Post has published by Vintersaga
Viewing 5 posts - 41 through 45 (of 45 total)
  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Alienna gav Tath’nel en spydig, men skämtsam, blick över hans kommentar kring hennes mage. Hon rättade till sin klänning lite hon med, och trots att den var enkel fanns det någon utstrålning hos henne som sa att hon var något mer än bara en alvtös. Kanske hennes hållning, eller så kanske magin som till och med de minst magiska kunde känna utstråla från henne.

    ‘Förlåt mig Bain.’ sa hon sedan lite mer genuint, då hon såg på honom. ‘Jag ger nog inte så bra intryck av mig själv, efter allt du gjort för att riskera dig själv och rädda oss?’ frågade hon med lite dåligt samvete.
    ‘Och förlåt mig Tath’nel.’

    Då Tath’nel bytte samtalsämne nickade hon ivrigt, nyfiken på vad Bain skulle svara medan de gick mot vad som var Dal’elaths kärna. Nyfiket nickade hon över vad han berättade.
    ‘Ja, du studerade magi!’ påpekade hon, som han hastigt nämnt åt henne då de samtalat genom fängelsets galler. En nyfiken glöd tändes i hennes ögon, då allt med magi och studier kring det fascinerade henne.

    ‘Hur var det? Skolan, alltså. Jag studerade bara här en kort tid och det är… ja, en anna tidsålder sedan. Knappast undervisar mäster Gilindra än?’ undrade hon tankfullt, då hon tänkte på den alviska kvinnan som styrt skolan då hon varit där. Hon verkade omedveten om blickarna Bain gav henne, för insyltad i sitt prat om magi för att tänka på sådana saker.

    ‘För mat måste vi ju så klart besöka Lothlindor!’ utbrast hon.

    Sällskapet bestående av Alienna, Tath’nel och Bain rörde sig under samtal om magi genom de skuggade stigarna i Dal’elath, alvernas mäktiga huvudstad, där träden reste sig som uråldriga väktare över deras väg. Solens kvällsstrålar silade genom lövverket, och kvällens mjuka bris bar med sig doften av blommande lindar och den dova tonen av fågelsång. Alienna styrde deras väg mot Lothlindor, den mest berömda restaurangen i hela Nela’thaënas, belägen högt upp i ett av stadens äldsta träd. Att få ett bord på Lothlindor var en ära, och bara de mest inflytelserika i Dal’elath kunde hoppas på ett besök utan lång väntetid. Om man inte var drottning Alienna då.

    När de nådde trädets fot, stod en gammal alv med silvergrått hår och mörkgrön mantel och väntade på gäster som bokat bord månader på förhand. Han log mjukt och nickade då han såg Alienna, som om han känt henne hela deras liv. Utan ett ord visade han dem till den vindlande trappa som slingrade sig upp längs trädets enorma stam, lite motion för sällskapet denna kväll. De klättrade tyst, medan vinden viskade mellan bladen och ljuset från små lysande kristaller, fästa i trädet, ledde dem på vägen. Ju högre upp de kom, desto djupare blev stillheten, en slags frid som tycktes komma direkt från trädets själ då de kom bort från folkvimlet nere i staden.

    När de nådde toppen öppnade sig en glänta av ljus och färger framför dem. Lothlindor var inte bara en restaurang – det var en glänta byggd på en platå bland grenarna, omfamnad av grenarnas lövverk. Blomster slingrade sig runt balkongernas räcken, och där, mitt i det hela, gnistrade ljus från självlysande kristaller som hängde från grenarna som utgjorde ett flätat tak och gav hela platsen en magisk, gyllene sken.

    De blev snabbt eskorterade till ett bord på en av de höga terrasserna, där de kunde se ut över Nela’thaënas oändliga skogar som bredde ut sig under dem som ett grönt hav. Kvällshimlen glödde svagt av solens sista glöd, och de kunde ana stjärnorna börja blinka fram i fjärran. Luften var mättad av doften från blommande rankor som klättrade längs trädets bark, blandat med subtila aromer från köket.

