- This topic has 52 replies, 6 voices, and was last updated 2 år, 3 månader sedan by
.
-
Trots hennes roll som drottning så var uppmärksamhet på nära håll något som Isra sällan behövde besvära sig med, men nu stod hon där och fann sig själv tvungen att hålla ett samtal med samma typer som gjort hennes barndom till ett rent helvete. Det var svårt att inte känna ett visst mått av avsky inför det hela, men hon hade tidigt fått lära sig att hon inte enbart kunde ta det hon ville ha, inte än, ibland var diplomati den bästa vägen, oavsett hur bittert det smakade. Hon tillät dock sig själv att ge utlopp för lite av sitt ogillande när den unge mannen som nyss haft ett barnsligt utbrott tog till orda, trots att han uppenbarligen inte hade något där att göra.
Hon vände sin grå blick mot honom och betraktade honom under tystnad för några ögonblick, hennes blick kall och ogillande innan hon gjorde en avfärdande gest med ena handen, som om hon viftade bort både hans ord och hans närvaro. Sen vände hon sig mot de andra i sällskapet, vilket nu även tycktes inkludera alvprinsessan.
”Era lyckönskningar värmer i sanning. Både jag och min nya make har stora planer för framtiden och även om det finns de röster som hävdar motsatsen så vill jag fortsätta arbetet som min kära mor företog sig att öppna upp Me’erisia för omvärlden. Jag bjöd hit er alla inte bara för att seden kräver det, utan också för att jag ville träffa er alla personligen och uttrycka min önskan om framtida och goda relationer mellan alla våra länder. Tack för att ni valt att närvara, det betyder mer än ni anar”, sade hon med ett mjukt och fullkomligt uppriktigt leende innan hon höjde sitt vinglas för att möta den skål som Leoric utbringat.
-
Det vassa leendet avskräckte inte Akila, utan hon stod där lugnt och såg ut över forsandet som fyllde hennes öron. Inget annat än vattnets forsande och vågor som bröt tystnaden. Hon fuktade sina läppar som om hon inte hade bråttom för att dra en hand långsamt genom sitt hår medan hon tänkte på orden.
“Vänskap…” skrockade hon fram, som om orden var ett hån. För att sedan höja glaset som hon hade i handen. Ett vinglas tycktes nästan ständigt vara klistrat i hennes hand nuförtiden.
“Allierade, ja. Det är förstås en förhandlings fråga. Något som ni kanske inte har tid för en dag som denna?”
–
Innan Sera hade hunnit att reagera riktigt på allt som skedde omkring henne, hördes ett högt klingande i glaset. Hennes klarblåa blick rörde sig mot en kvinna som stod på en liten upphöjning vid brudparets bord.
Nenya, Ayperos högra hand, stod ståtligt längst fram med sin nya hand lite klumpigt i ena handen och sin nätta egna slog hon mot glaset så att klangen fyllde rummet. Hon lät sin elektriska blåa blick röra sig mot Isra och sedan Ayperos som nyss hade kommit tillbaka. Det fanns ett genuint leende där när hon mötte deras blickar innan hon skiftade sitt glas i sin vanliga hand och höjde dem till var och en av brudparet.
“Ers högheter, drottning Isra och konung Ayperos… och ärade gäster” sa hon, hennes röst silkeslen och det var inte svårt att se en del av upprymdhet där i hennes ögon.
“Låt oss höja våra glas för det vackra brudparet och den ljusa framtiden…!” kvittrade Nenya fram för att sedan se över axeln och med samma kvittrande röst ropade hon ett namn. Khishra…!
-
Leoric himlade lite med ögonen åt Aeons ord och hans ansikte ryckte till något ogillande över sättet Aeon tilltalade drottningen. Men trots den inre viljan gjorde han inget större nummer av mannens kommentarer utan höll sin uppmärksamhet på drottningen istället. Han hann inte säga något mer fyndigt innan de avbröts av Nenyas klingande glas, och deras uppmärksamhet vändes dit.
–
Kael höll med sin förlovade, och följde efter alvprinsessan för att möta varggapet i form av en vacker drottning huvudet först.
‘Tillåt även mig att önska er gratulationer å Kaelreds och min bror, konung Tristian Gérins vägnar.’ sa han och böjde huvudet lätt för drottningen, samtidigt som han tog sitt glas och höjde i skålen som de delade.
‘För drottning Isra och konung Ayperos.’ sa han varmt, åtminstone utåt, innan även han vände sin uppmärksamhet till Nenya.–
Ayperos mörka ögon studerade drottning Akila en stund, en intressant figur fick man erkänna. Man kom inte till hennes position och status i världen, åtminstone inte på det sätt som hon gjort. Hans mörka ögon vandrade från henne ut över havet en stund, obrydd om orden som annars kunde skapa rätt dålig stämning dem emellan.
‘En förhandlingsfråga, ja.’ höll han med lugnt. ‘Men en allians kunde gynna oss båda.’ ansåg han.
‘Så låt oss återkomma till det, och njuta av festen?’ föreslog han och gjorde en gest tillbaka.‘Jag har på känn att något spännande kommer hända ikväll, säg mig, var ert egna bröllop lika händelserikt drottning Akila?’ undrade han, då de började ta sig tillbaka till festplatsen i tid för att höra klingandet och se Nenya stå där. Han var lite förvånad över att se Nenya tillbaka, speciellt med så gott humör. Och vem var Khishra? Det var med någon slags skräckblandad förtjusning han inväntade vad som skulle hända näst.
-
Selyana log varmt mot Me’erisians drottning över hennes ord och nickade mot henne. Jo det fanns mycket att oroa sig över med en demon i styrande position men Isras ord verkade i alla fall genuina men sedan vad det hela skulle medfara var ju en annan sak eller hur? Selyanas vakt kom upp mot dem för att ge henne ett glas med dryck då han antagligen förutsett att en skål närmade sig och visst hade han haft rätt. Selyana log mot drottningen och tog ett par steg tillbaka för att inte stå ivägen för resterande lyckönskare innan hon höjde sitt glas mot skålen som utbringades tillsammans med sin vakt. Att ha en vakt konstant hade när hon var ung varit rätt jobbigt men ju mer åren gått ju mer van hade hon blivit och nu var det så att det nästan kändes tomt när hon var själv.
