Post has published by Arcsteel
Viewing 20 posts - 21 through 40 (of 80 total)
  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Tid. Vilket fantastiskt koncept att leka med, fastän det inte rakt av var det Athanishka mixtrat med utan Nenyas uppfattning av den. Ännu mer fascinerande hur bara tron på att det kunde ha gått evigheter gav den vackra vampyren fysiska påföljder. Hungern lös i hennes blå ögon och Athanishka möttes hennes blick med ett oerhört lugn. Om blod smakade olika kunde hon naturligtvis inte svara på men en stor vältränad man borde dels vara ett riktigt skrovmål, dels ha rent och gott blod. Att släpa in en gammal gubbe hade kanske varit en förolämpning. Här pumpade istället blodet i mannens framhävda ådror. Hon såg i hans sinne att han hade ett fysiskt arbete, tegelbrännare för att vara exakt. Relativt simpelt, precis som hans bristande intellekt. Han hade familj – en fru, två döttrar och en unge på väg. Hon såg också hur hela hans inre dröp av rädsla. Den tycktes sippra ut i formen av svettdroppar på hans panna när han panikartat försökte röra på sig trots att hans tankar sade åt honom att han var tvungen att stå här.

    ”Varsågod, Nenya” sade Athanishka lent, även om undertonen av det där fula inte gick att sudda ut helt från hennes röst. ”Töm honom. Återfå din styrka. Han är bara din.”

    Hon knäppte upp hans kjortel en aning, varpå paniken fyllde hans alldagliga ögon. Athanishka ryckte undan kragen och blottade hans hals, strök över den och fick honom sedan att gå ner på knä. Mannen var ju så fasligt lång att hon var rädd att Nenya inte skulle nå upp. Sedan tog hon ett kliv tillbaka, fuktade läpparna och såg på dem.

     

     

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ännu en gång fuktade vampyren sina läppar med tungan, blicken följde häxans långa naglar som knäppte upp kjorteln till mannen och hur han föll ner på knä. Det dröjde inte många sekunder innan Nenya var framför mannen med sina huggtänder djupt i hans strupe. Alltid så berusande… känslan av makt och hur hjärtslagen slog så fort för att bli allt svagare och färre tills det till slut slog sitt sista. Den lilla sucken som lämnade kroppen, som om någonting pyste ut ur offren. Kanske en lättnads suck över att det var över?

    Tanken fick Nenya att le för sig själv medan hon fortsatte att dricka trots att mannen blev allt blekare i hyn. Till slut drog hon sig ur honom. Blodet rinnande ner för henne haka och hals och smutsade ner den en gång vackra adelsklänningen som hon hade haft. Hon höll den tunga manskroppen i sin famn – som om det inte vore någonting för att sedan vända den och låta den falla till marken med en liten duns. Noga med att inte låta mannen falla på Athanishka fötter. Långsamt reste hon sig upp så att deras blickar möttes – Nenya nästan ett halvt huvud längre än häxan.

    “Tack…” viskade hon till slut, vek inte med blicken för att ta upp sin sönderrivna klänningsärm och dra den över hakan och halsen för att försöka göra sig ren – även om det kanske inte var det mest lyckade försöket då det nog mest smetades ut snarare.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Athanishka ställde sig mot väggen, korsade armarna och såg på när Nenya tog för sig av sin middag. Det började gå bra nu, riktigt bra. Vampyren var oväntat medgörlig vilket bara fick häxan att dra svagt på ena mungipan. Hon kände mannens panikslagna tankar som sakta men säkert övergick i hopplöshet och slutligen ett trött töcken som lade sig över honom innan han uppgivet insåg att han skulle dö. Själv rörde hon inte en min eftersom hans känslor inte påverkade henne. Athanishka hade blivit kall med åren som passerat. Detta var ingenting hon yttrade högt, men gjorde heller inte mycket för att dölja det. Blicken följde mannens fall ned mot golvet innan hon såg upp på Nenya igen och lade huvudet en aning på sned för att avläsa henne. Athanishka tycktes nästan se nöjd ut när hon fick ett tack.

    Utan att ens titta på liket klev hon över det med sina bara fötter och stannade upp precis framför Nenya. Det var bara en handsbredd mellan dem. Athanishka sträckte upp ena handen och strök den över Nenyas kind. Hennes bleka hand lös likt nyfallen snö mot den lena kinden. De stod i kontrast mot varandra.

