Aliennas blå ögon betraktade honom nyfiket då han resonerade, denna unga man med så många tankar och valmöjligheter. Det var länge sedan hon haft chansen att sätta sig ned och prata med någon på detta vis, och det var rätt uppfriskande att det inte var en äldre alv som vägde varenda ord som en politiker.
‘Vi döms av vårt agerande.’ resonerade hon i respons till hans funderingar kring evigheten.
‘Är det själviskhet, att hoppas på något gott efter detta liv?’ undrade hon milt.
‘Det låter som om du gör goda val, Caz, samtidigt som du begrundar moralen i ditt agerande. Jag önskar jag kunde minska din tvivel, alla har vi demoner inom oss vi får slåss med – val vi önskar vi gjort om kanske. Men du är en god person, och jag är säker på att Erethil ser det, Caz.’ kanske skulle de enkla orden lätta hans hjärta lite.

Hans fråga där efter gjorde henne tankfull, kanske hade mötet med döden denna dag gjort henne lite mer frispråkig i stunden.
‘Åh ja, klart jag funderar… Varför fick jag leva medan alla jag älskade behövde dö? Var det ödet, eller bara en slump, att jag i min äventyrslystna ambition låg i dvala medan mitt land var i krig? Varför har jag fått dessa krafter och detta långa liv, och andra inte… Jag kunde varit fri, men ändå valde jag att axla mina föräldrars mantlar, försöka återskapa fristaden de skapade.’ hon skakade på huvudet, och såg på honom igen, mötte hans blick.

‘Och ja, vad väntar bortom detta liv, är mina föräldrar där… I Erethils ljus nu?’ undrade hon och blickade upp mot stjärnorna.
‘Är alla de jag växte upp med där nu? Ser de mig? Svåra frågor som ingen av oss med säkerhet kan veta svaret på. Vi måste bara tro, och finna tröst, och hoppas på en bättre morgondag.’ Hon suckade lätt och reste sig.

‘Och på tal om morgondag, så måste jag erkänna mig besegrad. Det har varit trevligt att tala med dig. Efter denna dag måste jag försöka sova lite innan vi rör oss imorgon. Tack än en gång.’ sa hon, vidrörde honom lätt vid axeln, innan hon rörde sig till tältet hennes delegation förberett åt henne.

Då morgonen kom var det frukostar som skulle ätas och andra förberdelser som gjordes. Alienna kom ut i sina reskläder igen, men hennes närmsta verkade ha andra åsikter. En viss spänning och hetsiga alviska ord kunde höras, men till sist fick hon ge sig och till sist satt även Alienna på en häst, klädd i en vacker alvisk rustning i Aliennas silver och gröna färger, Erethils stjärnor smyckade här och där, hennes hår i en lång fläta. Trots prakten och den glimmande solen i rustningen såg hon inte allt för nöjd ut, och snart red hon vid Caz sida igen.
‘Mina rådgivare tvingade på mig min rustning, med tanke på attacken igår.’ förklarade hon, och det var uppenbart att hon inte kände sig allt för bekväm i den utstyrseln.
‘Jag tror jag haft en på mig en gång innan. Det är okej, Caz, du får skratta.’ sa hon lite dramatiskt. Trots allt var hon inte alls lika van att röra sig bepansrad, så som Caz följeslagare säkert var. Och trots allt såg rustningen ut att vara mer dekorativ och ceremoniell än praktisk.

Det föll sig rätt naturligt att Aliennas inre krets reste sig med Val’Erethkrigarna omkring sig, och medan det fanns en rätt allvarlig stämning över samlingen fanns det även hopp och en positiv stämning bland dem. Alver samtalade med människor, och det verkade finnas ett positivt försök till att bygga gemenskap. Alienna själv var kanske den som försökte att hålla humöret uppe trots gårdagens händelser, och hon gav Caz ett något lidande leende.