Nilla hade höjt sitt glas till skål med där hon gett drottningen ett milt leende och ett fint nigande som hälsning. Hon var ju själv inte kunglig, i alla fall inte ännu och det var nästan överväldigande att vara omringad av alla kungligheter men det var även något hon skulle behöva vänja sig vid eller hur? Hon kände sig automatiskt skygg i dessa kretsar då hon inte hade mycket att komma med själv, speciellt inte med tanke på att hon så gott som som inte ville veta av sin familj längre heller. Trots detta så höjde hon sitt glas i skålandet och följde Kaels ord; “För drottning Isra och konung Ayperos.” Sa hon glatt även om hon hade den där oroväckande känslan i mag gropen likt så många andra verkade ha med.
-
En rörelse kunde anas i ett hörn som gästerna dittills inte haft anledning att ägna någon större uppmärksamhet. Där fanns en dörr som nu stod öppen. Genom den hade en stor cylindrisk kupolformad skapelse just rullats ut på små hjul. Ett blankt blodrött skynke täckte tingesten och dess fot var dekorerad med blomster som gick i temat för bröllopet. Tyget rörde sig något i den milda brisen och en slank figur klev fram från bakom föremålet.
Kvinnan var skrämmande tydligt av mörkeralvsbörd. Hennes hud var svart som natten i Dar Zakhar. Hennes vita hår var långt och rakt och en rak lugg ramade in hennes ansikte. Hon hade vackra stolta drag och hennes ljuslila ögon var smalt mandelformade likt ett kattdjurs. Observanta gäster skulle känna igen henne från uppståndelsen tidigare, men något var tydligt förändrat hos henne och det var inte bara hennes klädsel. Hon bar en enkel, lång, ärmlös klänning med smala axelband och lämnade inte mycket åt fantasin vad gällde decolletage. Färgen matchade det blodröda skynket.
Khishras ansikte bar ett svårtytt stelt uttryck. Hon kämpade hårt med att behålla kontrollen och “presenten” hon just rullat fram gjorde inget lättare för henne. Hon ville så plågsamt gärna förlora kontrollen nu. Hon hatade detta dramatiska spel, men hon kunde inte heller förneka att hon ville se ansiktsuttrycken på gästerna som samlats.
Hon höjde hakan något och såg mot brudparet. Hon sökte båda deras blickar och försökte le, men det blev inte mer än en illa tillgjord absurd grimas som bara på gränsen avslöjade hennes nya tandrad. Utan ett ord slog hon ut med armarna åt sidan mot det som dolde sig under skynket i en gest åt brudparet att kliva fram och “öppna” sin present.
-
Det var knappt att hon hunnit ta emot lyckönskningarna innan hennes uppmärksamhet åter blev kallad åt ett annat håll, tillbaka mot den upphöja hedersplatsen där hon och Ayperos nyligen suttit.
Ljudet av Nenyas röst var först som lindrande balsam, hennes närvaro en trygghet som hon inte trott sig ha behövt fram tills nu, men likväl fanns det något misstänksamt i drottningens blick när hon vände den mot podiet och betraktade Nenya. Hon kunde förnimma en andra närvaro, en som snart nog uppenbarade sig själv när en av mörkeralverna som varit inblandad i attacken mot henne och Ayperos klev fram bakom en stor, övertäckt kupol som rullats fram.
”Ah… Ni får ursäkta mig, det verkar som om vi har börjat få gåvor”, sade hon lite roat åt de som stod samlade kring henne, innan hon sakta började röra sig tillbaka mot podiet. När hon slöt upp vid Ayperos sida så var det med både förväntan och misstänksamhet som hon lade sin hand mot sin makes arm och mötte Khishras blick där hon stod i en av Nenyas egna klänningar.
’En av Lloths… Men förändrad. Ska jag ta det som en förolämpning, Nenya?’ Hon delade den något roade tanken med både Ayperos och Nenya men trots ogillandet över den nya kvinnans närvaro så kunde hon inte helt dölja sin förväntan över vad för slags present som rullats fram åt dem. Vem denna kvinna var och varför Nenya valt att skapa henne var något de kunde diskutera senare, för stunden valde hon istället att tillsammans med Ayperos kliva upp mot den stora, övertäckta cylindern och tillsammans rycka av det röda skynket för att blotta det som dolde sig där under.
-
Eller en komplimang…? föreslog hon tillbaka roat till drottningen fortfarande med ett förväntansfullt och nyfiket leende. Spänningen i luften kunde hon nästan känna. Det var nästan som om hon fick gåshud över tanken. Blicken vilade kort mot alvprinsessan med en road glimt nästan glimrande av nyfikenhet över hur reaktionen skulle bli där. Eller hos någon annan…
Tystnaden lät hon vara kvar en stund. Låta dem alla med spänning följa Khishras steg och den stora övertäckta kupolen. Hon hade gärna varit längre i stunden – men ack, hon var inte centrum denna dag.
“Damer och herrar, ärade brudpar…” började hon för att röra sig mot den övertäckta kupolen, hon såg mot Khishra med ett lätt leende och en nickning som tack för hjälpen och en uppmaning åt henne att dra av det röda som dolde buren. När väl hennes skapelse drog bort tyget uppenbarade sig en fågelbur, stor nog för en människa.
Men inuti satt inte en fågel, eller en människa. Däremot var det en slående figur i där. För att vänta lite på reaktionerna, för att se hur de alla reagerade. För att få personen att reagera i buren drog hon sin klinga över metallen tills de började röra sig där inne.