    ”Nå. Om du sköter dig så här bra skulle vi kunna ta en promenad och skaffa lite nya kläder till dig.” Hon lät handen glida ned och ta lite i tyget kring halslinningen på Nenyas klänning. ”Så här kan du inte se ut. Och du förtjänar att ha på dig någonting bekvämt. Någonting som känns mer… du.” De vita ögonen tycktes möta hennes blick igen. Att gå ut skulle innebära många säkerhetsåtgärder men kanske var det tryggt nog redan. Minsta tanke från Nenya att vilja fly skulle Athanishka kunna läsa av.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Blicken till Nenya vandrade mot Athanishkas hand som rörde vid hennes kind. Känslan av någon annans beröring var… oväntat skön. Som om hon inte hade känt någon uppskattning eller närhet på… hur många år hade det gått?  Förstås var det inte någonting som hon sa – men häxan skulle nog lägga märke till det i hennes tankar och sättet som hon lite omedvetet lutade sig in i hennes beröring.

    “Ingen byracka som du kan kommendera. Eller en liten flicka som får en klubba för hon är duktig.” fnös hon  och korsade sina armar lite menande, som för att stödja sina ord. Hungern var mättade och hon kände sig lite mer som henne själv igen.  Vid hennes ord dock lät hon blicken vandra ner mot trasorna som hon hade och en liten rodnad fanns där på hennes kinder.  Det var inte mycket att komma med – och renlighet hade alltid varit något som hon värnade om.

    “Kanske lite nya kläder och ett bad. Kanske ett bad tillsammans. Du ser ut att behöva det lika mycket som jag.” påpekade hon med en rynka på sin näsa över stanken som fanns där vid häxan. Lite roat och retsamt kanske, samtidigt som det var utmanande.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Athanishka såg länge på den vackra om än tilltygade vampyren. Blicken var svår att läsa i häxans ögon, ansiktsuttrycket än mer omöjligt. Hennes tankar var sällan på display för andra i kontrast mot vad deras var för henne. Anletet var allt som oftast stillsamt som om tiden suddat ut alla känslor. Hon drog åt sig händerna och tycktes fundera på hur förslaget skulle tas emot. Det fanns mycket att reagera på; Nenyas bråkiga sida, hennes förslag om att bada tillsammans och att hon insinuerade på att Athanishka såg skitig ut. Kanske även att hon luktade illa. Sanningen var den att hon praktiskt taget stank, men hade själv blivit van vid det. Att komma ut i frisk luft hade hjälpt en del men det var som om fukten och det unkna satt fast i hennes hud och hår. Håret hängde fortfarande i svarta flottiga stripor och huden kändes som en fuktig skogssvamp när man tog på den. Hon kastade en blick mot fönstret, enda tecknet på irritation, innan hon såg på Nenya igen. Låt gå, ljöd hennes hesa och lena röst i vampyrens huvud.

    Hon försatte sig med att fylla badkaret med ljummet vatten. Athanishka tycktes inte vara särskilt förtjust i värme. Den lilla bostaden vädrades konstant trots det trista vädret utomhus vilket gjorde stengolven konstant kalla. Några droppar av en väldoftande olja lades i badet som spred en doft av granskott och höstblommor i det lilla badrummet som var kopplat till sovrummet. Därpå kom hon ut i sovrummet, gav Nenya en menande blick för att tala om att det var klart och drog sedan av sig sin böljande klädnad i en graciös, svepande rörelse. Den var så skir att det inte gjorde mycket skillnad om hon hade den på sig eller var naken. Ingen antydan till genans syntes i häxans bleka ansikte.

    ”Kommer du?” En sista blick gavs innan hon gick tillbaka in i badrummet och strax därpå hörde man hur fötterna klev i badet följt av ett missnöjt hissande ljud.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Den långa tystnade visade en lite irritation och Nenya tyckte om det.  Roat drog det till i mungiporna medan hon betraktade kvinnan framför sig. Hon kunde minsann irritera och göra häxans liv till ett helvete trots allt.  Inte så odödlig och orörlig som hon trodde. Rösten i huvudet förvånade henne. Ett svar som hon inte direkt hade väntat sig och hon visste inte riktigt vad hon skulle känna över det. Därför stod hon kvar i sovrummet ett tag – tills hon hörde häxans röst igen och hur fötter doppades i vatten.

