Evert, en äldre krigare, som redan börjat instruera de andra. Det var lugnande för Eirik att veta att han hade ett antal vältränade krigare som till en stor del visste vad de skulle göra även utan specifika instruktioner. Inte alla, men tillräckligt många för att få det mesta att fungera.
“Vi gör mer än bara super, slåss och festar,” sa Eirik med ett litet leende. “Vi sjunger och dansar också,” Men han kunde inte mer än skratta åt piken om Kaldrlänskt ego, det fanns de som var lite väl bräckliga där. “Nu under vintern finns det mindre att göra. Kanske jaga, tälja, prata och ligga. Under sommaren skulle allt du sa nästan räknas som en sak. men oroa dig inte, saker kommer allt hända här.”
De fortsatte vidare. Ibland avbröts deras konversation av nyheter, eller beslut som behövde tas. Det mesta verkade Torsten skicka till Asgeir, men Eirik behövde också vara uppdaterad. Dock kom det aldrig för viktiga nyheter, inget som inte vem som helst i följet kunde veta. Eirik själv fortsatte vara på sin vakt, uppmärksam på vad Villi frågade om, vad han sa själv, försiktig, men mannen var riktigt trevlig att prata med. Snart var de dock vid Aunbräckes gård och blev mötta av mannen som hade ridit i förväg och gårdens herre själv.
“Välkomna mina herrar. Som jag förstått det vill ni köpa en häst, men vill ni stanna längre finns jag såklart till ert förfogande.” Gunder Aunbräke själv var en lång och ståtlig man. Han hade alltid varit trogen Frostheims tron, men det var nog mest för att hans stora gård, trotts dess rikedom, aldrig skulle kunna mäta sig med staden. Det var bättre att bedriva handel än att bli nedbränd. På många sätt liknade han jarlarna, även om han inte hade den formella titeln eller den militära makten som många av dem hade. Dock var han betydligt rikare än hälften av dem.
“Du har vår tacksamhet, men vi är bara på förbi vägen. Vi hinner tyvärr inte gästa dig idag, men vi får se på tillbakavägen.” Skrattade Eirik till, glatt men inte hjärtligt. De tog i hand och hälsade. “Dock skulle jag gärna lätta dina stallar om det går bra,” Han vände sig till Villi. “Det här är Villi, en stark krigare, duktig spejare, snabb jagare och kunnig man. Tror ni att ni kan hitta en häst som passar? Jag har lite ärenden jag måste ta hand om.” Samtidigt vinkade Torsten till att följa med dem.
“Trevligt att träffas,” Hälsade Gunder och satte av mot stallet. “Vi hittar nog något, nu när hästarna inte är ute på åkern så här vintertid”
Efter att de gått satte Eirik av mot Asgeir.
-
‘Min mor säger många ting.’ fnös han lite roat. Då hon sedan visade sin reaktion kring jättarna verkade Asgeir inte alls se bekymret som Ylva såg.
‘Ja, jättarna! Vadå då?’ frågade han och gav henne ett litet finurligt leende. I hans värld skulle allt gå bra bara man bestämde sig för att det skulle göra det. Rätt attityd var ju nyckeln till allt, trots allt, det hade hans far lärt honom. Han hade försökt lära Eirik det med, men Eirik var mer varsam av sig.
‘Så klart du är rätt person att ha med! Jag har en bra känsla över detta.’ sa han muntert, som om det förklarade allt.
‘Gott sällskap är viktigt om man ska lyckas i sina äventyr, förstår du, det har jag lärt mig de senaste månaderna. Man måste kunna lita på de man delar sköldmur med.’ då hon så skrattade log han bredare.
‘Vad är så roligt?’ undrade han.Villi höjde ett ögonbryn då Eirik beordrade att en häst skulle hämtas åt honom. För att vara helt ärlig såg han inte framemot att behöva sitta på hästrygg, men det var vad det var om han skulle vara med i detta sällskap.
‘Åh, verkligen?’ frågade Villi något skeptiskt över Eiriks förkunnande om sina landsbröder.
‘Kallar du det sång, och dans?’ han skakade på huvudet. Därefter fortsatte småpratet, och det var klart och tydligt att Villi var en lättsam person, något provokativ kanske, men kunde man ta honom med humor var han rätt rolig att umgås med.‘Ah, lite mat och dryck kanske!’ sa han muntert då de såg gården närma sig, och armbågade Eirik lite i sidan, en liten pik till samtalet de haft. ‘Kanske till och med lite sång och dans, om man har tur.’ men därefter var han tyst en stund, och lät pratet lösas av andra för ovanligheternas skull, och skulle nog bli besviken då bröderna Ulfhedna verkade ha bråttom vidare. Asgeir viftade i hälsning åt Gunder Aunbräke.
‘Lockande, gode herre, men vi är tyvärr tvungna att fortsätta vår resa.’ höll Asgeir med. Villi blev nästan förvånad över att bli nämnd, men gick fram.
‘Ah, visst, den starkaste krigaren av dem alla!’ sa han med en självsäkerhet som kanske inte talade samma språk som hans nätta kropp.
‘Ylva, kommer du med och ger mig lite råd?’ frågade Villi med en gest åt kvinnan, innan han följde med mannen.Asgeir sneglade efter de två, och klev sedan av sin häst för att vila benen lite och studerade sin bror.
‘Nå, hur verkar det?’ undrade han och nickade mot Villi. -
Ylva
Hon flinade till mot Asgeir då han talade om sin mor och hennes sätt att uttrycka sig. “Ja det gör hon. Men hon förväntar sig också svar…” svarade hon med ett retsamt ögonbryn höjt innan samtalet gled vidare in på annat och uppdraget. Hon skrattade mer lättsamt ju mer tid de red intill varandra. ” Jag önskar att livet och allt som följde med var så enkelt som en god inställning!” svarade hon honom och skrattade högre. ” Men en god inställning hjälper knappast i en sköldmur om du inte har vapen eller sköldar. Eller någon som vet hur de ska användas. Du måste erkänna att en krigare är ett långt bättre val än en smed i ett sådant läge…” hon skakade lite på huvudet. ” Det är ingen fara…jag tar inte illa upp över den ärligheten.”
