Post has published by Vintersaga
Viewing 16 posts - 1 through 16 (of 16 total)
  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Utan skyddet från sin magi i cellen som höll Tath’nel var det inte så svårt för Agaroth som följd av deras beröring att lokalisera hans sinne och hämta in honom i en drömvärld, då fältet endast hindrade magi från att skapas där inne, men inte magi från att ta sig in dit. Utåt såg det ut som att de bara satt sig till ro och mediterade eller sov sittandes, men i själva verket skapades en helt ny värld omkring dem, och det skedde så plötsligt att det var som om Tath’nel vaknade upp ur en dröm och plötsligt befann sig i en värld Agaroth hade skapat.

    “Betydligt bättre än en tråkig liten cell i Nela’thaënas” Förklarade Agaroth när hon klev upp bredvid Tath’nel där han stod och gestikulerade framför dem. De stod helt plötsligt och såg ut över gamla Aldiea, från tiden innan fallet, genom att hämta platsen från bådas deras minnen, men kanske mest hans, då hon hade svårt att se det framför sig något mer, hennes sinne var ofta för kaotiskt. Det fanns såklart risker med att basera konstruktionen på någon annans minne, inte minst av alla på grund av risker mot integritet, då hon inte var i full kontroll över vad de stötte på.

    “Ja du ser helt klart lite annorlunda ut du med.” Fortsatte hon sedan som svar på det han hade sagt tidigare och rörde hans hår försiktigt med ett finger. “Aningen blekare än förr.” Hon log åt honom. Hon var såklart inte dum, men det hade tagit henne längre än väntat att inse att han inte var sig lik. Det kanske till och med dröjde så pass länge som att han nämnde att han var annorlunda. Magin hade inte överraskat henne, den hade hon känt redan deras tidigare dagar, hans fallenhet för den, olyckligt som det var.

    “Vart är då Drottning Alienna på väg? För att ersätta den bortgångna drottningen kanske?” Hon fortsatte helt enkelt samtalet de hade haft utanför drömvärlden.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Först hade han sett sig omkring, som om han hade svårt att riktigt förstå vart han var någonstans. Som om allt det som hänt, alla de sekler hade varit en mardröm. Det var nästan som om han hade tänkt förklara för sin mästare om drömmen. Fast… det var ingen dröm. Det märkte han snart nog och han skakade på huvudet för att vakna till något med sitt sinne igen.

    Ännu en gång dolde sig ett skratt i hans strupe, för att bara enkelt fnysa som skratt åt hennes konstaterande. Vad var inte bättre än en cell? Att hon inte reagerade mer än så på hans utseende förvånade honom – kanske hade han till och med förväntat sig en utskällning. Trots allt var det nyfikenheten och törsten efter kunskap som hade satt honom i denna sits.

    “Alienna…?” frågade Tathn’el till slut och drog lätt efter andan. Försiktigt drog han en hand genom hans vita, och nu kortklippta hår. En liten fnysning lämnade hans läppar.
    “Som om hon hade ens velat ha den makten som hon har nu. Hon kom för att visa den andre alvdrottning sin respekt.”

    Sättet som han talade visade att han inte riktigt såg sig som alv längre. Så länge hade han blivit bortstött från det samhället att han inte ens räknade sig själv in i det.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Agaroth höll sin hand under en vacker gul blomma som växte ut ur stammen på ett träd intill dem och studerade den noga, medan hon reflekterade över hans ord. “Det kan jag förstå. Ibland är makt ett väldigt komplicerat ämne. Din hunger för det dog visst aldrig ut. Är du mättad?” Hon vände blicken mot honom och log svagt, hennes känslor blandade som följd av antydningen. “Ditt potential sträcker sig så långt bortom det du blivit, ska du veta.” Konstaterade hon, noga med att tala i nutid och inte antyda att det var ett förlorat potential, för det var det sällan med någon, även om hon inte kunde mycket om hans specifika fall.

    “Jag har sett att Lloth är på krigsstigen. En mardröm någon hade för några veckor sedan visade mig hennes attentat i Me’erisia. Hon börjar bli djärv. Eller så var hon desperat? Oviktigt såklart, men det bönar frågan…” Hon stannade upp sitt tal för ett kort ögonblick och vände sig helt mot Tathn’el, såg honom rätt i ögonen och sträckte ut sina händer för att ta hans.