    Fortfarande inte riktigt säker på om häxan faktiskt menade det – eller om det var ett trick gick hon in i badrummet fortfarande påklädd men med bara fötter mot det kalla golvet. Kyla hade förstås aldrig varit något som Nenya hade något emot – snarare värme. Bara tanken på en solig dag och dess varma strålar var något hon nu rös över. Blicken vandrade mot den nakna Athaniska och hon kände hur det hettade till om kinderna och en tydlig röd färg spred sig. Ett tag stod hon där, lite oförmögen att röra sig innan Nenya  drog av sig kläderna. Snarare föll de av henne, i de dåliga skick som de var i.

    Däremot ville hon förstås visa att hon minsann var modig och inte alls påverkad av kvinnan framför sig och hon skakade lite på huvudet och sträckte på sin rygg. Två steg, sedan var hon vid kanten på badkaret för att sjunka ner i vattnet sedan. En lite flämtning lämnade hennes läppar över det ljumna vattnet. Det var en känsla som hon inte hade känt på… så länge. Badkaret i sig, var förstås inte så stort och hon nuddade Athaniskas lår med sina. Närheten, som inte egentligen var så mycket, men för henne som inte hade känt något sådant på vad kroppen trodde var år fick henne att rysa och bröstvårtorna styvnade något.

    “Lite kallt här…” sa Nenya, som i ett försök att skylla på det, men för häxan som kunde läsa hennes djupaste tankar var det säkerligen inte svårt att genomskåda hennes lögn. Även om hon försökte se så obrydd ut som möjligt när hon lät sina händer försöka skrubba bort de smuts och blod som stelnat på huden.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Athanishka var till synes obrydd över att Nenya klädde av sig. Hon tycktes ha fullt upp med att vänja sig vid känslan av vatten kring kroppen. Det var trots allt hundratals och hundratals år sedan hon tagit ett bad. Det närmaste hon kommit var en liten stril som droppat ned längs bergsväggen i kryptan hon varit fånge i. Det var inte ens nästan tillräckligt för att skapa någon form av tvättmöjligheter. Nu satt hon i ett regelrätt bad och tycktes ha svårt att stoppa händerna under ytan. Näsan var rynkad åt hela upplevelsen. Först när vampyren klev i såg hon upp från den klara vattenytan. Inte heller nu gavs någon reaktion kring hennes kropp även om hon tog in synen klart och tydligt. Utan ett ord satt hon och stirrade på henne, ansiktet nu lika dött som hennes bleka ögon.

    “Jag föredrar när det är kallt” sade hon efter en liten stunds tystnad. Hon grep tag om Nenyas ena fot, lade upp det i sitt knä och började tvätta och massera den med sina knotiga händer, nogrann med att inte riva henne med sina klor. Hon masserade noga och sedan började hennes ena hand leta sig över till ankeln. Fortfarande i mjukgörande rörelser smekte hon sig vidare till Nenyas vadmuskler.

    “Vad skulle dina älskare säga om dina tankar, hm?” Hon lyfte blicken för att se på Nenya och gräva djupare i hennes sinne – se vilka fantasier som dolde sig där. Vad för impulser hade hon att ruva på? Vilka syndiga tankar gentemot Athanishka valde hon att inte agera på?

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Förvånad gav hon nästan till sig ett flickaktigt pip när häxan greppade tag i hennes fot som hon masserade och tvättade. Hjärtat slog lite hårdare och hon kunde inte riktigt rå för att ge ifrån sig en nöjd suck över att känna att någon tog hand om henne. Ensamhet, det var trots allt hennes svaghet. Att inte känna sig behövd eller ens lite älskad. Fast det var svårt att utskilja något ur häxans ansikte.

    Frågan fick henne att rodna ännu mer och lite irriterad korsade hon sina armar över sin bröstkorg för att täcka de styvnade bröstvårtorna som fanns där. För att låta blicken vändas bort ifrån kvinnan på andra sidan – fast det var svårt att ignorera när hon fortsatte att röra henne.

    “Jag… föredrar kylan med…” började Nenya i ett försök till kaxighet, inte en lögn trots allt för att försöka pressa bort de tankar som låg djupt där inuti henne. Kanske så djupt att hon inte ens själv visste att hon hade dem. Händer som rörde henne, hud mot hud. Läppar mot sina läppar…

    “Athanishka…” viskade hon, nästan lite längtansfullt och kände hur hjärtat dunkade hårt i hennes huvud – nästan svårt att tänka klart med bilderna som rörde sig allt djupare in på henne. Det fanns en längtan där i hennes röst och det var trots allt första gången hon hade uttalat häxans namn… Häxa…? Kvinnans namn… Hon särade sina läppar för att ge ifrån sig en längtansfull suck – nästan klagande. Huggtänderna tydliga och de blixtrade ögonen drömmandes i tankarna som Athanishka grävde i.