Samtalet förflöt mellan dem och hon trivdes i Asgeirs sällskap. Han var lättsam och det goda lynnet smittade lätt av sig. Hon förstod varför hennes bröder tyckte om honom så mycket. Men hon hade en känsla av att han inte alltid var så lättsam och ytlig i sina känslor. Ibland trodde hon sig se något djupare i hans blick men så var de korta ögonblicken över så fort att hon trodde sig inbillat dem.
Efter ett tag kom de fram till gården och hon höll in sin häst och föll bak i ledet med de andra krigarna. Likt dem klev hon ur sadeln och var tacksam över den korta vilan från den. Hon hade aldrig ridit så många timmar i streck och hade en känsla av att hennes bak inte skulle tacka henne för att ha fått möjligheten att få följa med på den här färden.
Hon sträckte lite på sig och vände blicken till Villi då han höjde rösten för att fånga hennes uppmärksamhet. Hon nickade lite mot honom och lämnade över tyglarna till sin häst till en av gårdens pojkar.“Vad får dig att tro att jag vet något mer om hästar än herr Aunbräke själv här? Det är hans djur och han känner dem säkert bäst. ” Frågade hon Villi men följde ändå med honom mot stallarna. Hon såg fram emot att komma in i värmen om så bara för en liten stund. För stallarna var ändå varmare än kylan ute på gårdsplanen. Hon gnuggade sina händer mot varandra och blåste liv i dem samtidigt som hon såg hur Eirik och Asgeir mötte upp varandra och verkade fastna i ett något allvarligt samtal.
-
“Ärligt, jag vet inte.” Eirik svarade Asgeir fundersamt medan han gav tyglarna till någon som skulle kontrollera alla remmar och se över packningen. “Han kanske inte är i kuv med Turin, men han är oberäknelig. Han är trevlig och kan säkert vara till hjälp,” Eirik blickade bara lite snabbt runt omkring dem för att se vilka som var inom hörhåll, så la han till mycket tystare. “men han verkar gå med sina egna regler. Han har inget som binder honom till vårt uppdrag och jag tror det är bra att komma ihåg det.” Någon satte upp ett bord vid dem och la upp en karta. Innan de skulle prata planer vände han sig snabbt till Asgeir. “Vad tycker du själv?”
Aunbräcke, tillsammans med ett litet följe, ledde trion längsmed en av de stenbelaggda vägarna på gården. På ett välkomnande sätt samtalade han med trion, berättade om husen de gick förbi, introducerade människor och frågade frågor. Hur hade deras resa varit hittills? Vart var de på väg? Ville de ha något att dricka? Eller rättare sagt samtalade han med med Ylva och Villi. Torsten drogs så klart in i konversationen då och då, om det var en allmän fråga eller något som Ylva eller Villi inte helt kunde ge svar på, men Aunbräcke föredrog att vända sig till de nya ansiktena.
“Visste ni att när jag var yngre jagade jag och Asgeir ibland björn med bara yxor?” Skrockade han lite. “Efter bara några gånger blev han trött på det och skulle velat försöka med bara kniv men då blev det för mycket för mig, inte ens i min ungdom var jag storsint nog att försöka det men han överlevde så kanske han hade rätt. Hade det inte varit något? att som en fetnande köpman som jag kunna säga att jag jagat björn med bara kniv? Du måste säkert ha några fina jaktberättelser själv?” Med det sista vände han sig mot Villi.
Det tog inte lång tid för dem att komma till en avlång och ståtlig byggnad med ett tak som nästan nådde marken men lämnade ett litet glapp där man kunde urskilja en bit fin stenvägg längs med marken. Inte bara var Aunbräcke rik nog att ha ett stall, han var rik nog att ha ett stall finare än många människors hem. Bakom dörrarna visade sig ett förvånansvärt trångt virrvarr av hästar i olika typer av bås och människor som tog hand om dem. Dock väjde folk ur vägen för Aunbräcke och hans följe.
“Då så, vilken typ av häst föredrar du? Nu under vintern är de flesta arbetshästar inomhus men om du letar efter något bättre har vi det längre upp. Dock finns det några hästar jag inte kan lova bort, jag skulle väl inte vara en bra värd om jag gav bort mina gästers hästar,” Det sista sa han med ett litet skratt innan han började visa en häst efter en annan till synes på slumpen.
-
Asgeir fick väl lov att hålla med Ylva där.
‘Visst, du har väl rätt som vanligt, men även i en pressad situation som i en sköldmur kan gott humör rädda dagen!’ sa han envist, kanske mest för att reta henne.
‘Och en smed som vet var alla vapens svaghet finns, och kan reparera rustningar och vapen efter att striden är över?’ tillade han. ‘Det är oersättligt!’ Han kunde inte riktigt släppa sitt lilla leende då han såg Ylva sedan försvinna iväg med Villi, ja det var ju något med kvinnan som var svårt att motstå. Samtidigt var saker, som alltid, komplicerade då man hade den bakgrund han hade, vilket gjorde att han kanske var försiktigare än han borde vara då han pratade med henne.Villi gav Ylva en menande blick.
‘Ser jag ut som om jag vet något om hästar?’ fnös han. ‘Jag behöver ditt stilråd, så klart! Om man inte vet vad som är bra, så kan man åtminstone tänka på stil, inte sant?’ frågade han finurligt. ‘Du vet, vilken av hästarna som matchar mina ögon bäst, eller något sådant.’Asgeir som pratade med Eirik nickade.
‘Jag tror han kan vara av användning.’ sa han med en lättsam självsäkerhet.
‘Om mor litar på honom så kan väl vi göra det med, tror du inte?’ undrade han. ‘Men du har så klart rätt, vi får hålla ett öga honom. Men låt nu inte dig själv bilda gråa hårstrån över all oro, hm?’ frågade han och klappade Eirik på axeln.Villi var så klart bra att konversera då det kom till småpratet, svarade på frågorna utan att svara på dem och verkade trevlig och lättsam på alla vis.