‘Ja, ja, jag förstår att de och ni alla vill mig väl. Men jag känner mig som en plåtburk.’ hon kunde inte annat än att skratta lite åt sig själv och galenskapen. Hur skulle alverna se på henne då hon närmade sig Nela’thaënas klädd i rustning?
‘Du lägger huvudet på spiken, det var exakt det jag försökte förklara åt dem. Jag är väl så gott som en måltavla även om rustningen kanske lyckas stoppa en pil eller två. Det andra är väl lika sant, uppseendeväckande och imponerande entré. Annars hade de väl tagit med något lite mer anspråkslöst.’ Hon skakade på huvudet, för att sedan se på honom igen och gick till lite mer allvarligare saker.

‘Så, har ni hört något från Mahadwen värt att anmärka? De delar vår tro, delvis är de våra allierade, men det är svårt att veta vad som gäller då de kämpar sinsemellan om dessa länder. Finns det något vi borde ta i beaktande medan vi närmar oss Nela’thaënas? Med lite tur kanske vi kan glida in i Nela’thaënas utan att dra till oss mer uppmärksamhet, men samtidigt vore det bra att stanna någonstans och ge de sårade en chans till säkerhet och vila.’

Alienna höll så klart med honom i hans bedömning, bäst att pressa på och försöka nå deras mål så fort som möjligt även om det inte var det lättaste för de som var skadade.
‘Din insikt är värdefull.’ sa hon, visst hade hennes informatörer meddelat henne om läget men det var en annan sak att höra det från någon som hade mer direkt anknytning till området. Turligt nog verkade de få lov att passera Mahadwens länder utan större incidenter förutom några patruller som ville höra vilka de var och vart de var på väg. Men ingen hade någon större lust att inleda någon beväpnad konflikt med drottning Alienna, och de bestämda krigarna som red i hennes följe.

Till sist kunde de äntligen vika av norrut i riktning mot Nela’thaënas och Dal’elath. Skogsporten, ingången till skogsriket, kom till sist emot följet och Alienna kände en viss känsla av både nostalgi och föraning då hon såg de enorma träden och grenarna som flätats samman för att bilda valvet som ledde till de enorma stigarna som skulle ta dem mot huvudstaden.
‘Detta blir vårt sanna test.’ sa Alienna, fortfarande klädd i den överdådiga rustningen.
‘Jag ber er, var på er vakt, och gör inget förhastat. Detta är känsliga tider.’ sa hon, även om Caz och de andra redan förstått det var hon tvungen att lägga lite tyngd på det. Hon var där för att visa sin respekt för en av alvernas viktigaste ledare, inte för att skapa problem så som hon gjort förra gången hon besökt Nela’thaënas.

Så klart skulle det inte gå att komma in diskret med tanke på det nya gardet hon hade, men med tanke på vad som hänt och vad de gjort kände hon inte att hon kunde avfärda dem heller. Med lite hopp kanske de inte skulle behöva hamna in i en konflikt mellan rebellerna hon hört försökte agera mot Nela’thaënas regim.
‘Vi kom fram till sist.’ konstaterade Alienna då hon och Caz red genom skogsporten, in bland de enorma träden med sina grenar många hundra meter uppe som silade solens sken och gav hela skogen ett mystiskt ljus.
‘Jag gissar att vi kommer bli stoppade snart av gränsvakterna.’ förvarnade hon honom, men hon var inte så orolig för det, utan mest för hur deras ankomst till huvudstaden skulle tas emot.
‘Har du någonsin besökt Dal’elath förut?’ undrade hon, mest kanske för att få något annat att tänka på än sin egna oro.

