- This topic has 55 replies, 2 voices, and was last updated 5 h, 59 min sedan by
.
-
Athanishka var tyst. Hon besvarade kyssen och lät sin ena knotiga hand stryka över Nenyas hud. Det låg en besvikelse i hennes blick, nästan som att en trött suck av åratal av tankar kom i kapp henne och mätte sig mot Nenyas ord.
”Hela mitt liv blev förstört då jag blev utnyttjad av den jag trodde älskade mig. Jag vet inte ens hur jag skulle kunna börja beskriva vad han tvingat mig utstå. Tror du jag har hjärta att utsätta någon för samma falska hopp som jag hade?” Sorgen skymtade i hennes bleka ögon. ”Det är alldeles för tidigt för att kunna sätta ett namn på dessa känslor, men jag ser fram emot att få se vad som kan växa mellan oss. Du får helt enkelt lita på mig. De dödliga kan lita på varandra, till och med älska, utan att dela tankar. Så varför inte vi?”
Athanishka log nu svagt, kysste henne igen och kramade om henne lite innan hon drog sig undan och klev upp ur badet. Att tvätta ur håret ordentligt med tvål fick vänta till en annan dag. Vattnet forsade av hennes bleka kropp då hon klev över karets kant, vilket bildade en pöl på det kalla stengolvet. Det plaskade svagt under hennes nakna fötter då hon gick över till dörren där några handdukar hängde på en krok.
”Nå, är du sugen på att inhandla nya kläder?” undrade hon och började torka av sin hud. Blicken svepte över den då den inte längre var lätt fuktig. Det var ytterst märkligt att gå från hennes tillstånd, att vara fuktig likt en svamp i hundratals år – en varelse anpassad efter den djupa grotta hon suttit fast i – till att nu vara torr och nästan len.
-
Medlidande såg Nenya på Athanishka, försiktigt nickande till vad hon sa. Men för att vara ärlig var hon ännu gladare när de lämnade samtalsämnet. Svåra och obekväma situationer var något som hon helst av allt undvek och gärna så snabbt som möjligt. Hon reste sig upp för att vrida ut det mörka håret och med snabba fingrar fläta det så att det inte blötte ner hennes kropp allt för mycket. Sedan tog hon några snabba steg ur vattnet och började torka av sig med handduken.
“Nya kläder låter inte allt för dumt.” hummade hon för att se på sina blodiga och söndriga trasor för att placera sin hand på sin höft för att rynka på sin näsa. Inte hade hon tänkt ta på sig dem igen.
“Inte några adelsklänningar och tull som får en att se ut som en porslinsdocka.” sa hon med en fnysning. Trots att hon hade sett vacker ut i klänningen som nu låg på golvet – var det absolut ingenting hon föredrog utan snarare enklare kläder som ett par byxor och en skjorta.
“Och hur hade du tänkt att jag skulle gå ut nu – naken?” frågade hon med ett höjt ögonbryn för att lägga handduken runt omkring sig och dölja det mesta av sin kropp.
-
Athanishka såg sig över axeln och log brett. Hennes bleka ögon strövade över Nenyas tilltalande kropp—hennes former, vackra hy och upp till hennes fina ansikte. Nyss hade hon utforskat varje centimeter av vampyren, nu tog hon in henne med blicken till fullo.
“Du kan gå naken om du vill,” svarade hon lent, men det obehagliga väsandet gick inte att radera från hennes röst. Den skulle för alltid vara en motsägelse. Vacker och motbjudande på samma gång. “Du har sett hur jag klär mig—i de tunnaste tyger jag kunnat finna. Så tunna att man ser genom dem. Men det fina med magi är…”
Athanishka gjorde en gest framför sig och spände blicken i Nenya. Till synes lades kläder över hennes kropp. Trista, heltäckande plagg i enlighet med Iserions trender och inte alls den böljande, exotiska friheten hon helst av allt klädde sig med.