“En symbol för er kärade brudpar, och resterande vittnen, på slutet av en monarki som begränsat alverna och världen. Precis som Ayperos och Isra under sin regim kommer att frigöra världen från dess kedjor, frigör vi alverna från deras drottning som i århundraden förtryckt dem och Iserion med meningslösa fejder som kommer sträcka ut sig till världens ände om en ny vind inte kommer….”
–
Demonen höjde lätt ögonbrynet, som om han var något road över denna lille pojk som trodde han var något.
“Ett namn är ett namn, det spelar ingen roll vem jag är, om du ändå inte vet betydelsen bakom namnet?” påpekade han med ett litet roat skrockande.
-
Då skynket drogs undan avslöjades ingen annan än den Nela’thaënska drottningen Nearena. Hon var felfritt klädd i en elegant alvisk klänning, så ingen skulle kunna missta vad eller vem hon var, med kronan av grenar på huvudet och det mörkbruna håret uppsatt så alvöronen var tydliga, liksom hornen hon med magi låtit växa som två grenar som en hjorts horn.
Trots situationen hon befann sig i verkade de inte ha skadat henne eller misskött henne. Åtminstone inte mer än att sätta henne i en bur. Drottningen kisade mot det plötsliga förändringen av ljus då skynket drogs undan, och höjde stolt hakan, hennes gröna ögon skarpa. Hon tänkte inte ge dem något nöje genom att skrika eller böna. Om detta var hennes slut skulle hon möta det stolt, så som hennes make hade gjort. Trots det kunde hon inte hindra sitt hjärta från att slå något snabbare. Var det rädsla? Eller spänning över att äntligen bli återförenad med sin make efter alla dessa årtusenden.
Att Selyana var där ute bland åskådarna såg hon inte, det var för många ansikten. Så många att de blev anonyma i folkmassan, speciellt efter att ha spenderat en lång tid i mörker. Hon gjorde en något nedlåtande grimas över Nenyas ord, som om bara tanken var skrattretande och inte värd hennes kommentar.
–
Ayperos hade lämnat drottning Akilas sida för att återförena sig på hedersplatsen med sin nyblivne hustru och betraktade processionen med intresse. En mörkeralv som verkade ha blivit en vampyr? Ja… han kunde känna hennes närvaro på samma vis som han kunde känna alla andra vampyrers närvaro, på samma vis som Khishra skulle kunna känna hans. Ett hån mot Lloth, han log och nickade nöjt i Nenyas riktning, ett litet skrockande i mungipan över Isras tanke hon delade med honom och Nenya.
Men hans fokus föll helt på buren då Nenya tog till orda och därefter avslöjade dess innehåll. En något hungrig glimt fanns där i Ayperos ögon. Situationen var inte oproblematisk, långt ifrån, och det var inte direkt något han förväntat sig se där – så Nenya hade verkligen lyckats överraska åtminstone honom.
‘Drottning Nearena…’ sa han, hans röst nästan spinnande, medan publiken runtomkring verkade bli dödstyst och stilla över vad som höll på att ske. En gång hade alverna gjort motstånd mot honom, Nearena och hennes fördömda make.
‘Det verkar som om ödet kommer ikapp oss alla till slut, även du som styrt som en odödlig.’ konstaterade han. Ayperos blick vandrade till Isra för ett ögonblick, nästan frågande.
‘Vad säger du, min kära? Dags att frigöra världen från denna relik? Utan förändring kan inte världen utvecklas, trots allt.’ Ayperos log lätt, och gjorde en gest åt Nearena och Nenya för att göra en grimas, hans röst hårdare.
‘Jag dömer dig, drottning Nearena!’ hans ord tydliga över hela församlingen.
‘Du som hållit en hel värld gisslan tusentals år! Du som stoppat utveckling och ignorerat ditt folks lidande! Du som orsakade fallet av dvärgarnas imperum Zirthimar och lät det falla i Lloths händer, för din egen stolthet! För dessa brott finns det bara en dom.’–
Kael stirrade nästan oförstående på situationen som utspelade sig framför dem. Han hade aldrig träffat drottning Nearena i person, men det var ingen tvekan om vem som stod där inburad i den vackra buren. Hans hjärta slog fort, men han kunde varken röra sig eller säga något, helt förstummad över förändringen i stämning. Nästan som i trans vände hans blick sig från Nearena till Selyana, och han la en arm om Nilla för att långsamt glida bort därifrån, trots allt var det nog bäst att inte stå vid någon alvs sida just nu.
-
Axel
“Hur skulle jag veta det? Inte direkt som att jag får veta mycket oavsett..” Muttrade Axel till aningen medan demonen skrockade roat inne i huvudet på honom på ett sätt som talade om att demonen visste något om den andre som han inte tänkte dela med sig av. Demoner.. alltid så opålitliga. Något sa honom att alla demoner verkade vara samma sorts plåga bara i olika skepnader, vad var det med demonerna egentligen? Han svepte till med svansen och rätade upp sig ståendes vilket tekniskt sätt inte gjorde mycke skillnad då han inte var direkt lång att tala om men visade ändå sitt missnöje över demoner i alla former. Inget kunde vara lätt med dem. Han öppnade munnen för att säga något innan blicken vreds mot torget där en vacker kvinna i en bur nu hade avslöjats. Vad nu? “Vad i..?” Demonen skrockade roat till i huvudet på honom igen. ‘Jag tror någons tid är kommen ~ ‘ Va? Vad menades med det egentligen?
Nilla
Nilla hade slagit ena handen för munnen vid avslöjandet av alvernas drottning i den där buren och hon greppade ett hårdare tag om Kaels underarm utan att tänka på det vid avslöjandet. Hon hann inte göra mer än så dock förens Kael lagt sin arm om henne för att röra sig bort från scenen. Hon kände hur hjärtat började bulta hårdare i bröstet på henne där hon tvingades att slita blicken från den vackra drottningen och fästes på Kael istället. Färgen som försvann från hennes ansikte aningen. “..Kael.. vad händer?” Undrade hon även om hon redan visste svaret på frågan.. De kunde väll inte göra vad hon trodde de skulle göra!?
