” Det gör jag, ert folk må äga tapperhet och ädelmod som sällan skådats men säg mig skulle ni göra allt för att segra mot Turin?” sade Vasilij innan han såg på bröderna, för honom var att ge allt inte diskutera hurevida det var moraliskt rätt att gifta bort sin syster eller inte framför någon som inte tillhörde familjen detsamma som att vilja göra allt. Sådan öppenhet om familjeangelägenheter skulle aldrig ske i Märehn. Det skulle hållas inom inom blodet, inom klanen och svaret på den frågan skulle vara självklar. För att ge allt var detsamma som att offra allt för segern, ens personliga friheten vad var den jäntemot klanens seger? ”Jag har inte för avsikt att gifta mig med er syster” Fortsatte han, om de ville tala i termer om att sälja kunde denna allians lika gärna gå i stöpet, det fanns trotts allt Turins sida med att välja även om det verkade vara en man med tveksam heder så behövde han allierade ” Jag är bered att anordna ett giftermål mellan våra blod med någon av er familjs med någon som äger beslutsamheten att vinna er konflikt till varje pris” Han såg ingen mening med ett giftermål med någon som inte ville, om deras personliga kriget var viktigare än deras blod fick det stå för de själva

”Om du såg hur många som slaktas såg du nog vad som också räddade Märehns armé och varje krigare som föll i Loradon finns det en bror, syster, son, dotter eller käraste som kommer ta upp deras vapen. Detta är inte Karm, vi är alla av blodet här och vi är alla redo att dö för blodet . Dock är vi många och många stupar varje år i meningslösa strider om betesmark för sin överlevnad, de må härda oss till skickliga krigare men varför ska mitt folk dö över konflikter av mark när det finns vildmarker på andra sidan havet. Vildmarker som mitt folk kan ströva fritt över likt de nomader vi igen var menade att vara. ”

Han hade defitnivt fatta ogillande för den andra brodern. Den första brodern som han hade talat med hade han uppskattat, allt var inte perfekt där heller. Han kände att han definitivt att han kunde kaldrlänningarnas seder för lite för att kunna föra sig ordentligt bland de men han skulle gärna lära sig mer om de vid senare tillfälle om så endast för att kunna dela sin härd med Asgeir i vänskaplig anda.  Egentligen borde hans syster och Asgeir bli en bättre union för dessa riken, för Asgeir var en man han kunde tänka sig bjuda igen. Dessutom skulle han då kunna överlåta eventuella bosättningar i norr åt hans syster som kunde samstyras med Asgeir som sett sätt att undvika konflikter kring de i framtiden

Den andra brodern kände han mest bara ett ogillande direkt inför. Han själv ifrågasatte inte att deras far var utvald av Oden eller Odens existens medan den yngre brodern gång på gång gick på de. Han såg mot hamnskiftare ” Du står här, i mitt tält, i mitt land och ifrågasätter händelser som du om någon borde ha sett i Loradon. Du ifrågasätter vår tro och vårt hopp som folk, sen hävdar du någon form av rätt att veta vem jag är. Om ni inte litar på mig, om ni anser mitt folk vara för främmande för er, om ni anser våra seder vara felaktiga så behöver ni inte föra samtal med oss” Han tystnade för en sekund, egentligen brydde han sig inte om vad de sade han skulle uppnå, han hade redan uppnått de två saker han alltid hade drömt om. Han hade kastat ut Karm och enat de rätt trogna riken de om något måste ses som att föra ljuset till världen ” Jag har inget mer att säga er mer än att det avtal som ni Asgeir och jag drog upp fungerar som ett umärkt utgångsläge för fortsatta förhandlingar och jag kan föra de exakta detaljerna kring avtalet vidare när jag vet hur många skepp vi kan ordna fram. ” Han andades ut, för han visste att han hade varit nära att låta styrkan i blodet få tala, låta sabeln få vina genom luften mot den hederskränkande hamnskiftare men varför låta sig förolämpas av någon som inte ens vågade visa sin riktiga skepnad.