“… att folk ser vad jag vill att dem ska se,” avslutade hon. Till och med hennes svagt spetsiga öron var nu dolda under det blöta håret. Hon torkade de korpsvarta striporna och släppte sedan illusionen från Nenyas sinne innan hon gick in till sovrummet för att klä på sig sin svarta skrud.
-
“Och hur vet jag inte att du släpper din illusion och låter mig skämmas framför alla?” frågade hon med ett roat höjt ögonbryn fortsatt och placerade sin ena hand på sin höft som visade upp hennes vackra former lite mer. Magi hade alltid skrämt och fascinerat henne på samma gång. Möjligheterna… Det kändes svindlande nästan som att stå vid ett stup och se ner.
Snart nog följde hon Athaniskha, fortfarande med sin handduk virad kring sin kropp. Trots att det kanske inte dolde lika mycket som hon hade velat. Inte för hon vanligtvis var blyg… Men det var något med denna kvinnan som gjorde att hon kände sig mer naken än hon önskade.
Lite nonchalant lutade hon sig mot väggen för att låta handduken falla ner lite grann. För om hon redan hade sett allt och såg allt i hennes sinne – vad var det ens för mening att dölja det? Ett litet retsamt leende drogs upp på ena sidan av hennes ansikte.
“Om din plan inte var att beundra mig mer?” retades hon och blinkade lite lätt. Sedan lät hon sin elektriska blåa blick vandra mot dörren som ledde ut till resten av… Ja, vad var det egentligen? Ett hus, lägenhet? Hon hade trots allt inte sett det. Nästan lite nervös var blicken – som om hon var rädd för att på nytt falla in i den där oändligheten som Athaniskha förut hade plågat henne med.
-
“Om det inte framgått redan, min vackra Nenya, är jag inte en person som tycker om att dela.” Athanishkas röst var lugn och saklig. Blicken vandrade över till vampyren, missade inte i det minsta hur handduken glidit lite. Ögonen vandrade långssmt uppåt och fäste sig vid Nenyas ansikte. Hon tog ett djupt andetag och när skruden hängde slött över hennes bleka kropp skred hon fram till henne.
“Vänd dig om,” sade hon – åter igen rakt på sak. Hennes sinne grep tag om Nenyas. Det var inte bara hennes ena hand som vände på den något längre kvinnan utan även mentala klor som ingöt en lydnad som kunde få svaga sinnen att utföra de största av dåd. Nu behövde hon dock bara komma åt ryggen på Nenya. Mjukt smekte hon klorna över den bara huden.
“Jag kan inte riskera någonting. Förlåt mig, men jag är inte redo att låta honom komma åt ditt sinne.” Athanishka satte sedan en utav sina klor mot sin egen handflata och hissade pinat när hon rev upp ett djupt sår. Sedan doppade hon ena knogen, då hon inte hade mycket till fingertoppar att tala om, i blodet som trängde fram. Fortfarande med Nenyas egen fria vilja i ett järngrepp började hon sedan att måla symboler mellan hennes skulderblad. Blodmagi. Den magi som var målat runt om i rummet, absorberad i kalkväggarna. Detta var för att förhindra att vampyrens två älskare skulle kunna sträcka sig efter hennes sinne. Athanishka tänkte verkligen inte dela henne med någon.
-
Ett litet skratt lämnade Nenyas läppar, ett glatt ett. Även om hon inte var helt säker på om hennes kommentar var ett skämt. Kanske mest för att hon var lite obekväm med tanken ännu – att någon ville ha henne som bara sin. Utan att kunna göra något vände hon sig om, allt en obekväm känsla och hon kunde inte rå för att ge ifrån sig ett litet smärtsamt läte över att vara så bunden.
Först hade hon trott att klorna skulle repa hennes egna hud och gav ifrån sig ett pip – inte för att knogarna var så mycket mer bekväma… Men kanske lite? Djupa andetag, inte för att hon riktigt kunde ge ifrån sig något annat när hon höll henne i ett sådant järngrepp. När väl Athaniskha hade målat in de symboler som och fått på henne en enkel klänning, som kanske inte helt passade Nenyas kroppsform eller längd, föll Nenya ner något mer.
