Staden som nordborna anlände till var en stad fylld i liv och rörelse med dess befolkning klädd i de typiska kappor och kaftaner för Märehn. Deras klädstil och språk framstod som lika exotiskt för nordborna som nordborna var för de när de färdades ut med de långa och smala gatorna som snirklade sig fram mellan trähusen. Här kunde man känna dofterna av havets rikedommar, ull, rökt kött, exotiska kryddor eller kanske snarare stanken av detta när allt blandades stanken från svettiga människor och avskrädes högar. Detta var inte en storslagen stad likt de nere i södern utan den hade snarare växt fram som en slump i träsket som utgjordes Svjesela, snöfloden, delta. När människor hade flytt hit under föregåendes århundrades stridigheter och fått den lilla obetydliga fiskebyn som en gång legat här att växa sig till en stad som handlade med Celeras och Nirai. Märehns folk hade aldrig varit speciellt kända för sin tillförlit för andra riken och människor och många människor utmed de smala gatorna kastade misstänksamma blickar mot nordborna och låtsades inte kunna något annat språk en sist egna när de blev tillfrågade om vägen trotts att staden hade många internationella förbindelser. Tillslut var de en som steg fram och möte de, nordborna må ha ha en historia av att plundra och bränna sina mer sydliga grannar men denna unga handelsman hade rest många gånger till Kaldrland och kunde inte bara deras språk utan visste att nya tider rådde i norr.

Platsen utanför staden hade valts av Vasilij för att det var här ute på hedarna som hans furstendöme låg. Här där man kunde rida fritt och känna vinden  mot ens ansikte, här låg hans rike. Rzykzgrai var en stad vars handel var nödvändig för Märehn men ett nödvändigt ont,  den beboddes av människor som inte delade Märehns traditionella liv. Som levde av handel istället för av boskapsskötsel, människor som hade rest världen över och tagit med sig både människor och idéer från andra riken. Nej Rzykzgrai var inte hans rike men han förstod dess funktion och betydelse för riket och det var med försiktig nyfikenhet han studerade de som bodde där, dessa handelsmän som gjorde stora rikedomar på handel med andra riken. Så länge de betalade sin skatt och höll sig till det de var bra på skulle han låta de vara, låta de välja sin egna ledare och styra sina egna liv.

Vasilj återgäldade Asgeirs nicking med en egen lätt nickning, fullkomligt nöjd med den formen av hälsning. För även om hans folk fäste stor vikt vid olika klaners status och respekt mot mäktigare klaner skulle ingen någonsin drömma om att buga sig än mindre knäböja sig för någon annan. Sådant skedde endast i slavarnas och ynkryggars land, detta var trotts allt ett land byggt av fria krigare . ” Jag Vasilij Radotjiv Vrsovci välkommar er Asgeir Audgisiltjiv Ulfhedci till mitt rike ” svarade Vasilij och gled av sin häst för att kunna hälsa på Asgier som en jämlike med en sträckt arm erbjöd han Asgier att greppa hans underarm som en symbol för att han inte hade några onda avsikter med detta mötte ” Jag hoppas för er del att resan inte var till alltför stort besvär” Han hade hört handelsmän tala om att allt inte stod rätt till i Antrophelia, ett rike vars vatten man vad han visste ändå måste segla för att komma till hans rike.

Han vände sig sen om och pekade mot de tält som hade rests åt de båda ” Vi har varmt vin och starkare ting att erbjuda i tältet efter er resa medan vi bryter bröd och delar salt med varandra” en gammal tradition i Märehn för mer vänskapliga möten. Själva tältet som hade rest hölls upp med lansar och utgjordes av tygdukar som kunde bindas ihop och smidigt transporteras till häst medan golvet var täckt med ridfiltar. Möblerna inne i tältet var även de enkla och istället för stolar hade man lagt ut saldar att använda som stöd och kappor hade vikts för att man inte skulle sitta direkt på ridfiltarna.

