- This topic has 44 replies, 3 voices, and was last updated 1 månad, 2 veckor sedan by
.
-
Asgeir drog en djup, kall luft i lungorna och blåste ut den i en rökig dimma. Hans bror kunde läsa honom som en bok, det visste han mycket väl och därför var det väl så gott som omöjligt att inte bara öppna sig helt. Och visst, han kunde förneka det, spela oberörd, men vad tjänade det till? Ylva hade en märklig inverkan på honom, en han inte riktigt förstod sig på – eller ville förstå sig på.
Han sträckte lite på sig och ryckte på axlarna.
‘Jag bad inte specifikt om henne, nej.’ svarade han, men det fanns något i hans ton som lät vagt undvikande. Han såg ut över lägret och tillbaka till sin bror.‘Jag bad henne komma med, eftersom hon är skicklig på det hon gör, ovanligt skicklig. Och en bra människa att ha vid sin sida. Om vi ska erbjuda något till jättarna – smide, kunskap, något av värde – är hon den enda jag skulle lita på för att representera oss på den fronten, vad gäller hantverk?’
Han såg på Eirik och log snett.
‘Och du, du kan erbjuda magi. Vad kan jag ge? Mina muskler är inte mycket jämfört med en jättes styrka.’Det var sant, men inte hela sanningen. Han visste att hans bror såg det. Och det gnagde lite i honom att Eirik kanske hade rätt. Villi var… annorlunda. Han var charmig, men det fanns något där, något som glimmade farligt i hans ögon.
Då Eirik plötsligt ropade på Villi skärptes Asgeirs uppmärksamhet. Han lade armarna i kors och följde med blicken när den rödhårige mannen obekymrat reste sig och började gå mot dem.
–
Villi stojade glatt med sällskapet vid den växande lägerelden. Han studerade Ylva med den där typiska, luriga glimten i ögonen – som om han visste något hon inte visste, eller som om han just fått för sig att reta henne bara för att han kunde.
‘Så allvarlig, smedens dotter, upp med hakan nu.’ sa han mjukt och lät blicken vandra från hennes ansikte ut över det karga landskapet. Han lät orden hänga i luften ett ögonblick, innan han återigen vände blicken mot henne.
‘Kom ihåg detta då, innan vi möter jättarna.’ sa han med något underligt vetande i sina ögon.
‘Du bär också en eld, det ser jag. Kanske inte som min, men den finns där – i dina händer, i din vilja, hur du formar och bemästrar den. Vad händer när du låter den brinna fritt? Du förstår den, kanske bättre än någon annan här förutom mig.’Hans ton var låg men med den där vanliga undertonen av lekfullhet. Han lutade sig närmare, bara en aning, som om han letade efter något i hennes ögon.
‘Bra nog för att kanske finna eldens sanna namn. Då, kommer du ha något alldeles unikt att erbjuda jättarna.’ sa han, en hand på hennes axel.Då hörde han plötsligt sitt namn ropas genom lägret. Eiriks röst. Villi vred huvudet mot Eirik när hans namn ropades och flinade. Det var något i prinsens ton som fick honom att höja på ögonbrynen.
Villi suckade dramatiskt och slog ut med armarna.
‘Och där försvinner festen. Tänk att man aldrig får ha ett roligt ögonblick i denna värld.’ Han log mot Ylva, denna gång med en mjukare glimt.‘Spara en plats åt mig vid elden, smedens dotter. Jag kanske behöver någon att värma mig emot efter att dina prinsar har förhört mig klart.’
Med en sista blinkning reste han sig upp och sträckte nonchalant på sig innan han rörde sig genom snön mot prinsarna, som en låga som fladdrade i vinden.
‘Jaså, prinsen ropar?’ sa han med ett överdrivet teatraliskt leende när han närmade sig.
