Alienna var inte en som tyckte om våldsamma konfrontationer, trots den kraft hon hade och de ögon som lyste med kraften inom henne kände hon inombords känslor av total vånda över hur hennes magi fick människorna att skrika i smärta då deras kött smalt i onaturligt heta lågor, eller över pilar som vände sin färd och genomborrade sig i vitala artär. Hon var ingen krigare, hon var en forskare! Eller det hade hon velat vara innan Aldieas öde fallit på hennes axlar.

Men hon pressade med våld bort sitt illamående över den våldsamma konfrontationen, trots allt kunde hon bara tänka på överlevnad, sin egna och de i hennes följe som föll i en alarmerande fart. Varje alvs liv som släcktes var som en dödsstöt i hennes hjärta, men de fyllde henne likväl med mer beslutsamhet och vilja att stoppa konfrontationen. Hon flängde besvärjelser snabbare och kraftigare, samtidigt som de i samma takt tömde hennes energireserver. Strid nu, sörj senare.

Av någon märklig anledning stannade striden plötsligt upp, de attackerande människorna verkade distraherade av något och Alienna fick ansträngt dra efter andan. Först nu då hon plötsligt stod stilla en stund märkte hon hur snabbt hennes kraft använts i den desperata striden. Hon kisade med sina isblå ögon och kunde se en samling av siluetter mot ljuset, men orden som kom rusandes mot henne med vinden hade en märklig klang av familjaritet. Erethil… Erethil hade skickat hjälp. Nej, hon skakade på huvudet, Erethils agerande var inte så uppenbara. Detta var människor som kom bärandes på Erethils fana och hennes lovord. Kallet var både skräckinjagande och medryckande på samma gång, och hon kunde känna en märklig känsla av knottrande hud som reste sig längs med hennes armar.

Lika snabbt som de nya spelarna i striden dykt upp verkade de gå till anfall, och hon kunde känna en viss försiktig känsla av hopp. Kanske de skulle klara sig ur detta, åtminstone de som ännu var vid liv.
‘Till attack!’ ropade hon åt de stridande alverna som liksom henne följt utvecklingen med blandade känslor. Människor med Erethils fana som kom till deras undsättning kändes på något vis märkligt i dagens värld, men det var deras bästa chans nu då deras fiender var distraherade skulle de ha svårt att även hantera attackerande alver, och de verkade strida med en förnyad kraft, kanske stärkt av Erethils närvaro på slagfältet i kombination av Aliennas egna närvaro som slungade besvärjelser mot fienden för att försvaga dem inför det annalkande mötet med den attackerande truppen. Hennes hjärta slog fort med stridens adrenalin, påskyndat av stridsropen som fortfarande ekade i hennes huvud. Runt omkring henne svarade hennes krigare med liknande stridsrop som människorna i Erethils ära.

Man skulle tro att Alienna var härdad, och delvis var hon det, men ändå hade hon svårt att ta in allt blod och det brutala våldet hon såg då riddarna bärandes på Erethils fagra fana skoningslöst krossade människorna och orsakade brutala syner överallt omkring dem med blodiga avhuggna lemmar, sårade som skrek i smärta med inälvor utspridda omkring dem och andra obehagliga syner. Ändå kunde hon känna en känsla av lättnad över att inte alla alver behövde dö, att någon hade kommit för att rädda dem mot alla odds.

Trots hemskheterna hon bevittnade då krigarna krossade sina motståndare med hovar och vapen kunde hon inte neka kraften Erethils fana och deras krigsrop hade, de fyllde alverna med hopp och förnyad stridslust, till och med hon själv kunde känna en konstig känsla av tro och hopp hon sällan kände. Detta var religionens makt, skrämmande och härlig på samma gång.

