- This topic has 53 replies, 2 voices, and was last updated 1 dag, 3 h sedan by
.
-
De dök upp i ett litet sovrum. Athanishka släppte genast både den gamle mannen och Nenya för att sedan sätta handen över hans skalle. Hennes klor nästan skrapade mot hans hud och något glimmade till i hans döda blick innan han utan ett ord harklade sig, vände på klacken och gick ut därifrån. Athanishka sneglade på Nenya när han gått.
Mannen hade bara varit ett verktyg för att flytta dem genom tid och rum till detta lilla stadshus i Iserion. Sovrummet var inte särskilt imponerande. En mörk träpanel gick upp till en trist bröstlist och i övrigt var väggarna vitkalkade. Det gav intrycket av ett kallt rum. Den grå kalkstenen som täckte golvet gjorde inte saken bättre och det var de facto väldigt kyligt där inne. Nästan som om fönstret stått på glänt trots att det var höst utanför. I rummet stod en smal dubbelsäng, bäddad med ovanligt fina lakan och stora fluffiga kuddar. En stor fäll låg över sängens nedre kant. På sängborden stod diverse småsaker, bland annat en lykta, några böcker samt en ask med kex. Ovanför sängen hängde två vackert målade tavlor föreställande fagra landskap, mycket olika naturen kring Iserion som för att kunna drömma sig bort när man tvingades vistas i denna dystra stad. I övrigt fanns bara en mörk garderob i det välstädade rummet men ingenting mer.
Inget av detta stod ut i jämförelse med blodet som var målat runt om i rummet i märkliga gamla symboler. Träpanelen i taket hade sugit åt sig av en stor rund symbol, liksom kalken i väggarna gjort med vad som var målat på dem. En utav de två dörrarna var också täckt av symboler. Den utan blod på sig ledde till en liten en suite. Allt var väl uttänkt för att Nenya inte skulle kunna tvätta bort det utan vidare. Athanishka nickade mot sin blodmagi i en menande gest.
”De kommer inte hitta dig här. Du kommer inte kunna ta dig ut.” Hennes röst var fortfarande en stor motsägelse i hur den smekte sig ur hennes mun samtidigt som hon tycktes väsa ut orden. Hennes ansiktsuttryck var svårläst, som om hon inte hade några åsikter om vad hon precis gjort. Ingen glädje över att ha lyckats med sin kidnappning, ingen stolthet eller triumf. Absolut ingen ånger.
Blodmagin hade hon jobbat på ett bra tag nu och den skulle förhindra andra sinnen från att leta sig in i detta rum. Vad än Nenya hade för band till sina älskare var det klippt innanför dessa väggar. De skulle inte kunna hitta henne utan att se henne genom det lilla fönstret i väggen, som för övrigt inte gick att öppna. Samma sak gällde dörren som ledde ut i hallen. Här inne hade hon den vackra och vilda lilla Nenya i sitt grepp.
-
Nenya trodde inte att hon skulle levt längre, att kvinnan framför henne skulle pulverisera henne… eller vad nu häxor som henne gjorde med sina fiender. För att omfamna smärtan, som aldrig kom, slöt hon ögonen. Men det kändes nästan lite… löjligt när hon lade märke till att hon stod där hel. Lite försiktigt öppnade hon ena ögat, nästan med en rodnad på sina kinder. Snabb i sina rörelser tog hon några steg bakåt, inte för hennes märkliga lukt och röst var mindre för det. Irriterat slog hon sin ena näve i väggen så att de vackra tavlorna rörde sig i protest och en till och med slog ner i marken med ett brak.
“Vad fan är det du vill med mig?” väste hon sammanbitet mellan sina tänder. Så klart hade de många fiender, Ayperos, Isra och henne. Men den här märkliga figuren hade hon inte hört om innan och det skrämde henne nästan lite grann. Okunskap var något hon inte var van med.
“Och vem i helvete är du?”
-
Athanishka tittade misstyckande på tavlan som ramlade ner och vred sedan långsamt blicken mot Nenya igen. Det lilla man kunde se av hennes en gång vackra blå ögon, nu bleka likt hos en djuphavsfisk, var tillräckligt för att se vart hon tittade någonstans. Nenyas ilska tycktes dock inte bekomma den märkliga gamla häxan. Hon bara suckade och lutade sig mot dörren med armarna i kors över bröstet, skylandes sig själv i processen.
”Åh, ta det inte personligt. Detta har inte med dig att göra flicka lilla, utan din kära pojkvän. Man kan väl säga att vi är buksystrar, du och jag.”
Hon tog in hela Nenyas gestalt med sin blick, ögnade hennes vackra gestalt innan hon såg upp mot hennes fängslande ögon.