    Plötsligt skakade hon på huvudet för att försöka komma loss ifrån sina tankar och lade en hand över sin mun – som om hon skämdes över vad hon hade tänkt och hur kroppen reagerade. Hon försökte att dra åt sig sin fot. Helt klart en häxa som var svårt att få bort från sina tankar. 

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Leendet var knappt märkbart när Nenyas tankar spann vidare och trots att Athanishka till synes hade full fokus på att massera henne läste hon av de där tankarna hela tiden. Ett simpelt hummande lämnade henne vid Nenyas tafatta ord, lät det vara uppenbart hur lite hon trodde på fasaden som vampyren försökte sätta upp. Tricken med hennes sinne hade gjort underverk. Dessvärre behövde något djupare etableras.

    “Ja, Nenya?” svarade Athanishka lent, lät rösten höras utan undertonen av det där väsande och märkliga som hon utvecklat med åren. In i Nenyas öron gick endast den vackra rösten av den väna alv hon en gång varit. När foten rycktes ur hennes grepp gjorde hon ingenting utan bara såg blankt på Nenya. Blicken blev sakta mer intensiv och hon tvingade tillbaka Nenya till sina utforskande tankar – utan att lämna spår av att de inte var något annat än hennes egna. Athanishka ville få henne att tro att fler impulser fanns liggande under hennes ensamhet.

    Hon lät Nenya fantisera om smekningar, kyssar, omtanke och hur Athanishka tog hand om henne på alla sätt och vis. Lät henne fantisera om att det skulle kunna uppfylla hennes vildaste önskningar – vilka häxan förstås och kunde gräva fram. Men framför allt ingöt hon ett hopp om en kärlek. Någon som kunde finnas där bara för henne utan att skifta fokus till någon annan. Någon som kunde se på henne och älska varje liten del. Hon log svagt, lade huvudet på sned och sträckte ut en hand för att smeka baksidan på sina knotiga fingrar mot Nenyas andra ben.

    “Du är riktigt ensam, eller hur?” sade hon ovanligt vänligt – låtsandes att hon inte alls planterat några tankar. “Och du har varit ensam sedan långt innan du kom hit?” En ledande fråga.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Rösten var så vacker, mild och len. Har den alltid varit så? För den bilden hon hade av häxan… nej kvinnan… framför henne var helt annorlunda. Två bilder som var som motsatsen till varandra. Det var som om hon var tvungen att se om hon faktiskt inte hade drömt om motsatta bilderna – men så fort hon vände blicken kunde hon inte undvika den intensiva blicken som fick henne återigen att komma tillbaka till sina drömmar. Allt djupare, till saker hon enbart hade delat med Ayperos och Isra. Känslan av kärlek var så… intensiv att det nästan skrämde henne. Var det verkligen…? Sant?

    Blicken var hela tiden i Athaniskas intensiva ögon, drömmandes och något dimmiga. Enkelt att se att hon inte riktigt inte såg på häxan utan på alla de bilder som målades upp. Det var inte förrän hon kunde känna de knotiga fingrarna som strök hennes ena ben som hon långsamt vaknade upp. Rodnaden så röd och varm och hennes kinder och gåshud som knottrade sig överallt på hennes hud. Tungt andades med särade läppar, som om hon försökte skilja på vad som var verklighet och vad som var i hennes huvud. En svårare uppgift än vad hon trodde.

    “Jag…” började hon och svalde något för att stänga sin mun och le lite generat och se ner på sina händer som rörde vid varandra medan hon försökte famla efter ett svar.
    “Jag var ensam… Väldigt ensam innan jag mötte Ayperos… och Isra. Det är… något jag alltid varit rädd för att vara igen” fortsatte hon sedan, fortfarande en varm känsla när hon tänkt på de två – lite hoppandes att de inte sökte efter henne så häxan fick vad hon ville. Men det var svårt att inte blanda tankarna med tankarna som Athaniska hade placerat.