    “Hur mår du?”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    “Makt?” skrockade han, ännu en gång som en fnysning för att skaka på huvudet med ett litet roat leende. För att låta blicken vandra mot den vackra omgivningen. Ett sting av saknade inom honom. Vad kunde det egentligen blivit? Om saker hade varit annorlunda. Han suckade lätt.
    “Makt har aldrig varit något jag begärt. Snarare kunskap, och nyfikenheten som satte mig i denna sits.” fortsatte Tathn’el för att svälja något. Det var ett ämne han inte hade talat med någon om – utöver Alienna.

    Han hade tänkt fortsätta att förklara vad som hade hänt med när Agaroth nämnde Lloth spärrade han upp ögonen och höll nästan panikslaget hennes händer. Tryckte så hårt – nästan som han var den rädda pojken igen. Den som hon hade funnit vid hans döda vän för så många år sedan.

    “Säg inte namnet..!” väste han fram mellan tänderna.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    “Det gjorde jag inte, ingen av oss har sagt någonting! Allt det här är i våra huvuden. Jag bara tänkte så att du hörde.” Sa hon skämtsamt och flinade åt honom men höll hårdare om handen hans när hon kände hans hårdare grepp. “Men det låter som att du har någonting obearbetat där, som du verkligen behöver granska. Dina känslor kring henne hämmar dig och leder dig troligtvis mot ohälsosamma beslut.”

    Efter att hon hade valt att prioritera sitt svar om Lloth fortsatte hon med deras ursprungliga samtal. “Vad är kunskap om inte makt? Jag har inte använt våld utanför lektioner och utvärderingar på århundraden, men ändå krymper mina motståndare inför mig.” Hon lutade på huvudet och log brett åt honom. Hon återkom sedan till sin poäng. “Makt är komplicerat. Kunskap är makt, kunskapen att använda magi rätt, men jag har också makt genom att min motståndare har kunskap om min magi. De vet en sak och jag blir mäktigare för det, för deras vilja att kämpa mot mig krymper. Nyfikenheten även den, då det ser ut som att den har haft makt över dig, käraste Nelly!” Hon höjde en hand och lade baksidan av handen ömt mot hans bleka kind.

    “Men du hamnar inte i den här sitsen på grund av nyfikenhet. Den har mycket begränsad makt över oss. Det krävs någonting som driver nyfikenheten. En hunger. Nyfikenhet för nyfikenhetens skull finns inte, den baserar sig i någonting. När vi blir nyfikna är det för att vi vill få ut någonting från en situation, vi har en förväntan. Blir du nyfiken på ett kärlekspar som bråkar kan det vara för att du vill se dem misslyckas, för att du vill lära dig hantera konflikter eller för att du vill att de ska lyckas.”

    Agaroth förvånade sig själv med detta, hur otroligt snabbt hon gick från att vara den virriga vandrande vilsna Agaroth som ibland kämpade med att ha koll på vilken tidsålder det var, till läraren som hittade Tathn’el för så många år sedan. Att vara i hans närvaro verkade åtminstone för stunden förankra henne.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    En märklig känsla – som om han skulle vara tillbaka till att vara en liten pojke igen. Som precis hade gjort något dumt som Agaroth ville lära honom något. Just som då, var det så många ord och saker att det var svårt att följa med. Eller kanske var det snarare en fråga om att han inte riktigt ville lyssna?

    “Har du börjat prata ännu mer sen de många år sedan vi talades vid senast?” fnös Tathn’el i ett skratt för att skaka på huvudet för att försöka undvika ämnet som hon hade tagit upp.

    “Men jag… lyckades få bort det mesta av hennes inflytande. Som du kanske känner?” sa han och såg på sin vän och forna mästare med ett höjt ögonbryn.

     

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Hon flinade. “Förlåt, jag blev bara så glad av att träffa dig och dina lektioner är bland mina mest fasta minnen.” Hon såg ut över landskapet med ett varmt leende. “Jag är inte så bra på att hantera känslor korrekt något mer, inklusive reglera uppspelthet, en förmåga jag börjar tappa så som så många andra av mina förmågor. Mina vänner här i lägret försöker styra mig rätt, men jag kan vara knepig.” Hon skrattade till och började vandra bland träden och såg sig omkring i hans minne.