Alienna hade gärna bytt från sin rustning till mer passande kläder, men här och nu kändes inte direkt som rätt tillfälle. Hon kände sig inte otrygg längre, inte här i Nela’thaënas, men hon bävade något inför de komplikationer hon skulle hamna i med tanke på följet hon hade. Liksom hos honom fanns det en viss känsla av nostalgi, men även sorg. Medan Nela’thaënas varit hennes barndomshem var de glada minnena dränkta i våld och sorg, skogen skulle nog aldrig bli sig lik igen. Hans ord drog henne åtminstone delvis ur sina mer dystra funderingar.
‘Kanske vägarna öppnas mer permanent snart igen för de som vill besöka templet, elle skogarna.’ sa hon lite hoppfullt, åtminstone kunde man hoppas att det skulle följa en tid av att försöka skapa fred mellan alverna i väst och människorna i öst. Lite visste hon att många kanske önskade att det var hon som skulle göra det.

Då hans ord gick till gränsvakterna nickade hon, trots allt kunde hon se dem nu där hon bara känt deras närvaro och blickar innan. En liten nickning gav hon honom, och Alienna gestikulerade åt sitt följe att avvakta. Långsamt närmade de sig vakterna, och en av dem med sänkt båge i hand steg fram.
‘Jag är Keldur, befälhavare över gränsvakterna här.’ hälsade han på alvernas språk och betraktade dem, inte direkt misstänksamt, men tiderna var vad de var. Och det var ett sekel sedan Alienna senast besökt skogarna, och hon var i sällskap med människor.
‘Gränserna är stängda för besökare som inte är personligt inbjudna av prinsessan Selyana. Vad är ert ärende här?’

Alienna höll sig neutral, även om situationen frustrerade henne något.
‘Säkerligen är gränserna öppna för drottning Alienna av Aldiea och hennes följe, som kommit för att visa sin respekt för drottning Nearenas, och delta i prinsessans sorg?’ frågade hon, något menande. Ett ljus verkade tändas i gränsvaktens ögon, men samtidigt fanns där en stor förvirring med då han sneglade på Caz. Men en bugning fick de åtminstone.
‘Jag ber om ursäkt, ers höghet, vi hade inte blivit informerade om att ni skulle anlända.’ sa han lite mer diplomatiskt, och blev avbruten att säga mer innan Alienna talade vidare.

‘Mitt följe har blivit attackerat, många har dött, och fler är i behov av hjälp. Den enda orsaken till varför så många av oss står här idag, om än alls, är på grund av de tappra krigarna av Val’ereth som kom till vår undsättning.’ hon gjorde en gest åt Caz.
‘Detta är Caz Ar’Amil, som för deras talan.’ Keldur såg på Caz, men det fanns en djup misstanke och ogillande där i hans blick som han inte kunde maskera.
‘Människorna kan komma, som dina gäster, ers höghet, men de får inte ta med sina vapen, och de måste bära ögonbindel.’ sa han simpelt, det verkade inte finnas utrymme för diskussion där, åtminstone inte enligt Keldur. Alienna grimaserade, men ville inte slösa tid på att argumentera, och såg på Caz som för att se ifall han accepterade detta.

Alienna såg inte riktigt nöjd ut över denna dom, eller att bli stoppad av en gränsvakt på detta vis. Hon var ju, trots allt, en drottning även om hon oftast var lite mindre viktig av sig än många.
Keldur såg i sin tur inte nöjd ut över att bli tilltalad av en människa på sitt egna språk, speciellt då bemötandet var sakligt. Det var alltid lättare att vara otrevlig mot idioter och illvilliga personer utan resonabla kommentarer.
‘Bäste kapten Keldur, jag finner detta högst opassande. Dessa män och kvinnor är alvernas fränder och trogna till Erethil. De har spillt blod, både det av fiender och sitt egna, för att skydda alver de kunnat låta gå sitt öde till möte.’ sa Alienna då hon inte kunde hålla sig längre, och återigen kändes det något spänt i luften runtomkring henne då hennes ton blev hårdare.