‘Åh, verkligen?’ frågade han över Aunbräckes berättelse, även om han egentligen inte var så intresserad av Asgeirs ungdom, men Ylva kanske var.
‘Låter som om han var lika galen då som ha när nu!’ skrockade Villi. ‘Säkert ett släktdrag, hans mor är likadan.’ konstaterade han vetande. Vid frågan skrattade han.
‘Jaga, jag? Ser jag ut som en vildmarksman?’ frågade han finurligt. ‘Inte riktigt min styrka, får jag erkänna. Lite för bekväm av mig, kanske. Jag är nog mer som du, helst håller jag mig borta från knivar och smärta.’ vid frågan skakade han på huvudet.
‘Vad jag föredrar? Tur att jag har en rådgivare här!’ sa han och klappade på Ylvas rygg, och himlade lite med ögonen åt henne som för att visa sina ögon så hon kunde välja den snyggaste hästen åt honom. -
Ylva
Hon lämnade Asgeir med en retsam blick och retsamt himlande med ögonen då han så envist höll fast vid att ett glatt humör minsann verkade vara botet på allt i livet. Hon skrattade lite lågt för sig själv dock innan hon slog följe med Villi, Torsten och Aunbräcke in i stallet för att välja ut en häst. Vad nu hon kunde bistå med i den frågan verkade bara Villi veta.
Hon samtalade artigt med deras generösa gårdsherre och försökte till bästa förmåga att svara på frågorna utan att svara på frågorna. Det var en konst hennes bröder Torbjörn och Ragnar var mästare i. Men hon var inte så dålig hon heller och hon kunde se både en irriterad och road glimt i Aunbräckes ögon till och från. Hon kunde till och med höra Torsten småskrocka ibland då deras nyfunna välgörare försökte formulera om frågan för att fånga henne i någon form av språklig fälla.Tillslut verkade de trots allt lämna frågorna om deras resa och fokusera på hästarna och Villis kommentar fick henne bara att skratta. “En häst att matcha dina ögon gör ingen nytta om den inte gillar dig. Eller har ork nog med en resa”. Svarade hon bara och gick längs stallgången för att inspektera det ändå rätt breda utbudet. Hon var ingen hästkännare men det var sannerligen inte Villi heller. Så hon hade redan bestämt sig för att försöka hitta en med så lugnt lynne som gick att finna. Även om det kanske inte var det bästa djuret i övrigt. Men vilken nytta gjorde ett magnifikt starkt djur om dess ryttare ändå inte kunde rida den?
” När jag var liten tog min äldsta bror Torbjörn med mig ut att fånga varg med snara. En flock hade rivit en hel del får på en gård i närheten och de ville ha hjälp. Vi satte upp många snaror och efter några nätter så fick vi en varg i fällan. Men i den djupa snön hade han snubblat och knäckt pilbågen vi haft med oss. Tobrjörn dödade vargen med ett slag av en sten mot dess huvud. Jag minns fortfarande ljudet av skallen som krossades. Tänk det, att kunna säga att man dödat en varg med bara händerna…”
Hon berättade historien lugnt och utan det minsta antydan till skryt, nästan lite frånvarande där hon gick och tittade in i boxarna. Så vände hon sig mot Aunbräcke och Villi. ” Kan vi ta ut den här hästen ur boxen? ” frågade hon och la huvudet lite på sned. Hon ville se hur den rörde sig och hur den skulle vara i närheten av Villi. Det var inte den högsta hästen men den hade bred bringa och vad hon kunde se kraftiga och starka ben. En arbetshäst var kanske inte det bästa valet då hon tvivlade på att de hade orken att ta sig så långt i samma tempo som de andra. Den här hästen såg inte ut som den typiska arbetshästen men den var knappast någon stridshäst heller. Den påminde om hennes egen och lynnet verkade trevligt.
-
Det var inte mycket att göra åt nu. Det var dock skönt att vara stilla en stund. De hade varit i rörelse hela förmiddagen, och skulle fortsätta i minst samma takt framöver. Runtomkring dem sträckte ryttare på benen, satte sig i gräset eller lutade sig mot sina hästar. Eftersom de fått order om att inte vandra iväg fanns det inte mycket att göra, vissa pratade lågmält med varandra, andra kollade rustningar och hjälmar. Det var nog skönt med lite andningsutrymme, men många ville av snabbt. Aunbräcke hade en förmåga att få sina gäster att dröja kvar längre än de tänkt och en ineffektiv första dig var aldrig ett gott tecken. Planeringen i sig gick snabbt. Inga större nyheter hade kommit fram, skatan var tillbaka men det förändrade knappt deras planer. “Då så,” Sträckte Eirik på sig. “Ska vi se om de hittat en häst till vår nya följeslagare?”
Inne i stallet höll Aunbräcke följet igång. “Usch, föredrar att lämna fällor för kräken. Brukar funka lika bra.” När Ylva pekade på hästen ryckte Aunbräcke på axlarna. “Visst,” och gav tecken åt en dräng att ta ut den. “Kuster är en flitig liten häst, bara lite dålig på att orka med vårt väder. Hon är för det mesta en Donhäst men två generationer tillbaka har hon nån typ av Barastar stam, antagligen varför hon inte tycker om vädret här.” Med det sista skrattade Aunbräcke till lite men lät hästen ledas ut. “Jag skulle snarare rekomendera den här” Aunbräcke klappade manken på en häst som stod i en mindre box med bara två andra hästar. “Gjedig. Han är en mix mellan våra inhemska nordliga varmblod och en Mahadwenisk Calabre. Snabb som vinden och orkar långa sträckor.” Han pladdrade på passionerat och tittade först tillbaka på de andra när han var klar. “Jag vet ju knappt vad ni letar efter, förutom att ni ska resa. Gjedig är ett bra val oavsett, men jag kanske har bättre. Vad är viktigast? Ork? Styrka? Snabbhet? Att den inte är kräsen?”
-
Villi himlade åter med ögonen över Ylvas ord.
