Alienna gav honom en lite retsam min, men viftade med handen.
‘Du litar för mycket på min goda natur, kära Caz.’ sa hon med ett lite mystiskt leende.
‘Men hoppas du inte tänker för illa om min heder och moral över ett glas eller två.’ sa hon och tog en demonstrativ klunk av sitt vin. Hon verkade inte så bekymrad över hans vandrande, utan satte sig vid den lilla sittplats som fanns vid ett av fönstren och såg ut över staden de befann sig i. En stund var hon tyst och fundersam, ja vad skulle de uträtta först?

‘Det viktigaste först, heder, respekt och minne för de vi förlorade på vägen hit.’ sa hon, och det var så klart viktigt – men kanske ännu viktigare att hon sågs visa respekt än vad hon faktiskt tyckte om det.
‘Och något säger mig att du gärna skulle besöka Erethils tempel här i kärnan av Dal’elath?’ frågade hon, och reste sig.
‘Så vad sägs som detta, ett bad, lite klädombyte och sedan tar vi och rör oss mot templet?’

Sannerligen var det skönt att tvätta sig, och en stund senare träffades de igen på plattformen utanför ingången till boningen. Alienna hade på sig kläder såg lite mer ut som något hon var bekväm i, långa ljusblå tyger i flera tunna lager som hängde nätt om hennes figur i alvisk stil. I första anblick simpelt, men vid närmare åsyn med delikata detaljer som avslöjade hennes status. En ljus uppenbarelse, hon med sina ljusa kläder och sitt ljusa hår som hängde fritt om henne med en simpel tiara på hjässan som den med visade vem hon var. Då Caz dök upp gav hon honom ett varmt leende som vittnade om en vänskaplighet trots skillnaden mellan deras klasser.
‘Redo att besöka Nénereth?’ frågade hon, namnet för den heliga platsen i Dal’elath dedikerad till Erethil.

Väl nedanför trädet rörde de sig genom stadens alléer, som för den ovana säkert bara skulle se ut som slumpmässiga stigar i skogen men för de mera vana med alvernas tänk skulle se uppenbara vägar bland trädens naturliga öppningar. På vägen dit pratade Alienna mer muntert om småsaker, kanske var det skönt att ha någon bara som lyssnade i sin närhet som inte var en alv eller rådgivare i den bemärkelsen hon var van vid.

Många de mötte gav dem blickar, nyfikna på Alienna och många som var mer världsvana och kände igen henne böjda sina huvuden respektfullt. Andra som stod på ett annat politiskt spektrum än henne visade mindre respekt, om ens alls, och ännu mer bistra och hårda blickar riktade mot Caz.

Snart kunde de känna atmosfären ändras och skogens ljud nästan tystna då de närmade sig den heliga platsen, en spegelblank källa var runtomkring hade växt träd enligt alvernas instruktioner och ledning för att bilda ett naturligt tempel runt vattnet. I en rund hålighet i taket av grenar ovanför fokuserades ljuset i en mild stråle som träffade vattnets mitt. Precis som alla gånger innan stannade Alienna vid den vackra ingången och bara tog in synen, för att sedan ta in de många ljus placerade runt omkring i templet som reflekterade i de mörkare partierna av vattnet runt omkring den belysta mitten.
‘Kan du känna hennes närvaro, Caz?’ viskade Alienna då hon lutade sig fram till honom. Runt omkring dem var några alver som tände ljus, bad, eller prästerskap som gick och gav tröstande ord eller råd åt de som kommit för att söka hjälp. Alienna var i stunden för uppslukad av den vackra synen för att se de bistra minerna som riktades mot dem då det blev uppenbart att hon var i sällskap av en människa.

Alienna gav honom ett varmt leende och det fanns en glad glimt i hennes ögon. Kanske var det för ögonblicket de delade där i den magiska tystnaden i Nénereth, ett band som vuxit sig under den korta och intensiva tid de rest tillsammans. De kändes som flera veckor, men hade bara varit någon enstaka dag. Märkligt hur snabbt tiden flödade i vissa sammanhang, och långsamt i andra. Hennes blick vände sig igen till ljuset.