”Jag misstänker att han aldrig berättat om kvinnan som han snärjde en gång i tiden. En dum och naiv ung alvkvinna som trodde på alla hans ord om kärlek och tillgivenhet. Hon var vacker som en solig vårdag och gjorde allt för honom – liksom dumma unga kvinnor tycks göra. Men är en demon verkligen kapabel till kärlek? Har han verkligen ett hjärta om han utan tvekan kunde förråda och låsa in den arma alvkvinnan djupt in i bergen där ingen någonsin skulle kunna hitta henne? Sekel efter sekel utnyttjade han denna kvinna, nyttjade hennes krafter medan hon förgicks utan att kunna dö inne i sin krypta. Ensamheten och hans demoniska påverkan förvrängde henne med tiden.”
Hon gjorde en ytterst liten gest med ena handen över sig själv för att påvisa att detta var resultatet av hans svek.
”Men jag behöver inte stå här och tala om för dig att han är en dålig person. Frågan är om du är av tillräckligt stor nytta för honom för att han ska komma efter dig. Kanske skulle jag tagit hans andra flamma. Hon verkar vara av större nytta för honom. Det är trots allt henne som han valde till sin fru och som han lägger sin framtid i. Kanske var det slöseri att stjäla någon som bara är älskarinnan vid sidan av.”
-
En vulkan av känslor brusade upp inom Nenya. Orden skar genom henne som vassa knivar och det var svårt att inte låta kinderna bli blöta av tårar. Tårar som hon många gånger känt över Ayperos. Osäkerheten över hennes egna framtid, trots kärleken hon kände för honom och på senare tid, även Isra.
“Bara för att du var blind av kärlek, är det dåraktigt att tro att det är samma sak med mig och honom.” väste hon mellan sina vassa tänder för att sparka tavlan som var på golvet mot henne för att ta en av glasskärvorna i sin hand. Obrydd över att dess vassa och skarpa kanter skar sig in i hennes handflata – trots allt läkte såren alltid för henne. Hotfullt höll hon upp det mot kvinnan framför sig.
Tankarna kändes som ett stormande hav som hon försökte att styra upp. Det kändes som ett så klockrent exempel av hot och fiender som försökte manipulera henne. Men trots det… var det svårt att inte känna en bubblande avundsjuka där under alla hennes stormande känslor. Hade han inte nyss bevisat att han faktiskt brydde sig om henne? Hur de rusade ut efter henne…
“Isra, menar du? En skönhet definitivt och min egna älskarinna. Vad vi tre har… det är inget som gamla häxor som du skulle förstå!” utbrast hon för att snabbt kasta en glasskärva mot henne och ta upp en till i samma sekund.
“Och han är inte dum nog att komma efter mig…! Det finns större planer… än mig” väste hon för att hålla glasskärvan allt hårdare i sin hand.
-
Athanishka tog ett djupt andetag och höjde oimponerat på ena ögonbrynet när den unga Nenya hade sönder glaset i tavlan. En suck slapp ut när en av skärvorna höjdes mot henne. Det bleka ansiktet var lugnt och tycktes inte reagera på Nenyas brusande humör. När skärvan kom flygandes duckade Athanishka och lyckades precis undvika den, hörde hur den slog i dörren bakom henne och lade sig med ett vackert ljud mot golvet. Blicken fördes åter igen till den upprörda vampyren.
”Du är lika naiv som jag var, flicka. Har du aldrig känt dig som deras tredje hjul? Har du aldrig funderat på varför de är så investerade i varandra, varför de stöter bort dig? Tror du på riktigt, innerst inne i ditt eldiga hjärta, att han är kapabel till kärlek?”
Athanishkas ord kom ut relativt sakligt och inte fyllda med känslor. Hon var lite som Nenyas motpol i samtalet. Sakta tog hon ett steg mot henne, och ett till. Snart var hon framme hos henne, grep ett fast tag om hennes hand och höll i den nästan krampaktigt. Athanishka fortsatte gå framåt tills skärvan skar in i hennes tunna klädnad och huden. Glaset letade sig in i köttet och hon backade upp Nenya mot väggen, blicken spänd i hennes ögon hela tiden.
”Vem utav oss är det som är blind egentligen? Hm?” Blodet började sippra och blötte ner det svarta, genomskinliga sidentyget. Sakta men säkert spred det sig i en blöt fläck kring skärvan. Smärtan tycktes inte bekymra Athanishka, som om hon gjort det här tillräckligt många gånger för att inte längre bry sig.
-
Orden skar in i henne, som glasskärvan skar in i kvinnan. Fast hon inte försökte visa hur de påverkade henne, kunde hon inte rå för att ge ifrån sig ett förvånat läte när hon trycktes upp mot väggen. Blicken vandrade mot blodet vilket fick henne lite motvilligt att stryka sin smala tunga över hennes huggtänder. Hungern fanns inom henne – speciellt när hon inte hade ätit på ett tag. Dåraktigt, förstod hon nu. Men det var inget hon kunde göra nu.