    Försiktigt ändrade hon position så hon var på alla fyra och bättre kunde nå kvinnan framför sig. Lika milt och som om Athaniska vore en öm porslin docka tog hon och började skrubba bort smutsen ifrån hennes axlar och ner över armarna. Kanske något omedveten om hur ömma de var. Blicken var fokuserade på sin ena hand där tummen långsamt strök bort den länge intorkade smutsen.

    “Ska… vi se vad som gömmer sig bakom all denna smuts. Kanske till och med en vacker kvinna.” sa hon, kanske lite retsamt och samtidigt i ett försök att återfå sin kaxighet. Väldigt noga med att inte möta hennes blick – trots allt hade hon redan svårt att få bort tankarna som hon hade sått där och hon bet sig lite i underläppen när hon tänkte på smekningarna. Så pass att hon bet hål på sin underläpp och lite blod rann ner till hennes haka.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Athanishka höjde svagt på sina mörka ögonbryn då Nenya ändrade position. Hon visste redan vad för oskyldigt hon hade i åtanke. Det låg dock ingenting nöjt över hennes anlete som man kanske skulle kunna tro när hon blev tvättad. Hade Athanishka velat bli ren, lukta gott och ha fräscht hår hade hon tagit ett bad för länge sedan. Fler veckor hade hon haft tillgång till detta bad och ändå låtit bli. Hon tycktes trivas i att hålla kvar vid det liv hon haft; om man nu kunde kalla det för ett liv. Tände sällan ljus för att hålla kvar vid mörkret, vädrade för att hålla det kallt, sov hellre på den hårda kökssoffan än i sängen och hade fram tills nu inte satt en enda fot i badet. Allt för att krampaktigt hålla fast vid det bekanta som varit en ensam, kall och mörk krypta djupt inne i bergen kring Tharmad.

    En skeptisk blick gavs till Nenyas händer som skrubbade henne. Ögonen smalnade av något vid kommentaren. Blicken riktade upp igen, utan att vända ansiktet, då hon kände av vad Nenya tänkte på. När blodet rann nedför hennes haka höjde Athanishka ena handen och strök bort de röda stråken med tummen för att sedan smeta ut blodet över hennes underläpp.

    ”Har du ingen självkontroll?” Orden kom ut som en len viskning. Hon blötte tummen och tvättade bort blodet innan hon lutade sig framåt, farligt nära. Hennes andedräkt mötte Nenyas läppar men det var ett par återhållsamma millimeter mellan dem. Ena handen smekte sig upp för hennes arm – Athanishkas hand blek som snö mot Nenyas olivbruna hy.

    ”Vi vet båda två att jag inte längre är vacker så det finns ingen anledning att ljuga. Du däremot…” Handen letade sig upp till hennes kind och strök sig sedan bak med fingrarna genom det mörka håret. Först då mötte hon hennes blick. När man var nära Athanishka kunde man se att hennes ögon inte blivit helt vita efter alla år av fördärv nere i djupet. Där fanns spår av vackra blå ögon som sorgligt nog bleknat med tiden.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Samtidigt som hon strök sin lite vassare tunga över sin underläpp för att få bort blodet som Athanishka hade kletat ut där, kunde hon inte rå för att skratta lite lätt åt kvinnans envishet. En envishet som hon själv hade… eller kanske mer brukade ha? För tillfället kändes det som om det var lite för lätt för den här kvinnan att influera henne. Men ack så underbar.

    Vad fan tänkte hon så för? Hon skakade på huvudet för att försöka att få bort de tankarna – svårt att helt skaka av sig känslan av att ha henne så nära. Beröringen som kändes så mild och närheten. Roat lät hon ett snett leende, igen lite retsamt kanske, sprida sig i ansiktet.

    “Vet du? Jag tror du är rädd för sällskap. Eller att låta det om en gång var ditt förflutna… vara just det. De förflutna. Ren och lite klippande i ditt hår… Nya kläder. Det skulle nog få dig så vacker som du en gång var.” sa hon.