Här var tid och rum obefintligt, en fager plats ingen kunde störa kändes det som. Liksom han gav hon sin hälsning till Erethil, knäböjandes med huvudet sänkt i vördnad – kanske mer i tradition till en början men för första gången på länge kunde hon känna en mer personlig mening i att besöka Erethils närvaro. Kanske var det dödens nära bemötande, och de hon förlorat som tyngde, men för första gången på länge kände hon även tyngden av alla de hon förlorat långt innan. Sina föräldrar som hon aldrig fått ta farväl av, liksom alla de hon vuxit upp med, och hon kunde inte hindra några tårar rinna ned för att droppa ned i vattnet.

En stund satt hon där, för att långsamt röra sig bort från Caz och mot lyktorna. Alverna var inte vänner av öppna lågor, så istället var de ljus som var tända och utplacerade där kristalliknande attrapper besökare kunde överföra sin egna livskraft och energi i för att ge dem kraften att skina tills energin i dem tog slut. Många alver hade förmågan att använda så enkel magi, men de som inte hade det fick istället donera till templet för att be någon av prästerskapet tända lyktorna i deras ställe. De lyste med en jämn och vagt pulserande glöd, som små stjärnor. Alienna sträckte ut sitt sinne, och de närvarande skulle känna en puls av energi flöda över templet då lyktorna började tändas en efter en.

Först några få långsamt, sedan allt fler i kluster tills de många lyktorna omkring henne utplacerade bland rötterna och grenarna som utgjorde templets väggar och tak badade henne i en glöd, hennes form bakbelyst mot Caz så hon bara såg ut som en mörk feminin skepnad mot skenet.

Det flesta närvarande betraktade utspelet med förundran och blandad vördnad, trots allt  var energiöverföringen hon gjort större än de flesta vågade göra. Intill Caz hördes dock en liten röst, en alvisk prästinna med simpelt ljusbrunt hår hängandes över axlarna, mörkblå ögon, klädda i prästerskapets silvriga, gyllene och blå färger.
‘Vem är du, och vad gör du här?’ väste hon på aela, inte direkt trevligt. Hon tog tag i hans arm, i ett försök att dra upp honom.
‘Ni är inte välkomna här!’ väste hon, och med ni menade hon säkert människor.

Alienna stod stilla där en lång stund, uppslukad av sina egna tankar och sin egna sorg, men även ljuset och trösten det gav. En stund var hon bara där, uppslukad av det och den lugna omgivningen. En stund glömde hon bort de andra som var närvarande, och kunde bara lägga sina tankar på alla de som dött i hennes sällskap, och de som en gång stått henne nära.

Längre bort var även prästinnan ett ögonblick något häpen över Alienna och ljuset omrking henne, innan hennes ögonbryn rynkade sig något och hon vände blicken mot mannen igen. Att bli ifrågasatt av en man verkade inte vara till hennes belåtenhet, ansiktsuttrycket att bedöma, och hon såg något ilsken ut.
‘Erethil är fredens gudinna, ditt släkte för bara med sig förstörelse och krig!’ utbrast hon bitande, som om det var en självklar sanning alla kände till.
‘Bara din närvaro smutsar ned vårt tempel, och vår stad!’ hennes blick for från Caz till Alienna, en viss konflikt i blicken där för medan Alienna inspirerade och hänförde kunde hon inte se med milda ögon på att alven tagit med sig Caz som sällskap till templet.
‘Ni måste gå.’ sa hon bestämt.

Alienna gav sig av en stund senare för att finna Caz utanför templet, men hon verkade inte så närvarande i nuet. Istället verkade hennes tankar och medvetande vara långt borta, kanske försjunken i sina tankar, eller så hade resans tyngd äntligen kommit ikapp henne efter den lilla stund de hade haft i templet. Hon var inte medveten om bemötandet Caz fått, och gav honom istället ett trött leende.
‘Jag tror det är dags för mig att söka mig till ro, och samla styrka inför morgondagen. Något säger mig att både du och jag kommer behöva all styrka vi kan få.’ och så var det alvdrottningen tillsammans med Caz återvände till gästboningen för att invänta morgondagens prövningar, och förhoppningsvis finna lite vila och ro.