Leendet över hennes läppar var svårt att helt sudda ut, trots allt så var det som nyss hänt… Det var exalterande. Det fyllde henne med ett slags rus hon inte känt sedan hon tog den där Kaldrländarens liv för vad som tycktes så många år sedan… En smak av verklig makt, av kontroll. Hon lät sig själv omfamnas av känslan medan hon betraktade de gäster som valt att stanna. Det var med ett visst mått av förtjusning som hon kunde konstatera att Iselems prinsessa var en av dem, och den unge Valmont. Att de inte avskräckts, eller åtminstone visste bättre än att visa sin svaghet så öppet, gladde henne, deras planer till trots. Det var, trots allt, svårt att styra ett helt rike helt på egen hand, för att inte nämna flera. De skulle behöva ståthållare, marionetter, och vad passade då bättre än en figur som folket redan kände igen?

Med en liten, nöjd suck vände hon åter sin grå blick tillbaka till sin make och till Nenya som gjorde dem sällskap där uppe på podiet. En del av henne ville ta Nenya i sina armar och riktigt visa sin tacksamhet över den utsökta gåvan, men hon visste bättre. Istället höjde hon sitt glas när Ayperos inbjöd till en skål och lät istället sin blick förmedla den tacksamhet hon kände när hon betraktade Nenya, lät sitt sinne ömt smeka mot hennes utan att göra intrång.

När Khishra kom på tal så drog hon dock tillbaka sin smekning och vände blicken dit, betydligt kallare än när hon låtit den vila på Nenya. Det fanns inget hat där, snarare en slags likgiltighet som blandades med missnöjet hon kände över denna oväntade tillökning i deras led. Hon hade lärt sig att inte lita på sin egen sort och mörkeralven bekräftade bara hennes misstankar.

”Den första utsända… Ni menar min farmor”, sade hon med ett litet, tvetydigt leende. ”Men trots att hon misslyckades så är vi ännu inte döda, min make och jag. Så säg mig… Vad för potential talar vi om? Misslyckades inte även ni?” Fortsatte hon med ett litet skratt innan hon vände blicken mot Nenya.

”Jag litar på dig, kära Nenya, men jag är inte övertalad av vad jag har sett hitintills”, tillade hon roat.

Den ömma beröringen ifrån Isra fick henne att le, om det hade varit en annan tidpunkt skulle hon visa sin uppskattning på ett annat vis men istället nickade hon lätt med ett snett leende mot drottningen för att sedan med ett vakande öga låta blicken vandra på de som fortfarande var samlade där. Lite disträ, även om hon lyssnade på både Ayperos och Isra.

När vapnet nämndes var det som en smärta dök upp i henne igen. Tanken på att förlora sin arm, för att få den ersatt med en… sådan opassande arm. Hon granskade den nya armen med en ilska och kanske något fuktande ögon. Även om det var få som skulle se det. Hon gav ifrån sig ett frustrerat läte.

“Den jävla mörkeralvinnan kom iväg med det.” väste hon ilsket, kanske lite besviken på sig själv. Men det var knappt något som hon hade kunnat göra. Hon kastade en kort blick mot Khishra med en liten fundersam glimt i sina ögon.

“Men jag tänkte att Khishra här kan vara till hjälp att finna det igen.”

–

Ett roat leende fanns där i Seras ansikte, kanske lite för roande för att vara en sådan tillställning som de var på. Inte avundsjuk, minsann. Hn klappade Leoric lätt på axeln. Som för att visa att hon inte riktigt trodde på honom.

“Så söt du är, som säger sånt” hummade hon retsamt för att sedan se på brudparet framför dem.

“Oklart… om de stänger in sig själva i skogen, är de… ett lätt mål.”

–

“De folk som är inbjudna, är förstås välkommen. Men jag ser ingen inbjudan?” sa Tipum med ett roat brett leende. Som om han fann det hela som en lek. Vad var detta ens för demon? Inte någon i Ayperos ranker visste han. Kanske till och med en yngre demon än han själv. Han hummade lite lätt åt det som slank ut ur Axel sedan.

“Åh? En stygg kissekatt?” frågade han roat och sedan ryckte han på axlarna. Han var inte direkt den mest anonyma av demonerna. Att någon kände till honom var inte allt för förvånanade.

“Se så, kom ut nu, eller ska jag se dig som feg?”