“Först hade jag de tankarna… Jag var arg! Men nu älskar jag dem båda!” utbrast hon och snyftade till litem det fanns en enorm känslostorm inuti henne. Blandade med hungern… det var ingen bra kombination alls och hon svor åt sig själv och sin dumhet.
“Och vad är din plan? Att han skulle rädda mig? Döda sig själv för mig?” fnös hon.
-
Athanishka drog på ena mungipan då hon inte ens behövde leta sig in i Nenyas huvud för att se hennes tankar. Hon såg hungern i hennes ögon, hur som slickade över sina tänder och förmodligen drömde om att få sätta dem i huden på Athanishka. Blodtörsten var påtaglig i luften, blandad med den järnrika doften av blodet som sipprade ut från Athanishkas skada. Detta tycktes inte bekymra henne. Hennes ansikte blev åter likgiltigt och hon tog ett djupt andetag som för att samla kraft att orka prata med Nenya.
”Vem säger att jag är ute efter honom?” Hon höjde sin ena hand, strök de vassa fingrarna över Nenyas kind och råkade rispa den med sina kloliknande fingertoppar. Som för att trösta strök hon tummen över skrapsåret, tog dock i lite för mycket.
”Kanske är jag bara trött på att demoner och män utnyttjar starka, vackra kvinnor.” Orden kom ut som en utandning. Som om hon verkligen var trött på det och hade större visioner än att hämnas på en varelse som gjort henne oförrätt för en herrans massa år sedan. Därpå drog hon plötsligt ut skärvan som letat sig in mellan revbenen och höjde den framför Nenyas ansikte. Blodet rann nedför åsen av dess skarpa kant. Med huvudet på sned förde hon skärvan till Nenyas läppar och strök dess flatsida mot dem, smetade ut blodet över den fylliga underläppen i en sensuell rörelse.
”Hungrig?” nästan viskade Athanishka. ”Du kan äta. Men om du inte behärskar dig kommer du att ångra det.” Hon höjde sin andra hand, satte den mot hennes huvud och spretade ut med fingrarna genom det mörka håret. Genast planterades en känsla av obehag i Nenyas sinne, men den försvann lika fort. Endast för att visa sin poäng.
-
Envishet var kanske en underdrift om vad Nenya var, hon höll sina ögon på kvinnan framför henne. Smalnande, svårt att inte riktigt se ilskan som bubblade under henne. Hungern och känslorna av hat och ilska fick henne att slå i väggen med sina knytnävar där hon var pressad mot väggen. När hon rispade hennes kind visade hon sina vassa tänder mot henne och försökte att bita av hennes finger. Däremot verkade hon inte vara snabb nog för det och det var inte svårt att höra det dova morrandet som kom ifrån henne.
“Låter som skitsnack. Bara för du blev sårad en gång och tror att hela världen cirkulerar runt dig.” fnös hon och vände demonstrativt bort sitt ansikte ifrån kvinnan och drog upp sin hand för att möta hennes blick med sin stormiga blåa ögon när hon drog bort blodet och sedan torkade av det på väggen och sina kläder för att bli av med det. Obehaget fick henne att ge ifrån sig ett litet stön av smärta, där hon sjönk ner tillfälligt, för att snabbt vara rakryggad igen. Envis som alltid. Stolt, löjligt stolt och envis.
“Inte hungrig nog för ditt äckliga och stinkade blod…!” väste hon mellan sina tänder, det var uppenbart att det var svårt att säga nej – men ännu hade hon sinne nog för att motsäga sig.
-
Sårad en gång var en underdrift utan dess like. Athanishka hade suttit instängd djupt inne i mörka, kalla berg i otaliga livstider. Vad Nenya såg som hela sitt liv var tidsmässigt bara en liten pust i en lång enslig tidslinje för Athanishka. Ensam hade hon suttit där, vant sig vid mörkret, blivit galen flera gånger om innan hon hittat sig själv. Hon hade klöst på bergsväggarna, gjort allt i sin väg för att komma ut. Sårad en gång var extremt milt uttryckt för den tortyr Athanishka tvingats utstå där hon sakta blivit fördärvad av den demoniska påverkan och den förfärliga tillvaro hon levt i. Ändå reagerade hon inte på orden. De var som luft för henne, liksom mycket blivit. Hon besvarade det inte ens.
När Nenya vägrade hennes blod rörde hon inte en min men tog ett litet kliv bakåt. En suck undslapp henne, trots att vampyrens envetna humör var förväntat.