‘Jag tar på mig ansvaret, och i slutändan är det Eärmelindo som beslutar vem som får stiga in i Dal’elath, om ni inte ni gjort radikala förändringar i ert förfarande sedan jag var här sist?’ frågade hon. Keldurs hållning verkade flagna något under blandningen av Val’erethernas sarkastiska kommentarer och Aliennas stränga blick. Han fick ta den diplomatiska vägen och böja huvudet för drottningen.

‘Som ni säger, ers höghet, de är under ert beskydd och ert ansvar. Men de måste lämna sina vapen vid templet innan de får tillgång till huvudstaden.’ envisades gränsvakten, men budet om ögonbindel verkade glömmas och Alienna nickade utan att ge Keldur någon mer blick. Att behöva göra en avstickare till Erethils tempel kunde väl inte ta allt för länge, även om hon inte tyckte om det. De hade rest en stund förbi deras första stopp då en annan gränsvakt närmade sig Alienna och Caz.

‘Ers höghet, jag måste varna er om rebellerna som kallar sig Akh’Nairfindë som rör sig bland dessa delar av skogen och skapar ofta oreda bland konvojerna. Det skulle inte förvåna mig om de skulle vilja stoppa er från att nå Dal’elath, med tanke på att ni är en högalv. De har förkunnat att skogen ska befrias från högalvernas styre.’ Alienna nickade och tackade för varningen, för att se på Caz lite allvarsamt.

‘Det ser ut som om stämningen har försämrats rejält sedan jag senast besökte Nela’thaënas. Har ni själv stött på några av dessa rebeller?’ undrade hon. Åtminstone hade de inte tagit ifrån dem möjligheten att försvara sig själva, om det skulle behövas.

Alienna hade hört ungefär samma sak, men rapporterna hade varit sparsamma.
‘Och därför drottning Nearena lämnade Nela’thaënas för första gången på flera århundraden, för att försöka lösa konflikten med Iserion diplomatiskt.’ tillade hon, det var lätt att dra slutsatsen att drottningens död var rebellernas fel, åtminstone i regimens ögon.
‘Ja, låt oss röra oss.’ sa hon, och lät blicken fara lite hit och dit bland träden. Att de var bevakade och följda av regimens soldater var hon väl medveten om, men frågan var vilka andra ögon och vapen som lurade där bland trädens skuggor och kamouflage. Om något hände utanför kulisserna fick de inte reda på, men det kändes som om den farliga atmosfären lättades något då de plötsligt kunde höra vatten porla och de nådde en glänta med en vacker rundad bro som gick över vattendraget. Bortom kunde man ana huvudstadens konturer med sina höga träd tjocka som vakttorn i Hannadon, med boningar i stammarna eller på plattformer byggda bland de enorma grenarna.

Vid bron väntade stadens väktare Eärmelindo, en av de äldsta levande alverna, hans långa gyllene hår som en mantel klädd i en vit skrud, skarpa drag och lika skarpa men vänliga ögon som studerade Alienna och hennes följe. Gränsvakterna med Keldur i spetsen ställde sig mer i bakgrunden, och verkade överlämna dem till Eärmelindo. Först steg Alienna ned från sin häst och gick fram för att omfamna den äldre alven i en gest som inte var speciellt regal, uppenbart att det fanns en varm relation sedan förr där. De samtalade kort privat, innan Alienna vände blicken åt Caz för att gestikulera åt honom att stiga fram på bron. Platsen tycktes nästan bortkopplad från resten av världen med sin skönhet och sitt lugn.

‘Eärmelindo… Detta är Caz som talar för männen och kvinnorna i mitt följe jag berättade om. Erethiltrogna krigare som kom till min undsättning. Caz, du känner säkert till stadens väktare Eärmelindo från förr.’ den äldre alvens blick studerade Caz vänskapligt, men det fanns något där med som sa att han såg mer än bara deras yttre, kanske det med en gåva från Erethil.
‘Caz Ar’Amil, du har vuxit mycket sedan du sist befann dig här, och en lång väg har du vandrat… Men Erethils ljus lämnade dig aldrig, trots flera försök att indoktrinera dig till Athalska tron.’ konstaterade han, som om han läste Caz berättelse, och kanske skulle krigaren känna Eärmelindos varma närvaro nudda vid hans sinne.
‘Och nu är du här, med drottning Alienna. Säg mig, vart ser du att din väg bär dig, och vad tar du med dig till Dal’elath?’ undrade han, och det fanns något ödesmättat i frågan, som om det var vad som skulle avgöra hans inträde till huvudstaden.