Hon var tvungen att avsluta slunga omkring sig magi då krigarna närmade sig henne för att inte riskera att skada de som kommit till hennes undsättning. Även om delar av henne ville stanna kvar i kampen och hålla alverna säkra fanns det en annan sida som pustade ut lättat innan hon skulle tömma alla sina energireserver. Omkring sig kunde hon känna krigarnas magi som flammande facklor, lika synliga för hennes känsliga sinnen som brinnande lågor i natten. Skaparens ljus var med dem.

Alienna gav ifrån sig en lättad pust då fienden vände och försökte fly, men såg på med blandade känslor då de flyende dräptes skoningslöst, en viss känsla av illamående växandes inom henne. Kanske de hade förtjänat det, men liv var liv. Liksom deras räddares hurrarop förenade sig alverna i dem, de som fortfarande stod på sina ben, men segern skulle snart förvandlas till sorg då de skulle räkna hur många av deras kamrater som fallit i den meningslösa attacken. Men det var ändå värmande att se denna solidaritet mellan alver och människor, ett band förenat i stridens hetta, ett band hon inte sett på länge i en värld där alver och människor blev allt mer segregerade.

En del av Alienna ville bara sätta sig ned, något snurrig efter allt som hänt – kanske en blandning av energiförbrukning och synen av all blod och död, men med den position hon hade och alla ögon som låg på henne kunde hon inte tillåta sig sådana svagheter. Istället stod hon rakryggad och med hakan höjd, som värdigt en drottning, med de ljusa alviska tygerna fladdrande om henne liksom det ljusa håret. Fortfarande fanns det en isblå glöd i hennes ögon som aldrig riktigt slocknade hos en som bar den magiska kraft hon hade. Hon väntade spänt på vad som skulle ske, men vad hon inte förväntat sig var att de skulle knäböja framför henne. Hela processionen fick hennes hjärta att slå fortare, vad var detta?

Visst hade hon ju hört om människor som dyrkade Erethil, hon hade träffat flera så klart, men människor som knäböjde inför henne? Det dröjde ett ögonblick för hennes skarpa sinne att hänga med då hon översatte deras ord. Drottning av Nela’thaënas, hade de sagt så? Nón’En Erethil? Nej, det kunde inte stämma. Hon hade lust att bara säga ifrån, att de hade fel person, men återigen kunde hon inte förolämpa deras uppoffring så, de hade trots allt kommit till deras räddning. Alverna som stod samlade stod med samma stumma tystnad och betraktade krigarna i deras munderingar, deras flaggor och orden som de yttrade.
‘Jag… Drottning Alienna…’ sa hon och svalde, och tvingade lite mer pondus i rösten, tvingade sig själv att samla sina tankar och vara den drottning hon skulle vara – som de förväntade henne att vara.
‘Jag, Drottning Alienna, tackar er för ert bistånd, Val’Ereth. Denna dag har ni räddat många oskyldiga liv, och straffat de som orsakat onödigt lidande och död. Vi från Aldiea är er i evig skuld. Vad kan vi göra för att betala vår skuld till er, och vilka är ni, Erethils kämpar?’ frågade hon och lät sin blå blick betrakta dem. På något vis, trots all blodspillan, hade hon inte lyckats få en enda fläck på sina kläder, vilket kändes som ett mirakel med tanke på hur blodiga alla krigare verkade vara. Hennes blå ögon föll på en av krigarna som hade ett djupt sår på armen men ändå fallit på knä med sitt svärd, och på lätta steg vandrade hon fram till honom och sjönk ned i huk framför honom för att kunna möta hans ögon.

‘Erethils välsignelse vare med er…’ sa hon milt, hennes uttal något sjungande med alvernas accent i orden då hon la en hand på hans sår och kallade på kraften inom sig. Hennes ögon gav ifrån sig ett isblått skimmer, liksom hennes hand som lyste med energins kraft och såret var snart ett minne blott då muskler och hud växte samman på ett ögonblick. Kraften drogs igen ur henne, men hon kunde pressa sig en stund till för de som behövde henne.
‘Vem talar för er?’ frågade hon, frågan riktad till dem alla.

