- This topic has 5 replies, 2 voices, and was last updated 5 h, 9 min sedan by
.
-
De dök upp i ett litet sovrum. Athanishka släppte genast både den gamle mannen och Nenya för att sedan sätta handen över hans skalle. Hennes klor nästan skrapade mot hans hud och något glimmade till i hans döda blick innan han utan ett ord harklade sig, vände på klacken och gick ut därifrån. Athanishka sneglade på Nenya när han gått.
Mannen hade bara varit ett verktyg för att flytta dem genom tid och rum till detta lilla stadshus i Iserion. Sovrummet var inte särskilt imponerande. En mörk träpanel gick upp till en trist bröstlist och i övrigt var väggarna vitkalkade. Det gav intrycket av ett kallt rum. Den grå kalkstenen som täckte golvet gjorde inte saken bättre och det var de facto väldigt kyligt där inne. Nästan som om fönstret stått på glänt trots att det var höst utanför. I rummet stod en smal dubbelsäng, bäddad med ovanligt fina lakan och stora fluffiga kuddar. En stor fäll låg över sängens nedre kant. På sängborden stod diverse småsaker, bland annat en lykta, några böcker samt en ask med kex. Ovanför sängen hängde två vackert målade tavlor föreställande fagra landskap, mycket olika naturen kring Iserion som för att kunna drömma sig bort när man tvingades vistas i denna dystra stad. I övrigt fanns bara en mörk garderob i det välstädade rummet men ingenting mer.
Inget av detta stod ut i jämförelse med blodet som var målat runt om i rummet i märkliga gamla symboler. Träpanelen i taket hade sugit åt sig av en stor rund symbol, liksom kalken i väggarna gjort med vad som var målat på dem. En utav de två dörrarna var också täckt av symboler. Den utan blod på sig ledde till en liten en suite. Allt var väl uttänkt för att Nenya inte skulle kunna tvätta bort det utan vidare. Athanishka nickade mot sin blodmagi i en menande gest.
”De kommer inte hitta dig här. Du kommer inte kunna ta dig ut.” Hennes röst var fortfarande en stor motsägelse i hur den smekte sig ur hennes mun samtidigt som hon tycktes väsa ut orden. Hennes ansiktsuttryck var svårläst, som om hon inte hade några åsikter om vad hon precis gjort. Ingen glädje över att ha lyckats med sin kidnappning, ingen stolthet eller triumf. Absolut ingen ånger.
Blodmagin hade hon jobbat på ett bra tag nu och den skulle förhindra andra sinnen från att leta sig in i detta rum. Vad än Nenya hade för band till sina älskare var det klippt innanför dessa väggar. De skulle inte kunna hitta henne utan att se henne genom det lilla fönstret i väggen, som för övrigt inte gick att öppna. Samma sak gällde dörren som ledde ut i hallen. Här inne hade hon den vackra och vilda lilla Nenya i sitt grepp.
-
Nenya trodde inte att hon skulle levt längre, att kvinnan framför henne skulle pulverisera henne… eller vad nu häxor som henne gjorde med sina fiender. För att omfamna smärtan, som aldrig kom, slöt hon ögonen. Men det kändes nästan lite… löjligt när hon lade märke till att hon stod där hel. Lite försiktigt öppnade hon ena ögat, nästan med en rodnad på sina kinder. Snabb i sina rörelser tog hon några steg bakåt, inte för hennes märkliga lukt och röst var mindre för det. Irriterat slog hon sin ena näve i väggen så att de vackra tavlorna rörde sig i protest och en till och med slog ner i marken med ett brak.
“Vad fan är det du vill med mig?” väste hon sammanbitet mellan sina tänder. Så klart hade de många fiender, Ayperos, Isra och henne. Men den här märkliga figuren hade hon inte hört om innan och det skrämde henne nästan lite grann. Okunskap var något hon inte var van med.
“Och vem i helvete är du?”
-
Athanishka tittade misstyckande på tavlan som ramlade ner och vred sedan långsamt blicken mot Nenya igen. Det lilla man kunde se av hennes en gång vackra blå ögon, nu bleka likt hos en djuphavsfisk, var tillräckligt för att se vart hon tittade någonstans. Nenyas ilska tycktes dock inte bekomma den märkliga gamla häxan. Hon bara suckade och lutade sig mot dörren med armarna i kors över bröstet, skylandes sig själv i processen.
”Åh, ta det inte personligt. Detta har inte med dig att göra flicka lilla, utan din kära pojkvän. Man kan väl säga att vi är buksystrar, du och jag.”
Hon tog in hela Nenyas gestalt med sin blick, ögnade hennes vackra gestalt innan hon såg upp mot hennes fängslande ögon.