Alienna tog ett steg åt sidan för att låta Caz och Eärmelindo ha sitt samtal, trots allt var det inget hon kunde påverka annat än att ge Caz ett uppmuntrande leende och en liten nickning då han talade. Hans övertygelse var tydlig, vilket i sig var rätt anmärkningsvärt.

Stadens väktare studerade Caz ögon då han talade, som för att känna av sanningar och falskheter där, på samma vis som hans sinne nuddade vid den unga mannens.
‘Jag känner en stark hängivenhet, trots att ni inte spenderat mycket tid vid Aliennas sida.’ konstaterade han.
‘Men heller känner jag ingen falskhet i dina ord och din övertygelse. Du, unge Caz, får passera och följa Alienna in i Dal’elath.’ förkunnade han lugnt.
‘Men jag måste även ge er en varning…’ hans ton var lite allvarligare, och blicken likaså.
‘Drottningen Nearenas död har lagt ett hölje av sorg över vårt land och vår huvudstad. Många kommer i er att se de skyldiga för drottningens död.’

Alienna tackade Eärmelindo, och tillsammans med Caz tog de sig över bron till andra sidan. En efter en pratade Eärmelindo och släppte in de som han bedömde värdiga och rättfärdiga nog att få ta del av vad Dal’elath hade att erbjuda.
‘Vi kom fram.’ konstaterade hon, det var en betydligt mindre skara alver i hennes följe nu än de som kommit med från Aldiea.
‘Amynea, var vänlig och rid i förväg och förbered gästboningarna för vår ankomst.’ bad hon en av damerna, och gestikulerade åt en annan.
‘Anharal, följ med Amynea och förbered mina kläder, jag vill byta till något mindre betungande så fort som möjligt. Caz och Val’erether, ni är med mig.’ sa hon och började röra sig mot de enorma träden till fots, medan någon annan i hennes följe tog hand om hennes häst.
‘Du talade väl inför Eärmelindo.’ berömde Alienna Caz.
‘Och likväl måste jag nu vara helt säker på att dina ord är sanna, annars hade han inte släppt in dig.’ hon log mjukt.
‘En så trogen beskyddare, jag känner inte att jag förtjänat sådan tillgivenhet.’

De drog till sig en hel del blickar av alver de passerade, delvis för att vissa kände igen Alienna och gav henne en bugning – och andra med varierande grad av misstanke eller förvåning över att se människor där. Deras emblem skapade så klart en viss grad av förvirring med, även om det inte var helt ovanligt med Erethildyrkande människor var det länge sedan någon skymtats här.
‘Så lätt det verkar att följa den övertygelsen. Men du har väl rätt, om Erethil hade något att invända skulle hon säkert göra det.’ sa hon med ett nästan finurligt leende, för att sedan vifta lite åt hans kommentar.

‘Vad är livet utan lite spänning och fara? Men vi borde vara rätt säkra här i Dal’elath.’ åtminstone hoppades hon så var fallet, och verkade vara på lite bättre humör nu då de väl var framme. Vid hans sista kommentar såg hon igen lite lekfull ut en stund.
‘Vad jag önskar? Vad som helst?’ frågade hon, med en spelad lurighet där, innan hon sedan bara skrattade till ett varmt skratt och skakade på huvudet – inte speciellt regal av sig kanske just då. Men det var skönt att vara i Dal’elath, trots vad de hade fått uppleva och vad som väntade till trots.