Som drottning var hon så klart van att bli hedrad och överöst med smicker. I Aldiea var folket och speciellt hennes rådgivare och personal vana med hennes något mer vardagliga sätt att vara, hennes mindre hierarkiska sätt att tilltala andra. Dessa människor hade så klart aldrig sett den sidan av henne, de behandlade henne som det förväntade sig att man skulle behandla en drottning. Men det var något mer, något mer vördnadsfullt, någonting hon inte kunde placera sig själv i. Samtidigt kände hon att det vore en skymf mot deras uppoffring att rätta dem, åtminstone här och då. Dessa krigare hade trots allt offrat mycket för att rädda några främlingar.

Kanske hade Erethil med ödets hand fört henne till en av deras ledare, för mannen hon precis hade hjälpt var den som svarade på hennes fråga. Alienna tillät sig att ge honom ett varmt, nästan flickaktigt leende, mer karaktäristiskt för hennes natur trots att hon fortfarande var skärrad.

‘Ni har hedrat mig och mitt folk, tänk inte på det.’ sa hon åt hans tack, och såg sig omkring på alla dessa knäböjande personer, medan hon begrundade hans ord och försökte ta in dem helt, men något positivt överraskad över att höra det bekanta tungomålet talas. Tjäna henne? Knappast var hon den främsta eller mest framträdande av Erethils representanter – det vore kanske snarare någon av överprästinnorna i Nela’thaënas eller Aldiea. Många gånger hade hon stått i händelsernas centrum med blickarna riktade på sig, men aldrig hade det känts så tydligt som i detta ögonblick. Hon skulle behöva betala med deras ledare en och en, förklara hennes position då det kom till Erethil, men läget var inte där och då, och hjälp kunde hon inte heller tacka nej till. Det var nästan obehagligt tyst där förutom vinden, flaggornas och klädernas fladdrande och något stön av smärta i bakgrunden. Förväntningarna låg höga i luften, som om många av dem hängde på hennes nästa ord. Men sedan nickade hon, beslutet taget, trots allt verkade det som den heder och det tack dom ville ha, dessa unga krigare såg hon nu då hon tog en närmare titt.

‘Jag tar med glädje emot ert ädla erbjudande, tappra krigare.’ sa hon med lite högre röst så alla kunde höra.
‘Erethil är sannerligen med oss denna dag.’ det var inte ord hon vanligen använde då hon talade till folkgrupper på detta vis, men vad annat kunde hon säga här under Erethils svajande fanor och krigarna som stred i hennes namn. Erethil, som hon inte såg som en krigargudinna, hade på något vis fått en följarskara av krigare. Och den där titeln, Non’En Erethil, hur hade de fått för sig att det var för henne? Återigen, en diskussion för ett annat tillfälle. Alienna gjorde en gest med sina händer, och såg på den nästan lite tafatt.
‘Snälla ni, res er.’ bad hon, och vände sedan blicken mot mannen som fört deras talan och talade mer direkt till honom.

‘Ni har räddat mig och de få kvarvarande av mitt folk, för det kommer jag alltid vara er tacksam. Jag önskar vi hade mer tid, men vi måste se till de sårade och röra oss med all hast mot Nela’thaënas innan vi drar till oss mer uppmärksamhet.’ som om någon kunde missa dem nu efter vad som skett idag.
‘Vad är ert namn, och er titel?’ frågade hon, och pressade på nästan bara på automatik utan att ännu tillåta sig sörja över de som dött.

Alienna betraktade gruppen med nya ögon då hon hörde förklaringen om deras struktur, och så här på nära håll då de inte viftade sina klingor åt höger och vänster blev det allt tydligare hur unga de var.
‘Tack, Caz Ar’Amil och tack till er alla, er hjälp är högst uppskattad.’ sa hon och gjorde sitt bästa för att lägga namnet på minnet, det såg trots allt dåligt ut om en drottning glömde namn och just nu hade hon heller inte sin assistent där som kunde anteckna namnet i allt detta kaos. Men hans efternamn var ett som var svårt att glömma, till hennes lättnad, även om det också sa en hel del om personens bakgrund.