‘Se så, låt mig vara ytlig, resten ordnar sig nog. Man måste ju resa i stil, inte sant?’ frågade han med ett finurligt leende.
‘Men kanske man kan färga hästen så den matchar mig?’ föreslog han skämtsamt, medan han betraktade Ylva och hennes inspektion. Han lyssnade på hennes ord, och nickade lite tankfullt, det där med hästar var inte hans expertis, inte alls, men om han nu skulle vara bunden till detta sällskap var han väl bara tvungen att foga sig.
‘En varg, minsann?’ undrade han, och ryste lite över tanken. ‘Jag är inte så säker på att jag hade varit så kvicktänkt, eller manlig.’ erkände han, för att nyfiket se på hästen hon valt.
‘Den?’ undrade han lite skeptiskt. Kuster, fnös han för sig själv, för att följa dialogen som framgick kring hästarna.
‘Det blir säkert bra.’ sa Villi lite otåligt, som om han ville få detta överstökat.Utanför nickade Eirik åt sin brors förslag.
‘Låt oss.’ sa han, och följde sin bror till stallet, för att kika in.
‘Jaha, har ni kommit fram till något här?’ undrade han med sitt sätt som alltid fyllde alla rum han steg in i med hans röst och närvaro. -
Ylva
Hon såg mellan hästen och deras värd som verkade avvisa hennes förslag och komma med sitt eget. Hon trodde knappast att han avvisat det för att “hästen inte tyckte om vädret” snarare för att hon prickat rätt i sin bedömning, att hästen nog var flitigare än vad första anblick visade. Klart det var svårt att skiljas från bra hästar och kunde han erbjuda någon mindre flitig i arbetet så klandrade hon honom inte att han försökte. Hon skakade på huvudet. ” Nej. Inte den. Han lät öronen stryka bak så fort han fick kornet på Villi här. Han må vara en bra häst, men inte för vår rödhårige herre här inte” svarade hon med ett litet skratt.
Om hon inte lovat sina bröder att ta så väl hand om sin häst så hade hon erbjudit Villi sin egen och antagit erbjudandet Gjedig. Det verkade vara en fin häst annars i sanning.
” Har du någon inte så kräsen i sitt sinnelag om vem som rider den, som orkar längre sträckor i vårt inte allt för fina väder? ” svarade hon med ett litet skratt och skickade en retfull blick mot Villi som verkligen verkade vara utanför sitt element inne i stallet.De tittade på ett par hästar och tillslut på Aunbräckes inrådan valde de en lämplig häst trots allt. Men det hade tagit längre tid än hon trott att hitta en som skulle passa. Mest för att vartenda kreatur här inne verkade ha rätt starka känslor mot Villi så pass att till och med Torsten gav sig på att skämtsamt påpeka det. De fick helt enkelt välja den som verkade minst fientligt inställd till en rödhårig ryttare.
Så hörde hon stalldörren öppnas och de båda bröderna kom in. De stod alla samlade kring en häst och hon nickade som svar åt deras fråga. Ingen av de andra verkade svara heller men följde Aunbräcke då han ledde ut hästen på stallplanen. ” Är vi redo att fara vidare?” frågade hon Eirik då hon såg honom lite som en ledare för den här expeditionen. Även om Asgeir också ledde den så verkade Eirik vara den som var mest orolig och verkade planera deras nästa steg. -
“Hammar och slag,” Skrattade Aunbräcke till. “Tror inte jag någonsin träffat någon man som hästar avskyr så. Man skulle kunna tro att du är en varg i människoskepnad.” Att den inte är kräsen hade definitivt blivit viktigast, utöver att hästen skulle behöva klara av resan. Aunbräcke såg inte emot att få höra om hur hans häst kollapsat halvvägs på resan. Att hela följet vägrade ge ut någon information om vart de var på väg gjorde det hela mycket svårare. Den där Villi verkade knappt intresserad av hästarna, vilket nog gjorde hästarna mindre intresserade av honom. Irriterande nog var Torsten faktiskt hjälpsam för en gångs skull, för det mesta. Ett par gånger avrådde han Villi från en häst som Aunbräcke hoppades på att de skulle välja. När de väl hittade en häst åt Villi var Aunbräcke nästan glad att det var över, trots att de hade gått för ett lågryggat och enkelsinnat sto som antagligen inte skulle dra hem någon ära.
Innan bröderna gick iväg till stallet vitade Eirik till männen att vara redo när de kom tillbaka. De hade ett uppdrag och det lönte sig knappast att stanna på Aunbräckes gård i onödan. Väl inne i stallet såg hela följet lite trötta ut. Torsten gav Eirik en lite menande blick som berättade att att hitta en häst inte riktigt varit så enkelt som det låtit. Aunbrcäke höll dock på att leda ut en häst medan en dräng kom med sadel och betsel. Medan drängarna sadlade stoet tog Eirik Aunbräcke i hand och tackade honom. “Ja vad säger du Asgeir?” Vände Eirik till sin bror. “Var det något mer vi behövde få gjort?”
-
Sällskapet bestämde sig för att det var dags att resa. Spännande var det, men de flesta hade allvarliga miner. Ja, förutom kanske Villi som verkade rätt ivrig på allt vad detta uppdrag beträffade. Nå, förutom hästkraken kanske, men vad kunde man göra? Ledarna hade bestämt att han prompt behövde ha en egen häst, och så hade det blivit. Så sällskapets bästa navigatör började leda dem vidare mot det okända, i riktning mot det beryktade Utgård där jättarna levde. Det var nog inte många, om ens någon, i detta sällskap som hade haft personlig kontakt med dem – med tanke på avståndet och tidigare fientlighet mellan Kaldrlänningarna och jättarna var det kanske inte så konstigt. Det sades att det var ett fredligt folk av vissa, andra sa de var blodtörstiga monster. Men tiden var desperat, och de behövde hitta starka allierade för att få slut på detta utdragna och eländiga krig.