    Försiktigt, kanske lite rädd att springa iväg i sina egna tankar igen vände hon blicken till de bleknande blå ögonen. Komplimanger däremot… Det var något hon kunde suga åt sig som karameller.
    “Ja… Athanishka?” viskade hon, lite retsamt tillbaka.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Athanishka nästan himlade med ögonen. Det lät befängt att de skulle ro om hennes yttre. Hålla på och tvätta sig, fixa håret, ha sig med kläder. Usch, nej. Till en viss gräns kunde hon låta Nenya påverka hennes utseende men andra kläder tänkte hon då rakt av inte ha. Hon hade införskaffat två–tre luftiga klädnader i skirt silke, mycket lika det hon haft på sig i sin krypta. Att ha på sig ordentliga kläder var för främmande mot det långa liv hon levt. Istället gick hon omkring mer eller mindre naken. Huruvida hon var rädd för sällskap svarade hon inte på. Ingen skulle få veta vad hon tänkte.

    Om hon roades åt Nenyas tankar var det ingenting som visades. Athanishkas ansikte var i vanlig ordning ganska blankt och tomt på känslor. Hon hummade eftertänksamt, nästan så att vibrationerna från hennes läppar nådde Nenyas.

    “Du är för vacker för att ödslas på någon som inte uppskattar dig och vill ha dig nära. Ha dig ensam. Du borde vara med någon som ser hur fantastisk du är.” Klorna på hennes fingrar nästan skrapade mot Nenyas hårbotten då hon gick igenom Nenyas sinne – såg vem hon verkligen var. Sedan slöt hon avståndet mellan dem och lät deras läppar mötas i en mjuk kyss. Först var det ganska oskyldigt men ganska snart tillsatte Athanishka mer iver. Hon kysste henne som om det varit en önskan länge och lät sin tunga smaka på hennes, nästan hungrigt.

     

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Komplimangerna var alltid trevliga, något hon alltid tyckt om… Men sättet hon sa det kändes märkligt, annorlunda och nästan lite överrumplande. Som om hon inte riktigt hade förväntat sig att hon skulle säga något. Utan att riktigt vilja det kände hon hur hennes kinder hettade till och rodnade som en blyg ung kvinna som hört något sådant för första gången. Hon såg kort ner på sina händer först, som om hon försökte samla mod eller komma på något att kontra med.

    Efter första kyssen drog hon lätt efter andan, men det var svårt att inte besvara den. Först lite blygt nästan – för att besvara hennes kyssar lika hungrigt. Lika ivrigt läte hon sina händer stryka hennes rygg, klorna farligt vassa men milda utan att skråma henne. Hjärtat slog hårt i bröstet då hon avslutade en kyss för att andas tungt mot läpparna mot Athanishka.

    “Det… det säger du nog till alla vackra kvinnor du kidnappar…” viskade hon, i ett försök att få tillbaka sin kaxighet och kontrollera sin egna iver något.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Med släpande blick såg Athanishka upp i hennes ögon och ett litet leende skymtade i hennes mungipor. Det såg förvånansvärt genuint ut. Kanske var det till och med så. Nenyas läppar hade varit mjuka mot hennes, smakandes lika farligt som hon i sanning var. Att vara intim med en vampyr skulle bli någonting nytt för häxan. Å andra sidan var det mesta nytt eftersom hon varit ung när hon låsts in.

    ”Du erkänner i alla fall att du är vacker.” Athanishka lade huvudet lite åt sidan och log större. Blicken smekte sig ner över Nenya som för att ta in hela henne och konstatera att hon gillade vad hon såg.

    ”Det finns inga andra kvinnor, Nenya.” Hon såg in i de elektriska ögonen igen. ”Jag är inte sådan. Och du glömmer att jag kan se vem du är. Du vill vara speciell för någon, inte sant? Du vill bli prioriterad, uppskattad, saknad… älskad. Du vill ta chanser men samtidigt känner jag en motsträvighet i dig, som om du försöker hålla uppe en fasad. Sådant behövs inte med mig förstår du.”

    Athanishka strök menande över hennes huvud, insinuerandes att hon kunde se allt där inne om hon bara grävde. ”Jag vet att du är kaxig, ingen mening med att försöka gömma för mig vad du vill ha. Du är inte svag för att du ger efter.”

    Hon lutade sig framåt och lät sina läppar strykas nätt mot Nenyas, knappt en beröring men så mjuk och försiktig att den dröp av längtan efter ännu en kyss. Händerna letade sig smekande nedför hennes armar, över hennes sidor och lade sig kring höfterna med klorna kittlande skrapande mot hennes svank. Det fanns ett begärande tryck under hennes knotiga händer, en fråga om att komma närmare.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Åt den första kommentaren kunde Nenya inte rå för att fnittra till lite grann och skaka på huvudet över alla ord som ströddes där. Det var svårt att riktigt ta in dem. Eller sanningen var väl det att hon inte ville ta in det. Hon hade alltid skjutit bort det. Rädd för sanningen själv. Den farliga och kaxiga fasaden, kanske hon egentligen nästan var trött på den? Djupt där inne, nästan så djupt att hon själv hade glömt det fanns en blyg ung dam. Enkel att gömma ifrån andra, till och med de som var närmast henne. Rodnaden brände på hennes kinder över hur orden nästan etsade sig fast.