”Skyll dig själv” sade Athanishka obrytt och vände henne ryggen. När hon gick till dörren och lade handen om dörrhandtaget såg hon över sin egen axel och sneglade på Nenya. Något tycktes glimma till i de vita ögonen. Inte bokstavligt talat utan mer en känsla när man kunde ana att hon använde sina krafter. Nenya skulle inte vilja slänga sig mot dörren och fly. Nej, tvärtom skulle hon vilja hålla sig mot väggen en liten stund till som om det var hennes egna tankar som sade det till henne. Athanishkas förmågor låg inte bara i att tala genom andras sinnen utan också att påverka dem. Hon kunde få den mest självälskande varelsen att vilja offra sitt eget liv. Nenyas sinne var starkt, det fanns det ingen tvekan om, men något så simpelt som att få henne att stanna på sin plats var en barnlek för någon så gammal som Athanishka. Utan ett ord gick hon sedan ut, stängde och låste om sig. Först med nyckel, sedan med regel och hänglås.
Hon klev in i köket där hon rotade fram förband och såg till att ta hand om sitt sår. Hon tog gott om tid på sig, sydde och lade om det med varsamma händer. När hon var klar hällde hon upp ett glas vin till sig själv och satte sig vid bordet för att se ut genom fönstret på alla miserabla människor som utförde sina ärenden på ett torg utanför. Där kunde hon sitta i timmar och skulle göra så även denna gång. I över ett dygn skulle hon lämna Nenya inne i sovrummet och gjorde inte mycket väsen av sig under tiden. Åt lite, sov en stund på kökssoffan och satt i övrigt där i köksfönstret och bara tittade ut. Trots att hon varit ute i över tre veckor nu var världen fortfarande ny för henne. Det krävdes inte mycket för att stimulera hennes sinnen. Då och då läste hon tankarna hos de som passerade utanför men blev ofta besviken. Människor var simpla och deras liv var nästan mer tragiska än hennes eget.
-
Åt de sista orden innan hon stängde dörren visade hon sina tänder och väste något. Som för att visa sitt missnöje över orden – hon skulle nog kunna hålla sig. Det var åtminstone det som Nenya intalade sig själv där hon fortfarande stod stolt – med sin heder i behåll. Det som var timmar för Athanishka var som dagar för kvinnan i fångenskapen. Kanske var det bara något som häxan hade gjort med magi – eller så var det som om tiden gick både långsammare och snabbare på samma gång. Hur länge hon hade varit där… Tiden som koncept… Något som försvann för Nenya rätt snart. Speciellt med sin hunger drivande den mer djuriska sidan som fanns hos henne. En som hon aldrig hade låtit visa innan.
En som drev bort hennes stolthet och heder. Rev i henne. Hon satte näsan i vädret för att känna blodet i rummet. Försiktigt, lite som om hon var rädd att det var ett trick förde hon tygstycket som hon bland annat torkat av sig med till munnen. En suck undslapp hennes läppar och hon fortsatte att suga på den tills det inte fanns något kvar. Vilt såg hon sig omkring och när Athanishka skulle komma tillbaka i rummet skulle hon nog se Nenyas desperation när väggen hade flera klösmärken efter hennes naglar och blodet utsmetat på väggen där hon försökt att få i sig något av det. Ens en liten liten bit.
När dörren öppnades ryckte Nenya till något där hon satt vid väggen – precis där hon hade lämnat henne för en dag sedan. På huk med armarna omkring hennes ben. Ögonen var något mer vilda nu, nästan som en storm när hon mötte hennes ögon. Näsan höjdes, men inte i en nonchalant rörelse som det var innan utan snarare för att känna lukten av Athanishka. En som hon förut hade tyckt stack i näsan och förknippat med hat och ilska… kändes nästan som en doft av skog och frihet. Hungrigt slickade hon sina läppar, för att försiktigt röra sig mot häxan. Nästan lite som ett skygg katt som hade gjort något dumt mot sin ägare, smög hon sig mot henne på alla fyra.
Vid slutet av sängen, stannade hon till. Rädd för att gå närmare dörren – trots allt hade hon testat det några gånger innan och kanske var det de som gjorde henne mer galen – som om tiden passerat snabbare. Hur många år hade det inte gått? Försiktigt sträckte hon ut sin hand med de vassa svarta naglarna, nästan som klor, som hade träflisor under sig av att ha rivet i väggen. Något mer desperat fanns där i hennes blick.
“Hungrig…” viskade hon, med en raspig röst som inte hade använts på ett tag och hon drog ännu ett andetag för att få in hennes doft – som kanske nästan kändes berusande nu.
“Och… du doftar så gott…” -
Athanishka låste upp dörren och klev in i sovrummet. Hon stängde dörren mjukt efter sig och höll hela tiden ögonen på Nenya. Märkena på väggen undgick henne dock inte, men så fanns det inte mycket till detaljer i rummet till att börja med vilket fick det mesta att stå ut. Den djuriska sidan som tycktes ha tagit över Nenya verkade inte påverka Athanishka. Hennes anlete var likgiltigt och sansat. Inte en fena rördes när den hungriga vampyren kom närmare.