Darrandes i hela kroppen, med några svettdroppar i pannan efter att ha försökt motstå hennes järngrepp. Dåraktigt förmodligen – men vampyren var envis. Lite slött med en lika darrande hand strök hon bort lite av det mörka håret som hade klistrat sig mot hennes panna och greppade tag i väggen för att kunna resa sig upp. Lite obekväm efter vad som hade hänt – men hon var inte så blåögd heller att hon trodde att hennes fångenskap var som bortblåst.
“Något… mer som behövs? Eller kan vi hitta lite mer passande kläder?” viskade hon, i ett försök att återfå sin energi och lite av sin egen vilja.
-
Athanishka såg på Nenya då hon föll ihop. Dåraktigt utav henne att försöka slänga upp sina murar och stänga ute denna… häxa, som hon blivit kallad. Hennes anlete var blankt, med undantag för en liten bekymmersrynka mellan ögonbrynen – så grund att den knappt var märkbar. I en graciös rörelse, så som hon ofta förde sig, sträckte hon fram ena handen för att erbjuda vampyren hjälp upp. De vita ögonen tycktes vandra över varje svettdroppe, vidare ner över klänningen som nu täckte den kropp hon utforskat.
“Jag tror vi är redo,” svarade hon med ansträngd mjukhet i rösten. Men istället för att bege sig mot dörren och bryta de runor som höll Nenya fången i denna kyliga lilla husvåning, grep hon istället tag om hennes käke. Athanishka lutade sig in, lät sina läppar smekas fjäderlätt mot Nenyas kind.
“Motstå mig aldrig igen.” Viskningen kom som en varning, men var också sensuell. Som om straffet skulle vara något annat än smärtsamt. Hon drog läpparna över huden, tills de mötte Nenyas egna och slöts i en kyss. Greppet om käken blev en smekning, ned över halsen. Långsamt. Förföriskt. Hon smekte den nedåt, strök över hennes ena bröst och vidare mot magen innan hon drog sig bakåt. Varningen låg kvar i de bleka ögonen.
Med flytande steg tog sig Athanishka bort till dörren, gjorde ena runan ogjord och öppnade sedan. “Dåså, låt oss gå och shoppa lite!” Med en snabb blick på Nenya försvann hon sedan ut. Först gick man genom ett litet kök; inte mer än en öppen eldstad invid murstocken, ett stort skåp samt ett bord invid kökssoffan som hon brukade sova på. Det lilla fönstret bidrog inte med mycket ljus. Ytterdörren ledde dem därifrån rakt ut till en liten balkong med en trappa som tog dem ned till markplan. Det var en gammal arbetarlägenhet på andra våningen. Under bodde en liten familj vars barn brukade leka på gatan när vädret tillät. Nu var det en aning lerigt efter ett tidigare regn, men det tycktes inte bekymra Athanishka som barfota klev ner från den knarrande trappan ut på gatan. Hon såg sig om samtidigt som hon inväntade Nenya. Ingen tycktes reagera på dem. Ingen alls. De såg vad hon ville att de skulle se.
“Vill du gå till de finare butikerna eller något här i närheten?” Jodå, det var uppenbart att de inte befann sig på den bästa av gator i Iserion. Livet här var ytterst tragiskt, knappt värt att leva. -
Som en fluga som hoppfullt flög mot fönsterrutan, längtandes efter friheten, studsade hon tillbaka när de smala och beniga fingrarna slöt sig kring hennes käke hårt. Orden som viskade mot hennes kind fick henne att rysa till och hjärtat slog hårt i bröstkorgen. Om det var kvinnans närhet, eller rädslan att bli lämnade ensam i en evighet av tid… Eller för smärtan… Det var svårt att veta. Eller kanske alla tre?