”Jag misstänker att han aldrig berättat om kvinnan som han snärjde en gång i tiden. En dum och naiv ung alvkvinna som trodde på alla hans ord om kärlek och tillgivenhet. Hon var vacker som en solig vårdag och gjorde allt för honom – liksom dumma unga kvinnor tycks göra. Men är en demon verkligen kapabel till kärlek? Har han verkligen ett hjärta om han utan tvekan kunde förråda och låsa in den arma alvkvinnan djupt in i bergen där ingen någonsin skulle kunna hitta henne? Sekel efter sekel utnyttjade han denna kvinna, nyttjade hennes krafter medan hon förgicks utan att kunna dö inne i sin krypta. Ensamheten och hans demoniska påverkan förvrängde henne med tiden.”
Hon gjorde en ytterst liten gest med ena handen över sig själv för att påvisa att detta var resultatet av hans svek.
”Men jag behöver inte stå här och tala om för dig att han är en dålig person. Frågan är om du är av tillräckligt stor nytta för honom för att han ska komma efter dig. Kanske skulle jag tagit hans andra flamma. Hon verkar vara av större nytta för honom. Det är trots allt henne som han valde till sin fru och som han lägger sin framtid i. Kanske var det slöseri att stjäla någon som bara är älskarinnan vid sidan av.”
-
En vulkan av känslor brusade upp inom Nenya. Orden skar genom henne som vassa knivar och det var svårt att inte låta kinderna bli blöta av tårar. Tårar som hon många gånger känt över Ayperos. Osäkerheten över hennes egna framtid, trots kärleken hon kände för honom och på senare tid, även Isra.
“Bara för att du var blind av kärlek, är det dåraktigt att tro att det är samma sak med mig och honom.” väste hon mellan sina vassa tänder för att sparka tavlan som var på golvet mot henne för att ta en av glasskärvorna i sin hand. Obrydd över att dess vassa och skarpa kanter skar sig in i hennes handflata – trots allt läkte såren alltid för henne. Hotfullt höll hon upp det mot kvinnan framför sig.
Tankarna kändes som ett stormande hav som hon försökte att styra upp. Det kändes som ett så klockrent exempel av hot och fiender som försökte manipulera henne. Men trots det… var det svårt att inte känna en bubblande avundsjuka där under alla hennes stormande känslor. Hade han inte nyss bevisat att han faktiskt brydde sig om henne? Hur de rusade ut efter henne…
“Isra, menar du? En skönhet definitivt och min egna älskarinna. Vad vi tre har… det är inget som gamla häxor som du skulle förstå!” utbrast hon för att snabbt kasta en glasskärva mot henne och ta upp en till i samma sekund.
“Och han är inte dum nog att komma efter mig…! Det finns större planer… än mig” väste hon för att hålla glasskärvan allt hårdare i sin hand.
-
Athanishka tog ett djupt andetag och höjde oimponerat på ena ögonbrynet när den unga Nenya hade sönder glaset i tavlan. En suck slapp ut när en av skärvorna höjdes mot henne. Det bleka ansiktet var lugnt och tycktes inte reagera på Nenyas brusande humör. När skärvan kom flygandes duckade Ashera och lyckades precis undvika den, hörde hur den slog i dörren bakom henne och lade sig med ett vackert ljud mot golvet. Blicken fördes åter igen till den upprörda vampyren.
”Du är lika naiv som jag var, flicka. Har du aldrig känt dig som deras tredje hjul? Har du aldrig funderat på varför de är så investerade i varandra, varför de stöter bort dig? Tror du på riktigt, innerst inne i ditt eldiga hjärta, att han är kapabel till kärlek?”
Athanishkas ord kom ut relativt sakligt och inte fyllda med känslor. Hon var lite som Nenyas motpol i samtalet. Sakta tog hon ett steg mot henne, och ett till. Snart var hon framme hos henne, grep ett fast tag om hennes hand och höll i den nästan krampaktigt. Athanishka fortsatte gå framåt tills skärvan skar in i hennes tunna klädnad och huden. Glaset letade sig in i köttet och hon backade upp Nenya mot väggen, blicken spänd i hennes ögon hela tiden.
”Vem utav oss är det som är blind egentligen? Hm?” Blodet började sippra och blötte ner det svarta, genomskinliga sidentyget. Sakta men säkert spred det sig i en blöt fläck kring skärvan. Smärtan tycktes inte bekymra Athanishka, som om hon gjort det här tillräckligt många gånger för att inte längre bry sig.
-
Orden skar in i henne, som glasskärvan skar in i kvinnan. Fast hon inte försökte visa hur de påverkade henne, kunde hon inte rå för att ge ifrån sig ett förvånat läte när hon trycktes upp mot väggen. Blicken vandrade mot blodet vilket fick henne lite motvilligt att stryka sin smala tunga över hennes huggtänder. Hungern fanns inom henne – speciellt när hon inte hade ätit på ett tag. Dåraktigt, förstod hon nu. Men det var inget hon kunde göra nu.
“Först hade jag de tankarna… Jag var arg! Men nu älskar jag dem båda!” utbrast hon och snyftade till litem det fanns en enorm känslostorm inuti henne. Blandade med hungern… det var ingen bra kombination alls och hon svor åt sig själv och sin dumhet.
“Och vad är din plan? Att han skulle rädda mig? Döda sig själv för mig?” fnös hon.
You must be logged in to reply to this topic.