Selyana
Att Kael och Nilla rörde sig bort från henne märkte hon inte av där knuten i magen vid avslöjandet av hennes mor hade uppstått som om någon slått henne i magen med en spikad klubba. Hon hade utan att tänka på det stelnat till och det där leendet hon haft på sitt ansikte var som bortblåst vid detta laget. Där i buren befann sig hennes mor med ståtlig hållning, till syntes oskadad och neutral som alltid vilket var motsattsen till vad Selyana kände sig för närvarande helt klart. Vid samma sekund som drottningen visats så hade Selyanas vakt dragit sin båge och siktade med pilen mot Ayperos medan Selyana fann sig som förstenad. De andra vakterna var för långt från platsen för att hinna göra motstånd och hon hade bara sin personliga vakt här vilket betydde att de var i underläge om något. Det var svårt att hålla sig proper för närvarande men bestämt tog hon ett steg framåt med sin graciösa, dock stressade hållning.
Väl medveten att det inte fanns för mycket hon kunde göra med tanke på underläget hon befann sig i men hon kunde ju inte bara stå där. Vakten följde med i hennes framfart med pilen riktad mot Ayperos som var den som uttalade Nearenas dom medan Selyana missnöjd tog till orda. “Gör det inte, Ayperos.” Sa hon på ett varnande, allvarligt sätt där hon gått fram emot scenen vilket gjorde henne synlig för sin mor. Det skulle garanterat bli följder ifall de hade mage att döda alvernas drottning och något som hon inte direkt skulle förlåta. Det var hennes mor trots allt och det var ett band som om något hade styrka bakom sig. Hon stod där i tystnaden med blicken fäst på demonen medan magen kändes som en död klump hos henne. Vad kunde hon göra egentligen?! Fanns det något?! Vakten stod allvarligt vid henne med bågen proffisionellt riktad mot scenen medan Selyana kände det som att hjärtat hade slutat slå i bröstet på henne.
-
Genom den röda pulserande dimman som nu var hennes hunger kunde Khishra känna Ayperos närvaro. Otåligt lyssnade hon på Nenyas tal. Otåligt lyssnade hon på Ayperos tal. Lukten av alvdrottningens blod som pumpade i ådrorna där bakom gallret gjorde henne galen. Hennes stolta hållning blev mer och mer hukad och hon gick av och an bakom buren, drog med långa naglar mot dess galler. “Kan vi bara göra det här nu?” Frågade hon Nenya i en sammanbiten väsning. Hon kunde inte bry sig mindre om gästerna nu, eller prinsessan som klev fram. Allt som fanns var blodet som kunde vara hennes.
-
Förvåningen över innehållet i buren var svår att dölja men hon gjorde sitt bästa för att inte utåt visa de blandade känslor som svallade upp inom henne vid avslöjandet. Hon kunde känna samma förvåning stråla från Ayperos. Alltså var detta enkom Nenyas påhitt… Det var, precis som hennes make tänkt, allt annat än oproblematiskt. Hon hade precis stått och talat både med prinsessan av Älvskogen och Iselems tronarvinge, försökt öppna upp möjligheterna för en framtida relation, men nu… Det här skulle säkerligen grusa alla sådana planer, åtminstone med de parter som själva var allierade med Älvskogen.
Samtidigt… Samtidigt så visste hon vilken roll alverna, och särskilt Nearena och hennes make, spelat i Ayperos öde, ett öde som fick henne att känna en oförklarlig vrede flamma upp inom sig innan hon stillade den.
Istället mötte hon bara Ayperos mörka blick när han såg på henne och nickade uppmuntrande, ett litet, nöjt leende som växte i takt med Ayperos ord. Inte heller falnade det när Selyana steg fram tillsammans med sin livvakt, men hon vred ändå på sig en aning där hon stod när hon såg alven lägga en pil på sin strängade båge, lät sin kropp bli en sköld framför sin make i en tyst men tydlig demonstration av att hon stod fast vid hans beslut, vilket det än skulle bli.
”Det är dags för ett maktskifte, Selyana. Omfamna möjligheterna det skänker er”, sade hon mjukt, spinnande nästan. I tystnaden skulle hennes ord nå alvprinsessan trots att hon knappt höjde rösten.
-
Ayperos mörka ögon som länge varit fästa på drottning Nearena vände sig långsamt om mot prinsessan Selyana då hon började tala, och pilbågen hennes vakt så ohövligt riktade mot honom. Han hade börjat få nog av vapen riktade mot honom för denna dag, speciellt på en tillställning som denna – ett bröllop. Men alverna, som han noterat flera gånger innan, respekterade sällan regler utan verkade tro sig själva vara befriade från sociala förväntningar. Att alvprinsessan reagerade som hon gjorde var heller inte helt oförväntat, men något av en besvikelse. Nästan som om han talade till ett barn som hade svårt att förstå något uppenbart tog han till orda, trots allt var han troligen den enda varelse närvarande som var äldre än både Selyana och Nearena.
‘Lyssna på min kära drottning, Selyana.’ sa han simpelt och gjorde en gest från drottning Nearena i hennes bur till Selyana själv.
‘Kan du inte se sanningen?’ undrade han, hans röst behaglig, övertygande och lockande som den var då han ville, en röst svår att motstå och inte lyssna på. Den fångade snabbt de flesta gästers uppmärksamhet, och definitivt de trogna följarna från Me’erisia och hans egna folk.‘En regent ska inte sitta på en tron så länge som drottning Nearena har gjort, en regent ska inte hålla sitt folk gisslan så som drottning Nearena gjort – och en ledare ska inte kunna komma undan krigsbrott så som er Nearena gjort. På detta vis slipper ni skuldkänslorna över att själva behöva ta det svåra beslutet att göra er av med en ledare inte längre värdig tronen. Vi hjälper er att göra skogen och ert folk igen, som att skära bort en parasit eller tumör. Detta är inte en attack mot ert folk, Selyana, detta är en befrielse.’ han log ett varmt leende, trots pilen som nu var riktad mot Isra. Det var inte direkt ett läge han hade önskat, men det var starkt och symboliskt givetvis.