“A…a….aldrig, mi..i…in kä..ä…ära” stammade Nenya viskande fram. Hon var inte sen med att besvara kyssen – som om att försegla ordet som till sist lämnat. Andetagen tunga för att försöka att stilla sina hjärtslag som bultade i hennes huvud. Blicken följde den smekande handen tills hon hade tagit ett steg ifrån vampyren.
Raska och säkra steg vandrade hon efter Athanishka. Så snabbt så att hon inte ens hann granska omgivningen efter en väg ut. Eller för den delen, hur hon levde. Vilket säkert skulle göra Nenya upprörd – en kökssoffa som säng?
Fattigdomen i sig berörde henne inte så mycket – det var inget som hon hade någon empati för, eller för den delen tankar över. Smuts och stank hade alltid varit något som Nenya avskytt och hon rynkade på näsan där de rörde sig ut på gatan. Hastigt sträckte hon fram sin hand för att ta tag i Athanishkas och dra henne till sig när hon var på väg rakt in i en större vattenpöl. Lerig och stank av både piss och annat. Ett försiktigt leende fanns där – som om hon var rädd för att hon hade gjort något dumt. Men trots det höll hon milt i häxans hand.
“Till de finare kvarteren förstås. Och vi får införskaffa några skor åt dig… Inte kan du gå omkring barfota och samla upp dessa ynkliga människors skit.” påpekade Nenya och gestikulerade över de som var i närheten av dem. En tydlig avsmak där.
-
Athanishka sneglade ned på deras händer, Nenyas som nu höll om hennes egen. En skeptiskt blick sköts sedan upp i vampyrens ansikte. Trots att de nyligen varit sammanflätade i badet vred hon nu på handen i hennes grepp, men stillade sig innan hon dragit sig undan. Hon hummade eftertänksamt åt svaret hon fick och vred sina avsmalnade bleka ögon mot den där vattenpölen, som sannerligen luktade som om något ställt sig och pissat mitt på gatan. Inte helt osannolikt, med tanke på att det brukade drälla både en och annan fyllbult i dessa kvarter. Ett sätt för dem att hantera sitt odrägliga liv, gissningsvis.
“Jag har inte burit skor sedan en bokstavlig evighet tillbaka,” mumlade Athanishka och började gå, undvikandes den där vattenpölen med ett markant steg till sidan. “Jag har inga planer på att börja nu. Om du är orolig över smuts föreslår jag att du inte stoppar mina tår i munnen.”
Det ryckte något i hennes ena mungipa, det enda tecknet på att någon form av nöje fanns i hennes ord. Det var en stunds promenad genom staden för att komma undan från stadsdelen som stank av sot, piss, dåligt öl och den fullkomligt horribla stanken från garverikvarteren som slingrade sig in mellan husen. Ljudet av lekande barn som borde vara i skolan, hårt arbete i verkstäderna och geggiga fotsteg byttes ut mot de av diskuterande damer, rena skor mot kullersten och klapprande hovar som drog droskor åt de människor som var för fina för att gå. Så småningom började butiker kanta gatan de gick på. Vackert målade skyltar hängde ut från väggarna och butiksägare stod och konverserade med sina kunder med sina evigt ofelaktiga leenden. En och annan blick vändes mot de två kvinnorna som kom gåendes. En man till häst hade till och med mage att följa dem med blicken så pass att han nästan föll ur sin sadel. Glada ansikten mötte dem och några lyfte till och med på hatten.
“Jag har lärt mig att man får bäst service i skepnaden som en något rikare dam,” sade Athanishka lågmält och lät Nenya se vad alla andra såg – illusionen av att de trädde fram likt två adelsdamer ute på sin shoppingrunda. Så småningom stannade hon till utanför en butik som inte bara sålde klänningar eller tyger. De hade inte tid för att få något sytt på beställning, om inte Nenya ville vänta en vecka till på att ha något på sig utöver den trasiga finklänningen.