‘För tillfället tror jag allt jag behöver är en eskort till min boning här, och sedan tror jag vi alla behöver tvätta av oss och göra oss presentabla. Kom nu, herr Caz!’ sa hon och tog hans hand för att röra sig ivrigt, och en stund senare kom de till trädet och boningen som var hennes. Alienna insisterade så klart på att Caz och de andra krigarna skulle följa med och inte bo någon annanstans, så de fick klättra upp längs med naturliga trappor som verkade växa ur trädens bark, tills de kom upp till en plattform med utsikt över havet av skog. Längs med stammen fanns flera våningar, och med en trött och halvt frustrerad suck steg hon in, där de hon skickat på förhand väntade.
‘Hjälp mig av denna förbenade rustning nu!’ beordrade hon i generell riktning till de närvarande.
‘Och ni andra kan väl ordna bad och dryck åt sällskapet?’ tillade hon. Alverna skyndade sig iväg för att lyda deras drottnings befallning, och lite menande såg hon på Caz.
‘Du har väl erfarenhet med sådana här tortyrredskap?’ frågade hon.

Alienna suckade lättat då han hjälpte henne komma ur plåtarna och tyngden lämnade hennes trötta rygg och axlar.
‘Du har väl rätt, så klart, jag borde vara tacksam för er omtanke.’ sa hon, kanske lite skamset, men det var ändå svårt för henne att uppskatta plåthelvetet hon fått bära. Hon mötte Caz blick hastigt.
‘Jag är tacksam.’ rättade hon, så han inte skulle tro hon var en bortskämd ädling, vilket hon säkert var i viss mån, hur mycket hon än önskade att hon inte var det. Vid hans påpekade såg hon lite bekymrad ut en stund, och nickade över hans observation.

‘Alver är som gamla träd och ringarna på den stora spegelsjön. Det tar lite längre att få dem i gungning än människor, men då de väl väcks ur sin slummer är det svårt att lugna ned rörelserna.’ sa hon.
‘Mitt anländande i ert sällskap kommer garanterat sprida rykten snabbt, och imorgon tror jag vi får vara förberedda på de reaktioner du befarar.’

Tillsammans fick de till sist av henne all metall, tills hon kunde röra sig lite mer fritt iklädd en blå gambeson och lämnade lite nonchalant rustningdelarna som någon tjänare skulle få ordna upp.
‘Kom, jag behöver ett glas vin. Dricker du, herr Caz?’ frågade hon och såg på honom över axeln då hon rörde sig till en dryckeskabinett och hällde upp ett glas åt sig själv med alviskt vin, för att se på honom frågande.
‘Jag vill gärna höra dina åsikter om hur vi ska förbereda oss på eventuella sammandrabbningar, om sådana uppstår.’

Alienna hade i slutändan inte förväntat sig så mycket mer, men det var väl lika väl att han med sin insikt bekräftade hennes tankar.
‘Vi får hoppas att det inte kommer till det.’ höll hon med då hon upprepade hans ord, ett samförstånd dem emellan. Ett mjukt leende gav hon honom då han lovade skydda henne.

‘Åh jag tror inte vi är i någon verklig fara här.’ hon hoppades det innerligt åtminstone.
‘Kritiska ord kommer säkert lindas in i honung och silke av rådsmedlemmarna, men att någon faktiskt skulle ta till våldsamheter här i Nela’thaënas hjärta tror jag inte. Här är vi skyddade från rebeller och fiender.’ det kanske var mer intalan än fakta, men hon orkade inte tänka dystert mer denna dag. En liten suck gav hon då han skakade huvudet till vinet, och hällde upp åt sig själv klart vitt vin ur en vacker flaska.
‘Inget vin ens om jag beordrar det?’ frågade hon lekfullt med en retsam glimt i ögonen, hon kände på sig att han inte skulle neka henne men samtidigt var hon nog för snäll för att utnyttja den makten bara för sitt egna nöjes skull.