‘Det är dags för dig, drottning Selyana, att ta din mors plats, och visa vad alverna kan göra. Om du måste fylla ditt hjärta med ilska för att acceptera det, då får du hata mig… För Talanriens bästa.’ sa han, och hans mörka ögon borrade sig in i vaktens som skulle känna Ayperos medvetande sträcka sig ut och attackera vaktens.
–
Drottning Nearena hade fortfarande stolt höjd haka, som om hon bara lät Ayperos ord skölja över henne och ignorera dem. Hon hade gjort vad hon ansett varit rätt för hennes folk, och hon tänkte inte ge demonen nöjet att lyckas pressa ned henne. Men då hon såg sin dotter stiga fram svek hennes stolta och raka hållning något och hon tog ett steg framåt för att lägga handen på gallret.
‘Selyana…!’ hennes röst svek henne något, då det fanns något desperat där i tonen. Att hon själv skulle dö och slutligen få återförenas med sin make i Erethils omfamning var en sak, men hon kunde inte se sin dotter skadas på grund av henne. Även om hon kände en stolthet fylla henne över att se henne stå upp mot Ayperos på detta vis. Hon drog ett darrigt andetag, och talade lite högre.‘Selyana, det är din tid att leda vårt folk nu, vandra ifrån detta – det är inte värt ditt liv med.‘ sa hon på alvernas språk.
‘Jag är stolt över dig, min dotter. Jag går nu till Erethil, för att vara med din far.‘ ord hon sällan sagt högt, men vad var bättre än nu, inför döden? Trots situationen kände hon ett underligt lugn i henne då hon accepterade sitt öde, och över att ha fått se sin dotter en sista gång. Hon gav henne ett varmt och moderligt leende.–
Samtidigt hade Ayperos krossat försvaret hos Selyanas vakt, som vände sig mot buren och drottning Nearena med sin pilbåge. Utan någon större fanfar, utan skrik och motstånd, släppte han den spända bågsträngen och med ett snabbt vinande flög pilen över torget för att med en dämpad duns träffa drottningen rakt i hjärtat. Det hela hade gått så fort så ingen knappt han reagera, knappt drottningen själv innan hon vände blicken ned för att se en pil sticka ut ur hennes bröstkorg. Inget ljud lämnade hennes läppar, förutom en tyst utandning då det svartnade för hennes ögon och hon sjönk ihop i buren medan hennes klänning färgades röd av blod.
Ayperos släppte det mentala taget om vakten, och tystnaden verkade total ett ögonblick över torget medan alla nästan oförstående såg på vad som nyss skett. Hade prinsessans vakt skjutit drottningen?
–
Kael drog ett lätt andetag och rynkade på sina ögonbryn ilsket över vad de precis bevittnat, hans arm beskyddande om Nillas axlar. Hans blivande hustru hade sett mycket våld i sitt unga liv, och det verkade inte bli fria från det ens denna dag.
‘Låt oss ge oss av.’ sa han simpelt, lågt så bara hon kunde höra, och började glida därifrån så diskret han kunde med Nilla. En bit bort satt Leoric Valmont och bara stirrade på drottningen med den vackra alviska pilen stickande ur sitt bröst, som en vacker svan som blivit skjuten, då hon sjönk ihop inne i buren.–
‘Det är gjort.’ konstaterade Ayperos simpelt, så alla kunde höra.
‘Rättvisan har slutligen nått även den som trodde sig vara odödlig, som i sin arroganta högfärdighet trodde hon skulle bli befriad av tidens gång från sina synder, av tiden och de dödligas korta minnen. Men det finns fortfarande de som minns drottning Nearenas brott, och behovet av rättvisa dör aldrig ut. De tusental som dött kan äntligen vila i frid, och en ny era för alverna kan börja. Det är ert val hur nu väljer att påbörja denna era, drottning Selyana.’ sa han, och tog Isras hand i sin.
‘Ska ni vara stark, som drottning Isra, som gör de svåra valen? Som ser att världen behöver skakas om?’ hans ögon vandrade till Nenya och han gav henne ett lätt leende, och hon skulle känna Ayperos känsla av tacksamhet för att hon gett honom möjligheten att se Nearena lämna denna värld. På samma vis kände han Khishras hunger – hungern som för de nyligen omvända alltid tycktes vara överväldigande.
‘Stilla dig, barn, din tid kommer snart.‘ lovade hans röst i Khishras sinne. Trots allt var detta inte tiden att slita den döda drottningens kropp i stycken. -
Egentligen ville Nenya dra på sina smilband och le över situationen. Fast istället uppehöll hon ett professionellt uttryck utåt, men både Ayperos och Isra skulle känna hur både stolthet och lite upprymdhet bubblade inom henne. Även om hon tyglade den väl. Även Khishra skulle nog känna hennes känslor, inte för hon egentligen hade lagt någon större tanke på vad hennes impulsiva tanke att rädda mörkeralven skulle ge. Förutom en hunger som gnagde sig fast inom henne med, en som kändes som henne… men en hon inte känt sedan hon själv blivit ny till natten.
Doften av blodet ifrån drottningen var inte direkt något som förbättrade situationen men hon höll en god min och kastade en allvarlig blick mot Khishra. För att nicka mot henne att ta ut buren igen. Trots allt skulle det inte direkt skapa… en godare stämning med ett lik framför publiken. Hur vacker alven var. Hon visste att det inte var en god idé att dricka ifrån den dödas kroppen. Men kanske en klunk inte skulle skada? Lite längtandes vände hon blicken mot den döde alven och Khishra.