“Duger detta?” undrade hon med en gestikulerande nickning med hakan mot kläderna innanför skyltfönstret.
-
En märklig känsla att hålla någons hand på det viset – det kändes inte riktigt som en pusselbit som passade in i varandra. Fast vem hade hon någonsin ens så ivrigt tagit i handen? Kanske Ayperos i sina unga dagar, när hon visade Saelorians boning. Så stolt hon hade varit… Ivrig att visa upp vad hon hade väckt ifrån årtal av tomhet. Hon skakade lite lätt på huvudet för att försöka få bort tankarna – hon ville trots inte tänka på varken Ayperos eller Isra. Den där gnagande känslan av sorg och saknad smög sig så snabbt på då.
Men trots sina tankar lät hon handen vara kvar, till och med så att hon strök sin tumme över Athaniskhas handrygg när de hade stannat och betraktade skylt fönstret. Hon hade inte kommenterat häxans tår – trots allt var bara tanken av smutsiga fötter nära hennes kropp skräck nog.
“Förstås får man det!” kvittrade Nenya, själv van med sådan service hela sitt liv. Om inte nästintill kunglig behandling när hon var av en sådan gammal adelssläkt med mycket pengar. Lite med en grimas såg hon mot finklänningarna i alla de olika färger. Som en liten fågel som behövde visa alla sina färger för att locka män. De flesta säkert till fördärv.
Till slut lät hon blicken vandra mot herravdelningen istället. De stiliga skjortorna i mer delikata färger och byxorna. Hon pekade med hennes mörka klo mot de istället.
“Föredrar manlig klädnad, för att vara sådan. Om det nu inte skulle uppröra dig?” frågade hon med ett litet flin.
-
Athanishka sneglade på Nenya, lät blicken vandra över hennes ansikte – hennes ögon, hennes vackert skulpterade kindben och de mjuka läpparna vars smak hon fortfarande kunde känna på sina. Denna vackra, förnäma dam som hellre bar herrkläder i bekvämlighetens namn. Knappt märkbart lät hon fingrarna stryka mot hennes hand, en försiktigt svarande gest till tummen som smekt hennes egen knotiga hand. Med ett djupt andetag slet hon blicken från Nenya och kisade in mot butiken.
“Jag föredrar dig nog utan kläder,” mumlade hon mot Nenyas öra, hennes andedräkt en smekning mot det mörka håret. “Men nej, jag blir inte upprörd. Du är som mest perfekt när du får vara dig själv. Ditt vilda, modiga själv.” Hon lät nästippen stryka fjäderlätt mot hennes hals innan hon drog sig undan och gick in i butiken. Ett par var precis klara vid disken och herren lyfte artigt på hatten innan han klev ut genom dörren.
“Fröken Isandra Evenfell!” hälsade butiksinnehavaren med ett brett leende som lös upp hela hans skäggiga ansikte. Att han kände igen den hon föreställde sig som var mer än uppenbart. Athanishka mötte honom med ett främmande leende på sina läppar.
“Kelsson, du är lika stilig som alltid,” kvittrade hon med en röst som inte var hennes, med ord som fick herren att rodna och sträcka på sig.
“Och vem är din vackra vän?” undrade han och såg intresserat på Nenya. Athanishka vände ansiktet mot henne, väntande på om sanning eller lögn skulle komma över kvinnans läppar.
-
Den försiktiga rörelsen med fingrarna för att besvara hennes egna smekning fick Nenyas hjärta att slå lite snabbare igen. Mumlandet mot örat och den varma andedräkten som kittlade det lite spetsiga örat fick henne att fnittra till lite flickaktigt nästan. Snabbt lade hon sin ena hand över sin mun för att hindra att ännu ett sådant löjligt beteende skulle upprepas med en brännande rodnad på hennes kinder. En rysning över kroppen så att huden knottrade sig över minnet av deras… bad.