‘Jag hoppas du inte vill jag ska dansa för dig, Eirik, för det får kosta extra.’ Han sträckte ut armarna och rullade på axlarna, som om han förberedde sig för en uppvisning, men hans ögon granskade Eirik noga.‘Så, vad kan jag göra för er, kära hövdingasöner? Eller ska jag kalla er diplomater här i Utgård?’ Han lade huvudet på sned och flinade. Det fanns alltid en glimt av retsamhet i hans röst, men där fanns också ett uns av nyfikenhet.
‘Du ser ut som en man som har en fråga, min vän. Den blicken känner jag allt igen, för din mor har densamma.’ sa han och drog fingrarna genom sitt eldröda hår.
-
Ylva Sigvaldadottir
Hon mötte Villis blick och såg hur han retsamt såg ned på henne. Hon flinade stort och skrattade till.
” Ge mig en anledning att inte vara så allvarlig så lovar jag att både dansa och sjunga. Men sist jag undersökte saken så sitter vi fortfarande fast i något som bäst kan beskrivas som Hel med mat som vi använt som sadelvärmare. Gudarna ska veta att jag tvingar bort tankarna på min studsande bakdel som mörar det torkade köttet vid varje tugga.”
Hon la händerna i sidorna och drog på sig sin mest allvarsamma stirrande blick. Som om det var Villis fel, snön, kylan och det torkade köttet. Hon visste att han retade henne. Han gjorde trots allt det med majoriteten av andetagen han drog. Ibland störde det henne men såhär ute i ingenstans på en resa som kanske skulle resultera i en säker död. Antingen av en jätte eller den förbaskade kylan så var hans retsamma tonfall och sätt ett trevligt inslag. Även om inte alla verkade uppskatta det alltid.
Hon la armarna i kors över bröstet då han svävade vidare och hjälpte till att ställa i ordning. Hon himlade roat med ögonen innan hon gick för att hjälpa till att vattna hästarna. Det var ett tidskrävande arbete trots allt, smälta snön och ge det till alla hästar. Men utan dem skulle den här resan aldrig gå. Hon var imponerad av hästen som prinsparet köpt till Villi i början av resan. Den lilla hästen var inte mycket att se på för världen men den hade inte slängt av Villi en enda gång även om den dagligen försökte sig på tjynyp av honom. Och så var också fallet då han kom tillbaka till henne.
” Säkert avstånd?” frågade hon honom retsamt med ett litet leende då han stod två steg ifrån hästen. ” Klokt av dig” la hon till då hästen skakade lite på huvudet och la öronen bakåt. ” Det är ett under att hon låter dig sitta upp varje dag”. Hon skrattade roat.
Hans kryptiska ord fick henne att lägga huvudet på sned. Han verkade allvarlig på Villis sätt att vara allvarlig. Nästan lite högtidlig men orden som alltid lika kryptiska. ” En gång…bara en gång hade jag önskat att du talade klarspråk med mig eldens mästare”
Hon log större och skakade lite på huvudet men hon mötte hans blick och nickade lite. ” Om jag hade förstått elden hade den inte bränt mig så illa nästan dagligen. Jag tror nog att du misstagit dig på person” la hon till med ett leende.Så ropade prinsparet på honom och han fladdrade iväg likt eldlågorna och hon lämnades kvar med funderingarna och tankarna han gett henne igen. “Se inte så nöjd ut..” muttrade hon till hästen innan hon strök den över halsen och fortsatte med sysslorna. Eldens sanna namn..vad hade han menat med det? Skulle hon kunna bemästra elden? Eller förstå den. Vara den som han? Det störde henne att han alltid lämnade henne med fler frågor än hon börjat konversationen med. Framförallt att han alltid lämnade henne med en känsla att hon missat något uppenbart.