    “Hon är en demon, jag kan inte mäta hennes inflytande över dig, det kan hon dölja även från mig. Hennes magiska doft sitter fortfarande kvar, men den betyder inte mycket. Jag har mött sådana som dig helt fria från hennes grepp men med samma magiska doft.” Hon strök handen genom en samling högt gräs och gick inåt i självaste staden.

    “Det är kul att se dig igen, kära vän.” Hon log brett åt honom.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    En ovanlig rodnad spred sig på hans mörkare hy. Goda vänner, eller minnen, var saker som han hade haft sparsamt om de senaste årtusendet Trots allt var han enbart en av många av hennes lärlingar och det kändes märkligt att hans lektioner var bland hennes fasta minnen. Samtidigt som en ära.

    “Så många gånger du tvingade lära mig något?” retades han med ett skratt som ännu en gång tycktes fastna i hans strupe. För att rysa lite över hennes ord.

    “Det var… en svårhet. Hon… tror att jag är död. Ärligt talat är jag rädd över att hon kommer att finna mig igen om… ja…” viskade Tathn’el och såg lite skamset bort för att sedan göra en nonchalant gest framför sig.

    “Och vad gör du med rebellerna?”

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    “Med tid skulle jag kunna lära dig att skydda ditt sinne. Det finns tekniker som tillåter dig att fragmentera ditt sinne och endast släppa in yttre krafter dit du väljer. Det är en metod de främsta av magiker använt för att ge tankeläsande spioner fel information utan att de inser det. Det är inte en garanti mot sådana som henne såklart, men du har alltid haft potentialen för det. Olyckligtvis är det också en farlig förmåga, du kan… ” Hon stannade upp och log svagt för sig själv. “Skada ditt sinne, för att förklara det enkelt. Men jag kan lära dig, dock inte på bara en kväll.” Hon reflekterade sedan en stund på hans fråga om rebellerna.

    “Det är väl det enda rimliga, att ansluta sig till deras sak? De har ingen sann röst i samhället de bor i, ingen som helhjärtat för deras talan. Den förra drottningen, rådet, beslutsfattare av alla slag, nästan alla är högalver och undantagen har ingen sann makt. Upproret var en oundviklighet. Folket blöder. En maktutjämning känns viktig.”

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Hand i hand med en drottning, båda ledandes varandra precis lika mycket över skogens svala golv, kom Bain allt närmare Tath’nels fängelse. Hans egna tunna lädersulor lät knappt mer mot underlaget än Aliennas barfotasteg. Det låg fortfarande en svag rodnad över kinderna och känslan av Aliennas mjuka läppar mot en utav dem dröjde sig kvar ännu. Häpet och beundransvärt sneglade han på henne, denna magiska kunglighet med en energi han aldrig stött på tidigare. Hennes ljus och starka krafter hänförde honom redan, bländandes vid sidan av honom själv. Hur smutsig hon än blev skulle hon förmodligen fortsätta skina likt den klaraste stjärna, speciellt när jämförelsen blev Bain – en dyster gestalt utöver sitt klarröda hår som var en nödvändig färgklick till allt det mörka.

    “Det borde vara här.” De kom runt en rotvälta innan fängelset trädde in i synfältet. “A-Agaroth?”

    Bain såg förvånat på henne och den stora hatten som prydde hennes huvud, sedan vandrade blicken över mörkeralven som han fått omtalat för sig inte var som de andra, om han förstått saken rätt. Inte för att han stött på några av “de andra” förut, men ändå.

    “Vad gör du här?” undrade Bain ställt, helt förglömmandes att han hade med sig självaste Alienna och med det en utav deras fångar. Dock satt ju den andra magikern och själv diskuterade med den andre utav dem. Eller… hade de diskuterat? Hade det inte varit ovanligt tyst?

    Pulsen steg svagt när tankarna började snurra. Att ta med den andre fången ingick inte i planen, men eftersom Alienna önskade det hade han bara accepterat saken. Kanske dåraktigt, men nu var det oavsett kört i och med Agaroths närvaro. Kunde inget någonsin bara gå bra?