    Nästan lite överraskad att bli ertappad med sina innersta tankar som hon gömt för sig själv svalde hon och försökte febrilt hitta ord att kontra med. Det var svårt, speciellt när längtan ifrån Athanishka var så uppenbar för henne och så nära. Ögonen var blixtrande blå som alltid – en storm av tankar och känslor.  Först försiktigt lät hon sina läppar sära den andra kvinnans läppar för att besvara kyssen. Lite lekfullt nästan nafsade hon i Athanishkas läpp innan hon ivrigt kysste henne djupare med slutna ögon. Hon slog ut sina röda lädervingar som hon lade kring dem båda – nästan ett skydd från omvärlden.

    “Du har väl rätt i mycket… men du håller upp en fasad som Ayperos inte gjorde för mig.” hummade Nenya, fortfarande med hjärtat hårt slående i bröstkorgen. Svårt att riktigt dölja sin längtan för henne. Å andra sidan verkade hon inte riktigt göra det på samma sätt längre. För att låta sina klor stryka längst hennes höft och ner mot hennes lår.

    “Vi delade tankar…” hummade hon vidare, kanske lite retsamt även om det var en gnutta av sanningen trots allt.

     

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    För att ha varit instängd under livstid efter livstid tycktes ändå muskelminnet vara tillbaka kring hur man rörde vid någon—hur man kysser någon. Athanishkas annars ogemytliga väsen stod i kontrast till hur mjukt hon kysste Nenyas läppar, pressandes sin passion mot hennes. Hennes händer klämde kring vampyrens höfter, begärde dem i en rörelse mot sig. Ett tyst stön lämnade hennes strupe då Nenya satte hennes läpp mellan sina tänder. Ögonen öppnades på glänt, såg sömndrucket och förföriskt upp i den fängslande blå blicken – bara för att ögonblicket senare slutas igen när deras läppar kraschade mot varandra. Ett nytt begär osade från Athanishka då ren lust talade genom hennes fylliga läppar i en kyss så het att Nenyas ord nästan var ovälkomna när de avbröt dem.

    Athanishka sneglade på anledningen till att det plötsligt blivit mörkt, vingarna som omslöt dem. Blicken vändes åter till Nenya, grävde diskret i hennes sinne efter ytterligare anledningar till att undermedvetet sluta dem från omvärlden. Kunde hon låtsas som att hennes tillvaro här bara var en tillfällighet om resten av världen skärmades av? Sträckte sig hennes sinne fortfarande efter Ayperos, kämpandes mot blodsmagin som förhindrade det? Athanishkas ansikte gick inte att läsa av då hon såg blankt på Nenya efter orden som mycket väl skulle kunna sätta en kil mellan dem.

    ”Kan du klandra mig, efter att ha gått utan kontakt i en tid längre än de flesta ens kan föreställa sig? Efter vad han gjorde? Och är du säker på att han delade alla sina tankar med dig, eller bara de han ville att du skulle se?” Hon lade huvudet något åt sidan, lät sin blick vandra ned över Nenyas nakna kropp innan hon tog ett djupt andetag, placerade sin ena hand över bröstbenet på henne och pressade Nenya hårt bakåt mot andra sidan karet. Vatten plaskade kring dem av rörelsen, men Athanishka lät sig inte vänta.

    Kvickt var hon på henne igen, kysste henne girigt över halsen och lät sina läppar vandra över nyckelbenen mot vilka hon skrapade sina tänder lite lätt. Samtidigt smekte sig hennes knotiga händer upp för Nenyas lår, pressade dem långsamt isär samtidigt som de närmade sig sitt mål.

    ”Låt oss glömma alla andra för en stund” andades hon mot hennes hud innan läpparna förflyttade sig ännu längre ner över den vackra kroppen.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Kommentaren från Nenya hade varit ett nästan intill lamt försök att väcka en ilska hos sig själv, eller kanske till och med hos häxan. Men inte direkt till någon nytta ett litet förvånat åh! lämnade hennes läppar när hon plötsligt trycktes mot karets fortfarande kalla yta. Hjärtat slog så hårt att det var svårt att koncentrera sig på något annat – men hon kunde höra Athaniskas hjärta lika högt. Samma takt.