”Karms kung lovar mycket och vill väl” Han hade ett gott intryck av Karms kung men vilken ledare för en framstående nation skulle efter ett samtal i ett tält släppa en av sitt rikes förläningar eller provinser, han trodde att de hette provinser i Iselem iallafall ”Jag vet dock inte hur mycket talan han faktiskt för när det kommer till Karms alla adelsfamiljer, jag har hört att de är splittrade internt efter Loradon” Att förlora Loradon, Märehn och hälften av landets armé kunde Vasilij tänka sig  inte var något han skulle vilja behöva förklara. ” Jag kan inte svara mer än så om Karm och även om de är splittrade är vi enade och vi är redo att söka oss ut i världen för att finna våra egna allierade och vänner,  jo  det du har hört om  att kanske inte är det mest enade folket stämmer men det ligger i vår natur”

Han tystnar sen, kort för att söka efter orden. Han var osäker på hur mycket av hans nations seder han skulle blottlägga för någon. Han visste mycket väl att många av de sågs som brutala och barbariska utanför hans rike ” Klanerna” fortsätter han iallafall” i Vårt rike har alltid stridigt inbördes för att upprätthålla sin heder. Endast genom strid kan det avgöras vem som den starkaste och endast genom strid kan man bevisa sin styrka och heder. Ett felsagt ord kan ibland vara tillräckligt för att det ska föranleda stridigheter som pågår över generationer  men min position skulle ingen levande själ i Märehn ifrågasätta” Att ifrågasätta det skulle vara detsamma som att ifrågasätta den gudomliga ordningen som Athal hade lagt ut, han var inte vald utan folket utan av Athals utvaldes värdliga representanter. Vasilij hade heller ingen avsikt att frånta klanernas rätt att slåss om sin heder, liksom hans makt vvar det endel av den gudomliga ordningen. Dessutom ingen träning i världen kunde förbereda någon för krigets fasor, klanernas stridghter skulle alltid garantera honom krigare som inte bara var vältränade utan krigare vars blad redan hade fått blods smak.

” Gällande din brors död var de ett mord så nesligt och hederslöst att det stred mot den gudomliga ordningen. Hade det skett mitt rike hade prästerskapet krävt att rättvisan skulle skipas och frågar du om min åsikt skall rättvisa skippas för din bror med” För man kunde inte ha människor som gick runt och mördade familjemedlemmar ur det olika rikenas styrande familjer. Det var inte bara ett hot mot den gudomliga ordningen utan också ett hot mot stabiliteten. ” Jag kan svara för min egen del som furste av Märehn att jag kan rekrytera krigare för en kampanj i Kaldrland om det är vad som anses behövas för att din bror skall få upprättelse”

Utvald av Athal eller utvald av Blodjungfrun, båda var mer eller mindre synonyma för varandra. Då man i Märehn alltid hade varit försiktig kring Athals vara eller icke vara, de förlitade sig på hens existens genom blodjungfruns ord men hen förblev ett abstrakt koncept för de flesta i Märehn.  Ovadsätt vad ansågs Vasilij av prästerna i Märehn att han inte bara blivit utvald av blodjungfrun, hon hade besatt hans kropp och låtit sin dotter rädda hans liv. Det fanns ingen tvekan hos prästerskapet att han var den utvalde för att inte bara leda det rätttrogna folket utan även den som skulle befria den vite draken igen. Vasilij själv kände dock att profetiorna oftast var en tung bördan, en börda så tung at han kunde få svårt att andas. Han var därför noggrann att ta lugna andetag i mötet med denna representant från ett storslaget rike. För även om alla dessa profetior fyllde sin funktion i att ena hans folk och vinna deras frihet var han inte helt säker på om han var vare sig värdig eller kompetent för denna uppgift.

Vasilij stannar upp lite och undrar om han skulle ha blottat sina känslor så för denna man, han som alltid hade fått lära sig att man skulle vara sluten som en mur mot människor man inte delade sitt blod med. Kall och hård till de yttre frö att aldrig vissa någon svaghet och allt som hade behövts var någon ynglings död för att rubba det. Någon som han inte ens delade blod med!  Han som hade både sätt klankrig, invasionen av Iserion och slagits i Loradon borde vara van vid döden vid det här laget men han kände att att för varje krig han hade utkämpat hade han det allt svårare för att hantera det fullkomligt bortslösande av människoliv som krig innebar. Höll han på vekna? Nej han kunde inte vekna bara för att han sett lite blod flyta, hans folk skulle behöva honom som en stark ledare om de skulle få behålla sin nyvunna frihet. ” Styrka och heder är det som avgör ditt blods värde”lade han till för att peka ut endel skillnader men det var trotts allt lika mer lika än Karm och han kände sig mer hemma i denne mans sällskap än vad han någonsin känt sig  med någon från söder om snötopparna ” vi är lika, det håller jag med, långt mer lika varandra än vad vi delar med Karm” han log kort, för någon från Märehn var det ett ovanligt långt och varm leende mot någon man inte delade blod med. För leende var ytterligare en sak man inte skulle vissa utåt men han uppskattade den unge mannens sällskap.

