Post has published by Arcsteel
Viewing 5 posts - 61 through 65 (of 65 total)
  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Athanishkas leende dog sakta ut i takt med Nenyas positiva tankar. Hon avvek med blicken, sneglade lite väl länge på en man som gick förbi dem, skrivandes saker på en vaxtavla och mellan varven pillandes på brättet till sin lilla mörkblå hatt. Hon följde honom med blicken innan hon såg tillbaka på Nenya, huvudet svagt på sned och blicken då och då sneglandes upp mot skyn och molnen som började bli farligt tunna längre upp i staden. I alla fall farliga för damen vid hennes sida.

    ”Du förvirrar mig, Nenya. Och det kommer från någon som kan se in här,” sade hon lugnt och strök med baksidan av två fingrar mot Nenyas tinning i en nätt rörelse. Klorna, som inte sågs i illusionen hon präntat in i omgivningens sinnen, klickade mot varandra när hon sänkte handen igen.

    ”Ena stunden låter du mig dra de mest sensuella läten ur dig, för att i nästa längta tillbaka till dem. Har din tillgivenhet inga gränser? Har jag missförstått den vampyr i dig som drömmer om någonting mer – någonting stabilt som samtidigt låter dig vara den vilda och fantastiska person du är i din själ? Kanske framför allt den som drömmer om villkorslös och fullt dedikerad kärlek. Är det egentligen så att du vill vara fleras älskarinna? Är det då du mår som bäst?” Hon klev in framför henne och stannade dem i stegen nedför den fina, om än våta gatan. Mjukt strök hon klorna genom det svarta håret, nedför halsen och över hennes nyckelben.

    ”Jag vill inte hindra dig, men jag ska vara ärlig. Jag vill vara den som får dig att må bra. Jag vill vara den du faller för. Kanske är jag en hopplös romantiker, eller en dåre som tror att något gott kan komma ur det vi delar trots vad jag gjort mot dig men… Det som började likt en hämnd är nu något helt annat. Vad jag ser i dig…” Trots att hon inte hade mycket till ögon kvar lyckades hon se djupt in i Nenyas och något plågat ryckte i hennes bleka ansiktsdrag innan hon fortsatte. ”Jag har upplevt mångas sinnen och inget är så magnifikt som ditt. Inget får mitt hjärtas lustar att sucka så uppgivet som när jag vet att jag hade känt sann lycka med dig – gjort allt för dig. Världen hade bugat vid våra fötter om vi ville.”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Tystnaden var något Nenya inte riktigt hade haft problem med innan. Ibland kunde det vara skönt – trots allt var det sällan helt tyst för henne, hjärtan som slog… och alla andra ljud som hördes så högt för henne. Som steg, viskningar… Men tystnaden dem emellan och Athaniskas blick som så rastlöst vandrande över himlen och mannen… Det var något som gjorde att hennes rastlöshet smittade av sig. Redan innan häxan hade uttalat sina tankar visste hon att de skulle få revan i henne att bli större.

    Å ena sidan, var kärleken till Ayperos och Isra stor. Om det var av plikt, minnens skull… eller äkta kärlek var svårt att veta. Eller för den delen alla tre. Men på den andra sidan, var något nytt, spännande och… kärlek? Rodnaden växte över orden som Athaniskha strödde över henne. Det var svårt att riktigt tro på dem. Kunde någon verkligen känna så? Någon annan än Ayperos och Isra?

    “Det är… svårt, Atha” viskade Nenya, nästan som om hon inte riktigt kunde formulera sina egna tankar till ord. Kanske behövde hon inte heller det för kvinnan framför sig. Försiktigt fuktade hon sina läppar och svalde lätt. Rös över beröringen som kändes så skön. För att harkla sig lite nervös.

    “Förlåt, kanske jag inte kan kalla dig det…” började hon sedan för att försöka rikta uppmärksamheten åt något annat. Fast det var dåraktigt visste hon.

    “De har varit mig nära så länge. Samtidigt som jag känner att något börjar växa för dig, är det svårt att definera det. När jag vet att du i grund och botten är ute efter Ayperos. Varför skulle du inte bara använda mig som ett vapen mot honom?” frågade hon försiktigt och lade huvudet på snedden.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    “Atha går bra,” svarade hon med ett svagt leende och lyssnade uppmärksamt på vad Nenya hade på hjärtat. Först suckade hon bara djupt och blinkade långsamt åt orden, innan hon skakade smått på huvudet.