–
Sera spärrade upp sina ögon. Allt som skedde framför henne gjorde henne spänd, lite rädd för att det själv påminde om hennes egna mors galenheter. Fast ändå… var det som om Ayperos och Isras ord väckte en liten tanke hos henne. Hade de inte rätt? En person allt för länge i makten… Precis som hennes mor. Precis som de flesta äldre vid makten. Klamrandes fast vid sin krona likt gamla drakar vaktandes över sin skatt snarare än att ta hand om sitt folk. Rädda för förändringar, förbättringar och rättvisa. Lite disträ tog hon tag i Leorics sida och hennes hand sökte sig efter vinglaset.
–
Demonen verkade inte allt för bekymrad över dödsfallet. För att vara ärlig verkade de inte påverka honom överhuvudtaget. Han ryckte lätt på axlarna som om det inte var mer än en död fluga.
“Vad gör du här?” upprepade han sin fråga, lite nonchalant och kanske nästan uttråkad. Var demonen framför honom rent ut sagt dum? Eller lekte den med honom enbart?
-
Selyana
Hon borde inte fyllas med denna paniken, hon borde vid det här laget kunna hålla sig lugn men detta var inte direkt en vanlig situation. Hennes mors liv hotades och det fanns inte allt för mycket hon kunde göra för att hindra det hela mer än att hennes vakt hotande höll pilen riktad mot Ayperos, inte ens när Isra ställde sig i vägen så sänkte han bågen, trogen som han var. Man kunde se hur det så fint neutrala yttret började brista där hennes mors ord nådde henne med den där varma karaktären och mot sin egna vilja började de gröna ögonen glittra till i ljuset där tårarna försökte kämpa sig fram mot hennes vilja.
Hon hade varit så upptagen med sin mors ord att hon inte märkt hur Ayperos bröt ner det mentala försvaret hos hennes vältränade vakt. Ja hur skulle hon kunna ha märkt av sin vakt i denna situationen? Det hela verkade gå i slowmotion; hon vred huvudet mot sin vakt där riktningen ändrades, såg med fasa hur fingrarna lättade om greppet och hon hann inte mer än att höja handen för att stoppa honom när pilen ven iväg. Förfärat följde hon den med blicken där den ven igenom luften för att med en dov duns träffa hennes mor rakt i bröstet. En tår föll från Selyanas öga efter den dova dunsen där drottningen sjönk ihop i buren med klädnad som nu färgades röd med hennes blod. Ett ljust pipande ljud ven genom Selyanas huvud där hjärtat verkade sluta pumpa för vad som kändes som en evighet även om det bara var någon sekund.
Hennes blick var fäst på sin mors kropp och inget ord kunde undslippa henne för tillfället och hon vred inte blicken mot vakten som nyss tagit sin mors liv. Vakten kom tillbaka till sitt fulla sinnes bruk och såg ut som om världen nyss hade gått under över vad det var som han nyss hade gjort. Han hade inte kunnat stoppa det och hade varit helt i medvetandet bara att han inte kunde göra något för att stoppa sina handlingar. Han vände blicken till sin Prinsessa vars ensamma tår rullade ner från hennes kind helt uppriven över vad han gjort.. VAD HADE HAN GJORT!?
Ordet hade rört sig till alvtruppen precis utanför staden vilket nu kunde höras stegen från dem där de för sent kom inspringandes på torget i hopp om att nå sin drottning i tid. De stannade upp vid Selyana med förfasade blickar mot scenen av sin döda drottning i den där buren. Blickarna gick från Selyana, till drottningen och den personliga vakten som såg ut att vilja begå hederssjälvmord över det som inträffat. “Vad hände ers höghet?” Undrade ena vakten förfärat men Selyana fann svårt att säga något just nu med pipandet i öronen och hennes mors sista ord till henne. Det tog en stund för henne att kunna få fram något alls med ännu en tår som lämnade henne… Det var inte värt hennes död med.. Det var vad hennes mor sagt.. Men hon tänkte inte lämna sin mor här, aldrig i livet. Tillslut fick hon fram ord, skakiga och svaga men ack så hörbara. “Hämta min mor, vi beger oss.” Sa hon vilket fick en handfull vakter att orädda ta sig upp till buren för att bryta upp buren om det behövdes och vördnadsfullt bära ut drottningens kropp utan ett tecken på att backa undan. Selyana kunde inte bry sig mindre om att ‘förstöra’ en ‘bröllopsgåva’, det var HENNES mor och hon skulle föja med henne.
De tog drottningens kropp till Selyana, redo att attackera de som försökte stoppa dem medan Selyana tårögd vände brudparet ryggen och alla alverna lämnade bröllopet med sin fallna drottning.
Nilla
Nilla skakade lätt i kroppen där de tog sig bort efter synen av drottningens död och kastade en blick på Selyanas tårögda utseende innan hon vände bort huvudet för att fullt vandra iväg med sin fästman. Alvdrottningen var död.. Vad skulle detta betyda? Nila var trött på all död som skedde i hennes liv och hennes svaga stadie som det var kunde inte klara av det. Alvernas drottning, ett folkslag som Nilla satte högt hade blivit mördad framför hennes ögon på ett hemskt sätt vilket talade mer om för henne vilket dålig värld man levde inom. Hon behövde lugn och ro vilket hon aldrig verkade få, det var utmattande.. Hon lutade huvudet trött mot Kaels axel där de försvann bort från platsen, när skulle livet ge henne en lättnad igen? Det var ju frågan..
Axel
Axel var förbryllad över att se alvdrottningens död vilket nästan fick honom att säga något han skulle ångra då tankarna inte var tillräckligt organiserade. “Jag skulle hit för att..” Han avbröt sig där han märkte sitt nästan felsteg och vände sig tillbaka till demonen under sin insikt och svepte till med svansen bakom sig. Han kunde kanske vara lite ärlig i alla fall. “Jag kände av att det fanns demoner på plats så man kan väll kalla det nyfikenhet. Inte direkt så att det finns många av oss kvar här.” Jo det verkade blomma av demoner helt plötsligt vilket inte direkt var en vanlig sak, speciellt inte då de befann sig på samma plats. Vad ville demonen honom egentligen? Hade han någon speciell tanke bakom att ställa honom frågor? “Varför undrar du?” Frågade han lite intresserat. Var väll inte bara så att han frågade utan anledning, eller?