Han lyssnade sen på vad den andre mannen hade att säga och ja han hade hört ryktet om att denna Turin önskade sig att få plunda andra länder igen. Om så var sant och han hade inga skäl till att inte tro den andre mannen skulle det bara vara en tidsfråga innan Märehn återigen såg drakskeppena segla ut med dess kuster om Turin vann. Drakskeppna hade till och med fått Ijuzanehn som hade grundats av flyktingar som ville ha freda att bli krigare dem med, långtifrån lika fruktansvärda och blodtörstiga krigare som deras fränder på fastlandet men likväl krigare. ” Till en början med önskar jag mig ett fortsatt samarbete och en allians mellan  oss” Han visste att det inte skulle räcka för hans folk, de ville ha mer än lovord och vänskap i synnerhet med ett folk många skulle kalla för otrogna ” Och jag skulle vilja sett samarbete kring nybyggnationer av de östligaste delarna av den norra kontinenten. För jag tror det kommer gynna oss båda” Han tystnar lite och letar efter orderna ” för mitt folk, vi strider i generationer över heder men inte bara för hederns skull utanför att förloraren nästan alltid måste ge upp betesmark och det är detsamma som svält, de flesta av mitt folk dör hellre i strid än ser sitt nyfödda barn duka under av svält under vintern” Nicolaus von Breslau hade insett detta, att hans folk hade kommit att bli för talrika vilket skulle bara leda till ännu blodigare klankrig med stridighet långt mer brutala och intensiva än vad som skulle vara nyttigt. Hans lösning hade varit att försöka tillskansa sig så stora förläningar i Iserion men dess nya styre hade de flesta återvänt till Märehn och de hade börjat kräva betesmark ”Med Iserions svekfulla styre och svikna avtal har många från mitt rike som flyttade ditt nu återvänt och jag har nu fler i mitt rike än vad som finns mat. Vi behöver land för våra får och hästar om vi skall överleva” Han misstänkte att Kaldrland hade liknade planer för de östra delarna av den norra kontinenten, för de skulle behöva erbjuda sitt folk nytt land att erövra om de inte kunde plundra längre, krigare och äventyrare var alltid krigare och äventyrare trotts allt. Det borde dock finnas gott om land för de båda om det bara kunde komma fram till ett samarbete, kanske skapa en ny nation tillsammans med folk från de båda rikena, ledda av ett råd med representanter från både klanerna och gud…gudarna? Ja  Vasilijs tankar flög iväg, drömmande om en framtid där hans folk kunde sprida sig och utvecklas sig utan att behöva spilla mer blod över, de inte mer än nödvändigt för hans folk var trotts allt likt Kaldrlänningar krigare och äventyrare

” Jag skulle kunna sända de familjer som kommer från Iserion och även andra familjer samt klaner som önskar sig upptäcka nya marker till Kaldrland i utbyte mot att deras krigare bistår er” De skulle visserligen bli främst lätt kavalleri kanske medeltungt då de klaner som besatt rikedomar och marker nog att ställa upp med de berömda bevingade husarerna inte skulle ha samma behov av att finna nytt land. De hade redan sina borgar och sitt liv här men det kunde kanske vara ett sätt att bli av med Von Breslau och andra klaner av Karmiskt ursprung. Inte för att de utgjorde ett hot, de skulle aldrig hota hans gudomliga makt men mer för Vasilij kände för de, det löpte en stor risk av att stanna i Märehn och var än mer hatade av befolkningen i Iserion ” Min syster kan leda dem och tillsammans med henne kan de även få en betydande styrka av bevingade husarer” fortsatte han, de skulle behöva tungt kavalleri om de skulle vara effektiva och han såg helst att en som stod honom så nära som möjligt ledde operationen i synnerhet om nya länder skulle skapas ur detta.

” Vårt land är även det kargt” Större delen av Märehn bestod trotts allt av vindpinade hedar som bröts upp av mindre berg, djupa raviner och floder som omgavs av träskmarker med skogar ” Vårt land tillåter oss itne att odla upp några stora arealer utan vi livnar oss främst av fiske, jakt och boskaps skötsel” Hans folk var nästintill halvnomadiska med just pågrund av de distanser de varje år måste färdas för att ge mat nog åt sina får och hästar ” Och vi har vår beskärda del av monster med, med berg som ingen levande människa har återvänt från, träskmarker som vaktas av lyktgubbar och hedar där det okända kallar på en ” han tystnar lite sen funderar på vad mer han kan säga innan han avrundar de hela med ” Vår tro kommer leda oss, den kommer kärva sitt offer men  med vår tro viker vi oss aldrig” som att påtala att det inte bara gällde när det kom till att kolonisera detta nya land utan även som krigare. De skulle hellre strida till sluten än ge sig inför dessa svartfåglar, dessa dödsfåglar.