    “Om jag ville göra dig till ett vapen hade jag redan gjort det, inte sant? Varför skulle jag bry mig om att bekänna någon form av känslor, hur nytt allting än är, när jag bara kan ta vad du misstänker att jag vill ha? Du har din fria vilja kvar, ditt sinne opåverkat av mig och därtill intakt. Om du inte tror mig kan jag visa dig.” Hon höjde sina händer, satte sina pek- och långfingertoppar mot Nenyas tinningar och sände över känslor, sinnesstämningar och mentala bilder. Det tog inte över på något vis, snarare en utomstående upplevelse även om den visades i Nenyas sinne. Där fanns en värme, en groende förälskelse och lust, en framtid som än var luddig men full av möjligheter. Där fanns en potentiell kärlek som inte gick att krossa, given från ett hjärta som intr skulle ge vika eller se åt en annan – från en själ som skulle göra allt för den som valde henne tillbaka.

    Athanishka tog ned sina händer, lät klorna frasa genom Nenyas mörka hår. Ännu en gång suckade hon, men nu lätt likt en vindpust om vårkanten.

    “Det finns ingen press. Jag är medveten om att jag rusar fram. Jag har ännu inte hunnit anpassa mig till ett socialt liv, än mindre hur jag ska bete mig när jag hittar någon jag tycker om.” Hon försökte sig på ett av sina leenden igen, så främmande för hennes anlete, men blev avbruten av klockor vars klang rang genom staden. Atha ryckte till, kastade en blick mot himlen och tycktes tänka.

    “Jag har ett möte nu,” sade hon hastigt, uppenbart försenad. “Solen borde inte dyka upp ännu på ett tag. Kom.” Hon lade handen mot Nenyas svank och föste henne sedan med sig. Det var flera gator och nu fanns defenitivt inte tid att undvika några vattenpölar. Athanishka bara tågade fram och var smutsig ända upp på vaderna när de till slut slank in på en liten innergård. Hon tog sig fram till en tung dörr in till ett litet förråd, drog med sig Nenya in och stängde dörren.

    I ljuset av en enslig lykta satt fem personer vart helst de kunde placera baken. På lådor, på gamla brädor, på säckar. De var alla klädda i uniformer, tillhörandes Iserions militär. Det högkvalitativa tyget hintade om höga positioner, men all indikation på vilka de kunde vara hade tagits bort eller doldes av överplagg. Direkt när de såg de två kvinnorna, vars äkta skepnader nu syntes för dem, reste de sig hastigt. Kvinnan, den enda bland i övrigt fyra män, lade handen mot sitt svärd.

    “Detta, mina herrar och min dam, är Nenya Saelorian. Hon skall aldrig komma till skada. Är det förstått?” Athanishka spände sin vita blick i dem alla och kvinnan släppte sitt vapen. De alla blev plötsligt rakryggade innan de var och en gick ned på ett knä, lade handen mot bröstet och krökte på sina nackar.

    “Jag sa ju att jag kan få andra att buga för dig,” viskade Athanishka tyst till Nenya, som om det spelade någon roll om befälhavarna kunde höra dem.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Känslorna som Athaniskha förde över till henne var överväldigande – även om de var i bakgrunden av hennes tankar och egna känslor. Att känna att någon ens kände så för henne… Det var nästan för mycket och en ovan tanke. Det fick henne att rodna djupt och hon hann inte ens kommentera det intima momentet innan hon föstes över vattenpölar, skit och smutsiga gator in i ett förråd.

    Egentligen ville hon väsa åt Athaniskha att vänta, att ens kunna ge en förklaring åt allt detta förvirrande som skedde och dessutom brådskan som hon inte hade sett innan. Den skarpa blicken vandrade över de samlade där. Inte svårt att se de fina tygerna där och hur rena de var. Definitivt inte så smutsiga som de försökte att se ut. Lite nyfiket lade hon huvudet på snedden och lät blicken vandra mot sin… nå, det var fortfarande för tidigt för att kalla henne älskade. Men ändå så smakade ordet bättre och bättre i munnen för var minut som gick.

    “Detta var en överraskning, vadan detta, min kära?” hummade Nenya tillbaka, nästan lite spinnande. Oavsett om hon i sina unga dagar försökt att tona ner det stora egot som hon hade… Var det inte direkt något som hon på senare tid hade gjort. Tvärtom och att se dessa människor böja sig ner framför henne gjorde att hjärtat slog lite hårdare i bröstkorgen. Lite förvånad var hon dock att hon presenterade Nenya med sitt egna namn.