Hennes blå ögon studerade dem igen, och hon kunde återigen se att många av dem hade förmågan att utföra magi – hur vältränade de var kunde hon omöjligen säga.
‘Är ni skolade i helandets konst? Många är sårade och behöver hjälp, och jag är rädd att jag inte har mycket kraft kvar efter…’ hennes blick blev lite blank ett ögonblick, ja hon behövde knappast förklara varför och hon ville helst inte fokusera på personer hon dödat på otäcka vis med sin magi.

‘Jag ber er, sprid ut er och hjälp de sårade, jag hjälper de som behöver det att kanalisera sin magi på rätt vis!’ sa hon, åtminstone det kunde hon göra och medan Val’Eretherna spred ut sig gick hon i tur och ordning till alla som behövde hjälp och visade dem som behövde det hur de kunde hela de sår. Till skillnad från många andra högt uppsatta personer lät hon sig inte forslas iväg till säkerhet, utan stannade så länge hon kunde för att hjälpa de som behövde henne. Ju längre tiden gick blev det allt mer uppenbart att allt för många hade stupat, men det hjälpte inte de var tvungen att röra sig vidare och lämna det de inte kunde ta med sig.

Då de äntligen var i rörelse igen vandrade hon till fots istället då hon överlåtit sin häst och vagn åt de som hade större behov av den en henne, något trött och sliten men målmedveten – men med en förnyad känsla av säkerhet med krigarna som förenat sig med dem. Av en slump märkte hon sig gå bredvid Caz som hon talat med innan, och kanske för att distrahera sig själv gav hon honom ett lätt uppmuntrande leende.
‘Berätta lite mer om er själv, herr Caz,’ bad hon vänligt. ‘Jag är väldigt nyfiken på dig och alla de du reser med.’

Alvdrottningen tog in hans ord och lyssnade på vad han hade att säga, det var skönt att få en distraktion från vad de precis behövt vara med om och bevittna. Även om hon visste att konflikten mellan alver och människor blev mer och mer påtaglig – speciellt efter att hon konfronterat drottning Akila i Iselem – hade hon en väldigt stor sten i bröstkorgen efter att själv ha behövt bevittna människor attackera henne och hennes konvoj. Så många liv förlorade för inget. Det skulle kräva ett svar, och snart, fler alver kunde inte dö på detta vis.

Det var lite roande nästan att se hur han sänkte sin blick för henne och inte riktigt mötte hennes ögon, även om hon visste att han gjorde det respektfyllt var det ingen respekt hon personligen krävde av honom.
‘Se så, du börjar inte brinna av att se mig i ögonen.’ sa hon med en mild ton men det fanns en glimt av humor där med. Hon nickade dock lite uppmuntrande då han började tala, och hennes ansiktsuttryck visade att hon tog hans berättelse allvarsamt. Intressant att se vad hans och så många andras öde hade lett till – hennes räddning.

Efter hans berättelse sneglade hon över axeln mot den samlade skaran, alla garanterat med varierande öden som lett dem hit. Men det var uppmuntrande ändå att se att det fanns människor som ville luta sig mot Erethils lära, och som kunde se förbi skillnaderna mellan alver och människor.
‘Så ni har alla funnit Erethil.’ konstaterade hon, och gav honom ett varmt leende.
‘Jag är säker på att ni kommer finna att Nela’thaënas tempel tar emot er med öppna armar.’ med allt som pågick var hon ju så klart tvungen att vara ärlig.
‘Mitt följe och jag reser till Nela’thaënas för att visa vår respekt inför drottning Nearenas död. Jag hade inte förväntat mig att vår resa skulle vara så farlig. Utan er… Nå låt oss bara säga att resultatet hade varit mer ödesdigert än det redan var. Vilket bemötande som väntar oss i Nela’thaënas kan jag inte med säkerhet säga, men som del av mitt sällskap tvivlar jag på att ni kommer  bli nekade vid gränsen.’ hon vandrade en stund till i tystnad, för att sedan se på Caz igen.
‘Ni förtjänar så klart en belöning för er insats, du känner dina kompanjoner bäst. Vad tror du att ert sällskap skulle önska?’ frågade hon.