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    “Bain.” Sa hon både i drömläget och med faktiska ord. Agaroth bröt sin mentala drömförbindelse med Tathn’el och båda återvände till den vakna världen. Hon personligen var van med sina återblickar in i forna minnen, men det kunde säkerligen bli lite omskakande för Tathn’el om han inte var van med vakna drömmar att helt plötsligt vara tillbaka i Nela’thaenas och nutiden. Hjärnan visste trots allt att de var vakna, så det var inte riktigt som att vakna upp ur en vanlig sömndröm. Hon reste sig upp och tog staven sin i hand, innan hon vände sig mot Bain. Hennes lysande gröna ögon riktade sig mot Alienna och för ett ögonblick kämpade Agaroth med att få ihop det hon såg. De var båda här, men Tathn’el var bakom galler. Borde inte Alienna ha varit det också? Antingen var hon mer förvirrad än vanligt eller så hade Bain brutit ut Alienna från sin cell. Vilket förklarade hur han tilltalade Agaroth precis.

    “Äsch att Agaroth är här. Jag tror det förväntas av mig att stoppa er och ta ers höghet tillbaka till sin cell, eller hur?” Hon justerade sin stora hatt lite, lyfte upp den försiktigt med sin fria hand för att se dem bättre och log mot dem. Hon visste ärligt inte vad som var förväntat av henne i det här skedet. Om de lyckats ta sig så här långt kändes det som att Bains syster hade låtit det hända, cellerna var självklart inte obevakade, men Agaroth kunde inte vara säker. Såvitt Agaroth visste hade de skadat alver för att ta sig så här långt och skulle skada fler för att ta sig resten av vägen helskinnade. Allt detta såklart förutsatte att detta var ett rymningsförsök, men Agaroth kände sig ganska säker på det.

    “Vad är planen härnäst? Slåss mot mig och eventuella vakter? Smyga förbi ett läger av skogens främsta krigare? Springa hela vägen till Dal’elath, dolda från våra främsta spanare?” Hon lät inte hånfull eller sarkastisk, hon verkade inte retsam, utan faktiskt genuint frågvis, som om hon inte kunde se ett scenario framför sig där trion faktiskt lyckades fly, och blev nyfiken.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Inte ens hade han hunnit öppnat munnen innan namnet yttrades – från flera håll. Lite desorienterat öppnade han sina ögon för att vända huvudet mot Agaroth. Snart nog märkte han även Aliennas vackra närvaro… och någon ynglings. Ögon smalnade något av en avundsjuka när han såg hur de höll hand. Förstås var han van med hennes varma sätt mot andra – och vanligtvis skulle han enkelt skaka av sig det. En ungtupp som honom. Men det var väl just det. Trots att de borde vara i samma ålder, gick det inte att förneka att Alienna var en ung alv i sinnet och kroppen. Kanske var det precis det som gjorde honom avundsjuk.

    Mörkt såg han mellan de tre alverna på andra sidan för att luta sig tillbaka i cellen. En liten nonchalant gest framför sig. Trots allt hade han varit dum nog att tro att han hade haft en gammal vän och kärlek i Alienna… och en vän i Agaroth. Men det gick inte att förneka att han var en mörkeralv. Kanske de båda egentligen bara hade utnyttjat honom. Det vettigast skulle väl vara att lämna honom. En enkel fnysning lämnade hans läppar och han slöt ögonen igen.

    “Är det inte uppenbart, Agaroth? Ungtuppen där rymma med Alienna. Skapa en ljus framtid tillsammans och allt det där” sa han och när han lutade sig bakåt i cellen var det nästan som om han försvann in i cellens mörka skuggor. Ett med dem, som hans folk så enkelt gjorde. Rösten lät trött, som om han kanske lite hade gett upp i det här laget.

    “Låt de unga alverna rymma tillsammans, Agaroth. Så kan du ha kvar mig. Det är väl ett bra byte? För all del kan vi säkert få det att se ut som att det var mörkeralven som gjort allt från början. Väldigt enkelt att få personer att tro det.” sa han och öppnade ett öga som nästan glimrade som månens sken där i skuggorna.  För att sedan blunda igen. Lite som han redan hade gett upp hoppet. Trött.