Hon sneglade efter honom och såg honom i samtal med Eirik och Asgeir men när hon såg deras blickar vandra ut mot lägret och mot hennes håll vände hon hastigt bort blicken. Hon ville inte verka vara typen som tjuvlyssnade…eller stirrade. Hon visste inte riktigt varför hon kände kinderna rodna lite. -
“Kan hända att du har mer rätt än någon av oss visste,” Svarade Eirik Asgeir lite trevande. Han försökte samtidigt minnas så mycket som möjligt av den konstiga gamla kvinna som lärt honom massa saker så länge sedan, forma en plan för hur han skulle hålla sig till ämnet med en evigt excentriska Villi, och vägde hur långt det var värt att gå med deras erbjudande om jättarna var på torskt humör, när han hörde vad Asgeir sa. “Ge?” En kort stund stod de där i tystnad och Eirik bara stirrade på honom. “Du trodde väl inte att det enda du har att komma med är styrka? Visst du är stark, men inte mytomspunnet så. Behöver vi mer styrka kan vi vara fler. Din verkliga styrka är att folk vill tycka om dig, du är skicklig, charmig, ståtlig, vänlig och välkomnande. Skulle jag åkt själv till utgård skulle jag och jättarna haft en intressant diskussion, kanske fått ett kallhjärtat godkännande från jättarna men utan någon passion. Jag kanske kan få dem att hålla med oss, att skicka en provisorisk styrka som mest avskräcker fienden. Jag kan inte få folk att känna passion, att känna att de vill slåss för oss, det kan du.” Mer än så hann de inte säga innan Villi var där.
“Du verkar vara skicklig på att dansa, inte alla som vågar sig på dem där stegen dina.” Det var lite lustigt att se Asgeir så uppmärksam och proper medans Villi strosade fram som på en sommarprommenad. “Ja, du. Vad kan du göra oss. Det är ingen hemlighet att vår plan inte är helt vattentät, vi reser för att hitta allierade i öster men kan inte garantera några som helst resultat. I bästa fall har vi Faelgras vid vår sida under nästa kampanj, i värsta har vi dem emot oss. Mest sannolikt att vi återvänder med någon enstaka jätte som önskar vinna ära.” En enda jätte hade i alla fall varit något, men Eirik var inte ute efter dem som hur lätt som helst lämnade allt de hade bara för att slåss.
Villi kunde vara skarp i sin tunga, inte konstigt att han var så omtyckt. “Tre, jag har tre frågor, men jag kommer nöja mig med svaret till en av dem. Den andra spelar mindre roll i längden och den sista skulle vara mest,” Och här sneglade han snabbt mot Asgeir, “personlig nyfikenhet.” Han märkte inte att Asgeir stod sisådär mittemellan honom och Ylva, så att det utifrån såg ut som om han lika gärna kunde ha sneglat mot henne. “Men jag släpper det nu. Jag är mycket mer intresserad av ifall du vet hur man uppfyller objekt med magi.”
Efter Villis svar ropade han till Ylva att komma.
-
Asgeir drog in ett djupt andetag medan Eirik talade, som om orden bet i honom på något vis han inte ville erkänna. Han visste att hans bror talade sanning — förbannat rak och enkel sanning dessutom, på det där sättet som kunde få vem som helst att känna sig naken som ett spädbarn i ett snöoväder då han gav sina insikter. Men det var också just det som gjorde att han alltid lyssnade. Även när han ville sätta sig ner och muttra att allt bara var skit och is. Ändå kände han en försvånansvärd värme över berömmen hans bror gav honom, och något tacksamt klappade han sin bror på axeln – för bara hans bror kunde få honom att lämna sin inre tvivel som han precis gjort. För första gången på länge kände han sig lite säker på sig själv.
Han flinade snett när Villi närmade sig, lika nonchalant som vanligt, som om världen var en enda lång marknadsgata där han kunde välja och vraka bland uppmärksamheten. Och när hans bror ställde sina frågor, så valde Asgeir att lyssna och hålla käft en stund. Det var bäst så. Villi hade en förmåga att slingra sig ur allt som en hal ål i ett silverskrin.
–
Villi höjde ögonbrynen och lade huvudet lite på sned, som om Eiriks fråga var ett vin han just fått på tungan – ett vin han inte riktigt bestämt sig för om han skulle svälja, spotta ut eller bara låta vila en stund medan han spelade eftertänksam.