Alienna pressade inte den unga mannen mer, hon märkte att hon gjorde honom generad och det var en effekt hennes position orsakade fler gånger än hon önskade. Många gånger hade hon önskat att folk kunde lära känna henne för den person hon var, snarare än den position hon representerade. Att de två var samma sak för de flesta gick väl inte att ignorera. Så hon tillät sig själv vara tyst istället för att skämta vidare, och lyssna på hans ord. Artigt nickade hon, medan hon lyssnade på vad han hade att säga om Erethil, och försökte lägga sig in i deras situation och uppfattning om saker och ting. Men det verkade finnas mycket där under ytan som blev osagt och hon kunde se att det fanns något där under ytan som mannen tvekade kring, som hon inte helt förstod utan bara kunde gissa – något hon skulle behöva gräva sig in i mer då hon kommit lite närmare dessa krigare.

Att han så öppet deklarerade deras önskan att tjäna henne var både smickrande och oroande på samma gång. Alver hade velat följa henne, och hennes föräldrar, men att människor gjorde det var en ny situation som skapade många komplikationer. Men vad vore hon för drottning om hon skickade iväg dem efter vad de gjort? Och speciellt då han, och säkerligen några av dem, verkade söka efter ett syfte – någon att tjäna och skydda. Så hon fick tala som drottning igen, och just då vände han blicken mot henne så hon kunde se in i hans med sina klara blå ögon. Hon la tyngd bakom sina nästa ord, för att visa att hon var genuin i det hon hade att säga.
‘Jag är tacksam för er tjänst. På samma vis lovar jag att vara rättvis mot er, sprider du det till sällskapet?’ undrade hon med ett milt leende.

‘Om det finns något jag och mitt rike kan göra för er, låt mig veta. Jag oroar mig inte så mycket om mig själv, men mer för de jag bär ansvar för. Att ni hjälper mig hålla dem säkra är den största gåvan jag kan få. Vad som än väntar i livet efter detta, i Erethils omfamning och ljus, har vi alla behov här i denna värld innan det är tid för oss att ta resan ifrån den dödliga världen.’ och även om hon hade tillit till Erethil och fann tröst i det, var hon mer praktisk av sig – levde i nuet. Och tur nog kunde de lämna de djupa funderingarna en stund och återgå till nuet med hans fråga därefter.
‘Jag vet inte mycket mer än er tror jag.’ sa hon. ‘Vilket är en av orsakerna till varför vi reser dit… För att se om prinsessan Selyana behöver vår hjälp, för att visa vår respekt för Nearenas bortgång.’ Alienna var tyst en stund och funderade lite på hur hon skulle formulera sig och vad hon kunde avslöja.

‘Jag ska vara helt ärlig med dig… Alverna i Nela’thaënas har en komplicerad historia, en klassfråga som separerar dem i två olika läger och tär på folket, högalver och skogsalver. Snarare än att krafter utifrån har förgiftat dem, tror jag en rädsla för att agera kombinerat med politiska konspirationer som spelat i bakgrunden i hundratals år ligger bakom allt som skett. Vem kan veta säkert dessa tider? Även om Nearenas död är en stor tragedi för vårt folk, kanske detta är tiden att försöka lägga gamla konflikter bakom oss och blicka framåt, försöka enas och bli ett folk igen.’ Lite bekymrat drog hon en hand genom sitt ljusa hår.
‘Jag vill hoppas att detta är en tid för sorg, och sedan en tid för att blicka framåt, men jag tror också att det finns många som vill hitta sätt att gynnas av drottningens bortgång, som ser detta som en chans att få sina ambitioner förverkligade.’

