Pojken blinkade till vid frågan och såg sedan över deras ansikten, som om hans döda blick nu vaknat en smula och sökte efter någonting under ytan hos dem båda. Han skannade av dem innan ett leende som inte tillhörde denna pojke bredde ut sig över läpparna. Ett leende från en svunnen tid—förnöjt, vackert och illbådande på samma gång.

“Ni vet redan vilka som väntar,” sade pojken i sin stämma, men rösten var inte hans. Orden kom hämtade från någon annan stans. Sedan föll blicken på den reslige utav de två och ett uns av rädsla blixtrade förbi i pojkens ögon innan de var ytterst likgiltiga och frånvarande igen. Han rev av sig sin hätta, slet i halslinningen för att blotta sin späda nacke.

“Ni får äta,” tillade han, nästan deklarerande. “Men skynda er. Det kommer en vakt alldeles strax.”

Ambrosina rynkade lite på näsan åt erbjudande. Omgående blev det lite motbjudande när barnet erbjöd sig frivilligt, även om det såklart inte var barnets egna fria vilja. Det fick honom att dofta lite smutsigt kunde hon tycka när hon betraktade honom efteråt, och hon placerade sedan handen på huvudet hans. “Du överskattar mig om du har minsta förtroende att jag har någon aning om vem vi har att göra med, lilla pojke. Jag vill bara hitta min kusin.” Hon log åt honom, gav honom en klapp på huvudet och såg sedan nedåt dit hennes mor hade hoppat ner. Hon räknade höjden och fallet i sitt huvud, släppte ut en suck när hon kom fram till att hon var för tom på magi för att överleva fallet utan större skador och valde att istället skyndsamt gå ner längst muren samma väg som pojken tagit sig upp längst. Med tillräckligt mycket magi i sig hade hon klarat av fall tio gånger höjden, men inte nu. Varför kunde hon inte bara ärvt just de talangerna från sin mor?

Väl nere log hon åt sin mor. “Märkligt barn.” Nämnde hon enkelt. “Det säger en del om den vi har att göra med dock. Jag har stött på många sagor och historier under mina resor och om jag fick gissa här skulle jag tro att vi kanske inte kommer kunna få med oss Nenya frivilligt. En som genom magisk kontroll av andra levererar sina budskap brukar sällan nöja sig med att manipulera de lägsta stående omkring dem.” Hon kom att minnas en berättelse från hennes tid i Faelgras om en av bergets kungar som blev tvungen att dräpa sitt barn på grund av att en häxmästare vände den mot sitt folk. Sant eller inte verkade den sortens berättelse finnas i alla kulturer. Det fanns säkert någon lärdom att hämta från berättelserna, men Ambrosina reflekterade sällan djupt kring dem.

“Då går vi. Hur ser stenarna ut?” Frågade hon och såg sig om medan hon vandrade i riktningen av kyrkan.

Ambrosina suckade som bara ett barn kunde göra mot sin förälder, en besegrad, beklagande suck. “Okej, vi tar väl en alv då.” Hon var trött på dem och nu när hon visste om stenarna var det allt hon kunde tänka på att äta. Det här handlade dock inte om henne och hon var tvungen att tygla sina begär för att hjälpa Nenya, som hon var övertygad om att var i stor fara.

“Vänta,” Började hon och stannade upp i sin gång. Hon slöt sina ögon och andades långsamt in genom näsan. Hon släppte lika långsamt ut luften och i sitt mest avslappnade tillstånd. “Jag har inte ditt djuriska, hundlika luktsinne kära mor, men jag känner till det där kittlandet i bröstet.” Hon log och vek av från deras vandring mot alvernas distrikt, för att efter ungefär en minuts skyndande kliva in i en gränd där en kvinna stod och grävde bland sopor som släppts ut från fönstren ovan. En människa och inte alv, men magin gick inte att gå miste om. Hon var klädd fint, rikligt, troligtvis en del av adeln som valde den här kvällen att få sina händer smutsiga.

“Jag kan inte fatta att han slängde den!” Fräste människan med en hård röst medan hon sökte bland soporna, och som en stor skugga ställde sig Ambrosina bakom kvinnan, klämde hastigt en hand över munnen människans och placerade den andra mot hennes bröst. Försöken att skrika var lika förgäves som viftandet och sparkandet när Ambrosina genom sitt grepp om munnen lyfte henne upp så att fötterna inte ens rörde marken och med handen mot bröstet började hon tömma kvinnan på magi, som inte ens försökte använda den mot Ambrosina. Visste människan ens att hon hade magi? Inte länge till såklart, eller ett andetag för den delen.

Utan att vända sig om antog hon att hennes mor var direkt bakom henne. “De brukar inte leva länge. Vill du ha henne färsk rekommenderar jag att du hugger in direkt.” Hon lutade sitt huvud mot den döende, sprattlande kvinnan i hennes händer, nästan ömt, som om hon kramade sitt offer.