    Alienna lät sin blick vila över den storslagna vyn, medan menyn som en av servitörerna elegant placerades framför honom.

    “Vi börjar med en karaff Eloranthë,” föreslog Alienna mjukt när hon återvände blicken till sällskapet, och Tath’nel nickade. Bärvinet var legendariskt, och ingen måltid i Lothlindor var komplett utan att smaka det. Servitören försvann ljudlöst och lämnade sällskapet med lugnet som omgav dem. Allt kändes på något sätt tidlöst här uppe, som om världen under dem inte längre existerade.

    De satt i tystnad ett ögonblick och lät platsen tala till dem. Här, högt uppe i trädkronorna, där naturens krafter och alvernas känsla för skönhet och magi smälte samman, var det som om tiden själv rörde sig långsammare.

    ‘Jag tänker så här… Att imorgon vid gryningen besöker vi palatset och berättar vad vi sett och hört för rådet.’ sa hon sedan medan de väntade på vinet.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Tiden stod verkligen still där i restaurangen. Var det inte samma personer som serverade dem – när de var unga? De gången när Alienna hade insisterat på att de skulle öva på portaler tillsammans. Senare förstås förstod han att det kanske snarare var ett sätt att fly undan en stund, att de två unga kunde vara ensamma. Blicken vandrade mot solen som var på väg ner. Dess gyllene sken som fyllde den vackra salen. Precis som den hade gjort då.

    Så inne i sina tankar var han, att han inte riktigt svarade förrän han kände doften av dimvävsbrödet. En av hans favoriter som barn. Han skakade nätt på sitt huvud och såg lite förvirrad ut ett tag. Som om han inte riktigt var säker på vart han var. På borde serverades också ett imponerande agremang av blommor, frukter, nötter och bär på ett vackert fat som nästan täckte hela bordet. Ett litet snett leende dök fram på hans läppar.

    “Det verkar som drottningen vill fira med ett sådant vackert fat av Thalioneth Elennar. Vad firar vi? Framtiden? Ny vänskap?” frågade han för att se på när bärvinet hälldes upp till honom och resten av sällskapet. Blicken vandrade sedan mot det vackra fatet så fyllt med så många vackra färska ting. Inte alls vad han hade blivit van med i Dar Zakhar. För att vara ärlig kändes det som en fjärran dröm. Kanske skulle allt försvinna om han sträckte sig mot den?

    Lite stelt sträckte han sig mot vinglaset och höll det hårt i foten, som om han var beredd att det runt omkring honom skulle när som helst försvinna. Kanske kunde man till och med ana en rädsla i hans ögon. Paniken som långsamt började bygga upp sig inom honom.

    “Palatset… ja.” viskade han, som om han var nästan rädd för att yttra orden och ögonen var på skuggorna som tycktes bli allt längre.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    På vägen till restaurangen berättade Bain halvt motvilligt om sin skolgång. Främst om hur han fokuserat på sin eldmagi, men även slutet av tiden när han började upptäcka att han hade potential till så mycket mer. Lärarna hade inte helt gillat det, då de försökt forma denna gåva men… Bain hade inte varit en enkel ungdom. Sedan slutade allt tvärt när han lämnade skolan, men detta ville han inte prata om.

    Snart nog kom de till Lothlindor och i ärlighetens namn förväntade han sig att vakten skulle neka honom inträde. Om Bain varit malplacerad förut var det ingenting mot här. Ögonen visste knappt vad de skulle titta på där han följde efter längst bak i ledet, häpen och slagen av tystnad inför detta makalösa ställe. Han fann det oerhört orättvist att all denna lyx och skönhet var högalverna förunnat. Samtidigt som de satt här i allt välmående kämpade hans eget folk ute i skogarna. Ändock glittrade hans ögon av den vackra platsen där han snart satte sig till bords, likt en dyster svart-röd fläck i magin som var Lothlindor.