“Se vad du gjort nu…!” klagade hon med samma brännande rodnad och knuffade till henne lite retsamt när hon såg på sin knottrade hud och de styvnade bröstvårtorna. För att skaka lätt på huvudet och var inte långsam med att följa henne in i butiken. Lite förvånat lät hon blicken vandra mellan mannen och Athanishka som hade ett annat namn i mannens mun. Förstås.
Nenya rätade till sin rygg, även om hon redan var rakryggad för att nästan lite nonchalant sträcka fram sin hand med en lika likgiltig min. Precis som den förnärma dam som hon var menad att vara. Ett påklistrat artigt leende för att se när Kelsson kysste hennes hand fjäderlätt.
“Sarethna Saelorian.” svarade hon till slut. Trots allt ett namn som vägde tungt och som få hade mött i verkligheten. Bland det finaste husen i Karm trots allt. Mycket pengar och makt.
-
Den kalla, varsamma blicken växlade mellan Nenya och butiksinnehavaren. En slug vampyr vars adlighet rann genom varje ådra och sken genom hennes vackra hy – trollbindande och snärjande om hon valde att lägga den sidan till. Den simpla man som nu kysste hennes hand, för att sedan spärra upp ögonen hur mycket han än försökte dölja det och behålla sin professionella neutralitet, tycktes kuvas i skuggan av hennes aura.
“S-Saelorian?” klämde mannen ur sig innan han slog på sitt charmigaste leende. “Låt mig presentera mina mest välskapta verk.”
Athanishka följde honom med blicken när han rörde sig bort mot damkläder, varpå hon stannade honom i steget med ett skarpt harklande. “Nej, nej. Vi ska ut och jaga. Ta fram byxor, skjortor och västar är du vänligt.” Hennes röst kom ut så vackert len, men när hon sedan flöt fram över golvet i sina evigt graciösa steg och ställde sig bakom Nenya hade rösten förändrats tillbaka till den hon egentligen besatt, rå ur strupen.
“Försöker du annonsera vart jag fört dig genom att sprida ditt släktnamn? Eller är det kära faster själv som du försöker locka hit?” Hon hade gripit tag om Nenyas arm, lät sina klor borra sig in i huden utan att penetrera den. De något bitska orden viskades nära hennes öra, läpparna snuddandes längs örats ås. Sedan kysste hon ömt den sköra huden bakom hennes öra, nedåt halsen. Blicken låg riktad framåt, försäkrandes om att mannen var fullt upptagen och inte kunde se dem.
Jag tänker inte släppa dig, ljöd Athanishkas röst inuti Nenyas sinne samtidigt som hennes kyss blev till en smekning av tungan mot halsen, slickandes upp bakom hennes öra vilket hon i en utandning nafsade lite lätt på.
-
En liten lättad suck lämnade Nenyas läppar över att Athanishka påpekade att de skulle jaga – så de slapp de obekväma klänningarna som mest var i vägen. Alla löjliga korsetter och krims krams… som om man vore en docka som vacker och fint skulle sitta still och nicka när man blev tilltalad. Ja, gud bevare om man inte skulle hålla med, vilket liv som kunde uppstå.
Hastigt drog hon efter andan när den nu bekanta rösten västes i hennes huvud. Den ekade över allt som om hon inte riktigt kunde avgöra om det var hennes egna tanke – eller inte. Det hårda greppet gjorde ont, men mer smärta hade hon varit van med. Kanske var det snarare intrånget på hennes mentala sätt och hur liten hon kände sig där under häxans grepp som gjorde att hon gnydde tyst till. Som en olycklig byracka. Blicken var etsad framåt på mannen som verkade så fokuserad och nervös att han inte sett bakåt på de två kvinnorna länge.
Hjärtat slog hårt när hon kände de varma andetagen, tungans smekning och det lekfulla nafsandet. Njutandes slöt hon ögonen och särade lite omedvetet på läpparna där hon stod. Andetagen djupare. Milt lade hon handen bakåt över Athanishkas hals så att deras mjuka kinder möttes.