-
Det enda som höll tillbaka Khishra nu var en oförklarlig lojalitet till Nenya, hennes skapare. Och över henne Ayperos. Hon kunde inte ens känna frustration över det övernaturliga bandet Nenya olovligt hade bundit henne med. Hon visste att hon skulle få vad hennes kropp nu krävde. Frustrationen låg snarare i väntan på ordet som skulle tillåta henne att släppa lös besten.
När pilen satte sig i det pumpande hjärtat var det allt Khishra kunde höra. Ljudet av metallen som delade köttet, hjärtmuskulaturen, blodet som trängde ut. Den gamla familjära känslan av uppfyllelse blandades med besvikelsen över att inte själv ha fått åstadkomma detta lilla blygsamma mästerverk. Hon skakade hårt burens galler och gav upp ett lågt vrål. Hon vände blicken desillusionerat mot Nenya när hon förstod vad Ayperos gjort.
Men Ayperos röst i hennes huvud tvingade henne till lugn, hon kunde inte göra något – på ett väldigt bokstavligt plan. När alverna stormade in och började bära bort sin drottning började Khishra vandra av och an igen. Väste i örat på en av alverna som plockade ut drottningen. Som en hund som väntade på en signal vandrade hennes blick otåligt mellan alverna, Nenya, Isra och Ayperos. När? När skulle hennes tid komma?
-
Aeon hade suttit tyst och skrivit ner sina tankar på hur han kunde förbättra sin avlyssnings apparat när han hörde någon börja prata och kollade upp för att se vad som hände, och blev chockad av vad som uppenbarade sig framför honom och han fortsatte som i trans att lyssna på allt som sades och kolla på allt som hände . Men när den alviska drottningen som satt i buren där framme, fick en pil i hjärtat så var det som att transen hade brutits och han vände blicken mot Sera och såg att hon blivit spänd och han undrade vart hennes tankar hade fört henne. Men med sitt dåliga samvete som han fått efter sitt utbrott mot henne så hoppades han att hon inte tyckte illa om honom och la ner sitt lilla block i fickan och gick runt bordet och satte sig på den tomma stolen bredvid Sera och knuffade lätt till henne i sidan och sa tyst
“Förlåt för mitt utbrott tidigare, men du ska veta att vad du än bestämmer dig för, så kommer jag alltid stå vid din sida och stötta dig”
-
Det var nästan som om tiden stod still, som om varje ögonblick sträckts ut för att vara i en evighet. Hon kunde höra Ayperos ord, såg alvdrottningens raka, stolta hållning falla när hon fick syn på sin dotter och utan att kunna kontrollera det så kände hon sina egna läppar spricka upp i ett leende när hon såg Selyanas vakt flytta sitt sikte från henne bara för att vända det mot alvdrottningen i buren. Hon visste att det var Ayperos verk, kunde känna hans medvetande sträcka ut sig mot alverna. Det här var verklig makt!
Ingenting annat spelade någon roll just då. Att ett par av gästerna börjat röra sig därifrån var oviktigt. De som valde att gå nu var inga motståndare värdig henne eller Ayperos, de skulle alla krossas lika lätt som alvdrottningen i sin bur, som Lloths utvalda krigare, som kvinnan som vågat stå i deras väg i templet. De skulle alla falla förr eller senare.
Först när pilen träffade alvdrottningen i bröstet och Ayperos tog hennes hand i sin så tycktes hon vakna ur sin trans. Hennes leende mildrades en aning när hon kom på sig själv med att ha stått och flinat åt skådespelet, trots allt kunde hon inte låta sanningen skina igenom allt för mycket. Kunde inte låta sin hunger synas allt för tydlig.
”Låt dem ta kroppen”, sade hon lågt, varnande nästan, åt den nya skapelse som Nenya dragit med sig, mörkeralven som hon kallat för Khishra. Hennes frustration var uppenbar men Isra kunde knappast bry sig mindre. Vad var hon, trots allt, annat än en hund, ett husdjur, en leksak? De skulle hållas kort.
-
Ayperos mörka ögon betraktade alverna som tog sin fallne drottning och tågade därifrån. Han drog djupt efter andan, som om han drog in deras sorg, ilska och förtvivlan. Deras rädsla, och gästernas rädsla. Självaste luften var full av alla dessa starka känslor, och det var känslor han kunde utnyttja och dra nytta av. Det stärkte honom, och återställde hans kraft något som han precis använt för att krossa alvens mentala barriärer – inte för att han varit ett speciellt stort motstånd. Hans förtvivlan över att ha varit den som släppte pilen på sin drottning var utsökt, vilket fick Ayperos att le svagt.
Då alverna lämnat festen höjde han sina händer.
‘Låt festligheterna börja! För en ny tidsålder!’ sa han muntert, som om vad som precis skett var den bästa vändningen på århundraden. Vilket den var, åtminstone för Ayperos som kände sig väldigt nöjd över att äntligen få sin efterlängtade hämnd på alvernas drottning. Vissa gäster lämnade, men de var svaga, de som inte vågade se möjligheterna som precis öppnat sig i och med drottningens fall. Ett slut på en era, en början på en ny. Men de som var kvar började dricka, äta och samtala – det fanns trots allt mycket att diskutera. Vad som precis hänt, vad som hänt under bröllopet och vad allt detta skulle leda till.Ayperos tog sitt glas och höjde det till sin brud.
‘För vår framtid.’ sa han med ett slugt leende, och gestikulerade sedan åt Nenya med handen, för att be henne och hennes nya följeslagare komma fram.
‘För vår gemensamma framtid.’ tillade han då Nenya närmade sig, och sträckte över en bägare åt henne med så de alla tre hade en. Ayperos leende avslöjade hans vassa tänder, och han lutade sig nästan lite nonchalant bakåt i sitt säte, med ett ben över det andra.