Om nätterna då de slog läger i ödemarken kunde de höra vargar yla, och ibland kunde de se glimmande ögon vid utkanten av deras lägereld. Men de var ett rätt stort sällskap, stort nog för att hålla de flesta hungriga och nyfikna varelser borta. Det pratades en del om dagarna, men här ute i det karga och svåra landskapet utan riktiga vägar fick de alla koncentrera sig för att inte skada sig själva och pratet hölls till ett minimum, och även här ute ville de inte dra till sig någon oönskad uppmärksamhet.
Några dagar senare befann de sig till sist vid den faktiska gränsen, och Utgård sträckte sig framför dem i sin vildmark av majestätiska bergskedjor, djupa dalar och vidsträckta skogar, den största av dem Stenmården längre söderut. Det var inte svårt att känna makten i landet, som om den hade en egen själ. Det bestämdes att det var dags att slå läger lite tidigare än vanligt, så de alla kunde vila upp ordentligt innan de skulle fortsätta dagen därpå. Alla gick in i sina sysslor för att lägga upp lägret på en skyddad plats bland några klippor där de kunde vara fria från vinden.
Villi var som vanligt inte den händigaste i sällskapet, så han lät de andra vana vildmarksmänniskorna ordna till sina saker medan han gjorde det han var bra på – att prata. Snart fann han sig vid Ylvas sida och log muntert mot henne.
‘Så, ännu ett läger.’ konstaterade han. ‘Men nästan där nu! Utgård, länge sedan jag var här.’ fortsatte han, med en nästan drömmande suck och blickade ut mot himmelen där man kunde se solen långsamt glida ned mot horisonten, ett behagligt spel av mjuka färger i himmelen.Asgeir hade precis fått upp sitt tält, och såg på sin bror som höll på med sitt inte långt därifrån.
‘Så, allt enligt planerna?’ undrade han, då de följde hans brors utlagda färdsplan för resan. ‘Eller har vi kommit på villovägar?’ kartorna över denna del av världen var ju inte speciellt utförliga. -
Ylva
Det var ett kargt landskap de red igenom och hon hade inte förväntat sig något annat ändå svor hon tyst för sig själv säkert hundra gånger om dagen över att hon valt att följa med på uppdraget. Inte för att hon var rädd för vad Utgård skulle bjuda på utan för att den iskalla, virvlande snön letade sig in under alla de varma lager kläder och frös henne in i märgen.
Den enda som verkade relativt obrydd av snön var Villi och det förvånade henne inte. Kyla hade aldrig verkat påverka honom särskilt och det hade nog stört henne grönjävligt om han inte diskret och med spelad ovetande verkade söka upp hennes närhet på kvällarna och genom hans närhet verkade kylan inte så rå och brutal längre.
En gång hade hon rent utav bett honom att värma de stelfrusna händerna efter en eftermiddag i synnerlig ogästvänlig snöstorm.Hon ordnade med lägerbestyr då Villi uppenbarade sig vid hennes sida och räckte henne en hand för att hjälpa till.
“Ja.. ännu en iskall, lång dag och ännu ett läger. Snart kommer jag att kunna göra det här i sömnen” svarade hon med ett brett leende.
Hon sneglade över det låga vindskyddet ut mot landskapet där snön drog över i vinden så att det nästan såg ut som dimma. Hur de skulle navigera i det där kunde bara Gudarna veta. En man skulle kunna gå vilse 3 steg från lägret och aldrig hitta sin väg tillbaka. “Varför var du i Utgård? Vad lockade dig hit? Jättarna skrämmer mig inte alls lika mycket som den där vinden och snön” sa hon med ett svagt leende och nickade mot landskapet. -
Eirik suckade. Det var så kallt att vintrarna hemma i Frostheim kändes som vår i jämförelse. Men det var inte kylan som tyngde honom. Visst var den jobbig, speciellt när han skulle försöka spana. Dimman gjorde allt dessutom så mycket värre. Den la sig som ett tunt vått lager på allt, hästhår, yterkläder, verktyg. Inget kom undan, togs det ut i luften blev det fuktigt. Eldarna användes flitigt för att hålla både kläder och hästar så torra som möjligt och många av männen gjorde upp stora lågor för att bli så torra som möjligt.
Nej, kylan skulle de klara av. Det fanns tillräckligt med virke längs vägen även för tillbakaresan och dimman skulle heller inte vara för evigt. Mer oroväckande var tanken på ifall deras resa skulle visa sig vara för intet. Relationerna till jättarna var varmare än de varit på länge, men det garanterade inget samarbete.
“Det har gått så bra det kunnat, inga planer kan förutsäga det här landet.” Antingen log gudarna mot dem eller så var de redan bortglömda. Eirik hade inte förvånats över det senare, reste man till landet gudarna glömde kunde man knappast förvänta sig deras gunst. Han hejdade sig i den tanken. Undra om jättarna såg på saken så. “Vi går inte längre på kartor, de säger oss ändå inget användbart. För tillfället behöver vi egentligen bara följa kusten till bergen.” Egentligen hade det varit snabbare att segla över Idrisbukten, men Eirik hoppades att jättarna skulle uppskatta hästar mer än skepp. Dessutom skulle det varit ännu blötare och ännu kallare på en båt. “Har du stött på jättar förut Asgeir?”
-
Villi satte sig obekymrat ned, som om han visste att Ylva avundades han värme. Men han kunde väl inte behöva be om ursäkt för sin natur? Det fanns något finurligt där i hans ögon, och nästan något drömmande då hans blick vandrade över landskapet.
‘Ah, jag älskar bara dessa mäktiga och farliga landskap. Jag brukade resa här en hel del för några år sedan, skapade mig några vänner… och ovänner… bland jättarna. Kalla det nyfikenhet, jag ville lära mig mer om världen, se mer av den än den lilla håla jag föddes i.’ förklarade han lite mystiskt. ‘Vi får väl hoppas att ingen hyser agg, men det är ju länge sedan så vem skulle bry sig?’ undrade han oskyldigt.
‘Men du har så rätt, naturen kan vara en besvärligare kraft än den starkaste och mest muskulösa och argsinta jätte!’ han skrattade, och tog obekymrat hennes händer i sina.