” Med blod” svarade han kort som om det vore en självklarhet ” de enda vi litar på här i världen, hur trevligt någon sällskap må vara” för att som påtala att han inte hyste någon egentlig agg eller bristande tillit till sällskapet. För han kände att han kunde lita på Asgeir men den enda tilliten som överlevde tidens tand däremot var blodet ” Vi förseglar våra avtal med giftermål och de barn som kommer utav den föreningen är de som bär avtalet vidare. Deras föräldrars blandade blod som flyter i deras ådror  garanterar att avtalet hedras och ingen av de ingångna parterna kan bryta mot avtalet utan att bryta mot sitt egna blod. ” Och att bryta mot sitt egna blod vore detsamma som att bryta mot den gudomliga ordningen, att bryta mot blodjungfrun och athal.

Nog kunde de alltid strida för i Märehn såg många det som en skyldighet mot sin klan att kunna försvara den. Att kunna försvara och stå upp för klanen var en självklarhet enligt deras hederskodex men också en självklarhet då att försvara klanen inte bara om heder. Det handlade om alla de man älskade, om ens familj och alla ens vänner.  Vasilij valde däremot att överse från det höjda ögonbrynen och inte läsa så mycket in det. För honom var krig och konflikter så vanliga att han inte kunde se en annan verklighet än att alla som stod upp på egna ben kunde bruka vapen. Alla kanske inte hade möjlighet på grund av livsval att strida i fronten men det var också ett folk som stred på djupet. De slog till mot fiendens försörjningslinjer, hem och familjer lika mycket som fienden själv, allt för att försvaga fienden på alla sätt som man kunde. DE som stannade hemma löpte snare större risk att bli attackerade som en del av konflikten än de som drog ut för strid.

Vasilij vände sig mot Asgeir mer dirket och n’r han gjorde det kunde man se ngot fladra till i hans ögon, en eldslåga kanske. Som om ögonen vore fönster till en annan värld, för Vasilij hade möt blodjungfrun, han hade vandrat i hennes världs dalgångar och beskådat andra sidan . För i skenet av eldslågan kunde man ana skuggor av något som inte fanns i denna värld ”Hur vet du de?” Han hade hört om dessa nordiska gudar men aldrig fått klarhet i vad de var för några. Han förnekade inte deras existens men han hade alltid undrat var deras plats jämte mot Athal var i världen ” För om era gudarna blandar sig i denna strid, är deras val av metoder ytterst relevant för alla berörda parter hur de gör det” rent militär strategiskt vad innebar dessa gudar, inte bara filosofiskt hur Asgier kunde vara säker på deras stöd.

” Vart mina tankar går rörande giftermål, det beror helt på vilken betydelse våra nationers förbindelser ska ha för varandra” Giftermål med närmaste familjemedlemmar till honom och Kaldrlands kung skulle skapa ett starkt och nära band samtidigt var de giftermåls möjligheterna mer begränsade och det gällde att göra noggranna val med de. Ju närmre han knöt sig till Kaldrland ju mer skulle han vara tvungen att engagera sig i deras inbördeskrig då det innebar att en seger eller förlust blev av så mycket större värde ” Nå för mig är Kaldrland en stor nation och av vikt att bygga starka relationer med och jag kan mycket väl överväga att gör det till en av mina främsta allierade eller skapa en förbund som sammanbinder våra gemensama planer om att kolonisera de östra delarna av den norra kontintenen” Allt berodde på hur kungabarnen ansåg om det hela egenltigen, för han var osäker på hur mycket de förlitade sig på politiska allianser genom blod i norr