     

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Alienna kände ett starkt behov av att skynda sig, nå fram till Tath’nel så fort hon förmådde så inte någon vakt hade misshandlat honom, så som det verkade att de var beredda att göra med henne innan Bain gjort sin entré. På något vis gissade hon att vakterna skulle ha lägre tröskel för våld mot en som Tath’nel än henne själv som ändå hade lite skydd av sin titel. Men Bain hade kommit, föst iväg de illasinnade vakterna och hjälpt henne ut. Att hon skulle hjälpa bilda en fred mellan skogsalver och högalver var ett litet pris att betala för sin frihet. Naiv kanske hon var, omedveten om blickarna Bain gav henne och över den beundran han kände. Sådan hade hon alltid varit, blind och naiv för sig själv och hur andra såg på henne.

    Hennes hjärta slog lite snabbare av oro då de närmade sig, och hon kramade Bains hand lite hårdare, som om hon behövde stödet i den stunden. Tänk om de var försent ute? Bain ledde dem precis om hörnet runt några träd och mossbeklädda stenar då de plötsligt stod framför Agaroth.
    ‘Tath’nel!’ utropade hon, släppte Bains hand och rusade fram, sökandes efter Tath’nel, för att stanna till.
    ‘Agaroth?’ utbrast hon lite förvånat då hon såg den gamle magimästaren, inte med den respektfyllda rädslan Bain hade för magikern utan mer frågande och uppriktigt överraskad.

    I sitt stilla sinne undrade hon varför Agaroth inte hälsat på henne i cellen. Inte direkt anklagande, men hon hade förväntat sig att den forna mästaren och vännen skulle besökt hennes cell under all den tid hon suttit där ensam i sitt mörker. Det enda sällskap hon haft förutom vakterna hade varit Bain.

    ‘Slåss mot dig?’ frågade hon, förvånad över frågan. ‘Aldrig.’ tillade hon menande.
    ‘Jag tänker ta Tath’nel med mig, bort härifrån, till Dal’elath. Bain kommer också. Kommer du med oss, Agaroth?’ frågade hon, det fanns många obesvarade frågor, och hon hade kommit hit för att få svar på vad hon känt. Och så simpelt var det väl, då det kom till Alienna. Hon hade inte behövt smyga sig för bi några vakter eller slåss mot spanare för att ta sig in i lägret heller.

    ‘Jag… kände närvaron av mina föräldrar, av dig, därför kom jag hit.’ Alienna lät osäker på sig själv, och rynkade på ögonbrynen då hon sa det – för det kunde väl inte vara möjligt? Allt hade uppenbarligen varit ett naivt misstag, som lett till denna fångenskap av både henne och Tath’nel, hennes beskyddare, och detta ödslande av tid. Förvirrande frågor, hon inte fått svar på, ett resultat av duellen mellan Bain och Agaroth som hon ännu inte fått förklarat för sig riktigt. Men det fanns viktigare saker i stunden, och det var att försäkra sig om att Tath’nell inte var skadad.

    ‘Tath’nel, är du oskadd?’ frågade hon spänt, lite nervöst och med en ton av nervositet och oro med tanke på vad hon själv gått genom, med tanke på alla katastroftanar hon haft i cellen de senaste dagarna. Omedveten om de mörka tankar som satt sig i hans sinne, inte helt olikt de mörka tankar hon själv haft i sin cells ensamhet. Det var inte svårt att bli bitter i en sådan fångenskap. Vid orden som Tath’nel yttrade rynkade hon oförstående på sina ljusa ögonbryn, som snart ersattes med en ilsken glimt över dumheterna. Hon må vara en alv med mycket vänlighet och värme, men hon var också ung i sinnet och hade en tendens att skifta humör snabbt. Och varför skulle hon inte känna sig ilsken och besviken, hon som oroat sig över Tath’nel och nu möttes av bitter självömkan och anklagelser snarare än glädje och lättnad som hon kände över att se honom relativt välbehållen?

    Det var tyst en stund, spänt i luften – och inte på ett naturligt vis. Ljuden omkring dem tycktes försvinna, som om de sögs bort en efter en tills allt som fanns var en koncentrerad tystnad. Med en ilsken gest hötte hon med handen i luften, nästan som en sak man gjorde i förbifarten, en ilsken handgest i en argumentation mellan två goda vänner eller ett par. Men det låg kraft i den gesten, så det susade omkring dem och nästan sög i deras magar då Aliennas frustration koncentrerades i den gesten och ljuden som nyss försvunnit kom tillbaka. Det fängelse som höll honom, gallret av rötter som och runor som hämmade magi liksom i hennes cell, exploderade en sekund senare och fick rötterna att falla samman med ett klagande knarrande ljud medan flisor av bark föll omkring dem som aska.