‘Här, lite värme.’ erbjöd han, och det kändes nästan som om han hade en inre glöd i sig som spred sig behagligt från hans händer över till henne.–
Borta kunde Asgeir inte rå att se hur Villi och Ylva höll varandras händer, men låtsades inte om det trots ett litet pang i bröstkorgen. Istället fokuserade han på sin bror, eller försökte lyssna på vad han hade att säga i alla fall.
‘Nej, Utgård är väl… svårt att förutspå.’ höll han med. ‘Och inga jättar ska vi väl dräpa heller.’ gissade han, med tanke på att de skulle försöka stifta fred och allierade, även om det ju sades att den största heder en man kunde få var att dräpa en jätte.
‘Jag? Nej, det vet du väl att jag inte har. Däremot skulle jag väl inte förvånas om du varit i närheten någon i dina skepnader och visioner?’ undrade han roat och klappade till sin bror lite retsamt.
‘Du är alltid så hemlighetsfull du, mannen med märkliga förmågor. Men nej, inga jättar för min del, jag vet inte riktigt vad vi ska vänta oss. Tror du de blir arga över att se oss?’ -
Ylva
Hon såg på Villi då han tog hennes händer i sina. Hon studerade hans ansikte närmare innan blicken vandrade ner till hans händer som kupade hennes. Värmen spred sig från hans händer till hennes och vandrade upp längs armarna. Hon kunde inte låta bli att le förundrat över det hela och hennes ansikte sken upp som ett barn som just fått den finaste gåvan, en ny docka eller en ny dolk. ” Hur gör du det där? Hur känns det? .. jag menar ..känns det på något speciellt sätt när du brukar din magi? ” hon såg på sina händer och kände en lätt darrande, stickande känsla i dem. Men hon var osäker på om det var magin hon kände eller bara hur de stelfrusna lemmarna började komma till liv.
Hon lät också informationen från honom sjunka in, sorteras in på plats. För ju mer frågor hon ställde om honom och hans liv ju mer oklart blev det. Hon trodde nog aldrig att hon skulle få veta vem han egentligen var, eller vad han egentligen ville. Men hon hade ändå bestämt sig för att han inte var en ond person eller någon med en ont uppsåt. Men hon var dock helt säker på att hans gräns för moral och heder nog var mer flyktig och oklar än andras.
” Jag hoppas verkligen jag inte behöver stå till svars inför någon du har lämnat förargad Villi… jag vill gärna komma hem och omfamna mina bröder och inte slå följe med några valkyrior här i isande vindar för att föras till Gudarnas hemvist”. hon gav honom en lång, menande blick där de stod och höll händer.
Hon sneglade mot brödernas håll. Eirik och Asgeir hade hållit sig på sin kant några dagar nu. De såg mer beslutsamma ut och mer ansträngda ut för var dag som gick. Men så gjorde de väl alla det? Kylan och landskapet hade väl kanske inte den bästa inverkan på en mans humör. För hon var rätt säker på att hon fått några kyligare blickar på sistone av de båda. Men hon försökte att inte låta det bekomma henne och hålla humöret uppe. Krigarna verkade ändå uppskatta hennes gladare humör och sångstunder hon ibland bidrog med till kvällsvarden.
Om ändå den förbaskade vinden kunde sluta att blåsa och dåna ändå, om så bara för en dag.
Hon fångade Asgeirs blick för en sekund och gav honom ett litet leende. -
“Finns märkligare ting än både mig och jättar.” skrattade Eirik till lite torrt och armbågade sin bror lätt på revbenen. “Men ja, med största sannolikhet kommer de vara arga på oss. Man kan ju inte hävda att våra relationer varit varma hittills, och nu kommer vi här och frågar om de vill vara med i vårt lilla krig.” Han suckade. “Oavsett vad så kommer hjälpen inte vara gratis. Var uppmärksam och lyssna efter vad är det de vill, kanske vi kan stötta deras egna maktspel eller betala av dem med mat men det är inte att räkna med. Har vi inget att erbjuda dem som de vill ha kan vi lika gärna vända om med det samma.” Vad jättarna ville ha var ingen lätt gåta. De var så lika men så annorlunda. Som ett folk från en helt annan tid och en helt annan plats. Lika på många sätt, men plötsligt så olika på så ofattbart sätt. “Om inget annat så… Är allt ok?” Eirik sänkte sin röst och kom närmare sin bror. “Du stirrar bort mot vilden hela tiden? Tror du vi gjort fel med att lita på honom?”
-
Asgeir såg ut över lägret, där vinden lekte med snön och fick fladdrande mantlar och tältdukar som sällskapet lagt upp att dansa som om de själva frös. Hans blick drogs ofrivilligt tillbaka till Ylva och Villi. Han försökte låtsas som om han inte såg hur de höll händer, och hur hon log sådär varmt mot honom. Det var inget. Bara lite värme. Vem kunde klandra henne? Det var kallt som Hel här ute. Eller kallae. Kallt som i Utgård.
Vid Eiriks ord vände Asgeir sig mot honom med en nästan överdrivet glad min, som om han försökte borsta bort vad det nu var som surrade i hans huvud.
‘Vadå? Villi?’ sa han, lite för högt, och slog ut med armarna som om frågan var absurd.
‘Nej, inte alls! Han är en trevlig karl. Alldeles för trevlig ibland, kanske. Men inte den farligaste vi haft i våra sällskap genom åren.’
Asgeir skrattade, men det fanns något lite spänt bakom tonen. Han sneglade bort mot Ylva igen. Hon log mot honom, det där lilla leendet som brukade få honom att känna sig som om han kunde lyfta hela världen med ena armen, eller bli svag som ett darrande asplöv. Men nu kändes det bara som att han hade något stort och otympligt i bröstkorgen, som han inte kunde skaka av sig.‘Det är inget, Eirik.’ konstaterade han, och klappade sin bror på axeln med en lättsam min som inte riktigt nådde hans ögon. Det var väl inget, eller? Och en som han, med en som henne? Han försökte lägga tankarna på andra saker än sådana bekymmer.