Athanishka stod iklädd en genomskinlig skrud som täckte henne hela vägen ner till anklarna. Den var simpel men vacker och lämnade mycket lite till fantasin. Att hon doftade gott stämde givetvis inte. Hon var fortfarande essensen av grottans mörka djup och luktade lika instängt och murket som hon såg ut. Hennes kropp hade inte tvättats sedan första tidsåldern och luktade därefter, i en gräslig kombination med hennes fördärv. Dock rann blod i hennes ådror – blod hon misstänkte att Nenya suktade efter. Athanishka klickade med tungan och såg ner på henne.
”Ett dygn i det här rummet och du håller redan på att tappa vettet” sade hon en aning besviket, mycket väl medveten om att det inte alls kändes som ett dygn för kvinnan. I graciösa rörelser svepte hon fram över golvet, slank förbi vampyren och satte sig på sängkanten. Hennes knotiga fingrar drog undan det skira tyget från hennes handled som hon sedan höll ovanför sitt knä. Med andra handen klappade hon mot sitt lår som en uppmaning till Nenya att komma dit.
”Seså, flicka. Stilla din hunger. Men kom ihåg – behärska dig.” De vita ögonen smalnade av när hon såg på henne.
-
“Ett dygn…?” väste Nenya nästan fram mellan sina tänder, så att hon minsann inte trodde det hade gått ett dygn utan flera. För inte skulle så liten tid ge henne sådan stor hunger. Egentligen ville hon fortsätta att käfta emot – men det fanns inte direkt någon ork för det och sen fanns det något mycket mer spännande som hände när hon drog undan de skira tyget och hon kunde se hur blodet pulserade där.
Höra dess puls dunka i hennes huvud. Det var svårt att tänka på något annat, även om hon försökte att skingra sina tankar ifrån hunger. Ivrigt – kanske lite för ivrigt för en sådan stolt varelse som Nenya, rörde hon sig mot häxan. Blicken hela tiden fixerade på armen och dess ådror. Försiktigt slickade hon om sina läppar som nästan såg nariga ut, som om hon inte hade druckit på flera månader. Till slut kunde hon inte riktigt kämpa emot hungern och lät sina huggtänder sjunka ner i hennes blod samtidigt som hon höll hennes arm nere med sina händer.
Djupa klunkar drack hon och hon hade velat dricka mer av henne. Tömma henne och låta henne ruttna där i rummet. För det som hon hade gjort mot Nenya. Men Athanishkas ord ekade inuti hennes sinne, behärska dig. Vilket fick henne att långsamt dra ut sina tänder så att de bara nuddade hennes hud och hon höjde blicken som nästan var lite dimmig och leendet nästan drömmande. Vad hon inte hade märkt var att hon med sin ena hand hade strukit Athanishkas hand och flätat samman dem samtidigt som hon höll den nere.
-
Ett svagt leende skymtade på Athanishkas läppar när Nenya kom närmare. Hon såg på henne hela tiden, hur hon hade blicken fäst mot handleden likt besatt. Det spelade ingen roll om Athanishka litade på henne eller ej. Hon tycktes inte alls rädd, snarare tillfreds där hon satt lugnt och sansat på sängkanten och betraktade vampyren. Så simpla, dessa varelser, men bra mycket intressantare än människorna.
Athanishka tog ett djupt andetag när tänderna penetrerade den tunna vita huden. Hon var förvisso redan blek i hyn men ansiktet tycktes ändå tappa en droppe färg när blodet sögs ur henne. Att Nenya höll ner hennes arm verkade inte bekymra henne nämnvärt. Tvärtom lät hon deras svala fingrar flätas samman – Athanishkas knotiga och fuktiga mot Nenyas lena och fina. Hennes ögon smalnade av något när Nenya tänkte på att tömma henne. Hon behövde inte plantera några andra tankar dock, det skötte sig av sig självt. Hon kunde höra sina egna uppmanande ord genom Nenya, såg hur tänderna drogs ur och drog på ena mungipan.
”Duktig flicka” sade hon mjukt och höjde sin andra hand för att stryka den över hennes hår i varsamma rörelser. ”Eftersom du sköter dig bra ska du få en belöning av mig senare. Men först kommer jag behöva någonting utav dig. Ett minne – eller två.” Hon strök en hårslinga in bakom hennes öra och lade huvudet en aning på sned innan hon stirrade rakt in i hennes ögon och började gräva i sinnet. Det första minnet hon letade efter var Nenyas lyckligaste stund med Ayperos, och kanske även Isra. Hon var ute efter att hitta en stund eller händelse där Nenya verkligen känt sig älskad av de två. Kanske skulle Nenya själv se minnet nu, kanske inte. De med starkt sinne tycktes kunna upptäcka vad Athanishka plockade fram.