Han vände blicken mot Asgeir, som om den där “personliga nyfikenheten” som svävade mellan orden inte gått honom förbi. Ett snett leende krökte hans läppar.
“Bara tre frågor?” Han skrattade lågt, men där fanns något vaksamt i tonen, som om han mätte de två prinsarna. Så vände han sig fullt mot Eirik igen, rullade med axlarna som för att väcka liv i något gammalt och rostigt, men hans ögon blev strax mer fokuserade, nästan allvarliga.
“Att uppfylla objekt med magi…” han smackade lätt med tungan och lät blicken vandra mot lågorna som fladdrade i vinden, som om de själva höll svaret. Han lät nästan irriterad då han förklarade.
“Det är en konst, inte ett recept på pannkakor. Inte som att koka soppa. Det kräver fyra saker: viljan, förståelsen… och en gnista, och ett objekt som kan ta emot magin. Du fyller föremålet, ja – men det fylls också med delar av dig.”Han höjde ett finger.
“Och sedan finns frågan du aldrig får glömma: vad gör ett föremål… när det minns dig bättre än du minns dig själv?”Så flinade han plötsligt igen, som om han slitit sönder allvaret med samma lätthet som han skulle dra undan en duk från ett bord.
“Men visst. Jag vet hur det görs, och så kanske jag kan visa er – om ni kallar mig mäster Villi. Så, vad vill du fylla, prins Eirik?” frågade han, nästan retsamt. -
Ylva
Hon fortsatte att ordna med vatten och hästarna och gjorde sitt bästa att inte se åt prinsarna och Villis håll. Hon gjorde också sitt bästa att inte se åt någon annans håll för hon hade märkt att de övriga med på den här färden hade börjat ge henne det ena underliga ögonkastet efter det andra. Hon höll sig på sin kant om det inte var för att underhålla dem vid elden på kvällen med någon sång eller dela ut mat när det varit hennes tur att ordna något varmt, som gröten på morgonen.
Nej istället grubblade hon över det Villi sagt. “Känna eldens rätta namn.” Varför kunde människan inte tala klarspråk?! Det var som om svaret fanns där, precis bortanför hennes förståelse och det var så frustrerande! Samtidigt fyllde det en annars rätt så tråkig och karg vardag med något att lägga tankarna på.Hon sneglade mot den lilla elden där hon smälte snön. ” Hej..vad heter du?” frågade hon tyst för sig själv ut till elden och ingen. Elden gjorde inget annat än att fladdra lite i vinden och hon drog en road liten suck innan hon lät tankarna vandra hem till smedjan. Hon hoppades att hennes bröder mådde bra men framförallt vandrade den till arbetet, till järnet som låg där och väntade. På blåsbälgarna och elden. Hon undrade om hon skulle kunna göra en legering som kunde glimma något blått som isarna här i Utgård. De glimmade av den vackraste blå färgen. Skulle det kunna gå att smycka bladet med silver kanske? Hon sökte inom sig, den där känslan som hon kunde få när hon visste att hon var något riktigt och rätt på spåren. Den där känslan av… vetskap? Hur hade hon vetat egentligen teknikerna och blandningarna för de nya klingorna? Hade det varit intensiteten i elden, färgen på lågorna..? Hon var så förlorad i sina tankar på arbetet att hon först missade att Eirik ropade på henne.
Så hörde hon sitt namn igen över vinden och hon såg upp på dem där de verkade vinka till henne.Hon släppte sitt arbete för en stund, klappade hästen på halsen innan hon styrde stegen genom snön mot Eirik, Villi och Asgeir som fortfarande verkade försjunkna i ett samtal. Av allvaret i Villis blick så förstod hon att det var något av vikt. Eirik hade alltid den där allvarsamma blicken och sättet, Asgeir såg något sammanbiten ut men det var ändå Villis uttryck hon reagerat mest på.
” Ja? Kan jag hjälpa till med något? ” frågade hon och lät blicken vandra från den ena till den andra.
You must be logged in to reply to this topic.