Khishra fnös utan att ge deras svidande kritik något svar. Hon tänkte inte stå här och bli utfrågad och utskälld som ett barn. Hon skrattade till och lade armarna i kors över bröstet. “Fråga Nenya själv varför jag står här. Visste jag inte bättre skulle jag tro att hon var betuttad i mig.” Hon såg åter på Nenya med ett snett illvilligt flin. “Men den här verkar bara svag i köttet…”

Khishra var bara vagt medveten om hur genomskinligt hennes trots var, illa förklädd skam över förlusten mot Istilwys. Men så kom hon på sig själv, gåvan hon skänkts, hon kunde inte förlora den. Hennes röst var något lägre och leendet bleknat när hon ansträngt fortsatte. “Inte tillfångatagen… Återuppväckt…” Hon hade trots allt varit mer levande än död när Nenya satte klorna i henne. Och hon hade fått ett val.

Det tog emot att skjuta undan trotsen – som hon sagt till Nenya: hon var färdig med mästare. Men där döden nyligen varit det enda hon sett i sin framtid såg hon nu oändliga njutningar hon kunde gå miste om. Hon kunde nästan känna demonens kraft vibrera i etern, Nenyas och kanske också drottningens – det fanns ett band mellan de tre. De kunde förmodligen alla förgöra henne på fläcken. Khishra sänkte huvudet och sina armar. Hon grimaserade något åt Nenyas plan. Hon ville inte ha något mer med Dar Zakhar att göra. Men om det betydde att hon kunde få fortsätta uppleva njutningarna med denna “oförtjänta” gåva så kanske hon kunde tumma på den känslan. Dessutom kunde det vara hennes chans att ta ut någon sorts hämnd, eller åtminstone få visa Dar Zakhar vem hon var. “Låt mig visa min potential.” Sade hon mellan tänderna med spända käkar.

Demonen fann det hela enbart roande till skillnad från hur sur Axel hade blivit över hela situationen. Ja det var lätt att irritera katten men demonen själv? Inte direkt. Han hade väll så gott som två måenden; road eller rasande och just rasande hade han inte varit på ett bra tag. Så där Tipum så där sarkastiskt påpekade att detta var en ära så skrockade demonen till aningen medan resterande av Tipums ord kom smygandes. Han höjde Axels fingrar och petade bort lite smuts under pekfingerklon på ett sätt som inte kunde tyda mer på hur lite han var rädd, enligt honom fanns det ingenting alls att vara rädd för i detta tillfället.

“Rädd? Du är lite rolig du Tipum ~ Poängen med det hela är att jag inte känner att mitt namn direkt behöver yttras, du vet ju likt det flesta av oss att det farligaste som finns för folk som oss är att andra känner till våra namn. Det finns så mycket människorna kan göra med våra namn så känns bäst att enbart jag vet mitt namn. Du får kalla mig vad du vill ~ ” Demonen flinade till igen. Ja han behövde inte människor som fängslade honom, drev ur honom från sitt skal, skickade honom tillbaka eller liknande, så det var nog bara smart att hålla sitt namn för sig själv.

Han kunde känna hur Axel ilsket fräste i huvudet på honom, var ju inte direkt konstigt med tanke på att han avskydde när hans kropp helt togs över. “Så så lilla kisse, lugna ner dig nu ~ ” Sa demonen lika roat, klart till den instängda katten inom honom. Han vände de röda ögonen till Tipum helt igen medan han tog ett steg framåt med den höjda handen vart klotipp mjukt petade Tipum på nosen. “Jag längtar till att se hur detta kommer sluta dock, hur många kommer dö är ju en bra fråga ~ Krigen utökar sig runt i världen och ett till skapades nyss här på plats, kommer hela världen bli i krig? Det finn ju en chans till detta i nuläget. Säg mig; Vem tror DU kommer vinna detta i slutändan?” Undrade han roat. Han hade inte direkt ett speciellt önskemål på vem som vann, han var mer den som gillade att se hur det gradvis föll sig.

Isra hade svårt att ta blicken från det Ayperos erbjöd mörkeralven. Kanske var det med ett visst mått av avundsjuka, eller helt enkelt över förvåningen att han bjöd det så villigt… Hon var inte säker på att hon gillade det, men hennes ogillande fick ge vika en aning när hon såg Khishras stolt min falla, hur hon så underdånigt såg upp på Ayperos, och hur hon slutligen knäföll framför dem.

Ett litet skratt lämnade Isras läppar innan hon höjde sitt eget glas åt mörkeralven där hon låg på knä framför dem.

”Inga fler överraskningar. Låt oss njuta av kvällen… Och natten”, svarade hon Nenya med ett något roat leende. De hade trots allt mycket att stå i nu när alliansen slutligen var officiell.