    Lite nyfiket tog hon steget närmare dem och lyfte huvudena med sin ena klo under deras hakor.  En och en i taget. Inte lika intresserad av männen – de verkade inte vara de som var i befäl där trots allt. Kvinnan höll hon lite längre medan hon försökte söka efter likheter i sina minnen efter vilka dessa kunde vara.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    “Seså, seså, de är inte mat, Nenya,” sade Athanishka med en något lenare röst än vanligt där hon klev upp intill hennes sida. “De är mina nya… undersåtar.” Hon log på ett vis som hon inte riktigt gjort förut när hennes blick svepte över befälhavarna, som om allt gott var dränerat från hennes läppar och kvar fanns bara slughet.

    “Och när jag säger att Nenya aldrig ska komma till skada menar jag till ni kan visa upp Ayperos huvud för mig, avskiljt från sina axlar. När han kommer för att ta tillbaka sin ägodel, sin älskarinna, är det er uppgift att stoppa honom till varje pris.” Athanishka lade armarna om Nenya, stillade hennes sinne och eventuella reaktioner till de planer som började diskuteras där inne i det lilla magasinet. Vad som väntade hennes demon. Men innan de gick ut genom dörren efter mötet svepte Athanishka sin knotiga hand över vampyrens mörka hår och raderade allt. Hela mötet. Inte ett uns av minne från det lämnade hon kvar.

    Några få veckor flöt förbi. Athanishka spenderade tiden med att skämma bort Nenya. Hon höll henne oftast i arbetarbostaden, men tog ut henne ibland – alltid med inskriptionerna mellan hennes skulderblad som skulle gömma henne från andras sinnen. Hon behövde tid innan demonen och hans fru fann dem. Behövde tid inför att en gång för alla få hämnas de hundratals år av lidande hon behövt utstå.

    Dagligen togs en festmåltid in till Nenya. Ibland kunde hon äta ute, som när de besökte klubbar där människor slogs för sport. Blod- och svettdoft fyllde de underjordiska källarlokalerna, samt en och annan hint av öl. Ibland bjöds måltiderna in i sänghalmen. Så mycket häxan kunde skämde hon bort vampyren. Gav henne kläder, tillfredsställde hennes lustar och viskade ljuva ord i hennes öra. Aldrig rörde hon Nenyas egna tankar kring hur hon kände för Athanishka. De känslorna lät hon förbli helt och hållet hennes egna. Men för var dag plockade hon bort ett minne som rörde Ayperos och Isra, tills det inte fanns något kvar. Tills minnena var så djupt begravda i mörker att Nenya inte skulle känna igen dem eller ens veta vilka de var om de så stod framför näsan på henne. Sakta men säkert tog hon hennes sinne i sitt järngrepp, lade sina klor kring det och tänkte inte låta någon tränga sig in.

    En dag, när solen strålade över staden, tog Athanishka med sig Nenya ner i underjordiska gångar under staden. En vän visade mig dem, berättade hon utan vidare förklaring. De gick och gick genom mörkret, fick ibland sparka undan illaluktande råttor som dolde sig där nere. Det tog ett bra tag innan Athanishka stannade vid en smal dörr. Man kunde nätt och jämnt se ett ljus under dörren, det enda de mött på hela promenaden. Hon tycktes inte ha det minsta svårt att navigera trots att det varit bäcksvart.

    “Hit ska vi,” sade hon lent och ledde Nenya uppåt för en smal stentrappa som sett bättre dagar. De kom upp i ett dammigt litet rum, där ingen verkade ha varit på åratal. De gick vidare genom en dörr till ett nästan lika dammigt bibliotek och sedan genom två dörrar till innan det massiva utrymmet av Iserions domkyrka öppnade upp sig framför dem. Bara luften i sig ekade mellan pelarna och de vackra välvda taken. Allting var nedsläckt, men mitt på stengolvet i den gigantiska salen lades ett mönster av sol genom rosettfönstret. Tystnaden var påtaglig, men ett tyst skramlande av rustning färdades mjukt genom salen när en utav alla de fullrustade militärer som stod utmed sidorna vred på sig.

    “Vi väntar besök. Jag vill ge dem ett stort välkomnande. Påminn mig, kära Nenya… hur är dina relationer till din faster och kusin?” Hon log brett när hon släpade med sig henne genom salen, deras steg ekandes över det kalla golvet. Sedan slog hon sig ned på altarbordet, det närmaste som fanns till en tron, och drog in Nenya i sin famn.

Viewing 5 posts - 61 through 65 (of 65 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.