    “Låt mig… bara få tänka och vara med dig Athansikha…” viskade Nenya med särade läppar, lite instämmande till vad hon sa. Försiktigt strykande en nästan öm hand över hennes kind för att fortsätta neråt. Akten hade varit intensivt, Nenya kunde inte direkt förklara sin känsla på ett annat sätt. Känslorna… begäret. Hon hade förstås känt sådant innan men efter att Athaniskha hade lekt med hennes uppfattning av tid kändes det som en evighet sedan.

    Fortfarande med något darrande fingrar efter sin iver strök hon över den andra kvinnans höft. Försiktigt lät hon sina läppar omfamna hennes hals i en liten sugande kyss. För att sedan stryka sina läppar till hennes. Ögonen lite drömmandes i hennes.

    “Åh… Athaniskha…” hummade hon, andetagen mot hennes för att stryka sin tumme över hennes kind milt. Känslorna fortfarande rusande inuti henne, nästan som bubblande vatten inombords. Det var svårt att riktigt hitta fattningen efter vad de hade gjort tillsammans. Ögonen glimrandes bara på tanken och hon hindrade sig själv att inte säga mer om henne. Nästan en önskan att vara hennes. En dåraktig sådan i för sig. Trots allt var hon ingens förutom henne självs… eller möjligtvis Ayperos och Isras.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Athanishka var en förträfflig älskare i den bemärkelsen att hon visste exakt hur den hon var med ville ha det. Om någon tänkte Lite mer såhär… snappade hon upp det direkt. Alla outtalade önskningar sattes i verket, fantasier blev till verklighet och hon visste precis när hon skulle fortsätta med det hon höll på med – vilket också gick att döma på ljuden hon drivit fram. Det var med ett trött men nöjt leende som hon hummade belåtet efteråt, blundandes när Nenyas läppar smekte hennes hud. Athanishkas händer vandrade över Nenyas kropp som för att beslagta den och göra den till sin. Hon markerade sitt revir. Kyssen besvarades, nu mjuk och fin istället för det råa som varit förut. När deras läppar lämnade varandra lutade hon sig bakåt och drog in Nenya i sin famn, sakta strykande över det mörka samt numera blöta håret.

    “Det där var det bästa jag gjort sen jag blev frisläppt,” mumlade hon och suckade saligt. “Och jag ser dina tankar, Nenya. Du kan dock inte både äta kakan och ha den kvar. Jag tänker inte kompromissa om min plats i någons hjärta, om detta nu skulle råka utvecklas åt det hållet. Liksom dig förtjänar jag bättre än så. Starka kvinnor som oss klarar sig galant på egen hand, och just därför är vi värda att slippa dela på den kärlek vi förtjänar.”
    Athanishka hade nu slutit ögonen men kikade lite på Nenya mellan sina mörka ögonfransar.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Det första orden som Athanishka uttalade fick henne att skratta lätt, ett klingande och vackert samt genuint skratt som ekade lite i badrummet. För att stryka sin tumme smekandes över hennes kind igen. Hon böjde sig fram för att ge henne en kyss, men innan hon hann låta deras läppar korsas hörde hon de andra orden ifrån kvinnans läppar. En liten suck lämnade Nenya som säkert kittlade Athaniskas när hon var så nära.

    “Du ser alla mina tankar, ja. Men hur vet jag att du har… liknande känslor som jag? Att du inte enbart utnyttjar mig. Att detta var din plan från början?” viskade Nenya, nästan ohörbart. Rädslor som bubblade upp inombords. Trots allt kändes det som om marken hade försvunnit ifrån hennes fötter och att hon nu föll ner i okända ting. En känsla som hon inte uppskattade. Kontroll var något hon föredrog.

    Försiktigt strök hon Athaniskas kinder med sina händer – ömt och milt medan hon tänkte på sina ord. För att sedan låta sig kyssa henne milt igen.

    “Men… det var något av det bästa jag gjort på länge med.” sa hon, fortfarande viskande, mot hennes läppar för att låta sin ena tumme strykas mot hennes underläpp lite retsamt och lekfullt.

Viewing 20 posts - 21 through 40 (of 80 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.