‘Men du har nog rätt. Jättarna kommer förmodligen inte bjuda oss på mjöd och kakor så fort de ser oss. Så vad har vi att erbjuda? Tänker du ge dem våra hästar? De verkar ju inte precis gjorda för att trivas här ändå. Eller vad? Våra hemligheter kring smideskonst?’ undrade han och nickade mot Ylva.
‘Eller dina kunskaper i sejdandet?’ vad kunde han erbjuda jättarna?
‘Fars här? Vad tror du de vill ha, jättarna? Guld? Eller kanske en ny historia att berätta runt sina eldar?’ Asgeir försökte verka lättsam, men han kände att Eirik kunde läsa honom som en bok. Alltid.Han lät blicken svepa över lägret igen, men tankarna fastnade – trots hans ansträngningar – på Ylva och Villi. Hur gjorde Villi ens för att alltid verka så förbannat avslappnad, så obekymrad av kylan i sitt provocerande lättklädda stadie? Asgeir ruskade på huvudet som för att skaka bort tanken. Hans ord vandrade tillbaka till Villi.
‘Vad gäller Villi… nej, jag tror inte vi har gjort fel. Han har säkert en roll att spela, mor hade inte skickat honom annars… Men…’ han drog ut på ordet och sänkte rösten, precis som sin bror.
‘Om han bränner någon av oss, eller förråder oss, då är det han som ska bli bränd.’
Han sa det med en lätt skämtsam ton, men det fanns en gnista i hans ögon.–
Villi lutade sig tillbaka mot en av de vindskyddade klipporna, fortfarande med Ylvas händer i sina, som om han inte hade några bekymmer i världen. Ett svagt leende vilade på hans läppar, som om han hade hört en skämtsam kommentar som bara han själv visste om. Hans blick vandrade långsamt från hennes ansikte, över lägret och ut mot de karga vidderna bortom.
‘Hur jag gör?’ upprepade han Ylvas fråga och flinade snett, som om allt var enkelt.
‘Tja, jag antar att det bara är något som händer. Elden har ett eget sinne ibland, och jag är bara ett… vad ska man kalla det? Ett kärl för dess små nycker, jag förstår den, och den förstår mig.’ Han gjorde en gest med händerna som om det var världens mest naturliga sak, men hans ögon glimrade av något som kanske var humor, eller något mer dolt.‘Fast…’ fortsatte han efter en stund, och hans röst blev lite lägre, nästan eftertänksam.
‘Ibland känns det som om kraften inom mig brinner. Som en eld som aldrig riktigt slocknar, som vill ut ur min kropp. Om man inte är försiktig kan den ta över.’ Han höll kvar blicken på Ylva, som om han försökte mäta hennes reaktion.Men snart, som alltid, svepte hans charmiga leende tillbaka som en mask som aldrig riktigt släppte. Han gav hennes händer en sista värmande smekning, en värme som spred sig in i henne, och sedan och reste han sig, borstade bort lite snö från sina kläder och såg sig omkring i lägret.
‘Det är dags för lite… värme, tycker ni inte?’ sa han högt nog för att höras av alla i närheten. Han kastade ett snabbt ögonkast mot Asgeir och Eirik, med den där irriterande förmågan att få allt han gjorde att verka som en harmlös lek.
Villi böjde sig ner och tog upp några torra kvistar som låg i närheten av elden. Han höll dem i ena handen och blåste lätt på dem. Snart började små, dansande lågor slicka sig fram längs kvistarna, som om hans andetag varit gnistan. Han höjde dem som en facklor inför publiken och log brett.
‘Nå, mina vänner, ska vi se om vi kan få lite liv i detta dystra läger?’ sa han med sin glada, nästan retsamma röst. Han kastade de brinnande kvistarna i en cirkelrörelse upp i luften och fångade dem skickligt, som en cirkuskonstnär.
‘Vi är på väg till jättarnas land, men det betyder inte att vi måste vara lika surmulna som dem innan vi ens mött dem, eller hur?’Hans leende blev bredare när han började jonglera de brinnande kvistarna, ett litet trick som fick några i lägret att dra på munnen, även om andra himlade med ögonen. Villi verkade vara den sortens person som aldrig kunde sitta still, och aldrig kunde låta bli att dra till sig uppmärksamheten – på gott och ont. Han kastade kvistarna i den lilla hög av sur kall ved som de samlat, och som om den varit torr som tobaksblad flammade den till liv.
‘Fram med spriten nu, vi måste fira att vi korsat gränsen! Sedan, imorgon, om inte stormen tar oss, ska vi festa med jättarna, visa dem hur riktigt folk festar!’ -
Ylva Sigvaldadottir
Hon såg hur Asgeir såg mot henne och Villi men återgäldade inte leendet hon skickat hans väg och snart återupptog Villi deras samtal och hon vände huvudet mot honom istället.
Han försökte förklara för henne hur han brukade sin magi, hur har gjorde detta märkliga ting. Hon tänkte på hur hon varit skräckslagen för honom första gången han visat henne sina förmågor och kinderna tog en röd färg då hon skamset tänkte på hennes reaktion.
Hon hade bestämt sig för att bli bättre, vara en bättre person och se bortom magin och de yttre. Döma en person efter dess karaktär och hjärta och inte låta hennes misstro och rädsla styra. Det hade varit som av Väven bestämd att hon skulle träffa Villi för hon ville inte ens tänka på hur hon skulle skämmas om hon reagerat lika illa över prins Eiriks diskreta uppvisande av magi som hon gjort med Villi.Han mötte hennes blick, som om han försökte mäta något i henne då han talade om magin som ibland önskade sig lös. På något sätt talade det till henne på ett vis. ” Den känslan bär nog alla. När det väcks något i bröstet som river och klöser och bara vill ut. Men ibland kan det vara svårt att sätta fingret på exakt vad det är. För mig hjälper det att gå till smedjan då och några av mina bäst verk är resultatet av den känslan. När man kan leda den känslan till något gott” . Sa hon med en nick och ett litet skratt. Så smekte han hennes händer en sista gång och värmen sökte sig upp över armarna och in i kroppen där den bosatte sig för en stund.