Alienna såg på Caz igen, lite mer allvaligt.
‘Ska jag vara helt ärlig tror jag att det faktum att jag skulle anlända med en eskort av personer som inte är alver kan skapa ett visst missnöje, men jag hoppas de kan se förbi sådant och istället se på symbolerna ni bär och gärningarna ni gör. Men jag ber er agera med stor försiktighet innan vi vet vilket bemötande vi får.’ hon fortsatte med att fråga honom något istället.
‘Om jag vänder frågan till dig, vad har ni hört och sett under er resa? Vad sägs och har det sagts om alverna och om Nela’thaënas bland människorna i öst?’

Det verkade inte så svårt att kommunicera med denna yngling ändå, vilket var en lättnad. Trots allt hade hon byggt en relation och tillit mellan sig själv och sitt följe under många årtionden, dessa män och kvinnor var en helt ny ekvation som hon inte ännu visste var hon hade. Hon var ju trots allt väl medveten om att de var i underläge, skulle dessa religiösa krigare få för sig att de hade någon plan som inte passade ihop med hennes mål var det lite hon kunde göra för att stoppa dem med de magra styrkor hon hade med sig. Dock styrde hon tankarna bort från sådan oro, och valde att se det positiva hos personerna runt omkring sig.

‘Det är en lättnad att höra att ni har de bland er som är bekanta med att bemöta alver och skogen.’ men det lilla leende hon hade blev mer allvarsamt då hon hörde hans rapport, som gränsade mellan orolig och till sist mer oroväckande av många orsaker.
‘Att människor nekas inträde visste jag.’ avslöjade hon, och rynkade sina ögonbryn. Det fanns en spänning i luften plötsligt runt henne som de nära henne kunde känna, som om det fanns en storm där under ytan, och orden som följde var något hårdare än innan.

‘Men att prinsessan Selyana skulle vara kraften bakom sin mors död är en allvarlig anklagelse som jag föreslår att ni inte yttrar högt då vi når Nela’thaënas.’ men att Selyana deltagit i Ayperos bröllop var ett rykte som spridit sig lika snabbt som ryktet om att hennes mor blivit dräpt där. Det var kanske inget unikt,  trots allt hade många högt uppsatta deltagit, men hon själv hade valt att avstå. Det värsta var att det ändå fanns en liten chans, om än osannolik, att Selyana var manipulerad av demonen så som Akila var av Lloth. Stormen runt henne avtog lika snabbt som den uppenbarat sig, och världen tycktes lite ljusare igen.
‘Tack för att du tog upp dessa rykten med mig, låt oss inte tänka så mycket på dem innan vi vet vad som är sant eller falskt.’

Sällskapet rörde sig så långt de orkade, trots allt hade de alla behov av vila efter striden och resan. Tält slogs upp, lägereldar tändes, de skadade omhändertogs och lägret fylldes av prat och doften av mat. Alienna bytte kläder i tältet hennes vakter reste åt henne till en lite mer anspråkslös sådan i alviskt vårgrönt tyg, med det långa håret uppsatt i en flätad knut, trots allt ville hon inte längre avslöja sig med dyrbara kläder och smycken. Snarare än att separera sig från folket gick hon omkring i lägret och talade kort med den ene eller den andre, innan hon till sist fann Caz och satte sig ned vid elden han befann sig vid. En stund satt hon bara och såg in i elden, innan hon vände sin uppmärksamhet till Caz igen.
‘Tror ni att det finns en risk att det kan dyka upp förstärkningar till gruppen ni besegrade?’ undrade hon, lite oroligt.

Alienna hade kanske önskat höra att de var i säkerhet, det var väl vad alla ville höra. Men hon var en drottning och behövde höra sanningen, även om den sved. De var inte säkra, inte förrän de var framme. Hon nickade över hans analys om läget.
‘Vi måste komma fram så fort som möjligt så de kan få förstärkning och hjälp.’ konstaterade hon, blicken i elden, försjunken i de olika möjligheterna och alla scenarion som kunde uppstå de kommande dagarna. Vilka följder skulle detta få för hennes folk?