    ‘Jag kom för att rädda dig, så fort Bain här räddade mig! Hade det inte varit för honom hade jag inte stått här nu!’ utbrast hon anklagande med händerna spänt knutna vid sin sida, och tårars fukt i de isblå ögonen. Kanske var Alienna inte sitt vanliga belevade jag som oftast var i kontroll, men så var hon också smutsig, trött, sliten och fått utstå en harang av förolämpningar och psykisk misshandel de senaste dagarna. Något känsligare, något trött, ledsen och ilsken – speciellt över att se Tath’nels reaktion på att hon och Bain kommit för att hjälpa honom. Kanske inte så drottninga-aktigt, men kanske man kunde förlåta henne det.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Bain hade tagit sig vatten över huvudet. Eller snarare, han borde stannat upp och tänkt ett varv innan han skred till verket med Aliennas befriande. Han blev alldeles stum av dem alla—av all konversation och i synnerhet frågorna som Agaroth ställde. Varje rörelse i kroppen frös till is, rädd att hon skulle använda sina krafter på honom likt duellen de utkämpat för några dagar sedan. Trots att Bain var utan en skråma tack vare de eminenta helarna, som kvickt återställt honom, kunde han fortfarande känna en viskning mot huden av hur det varit att begravas under trycket från jorden.

    För ett ögonblick bara stirrade han framför sig, orden fast i halsen, tankarna både spinnandes och stilla. Han hade inte reflekterat över hur de skulle komma obemärkta från dessa skogar. För egen del skulle det kunna vara tämligen enkelt att färdas genom skuggorna, men att få med sig andra krävde mer kontroversiella metoder som han för första gången inte kände sig villig att ta till. Att minnas och vårda faktumet att familjens blod rann i hand ådror hade börjat förändra honom steg för steg.

    Avvaktande sneglade han på Tath’nel, rynkade vagt på näsan åt de oförskämda orden som spall ur hans mun och bestämde sig omedelbart för att han inte hade mycket till övers för denna person. Alienna hade påstått att han inte varit som andra, att det fanns gott i honom. Bain tänkte själv bedöma honom och det såg inte ljust ut, speciellt inte med tanke på de mörka blickar han fått trots att han befriat Tath’nels vän drottningen. Att det fanns avundsjuka i de där bittra ögonen gick dock över huvudet på Bain.

    I ett försök att säga någonting särade Bain på läpparna, men fann inte orden. Stämningen gick att skära genom med kniv och han kände hur allas energier tryckte inpå honom—så kraftfulla och laddade. Att vara ynglingen i sällskapet kändes plötsligt som den mest usla förutsättningen någonsin och hur Aenya tänkt att han skulle ha någon form av kontroll på situationen gick inte riktigt att greppa. Men om hon trodde på honom tänkte han inte svika henne.

    Tystnaden blev påtaglig, i vilken Bain spände blicken i Alienna och hennes skiftande humör. Mörkret kittlade inuti honom som om det bad om en väg ut, virvlandes oroligt inför vad drottningen tänkte göra. Häpet såg han på hur hon använde sina krafter och då rötterna exploderade kastade han upp en arm framför ansiktet. Bekymrat tittade han fram igen och lade menande en hand mot Aliennas axel, smått hyschandes henne.

    “Vi måste vara tysta,” varnade han i låg men varm ton. Möte med andra ingick inte i planerna, hur små de än må ha varit, då Bain inte ville ge sig på fler rebeller idag. Med ett djupt andetag vände han sig sedan till Agaroth.