“Scch… sch… Var inte så avundsjuk nu. Att hitta på namn är inte mitt essä…” hummade hon mot hennes öra för att nafsa lite tillbaka och vända sig om. Milt placerade hon sina händer på alvens kinder för att stryka kinderna med sina lena tummar möta blicken med ett svagt – kanske nervöst leende. För att med hjärtan i halsgropen böja sig fram och placera en djup kyss som avslutades med en nafsning på läppen.
Ett litet glatt fnittrande när mannen vände sig om, som om Athanishka hade sagt något roligt. Klumpig i sina rörelser så att man så enkelt kunde höra hur han vände sig om – speciellt när han så nervöst slog till saker på vägen.
-
Stackars Kelsson, mannen med det prydliga skägget och den fina låga hatten, var minst sagt obekväm i närheten av de båda damerna. Athanishka såg det i hans sinne och han kunde skatta sig lycklig som inte hade några dömande tankar. Dock en hel del press på sig själv. Den fule karln planerade dock bara att ta fram sina allra dyraste plagg, men det gjorde detsamma eftersom Athanishka aldrig betalade i faktiska pengar – även om de gott fick inbilla sig det.
I en djup inandning besvarade hon kyssen med slutna ögon och såg sedan på Nenya genom gliporna mellan sina ögonlock. “Uppenbarligen,” mumlade hon och skakade uppgivet på huvudet. Sedan kastade hon en blick på butiksinnehavaren som rev både ett och annat när han tog fram olika plagg. De hängdes upp intill ett provrum, som mer eller mindre bara var ett draperi i en halvcirkel mot väggen.
Han harklade sig. “Är detta någonting som faller fröken Saelorian i smaken?” Athanishka svepte över det svala trägolvet, lät sina nakna fötter leta sig över plankorna och lämna smutsiga spår efter sig. Hon klev fram genom graciösa steg och drog fingrarna över det fina tyget i en utav skjortorna innan hon vred på sig och gav Nenya en intetsägande blick.
-
Fortfarande lite nervös – varför visste hon inte. Men det var lite svårt att veta ibland vart hon hade Athanishka – var det äkta kärlek eller var det ett litet frö som hon hade satt i huvudet på Nenya? Oavsett kunde hon känna hur känslorna för häxan växte. Nästan lite snabbare än vad hon trott var möjligt. Nästan skrämmande. Hon drog ett djupare andetag för att försöka lugna sitt hjärta som slog några slag extra när Athanishka var så nära henne. För att sedan höja på hakan något och röra sig fram med graciösa steg till kläderna som hon sedan höll upp för att granska med sina elektriska blå ögon.
“Vackra.” kommenterade Nenya lite nonchalant för att knuffa ut dem båda ifrån provrummet och snart kom hon ut med de mörka åtsittande läderbyxor och en vacker vit skjorta som komplimenterades med en blodröd väst med svarta detaljer. Det var nästan löjligt hur likt det var hennes hus emblem, endast det stora trädet som saknades. Å andra sidan kunde hon gott och väl slippa det. Över smalbenen fanns även några svarta och eleganta ridstövlar i samma mörka läder med en vitsnörning.
Lite lekfullt snurrade hon runt för sin nya… nå skulle man kalla henne vän verkligen? Älskarinna? Kärlek? För att stanna framför en spegel och granska sig själv. Lite nöjt nickade hon, men vände blicken bakåt mot Athanishka för att le svagt, de mörka håret föll i ett virrvarr runt omkring henne.
“Vad tror du?” frågade Nenya för att låta sin blick vandra mot spegeln igen. Färgerna på västen fick henne att tänka tillbaka på hennes familj som hon inte hade talat med på länge. Tänk om saker hade varit annorlunda. Om hon och Athanishka kunde ta hand om Gröndal som dess visroy. Där var det igen, det där konstiga tankarna om framtidstro tillsammans med Athanishka som hon skakade nätt på huvudet över.
You must be logged in to reply to this topic.