Den värsta kylan var som bortblåst men hon drog ändå hastigt på sig vantarna och såg på hans föreställning med ett lågt litet skratt.
” Du är som en gnista… du sprätter lika mycket som de i härden..” sa hon och skakade på huvudet.Hon hjälpte Torsten att ordna med några stockar kring elden och la över fällarna över dem för att få det bekvämare och varmare. De sa inte så mycket till varandra men Villi pladdrade på så det räckte för hela sällskapet. Hennes egna tankar vandrade till det Villi sagt, att de korsat gränsen och att de imorgon skulle festa med jättarna. Hon kände sig nervös över det men förvånades att hon inte kände större rädsla. Istället kände hon den där lilla lågan flamma i bröstet, värmen Villi lämnat där och identifierade känslan som förväntan. Visst var hon rädd men inte sådär förlamande isande rädsla. Snarare något som hon skulle säga var en mer hälsosam dos blandat med respekt. Vad väntade dem i deras möte? Vad kunde en jätte önska av en Kaldrändare? Vad hade deras lilla sällskap att erbjuda som ens kunde mäta sig med magin i det här landet? Hon visste mycket lite om jättarna. Bara att de var enorma och vildsinta i strid. Men hurdan var de annars? Bodde de i hus som dem, brukade de jorden, reste de över huvudtaget..? Hade jättarna magi som dem?
Manskapet började samlas kring elden och delade dryck och mat de burit med sig. Ändå sparsamt då de aldrig kunde veta hur länge de skulle bli fast här ute. Asgeir och Eirik höll sig fortfarande en bit ifrån och verkade ha stannat där försjunkna i ett djupt samtal. Hon ville ogärna störa samtidigt var lite varmt mjöd som en varm smekning för själen i kylan. Hon fyllde två stop med den rykande drycken och tog sig bort till dem.
” Innan allt tar slut..” hälsade hon dem med ett avväpnande leende och räckte över stopen till dem. Hon hade inte velat avbryta två prinsar i vad som kanske var viktiga strategiska diskussioner samtidigt hade de sett så sammanbitna ut så länge att hon nog trodde att lite varmt i magen skulle göra dem gott. -
Eirik såg på sin bror en stund. Det var klart att något tyngde Asgeir, för även efter att ha grimaserat vände brodern ännu sin blick mot Villi. Men vad? Vanligtvis var Asgeir lätt att läsa. Han gjorde sällan stor mörda för att dölja sina känslor, och även när han försökte kände Eirik oftast sin bror väl nog att läsa av honom. Men då och då dök det upp situationer där Asgeirs beteende var, kort sagt, konstigt. Som från ingenstans kändes det som att brodern kunde stirra ut, ibland i tomma intet, sucka och låta sig distraheras av minsta lilla, plötsligt komma med absurt dåliga förslag. till en början hade detta varit ett irriterande mysterium för Eirik. Men med tiden hade han börjat få sina aningsr.
“Är Asgeir öm vilden?” Undrade Eirik för sig själv. Han hade själv varit förtjust en handfull gånger, med varierande resultat, men Asgeir verkade bli det kors och tvärs utan förvarning eller logik. I o för sig krävdes det ingen logik, men Eirik irriterades alltid av allt tafatta suckande och hasande. Hade man en önskan skulle man väl arbeta på att uppfylla den, ta en paus och fokusera på annat, eller ge upp den önskan. Hansling gjorde skillnad, inte att stå och drömma.
Nu när Eirik visste vad han skulle titta efter var brodern lättare att läsa. “Trevlig ja, det får jag ge dig,” Instämde Eirik. “men fara går inte att mäta på förhand.” Så gav han sin bror en omsorgsfull blick. “Lycka till, men var försiktig, den mannen har sina… egenheter.”
Eirik lät Asgeir byta ämne. De var trots allt på ett uppdrag.”Ärligt talat broder, jag vet inte.” Tanken kändes fasansfull, att resa genom jättarnas land till deras säte för att be om stöd utan att veta vad det skulle kosta. “Våra hästar är sköra och spinkiga för dem. Inte värda sin havre för hårt arbete. Möjligen kan de önskan en eller två till middag men inte mycket mer. Och våra hemligheter i smideskonst,” Eirik skrattade till. “Är bara självförhärligande myter från vår sida. De har fått dem, köpt dem och stulit dem, av oss, våra fiender och trot eller ej varandra. De är stora och starka, snabba och bra på strid. Vi känner väl att vi behöver ha något över dem. Vårt järn brukar dock vara bättre, kanske vi kan erbjuda det.”
Medan han pladdrade såg han hur Asgeirs blick vandrade över lägret tillbaka till Villi och Ylva. ”Jadu…” För en gångs skull visste Eirik inte vad han skulle svara sin bror. Asgeir var oftast en så rak och öppen man att det kändes konstigt när han verkligen försökte dölja någon. En liten del i Eirik ville gå med i skämtet, svara i stil med han verkar komma med egen eld i alla fall, men det kändes olustigt på något sätt. Istället gav han sin bror en klapp på ryggen och sa. “Det kommer lösa sig, vi hittar nog något jättarna vill ha. Och får vi inte en allians finns nog någon tapper själ som önskar finna ära i…” Hans ord dog ut i en ny tanke. Sättet som Villi flängde med lågorna, dansade av och an, påminde Eirik om något han sett tidigare. I eldskenet av en resande shaman. Något han inte tänkt på på länge.
“Asgeir. Hade du någon speciell anledning till att be med Ylva?” Det hela kändes lite för passande. Att de skulle ha med sig en smed och en magiker. “Kommer du ihåg Arja, den vandrande shamanen som kom förbi Frostheim ibland när vi var unga? Hon som berättade om den där kvarnen som kunde göra säd till salt och salt till säd.” “Villi!” Ropade han för att få mannens uppmärksamhet och vinkade honom till dem.
You must be logged in to reply to this topic.