Ett litet leende kröp fram på hans läppar då han gjorde vad han kunde för att lugna ned henne, och hon vände blicken mot honom och nickade.
‘Tack, jag vet att ni gör ett fantastiskt arbete, och jag litar på ditt omdöme.’ sa hon. Samtalsämnet som kom var lite oväntat, men också välkommet att tänka på något annat än beväpnade konflikter.

‘Jag har inte satt min fot i Nela’thaënas efter att vi började bygga Aldiea, min hemstad.’ det var konstigt att inse att det var ett sekel sedan hon satt sin fot här.
‘Senast jag var här skapade min närvaro en hel del… dramatik.’ förklarade hon och skrattade lite till åt tanken.
‘De trodde jag var död, förstår du. Politiken och livet hade gått vidare, och förväntade sig inte att hus Eledur fortfarande hade en levande arvinge…’ hon suckade lätt, det hade varit galna tider.

‘Med lite tur behöver min närvaro inte orsaka så mycket omställning denna gång, och gällande din fråga…’ sa hon och hummade lätt.
‘Det kanske låter naivt, men jag skulle lita på de flesta alver. Men jag förstår vad du frågar, och ja några goda vänner har jag som jag kan lita på, som kan hjälpa oss att komma in i Dal’elath, som vet att vi är på väg.’ hon sneglade över axeln mot de som omhändertogs, innan hon såg på Caz igen.

‘Men det är spänt i Nela’thaënas, med ett växande missnöje mot regimen. Vi får vara försiktiga så vi inte hamnar mitt i korseld, för att vara ärlig vet jag inte vad som väntar, men jag hoppas att de låter en alvisk delegation passera utan våldsamheter.’

Alienna drog en hand genom sitt hår lite frånvarande, det var många saker att tänka på och riskera, och kanske var det först nu då de befann sig i den sits de befann sig i som det blev tydligt hur stor risk det varit.
‘Finns det något jag kan göra för dig, Caz, eller de andra?’ undrade hon, och la en vänlig hand på hans överarm.

Det var svårt at föreställa sig att hon skulle kunna vara Erethils utvalda eller ens en alvdrottning då hon satt där vid hans sida, lite böjd framför elden och trött efter dagens dramatik. Något ungdomligt låg över henne, som kunde skifta till något annat snabbt som de redan sett ett par gånger.

‘Vi kan inte annat se vad som väntar, och vad Erethils väg blir.’ svarade hon lugnt över hans ord om förändring. Ett litet bredare leende fanns där över hans svar kring hennes vänlighet, en reaktion på hans anspråkslöshet.
‘En man utan krav. Kanske den ovanligaste sorten som jag hade mig turen att bli räddad av.’ konstaterade hon, och tog bort sin hand från hans arm och la sina händer i sin famn igen medan hon begrundade hans ord.

‘Gett mer av mig själv, kanske… Varit visare och förhindrat att denna situation uppstod från första början. Men bäst av allt så hade ingen behövt skadats för min del, kanske hade det varit bättre om jag rest själv. Men mina trogna rådgivare ansåg att en drottning inte kan resa ensam. Jag antar de hade rätt.’ hon skakade på huvudet.
‘Men det är lätt att vara efterklok, vi alver vill väl inbilla oss att våra långa år gör oss allvetande, men jag tror det gör oss mer veliga istället. Rädda för att ta risker, att förlora.’ hon vände sin blick mot honom igen.
‘Och du, Caz, drivs du av en vilja att hjälpa de som inte kan hjälpa sig själva?’ undrade hon.
‘Alltid utan belöning, utan något att vinna på det själv förutom Erethils ljusa leende?’ kunde någon vara så rättfärdig, undrade hon.