Meave, den unga fursten letade efter det namnet i sitt minne och drog sig snabbt till  minne av att det hade varit ledaren för Kalrdläningarna ” Jo hon intog porten och sen stred vi åt tillsammans igenom stadesn gator” tills den där mystiska, vad hade han kallat sig Arand? Hade dykt up och ja, vad hade han egentligen gjort där? Uppenbarligen var det ingen krigare eller någon som i vart fall stod ut med krigets verklighet ” Sen skiljdes vi åt ” han valde att säga det så, inte så som det hade sett ut för hans eller Kalrdläningarna ” Jag fortsatte att rensa ut bakgator och slå till mot fiendens kommunikations linjer” mer än så behövdes inte säga och allt han mindes från den tiden var blod, knivhugg, mera blod, soldater som naglade fast odöda med pilar, soldater som krossade vartenda ben i de döda med sina stridshamamre och mera blod. Krigare som dog överallt, skrik, doften av innanmäten som läkte ut, blod, avföringen och de konstanta skriken för sårade och döende krigare. Allt bara fladdrade förbli hans näthinnan och kom upp till ytan och Vasilijs sinnen mörknade allt mer ju mer han tänkte på slaget ” Sen minns jag hur barn attackerades, oss de hakade oss i småbitar med långa dolkar tills någon mäktig magiker, de säger att det var Von Breslau själv kastade en otrolig kraftig magi som tillfälligt slog ut barnen så vi kunde haka de i småbitar” mera blod, mera död mera styckande. Han mindes hur de hade trätt de på pålar, krossat deras ben och lindat in de i hjul eller spikat upp de på väggar så att de inte skulle läcka sig och resa sig igen ” Sen är allt jag minns hur någon besitter min kropp, staden antändes av eld och hur alla dog, Karms armé dog och Märehn klarade sig endast genom vår tro. Jag minns inget av vad som skedde sen och vet inte vad som skedde Meave men om era Gudar är med er så tror jag hon klarade sig likt hur Märehn klarade sig. De rättrogna segrade den dagen medan de orättfärdiga renades i elden.

Han tystnade sen, krig det var något som alltid hade funnits där. han hade sett klanerna strida för sina älskade om sin heder, land och levebröd sen han var liten. Döden hade alltid funnits där men Iserion, utrensningarna där, massaker på hela adelsläkten och nu Loradon. Det hade märkt honom, fått honom att hata allt vad krig stod för samtidigt som han slets med kunskapen om att krig var vad som gjorde blodet starkt men var det värt det. Allt det lidande som krig förde med sig och nu skulle han släppa lös det på en annan nation, han hade till och med föreslagit att sända hela klaner ditt. För de skulle framgång och misslyckande i kriget vara skillnaden mellan svält eller liv, de skulle desperat offra allt och göra allt för en seger. ” Det vore en god idé att kontakta Hannadons hov och se vilket stöd som kommer därifrån, vi bör kontakta Ijuznehn, för även om Kalrdlan säkerligen har skepp så komemr vi behöva fler om alla ska över. Vi bör samlas här i Rzykzgrai med kortaste disttansen till sjöss. ”

Falken förvandlas och tar den form som han redan hade annat att han egentligen hade, för ända sen han hade vandrat i skuggornas dal med sin mystiska röst som hade väglett ho om hade världen omkring honom kastat ett mystiskt ljus och skuggor omkring sig som ibland fick honom att se klarare men som oftast lämnad det honom förvirrad och försjunken i sina tankar.

”DEt handlar inte om att sälja någon utan om att bilda blodsförband, det handlar om den starkaste av tillitens band. Inte fagra ord som kan flyga likt vinden utan om det blod som rinner genom våra ådror ” svarade han hamnskiftare ” om ni flyger i hamn genom mitt rike kommer ni finna varför blod gör oss till de fruktade krigare som vi är kända som” För det var blod som höll samman klanerna, blod som fick de alla att strida som en och utan en omtanke för sitt egna liv ge sitt för klanen, för tron och för kampen. DEt var blodet som fick de att krossa alla moraliska bekymmer för att göra precis allt för segern ” Jag har hört talas om er konung och jag har fått beskrivet vad er fiende är redo att göra, detta är inte en kamp som kommer vinnas med gammalt ädelt kaldrlänsk mod utan med hänsynslöshet och beslutsamhet ” Det var en sida av hans land som Vasilij inte var stolt över men han visste ocskå att det kunde vara effektivt och han tvivlade på att någon av dessa herrar var villiga att vandra den vägen ”Tänk på bvad Märehns kavalleri kan göra tillsammans med era krigare ” Han undrade själv med, exakt vad skulle dessa blodskorpar göra mot beridna bågskjyttar eller bevingade hussarer med  sina sex meters långa lansar, han var faktiskt rent nyfiken på se det.

”Vem jag är? De säger att jag är den som klöv elden i Loradon, de säger att jag är den som blev rörd av henne, de  säger att jag är den som skall föra ljuset åter till världen. Själv vet jag att jag såg henne, att jag vandrade genom  skuggrikets dalar. Vem jag faktiskt är vet endast den som håller i mitt öde, ” svarade han Hamnskiftare på vem han är innan han lät bröderna va för de hade uppenbarligen endel att själva diskutera.