-
Duktig flicka. Nästan förnedrande ord, men ändå tycktes det nästan fylla henne lite med en hoppfull glädje. I vanligtvis hade hon fnyst åt det och be henne stoppa något i sitt arsle. Men istället hade hon samma drömmande leende, med något särade läppar så man kunde se hennes blodiga huggtänder. Beröringen fick henne att stryka sitt huvud något mot den knotiga handen innan de stormiga ögonen fastnade i häxans ögon.
Vad hon kunde se var kanske inte ett minne i sig utan snarare flera och en känsla som fick Nenyas hjärta att bulta lite hårdare. Känslan av samhörighet, tacksamhet och… nästan en pirrig varm känsla när hon såg på både Ayperos och Isra. Tankar om en framtid tillsammans, utan något krångel. Kanske naiva tankar, men vackra ändå. Små saker hos dem som hon uppskattade – som Isras retsamhet och… Nenya skakade på huvudet för att avbryta tankarna. De var personliga, känslor och tankar som hon inte ville dela med någon. Kanske lite mer beslutsamhet i blicken där hon mötte Athanishka blick.
“Mina tankar är personliga.” sa hon sakligt, omedveten att hon fortfarande höll i Athanishkas hand där hon strök sin tumme över den knotiga handryggen. Lite starkare av blodet reste hon sig upp, men inte riktigt så stark som hon brukade vara. Så nära Athanishka drog henne tillbaka med handen som fortfarande var flätad föll hon ner i hennes famn med en liten duns. Att vara så svag var en märklig känsla – en som Nenya inte hade känt på länge. Inte sen hon var mänsklig. En varm rodnad spred sig på hennes kinder och hon såg ner på sitt knä lite genant.
“Jag är ingen… hund som är någon duktig… flicka.” fick hon ur sig till slut, kanske i ett försök att få lite mer kaxighet tillbaka men det var mer som en viskning där hon såg ner på sitt knä.
-
Om minnesbilderna från Nenyas stora förälskelser påverkade Athanishka lät hon det inte synas utåt. Likgiltigt satt hon med sin till synes blinda blick och spände den i Nenyas eldiga, isande blå ögon. Inte förrän hon lyckades klippa sina tankar kort och hindrade dem från att spelas upp för Athanishka rördes häxans bleka ansikte. Hon ryckte diskret på överläppen, ett subtilt tecken på irritation. Det kom dock inget nytt försök att ta sig in i vampyrens sinne. Hon tycktes ha sett tillräckligt. De svarta ögonbrynen sköt upp litegrann vid Nenyas kommentar. Hon sade fortfarande ingenting men man kunde nästan höra det. Jaså, det säger du? Nenyas tankar var bara hennes egna så länge Athanishka ville det. Med en kyla i blicken såg hon hur Nenya reste på sig, följde henne med blicken men rörde inte en min när hon föll ner i hennes knä. Athanishka bara tittade på henne. Ingen förvåning, inget litet flin, ingenting. Först var hon tyst innan hon slutligen släppte ut luft ur sina lungor.
”Du beter dig sannerligen som en hund.” Hon grep tag om Nenyas huvud, de vassa klorna hotandes att borra sig genom huden, och vred hennes ansikte mot sig för att åter igen ge sig på henne.
”Vi är inte klara än.” Athanishkas motsägelsefulla röst både väste och flöt vän ur hennes hals. Åter igen grävde hon bland hennes minnen. Denna gång i andra änden av spektrumet. Hon var ute efter en stund när Nenya inte känt sig älskad. Ett minne när hon kanske till och med varit arg på sin älskade Ayperos, och möjligtvis Isra. Fanns det tillfällen då hon känt sig åsidosatt? Inte lyssnad på? Ouppskattad? Om det fanns kvar i Nenyas minne skulle Athanishka minsann hitta det och den här gången tänkte hon inte släppa hennes sinne. Hela hennes väsen var mer beslutsamt den här gången, redo att ta sig an styrkan som Nenya uppenbarligen besatt. Att ta sig an en vampyr, tränad av en demon, var en uppfriskande utmaning.
-
“Det gör jag inte alls…!” väste hon, lite mer argt mellan sina tänder. Nästan som en fräsande katt. Det fanns något menande där, som om hon kanske inte ens förstod något av vampyrismens mer djuriska natur. Ilskan och hatet fanns i blicken när hon tvingande att möta hennes ansikte igen.