    “Jag har talat med Hennes Majestät Alienna, och… Detta är för allas bästa. Aenya kommer också se det i slutändan. Jag ska inte påstå att jag har någon mästerplan eller att jag ens är rätt person för detta, men vårt folk behöver en ärlig chans samt en röst från alla som är villiga att medla med allas värde i åtanke. Medan min kära syster kan skapa förändring utifrån kan Ali—” Bain föll nästan på orden, fann att den vänliga tonen mellan honom och drottningen kommit att göra honom familjär. “Hennes Majestät kan påverka inifrån, sätta press på högalverna och kanske till och med…” Han svalde hårt. “Jag vet inte. Men jag är säker på att Aenya kommer tacka mig i slutändan, även om hon kommer se mig som en förrädare fram till dess. Det är ett pris jag är villig att betala. Snälla Agaroth… Du har all rätt att stoppa detta.” Han sneglade menande på de andra två—tillsammans en kraft som han inte visste om de ens skulle kunna hindra, och det var inte utan en tung känsla som han såg dem båda befriade. “Men jag ber dig att förstå.”

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    “Hur är det uppenbart?” Började Agaroth, genuint förvirrad över hans slutsats. Hur kunde han få ut allt det från att de dök upp här? Resten av det han sa gick inte bättre ihop i hennes huvud, för hur kunde det ha varit han som gjort allt, när han suttit bakom galler och fortfarande gjorde det när de var borta? Hon tog ett djupt andetag för att räta till sina tankar och skyndade sig sedan undan när Alienna rusade förbi henne till Tathn’el, tog några kliv bak och såg mot Alienna när hon talade.

    Agaroth funderade en stund på vad Alienna hade sagt, men innan hon hann säga någonting skapades en tystnad omkring henne som inte var naturlig. Hon hörde inte träden andas, hon hörde inte krypen i marken, hon hörde inga drömmar eller djurs hjärtslag. Tysntaden var inte naturlig, för den stillade hennes sinne och känslighet till sin omgivning. Hon kom på sig själv hålla andan under tiden och även om det bara varade en kort kort stund så hann Agaroth börja le, på någon nivå lättad av tystnaden.

    Sedan släppte det. Som en flodvåg kom ljuden tillbaka och slog emot hennes sinne som mot en damm, ett desperat försök av sinnet att hindra överbelastningen, men dammen brast snabbt. Hon höll på att tappa fotfästet från känslorna som fyllde henne när cellen exploderade och hon var tvungen att stabilisera sig genom att ta tag i Bains arm. Hon var snabb på att reglera trädets smärtor och den eviga tystnaden som tvingats på krypen som valt att bosätta sig bland rötterna och i trädet. Hon släppte snabbt taget om honom och tog ett kliv bak från den nu helt fria trion, osäker på om de skulle slåss mot henne eller inte, oavsett vad Alienna hade sagt. Det var en självbevarelsereflex mer än något annat däremot, då Agaroth ändå inte hade någon avsikt att slå tillbaka.

    “Dina föräldrar är döda, solstråle. Bains magi och mina skuldkänslor råkade få mig att manifestera minnet av dem.” Agaroth torkade bort några gyllene tårar som hon var osäker på om de kom från trädets smärtor eller minnet av Aliennas föräldrar, det var mycket som pågick inom Agaroth i talande stund. Vad hon däremot visste var precis så som Bain försökte belysa att magin Alienna hade använt hade låtit mer än vad spanare och vakter hade kunnat missa. Så Agaroth förde ner toppen av hennes stav i jorden framför henne djupt nog att kristallens sken begravdes helt och jord höjde sig snabbt i alla riktningar omkring dem tills dess att hennes magi hade förseglat dem alla i en liten kupol av jord. Hon drog ut staven igen, vars gröna kristall blev belysningen i mörkret.

    “Din magi lär ha avslöjat ert flyktförsök, men jag vill säga något innan ni försvinner, för jag kommer inte följa med. Så häng med, för det blir mycket att säga och inte mycket tid att säga det på. Ledsen att vi inte hinner reda ut vad än som pågår mellan er just nu.” Hon gestikulerade mot Tathn’el och Alienna och hoppades att hennes ord förklarade jorden och att de inte trodde att det var ett försök att fängsla dem igen. Oavsett om de skulle försöka gräva sig ut eller bekämpa henne, ville hon få sitt sagt och skulle hålla emot så länge som det krävdes. Hon vände blicken mot Bain och log. “Jag kommer hjälpa er härifrån, men jag behöver att ni litar på mig och inte försöker bekämpa min magi.”