‘Det var en kunglig gåva, Nenya. Jag tackar dig… Det är inte förrän nu då hon har lämnat denna värld som jag känner en tyngd släppa mina axlar.’ de mörka ögonen riktade sig mot Khishra.
‘Men vad har vi här? Förklara vad som skedde.’ även om han kunde gissa, ville han höra det från Nenyas läppar.
‘Du kom hit för att dräpa mig och min drottning, eller hur? Utsänd av Lloth, gissar jag?’ frågade han, frågan riktad till mörkeralven.–
Leoric hade suttit väldigt stilla under hela den dramatiska vändningen, nästan förstenad. Nu då det var över satt han bara där och försökte smälta allt, men då han kände Sera närma sig lutade han sig mot hennes värme. Sökandes efter stöd och styrka.
‘Vid Athal…’ suckade han och skakade på huvudet. ‘Vad ska vi göra nu?’ undrade han och såg på henne. Han rynkade på näsan lite över Aeons kärleksfulla förkunnande.
‘Ursäkta min fråga men vad är ni till varandra?’ ville han veta.–
Då dramat var över och vissa började dra sig därifrån såg Kael också deras chans att slinka därifrån. Trots allt var de allierade med alverna, och att de skulle stanna på festen efter det som skett var inte en möjlighet om de ville visa att alliansen fortfarande stod.
‘Dags för oss att ge oss av, min kära…’ sa han och med en arm om Nillas axlar vandrade han därifrån mot deras skepp.
‘Vi måste hem, till min bror.’ -
Något frustrerat följde Nenya blicken efter den döde drottningen och dess följe. Hungern bultade inom henne som en irriterande fluga, även om hon försökte att dölja den med ett svagt leende när hon närmade sig brudparet. Lite ovant greppade hennes hand, som inte var hennes ifrån början, om den nätta bägaren. Lite irriterad då hon inte riktigt kunde styra handen tog hon tag med den andra istället för att höja bägaren mot Ayperos först och sedan Isra.
“En kunglig gåva till en kungligt par, förstås.” spann hon nästan fram för att dricka en klunk av vinet och sedan låta blicken vandra mot sin skapelse. Kanske det hade varit en impulsiv tanke, men i slutändan kände hon sig nöjd. Hon sträckte på sig lite och lade en hand bakom Khishras rygg och föste fram henne något.
“Något sådant, var det inte så, Khishra?”
.
Det var svårt att riktigt komma ut sina tankar kring maktbyte och minnen, men när Aeon knuffade till henne blinkade hon till och sakta nickade. Inte helt säker på vad hon nickade till. Sedan hörde hon Leorics röst i tumultet, lite frånvarande fortfarande. Fast hon skakade på huvudet, som för att vakna och klistrade ett leende på läpparna.
“Stanna, men inte göra något scen. Jag tror att vi snarare förlorar på att lämna tillställningen…” hummade hon för att sedan höja ett ögonbryn åt Leoric fråga. Någonstans inom henne pirrade de till. Var det svartsjuka?
“Svartsjuka klär dig inte, kära vän.” påpekade hon lite roat och klappade honom på axeln igen för att sedan se på Aeon med ett litet varmare leende.
“Vi är nära vänner, från barndomen förstås. En av de få ifrån Iselems palats.”
–
Tipum höjde ett ögonbryn över Axels sätt att undvika frågorna. Speciellt när tankegångarna avbröts på ett sätt. Fortsättningen var inte lika intressant som han hade hoppats på och kändes nästan lite… uttjatad. Och varför skulle en demon vilja lockas dit en annan var, om inte för makt?
“För att det inte är en återförening som Ayperos och hans fru håller.” sa Tipum, även om ordet fru ville få honom att grimasera. Nå åtminstone fanns det makt i hans närvaro och helt till jävels hade det inte varit. För vad hade Isra varit utan hans inflytande från början?
“Så, jag frågar igen, varför är du här?”
-
Nilla följde med Kael, rädd att vända sig om efter vad hon hade sett. Denna rädsla kunde synas i hennes ansikte där hon nickade till Kael som svar och de försvann iväg mellan folkmassan. Hon var inte gammal men ändå hade hon redan varit med om så mycket, när skulle livet egentligen bli lugnt igen eller var det tider som aldrig skulle komma fram i ljuset från och med nu?
____
Axel snärte till med svansen över demonens envisa natur där det verkade som att han inte skulle släppa ämnet i första taget. Visst kunde han berätta sanningen för honom och antagligen kastas i fängelsehålorna för resten av hans för närvarande, odödliga liv men då han i alla fall hade lite vett i hjärnan så avstod han att tala hela sanningen. Han spände till med ögonen aningen missnöjt över Tipums envishet medans han klickade till med tungan. “Då kommer min fråga; Varför ha tillställningen öppen för folk om folk inte ska befinna sig här? Jag råkade befinna mig i närheten och fann att det skulle vara en festlighet. Jag vart nyfiken och gick hit, det är allt du behöver veta. Om du så gärna vill det så lämnar jag platsen? Om man inte är välkommen?”
Jo det var helt klart Axel som sa detta då han tenderade att försöka bortse från demonen i huvudet som röt order och liknande till honom konstant. Demonens nuvarande mående verkade dock ha blivit smärre irriterat med tanke på att hans kärl vägrade att låta hans talande lämna kroppen vilket fick resultatet att Axels händer började kännas varma; ett varningstecken på att demonen försökte ta kontrollen. Axel knöt de rykande händerna medan han skakade dem i hopp om att inte brista ut i lågor inför allt folk. Han suckade till lite trött innan han sa dovt. “Jag vet inte varför han ville hit men hit vart det att gå. Han säger inte direkt varför han vill saker och undviker jag att gå dit han vill så.. ja, det brukar hända saker.” Saker han inte direkt ville skulle hända.. som att elda upp dvärgsalar. Han satte ihop händerna med en lätt klapp mellan dem och svart rök vällde ut från klappandet. “Tydligen känner han till er, mer än så vet jag inte.”
You must be logged in to reply to this topic.