Hon försökte att dra sig loss, trots sin svaghet och även när hon kände hur klorna pressade sig lite mer bestämt mot hennes käke visade hon inget tecken på att det gjorde ont. Inte mer än hur hon visade sina tänder mot henne och försökte komma ur häxans grepp ännu mer. Inte ens när blod sipprade ner för hennes kinder när klorna pressades djupare in i henne. Sår som snabbt läkte. Ett litet ilsket skrik kom ifrån henne – hon var inte van med att vara så svag. Vanligtvis skulle hon dra sig loss ifrån Athaniskas grepp länge sedan nu. När häxan till slut fick deras ögon att mötas blev hon först styv och sedan verkade hon nästan sjunka ner lite lättat.
Häxan behövde inte gräva långt för att hitta ett sådant tillfälle – trots allt var Nenya en rätt svartsjuk dam i slutändan. Vilket var kanske lite roande i slutändan, inte som om hon direkt var den som höll sig till en partner heller. Bilden av hennes längtan, hopp och glädje att se både Isra och Ayperos efter de månaderna isär. Den vackra adelsklänningen som hon hade tagit på sig – ett arv hon avskydde – enbart för dem. Klänningen som hon fortfarande bar, var det nästan inte fanns något kvar av nu, nu såg den nog nästan ut som en tiggares kläder eller en dam i nöd. En roll hon spelat flera gånger förstås, för sitt egna eller Ayperos planer och nöje.
Den bubblande känslan av när hon såg dem kliva in i värdshuset, också ett ställe som hade betytt mycket för henne som ung. Kanske det sista stället som faktiskt väckte känslor om hennes barndom och släkte. Något hon ville visa upp – dela med dem. Ett kärt återförenande blev kort. Kanske ännu kortare i Nenyas minnen när de rörde sig till sina tankar där hon skulle stanna själv i Saelorians provins och vara deras ögon där. Övergivenheten… ensamheten… att känna sig oälskad. Hur hon hade slängt Ayperos ring åt sidan. Klangen ekade i hennes öron ännu. Men lite som i en motvillighet visade hon också sin ånger, kärlek och förfäran när häxan hade tagit henne. Isras förfärade rop efter henne och Ayperos sista tankar i hennes egna, ‘Jag älskar dig, Nenya. Vi kommer att rädda dig. Var stark…!’
På hennes kinder skulle nog Athanishka känna hur de började bli fuktiga ifrån några envisa tårar som rann ner. Känslorna var överväldigande – och kanske ångrade hon allting. Om hon inte skulle varit så känslosam..
-
Athanishka stirrade in i Nenyas ögon som om det var nödvändigt för att söka genom hennes minnen. Inte en min rörde hon. De vita ögonen bara grävde djupare, sökandes efter hennes tankar som om de stod skrivna i Nenyas vackra blå ögon. Hon kände tårarna fukta mot de knotiga fingrarna, såg hur en utav dem rann ned över de kloliknande topparna. Men inget nöjt leende kom från Athanishka. Hon tycktes inte njuta av det hela, även om den yngres känslor inte heller påverkade henne.
”Tror du verkligen på hans ord när han bevisar motsatsen för dig? Hur skulle de kunna älska dig när de skickar i väg dig för att få vara ensamma? För att kunna rulla runt i sänghalmen utan att du är där och stör. Kunna planera, prata och skapa en framtid där du inte är med i beräkningarna. De har gjort plats för någon annan i sitt liv som knyter dem samman på ett sätt som du aldrig kommer kunna göra. Ser du inte hur de stöter bort dig? Handling betyder mer än ord, Nenya.”
Hon släppte hennes ansikte och tryckte henne ifrån sig, vred på sig och knuffade ner Nenya på sängen. Med huvudet på sned såg hon över henne, drog klorna över blodet som sipprat fram över kinderna och strök sedan nedåt längs halsen, mellan hennes bröst och vidare över magen som för att inspektera henne. Hon lutade sig närmare och hennes överläpp ryckte till i avsmak. Inte för Nenya utan för den demon som hade hennes hjärta i sitt grepp.
”De älskar inte dig” väste hon. Sedan reste hon på sig och rättade till sin skira klädsel som för att göra sig redo att gå.
-
Först hade hon tänkt säga emot, skrika i hennes ansikte – men när hon drog handen över hennes kind, hals och bröst kunde hon inte rå för att kråma sig där under hennes beröring. Snabb som den vampyr hon var, höll hon ett hårt tag om hennes hand för att hindra henne ifrån att gå.
“Lämna mig inte…” viskade hon, det fanns en rädsla där. En rädsla att bli lämnad ensam igen. Förra gången hade trots allt känts som en oändlighet – eller som ett rum utan tid. Hon var osäker på vilken. Dessutom hade hon aldrig riktigt tyckt om att vara ensam. Något som hon alltid känt sig i sin barndom när de flesta var så rädda för henne. Innan Ayperos kom in i hennes liv. Mycket hade ändrats då.
“Du lovade mig en… en belöning!” påpekade hon, kanske nästan lite desperat där hon såg på henne med sina blixtrande blå ögon och höll tag i henne.