    “Jag tror du har rätt. Låt mig däremot oroa mig för din syster. Det du behöver oroa dig över är spärrarna i ditt sinne och de självförvållade magiska begränsarna.” Hon dunkade lätt på huvudet hans med staven hennes. “Med tiden hade jag kunnat lösa upp dem och ditt självförakt, men nu är det upp till dig. Desto mindre du litar på dig själv, desto mindre du tycker om det du gör eller den du är, desto farligare är din magi. Det skulle förvåna dig hur många magikers makt som kommer från deras självsäkerhet och självkänsla och hur många magiska tragedier som grundat sig i rädsla och osäkerhet.” Hon vände blicken mot Tathn’el menande, leendet fortfarande tydligt på hennes ansikte. Hon ville inte kommentera det de pratat om i drömläget, utan nöjde sig med en blick innan hon klev tillbaka och såg på trion.

    Hon vände sedan blicken till Alienna. “Jag är ledsen att jag inte kom och besökte dig i din cell,” Hon tvekade för ett ögonblick, hennes röst märkbart svagare. “Det var själviskt av mig. Det är svårt för mig att se på dig.” Gyllene tårar igen, som hon borstade bort med handryggen av hennes fria hand. Det hade gått dagar sedan duellen med Bain, men hon kände ännu av delar av det hon kände då. “Förlåt för att jag lät Aldiea falla, inte en dag passerar när jag väl kommer ihåg det som hänt där jag inte önskar att jag hade gjort mer. Jag misslyckades inte bara med att hindra Aldieas fall, utan gjorde inte tillräckligt för att rädda dina föräldrar. Jag höll igen, jag kände all död omkring mig och jag ville inte bidra till den så jag lät bli. Och Aldiea föll. Jag kommer nog aldrig kunna sluta känna mig ansvarig för dina föräldrars död, för jag är övertygad om att jag hade makten att hindra det.” Hon torkade bort några fler tårar och stängde sina lysande gröna ögon, vilket gjorde att hon i sin naturfärgade utstyrsel nästan försvann i mörkret som hennes jordfängelse orsakade, om inte för att hon höll i staven som belyste det tillfälliga rummet.

    “Om vi uppnår fred igen och du har det inom dig att förlåta mig, solstråle, eller även om inte, kom och hälsa på, så kommer jag svara på alla era frågor och försöka återbetala de skulder jag nu är skyldig er alla tre.” Hon öppnade ögonen och gestikulerade sedan med en skakig hand framför sig, för att indikera ett litet utrymme nära henne. “Samlas här så kommer jag hjälpa er härifrån. Vi behöver skynda oss, vakterna tror vi är begravda under jorden och gräver sig inåt.” Hon tvingade fram ett leende, men tårarna hennes slutade inte komma och de hade nu lämnat ett skinande gyllene spår längst båda kinderna.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Över Aliennas reaktion insåg Tath’nel att han låtit sin ensamhet och smärta tagit det bästa av honom. När gallret exploderade i alla dess bitar och han försökte att täcka sig själv bäst han kunde – även om det kom några flisor i armarna. Han reste sig upp och strök försiktigt en hand över Aliennas kind. Så nära kunde hon säkert se att det fanns flera blåmärken efter slag och öppna skärsår lite här och var.

    “Förlåt mig mina kära. Mörkret tog det bästa av mig. Klart jag är tacksam att du är här.” sa Tath’nel och strök kinden milt för att sedan se mot Bain.

    “Ni är här.” korrekterade han, även om tonen kanske var lite kortare där. Trots att han försökte att få det trevligare med ett svagt leende. Däremot gissade han – precis som Agaroth påstod – att det inte direkt fanns mycket tid att ta av innan detta kryllade med vakter och deras flykt skulle bli svårare igen. Han nickade lätt åt Bain för som en ursäkt samtidigt som det var en hälsning. De skulle väl ha mer tid att samtala senare.

    Han ställde sig närmare Agaroth och lät sin hand milt slutas om Aliennas. Klämde lätt på den – som för att säga förlåt igen och visa att han var där. Sedan lät han blicken vandra mot Agaroth.

    “Var försiktigt, min vän. Tack. Jag ska tänka på dina visdoms ord.” sa han och log lite varmare mot sin gamle mästare.

Viewing 16 posts - 1 through 16 (of 16 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.