-
Athanishka kastade bak blicken mot Nenya när hon grep tag om henne. I sanning hade hon ingenting att sätta upp mot vampyren i fråga om hastighet, styrka eller några andra fysiska attribut. Nenya var henne långt överlägsen och det enda hon hade till sitt försvar var sin påträngande magi. Hennes ögon smalnade av när hon ombads att stanna, men om det var av skepsis eller förakt gick inte att utröna.
”Gaska upp dig, flicka” väste hon och ryckte åt sig handen i en kvick rörelse. Hon fnös högt åt Nenya. ”Jag är inte din belöning. Jag kommer tillbaka med den men då får du gott sitta här ett tag. Du gnäller om ensamhet till helt fel person. Skärp dig.”
Det var tydligt att Nenyas ord och tankar irriterade henne. Ingen, absolut ingen, hade något att klaga på när det kom till att lämnas ensam. Att sitta instängd i det här rummet med bekvämligheter var mer än Athanishka någonsin fått. Att ha suttit instängd i en krypta djupt ner i berg dit ingen någonsin gick var knappast att jämföra med Nenyas bekväma tillvaro. Hon vände bort blicken från henne och stegade ut ur rummet. Stegen var inte riktigt lika graciösa som vanligt då hon brukade svepa fram över golvet på sina nakna fötter. Som straff för att Nenya inte skött sig lät hon henne falla in i samma tidlöshet som förut. Efter att häxan lämnat rummet och låst var hon tekniskt sett bara borta i en timme men för vampyren som hon hade inlåst skulle tiden flyta märkligt, göra henne förvirrad över hur länge hon fått sitta där inne.
Athanishka satte sig i köket en stund och stirrade likgiltigt ut genom fönstret. Hon hade lovat en belöning och en belöning skulle Nenya få. Människa efter människa gick förbi under timmen som passerade men det var inte förrän en man med behagligt ansikte och breda axlar gick förbi där utanför som Athanishka var nöjd. Han blev plötsligt stel, vände blicken mot dörren som skulle leda honom upp till bostaden. Som förtrollad började han gå mot den och snart stod han där i köket och bara stirrade framför sig likt en levande död. Athanishka kunde känna paniken som virvlade inuti honom över att hans egna tankar förrådde honom och förde honom hit. Han ville kräkas vid lukten av henne men hon hindrade honom.
Åter med sina graciösa rörelser, som om hon samlat sig, svassade hon över till sovrumsdörren och den stackars mannen följde efter henne likt en stel hund. Hon reglade av, låste upp och klev in i rummet med honom i släptåg innan hon stängde efter sig. Han ställde sig på display som för att visa upp sig. Paniken lös i hans blå ögon.
”Är han inte utsökt?” sade Athanishka lockande med sin lena, ändock hesa röst. Hon drog ena handen utefter hans muskulösa bröst, rev honom lite genom tyget.
”Han är din belöning, Nenya. Mycket blod i den här bjässen.” Athanishka såg väldigt liten ut intill honom. Hon var inte speciellt stor alls, under snittet i längd för kvinnor och relativt späd i kroppen. Bredvid den store mannen blev hon ännu mindre.
-
Egentligen ville hon skrika efter häxan, ensamheten i detta rum skrämde henne. Speciellt med de kommentarerna som hon lämnat med Isra och Ayperos. Hon visste förstås att det inte stämde. De älskade henne, på samma sätt som hon älskade dem. Fast trots det kunde hon inte rå för att krypa fram tvivel inom henne som hon försökte att skjuta undan. När tiden förflöt märkligt igen hade hon krupit upp på sängen med armarna om sina knän. Hungern rev i henne igen – som om hon inte hade ätit på flera veckor – fast inte kunde hon väl lämnat henne så länge?
Omedvetet hade hon börjat suga på samma tygstycke som innan som hade haft blod förr – men som nu snarare var dränkt i hennes saliv. Blicken vandrades mot Athanishka och mannen när de steg in. Blicken alldeles vild som förra gången när hon kom tillbaka. Hon släppte kragen som hon hade sugit på för att låta sin tunga vandra över hennes underläpp när hon granskade mannen. Försiktigt – som om hon var vaksam över om Athanishka skulle göra något mot henne – kröp hon fram till sidan av sängen för att dra in doften av mannen. Doften av trä… rök… Allt fick henne att smacka med sin tunga och sära sina läppar så hennes vassa huggtänder syntes i sin prakt.
“Pepprig… rökig… Luktar gott…” viskade hon med en röst som om hon inte hade talat med på flera veckor. Nästan lite väsande och raspig. Hon harklade sig för att le, nästan lite ursäktande mot häxan för att låta sina naglar som nästan var som klor sjunka in i träramen till sängen.
“Får… jag?”
You must be logged in to reply to this topic.