    Uppmärksamheten vändes till Alienna när hon beställde åt dem, och han nickade stumt åt hennes förslag. Han fick inte verka för ivrig på att träffa rådet. Vinet och tilltugget som bars in blev en bra distraktion. Han tog för sig och kunde inte hindra ett njutande mummel vid första klunken. Detta överträffade allt. Så mycket bättre än adelsfamiljens rester som han ätit i Iserion i tre månader – som i sig var ett rejält upplyft från vad han levt på i tjugo år innan dess.

    “En fråga,” började Bain men pausade för att tugga i sig några vindruvor. “Vad exakt har vi sett och hört? Jag är inte villig att röja Akh’Nairfinde.” Undertonen i hans röst avslöjade att de skulle ha ett problem om Alienna och Tath’nel hade sådana planer.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Drottningen gav Tath’nel ett litet roat leende, ett som avslöjade hur väl hon kände honom, det var tydligt att han saknat att vara i dett sällskap och denna omgivning med tanke på hur enkelt han beställde av personalen. Lite lugn, lite ro, innan det hårda arbete som väntade dem började.
    ‘Framtiden och gott sällskap,’ sa hon, och höjde sitt glas. ‘En ny gryning,’ tillade hon, med ett lätt poetiskt stänk i rösten, kanske också en gnutta lekfullt.

    Alienna lät fingertoppen svepa över glasets kant, kände den lätta vibrationen av magin som omringade dem. Lothlindor hade alltid fått henne att känna sig hemma, särskilt i sällskap som detta. Men framtiden… framtiden hängde över dem som en tyst skugga. Med Bain och Tath’nel vid sin sida kändes det som om allt kunde hända – men inte utan att något djupt under ytan rörde sig, något som skulle förändra deras väg.

    När Bain ställde sin fråga delade hon som hastigast en tankfull blick med Tath’nel. De hade ju ändå varit fångar, och det skulle de behöva vara ärliga med. Bain hade ändå en poäng. De hade sett och hört mycket de senase dagarna, men vad som skulle avslöjas för rådet var en annan fråga. Hon sneglade på Tath’nel, som för att se vad han tänkte.

    ‘Det är en delikat fråga, Bain.’ Hennes röst var låg och mjuk, men med en bestämd ton.
    ‘Vi måste vara försiktiga med vad vi avslöjar för rådet. Vi vet att det kommer vara en utmaning redan att arbeta för en fredlig lösning.’ Hon drog ett djupt andetag och försökte samla sina tankar. Akh’Nairfinde var ett känsligt ämne. Skogsalvernas rörelse hade potential att förändra allt, men det skulle också kunna sluta i kaos om någon av sidorna tog ett fel steg i dessa spända tider.

    Hon lät blicken vandra över den skog som bredde ut sig som ett grönt hav nedanför. Skogarna som en gång varit hennes hem, skogar som nu blödde under konflikterna mellan högalver och skogsalver. Tath’nels ord om firandet ekade i hennes sinne.

    ‘Vad firar vi?’ reflekterade hon högt för sig själv. Det var en fråga som kändes djupare än den borde.

    ‘Framtiden, men vad för slags framtid?’

    Hon tog ett djupt andetag och lät en eftertänksam tystnad falla över bordet ett ögonblick innan hon talade igen.
    ‘Vi måste tänka strategiskt. Vi har ett gemensamt mål – fred. Men vägen dit är fylld av svårigheter och misstankar, och gamla underliggande konflikter. Men…’ sa hon och såg på Tath’nel igen, innan hon såg på Bain.

    ‘Om någon ska ta mig seriöst, måste de veta att jag… och Tath’nel… besökte er ledare.’ hon ville inte säga Aenyas namn högt här. Att kalla det besök var nog att tänja på sanningen. ‘På eget bevåg. Så klart skulle vi aldrig avslöja var de befinner sig, inte nu, men delar av vad vi sett och hört, kampen de för, måste vi tala om. Vi måste berätta något som ger dem hopp om en fredlig lösning. Kanske du har några förslag där?’ undrade hon och såg frågande på Bain.

    Tath’nel satt nära, hans närvaro gav henne en trygghet, men det fanns också en viss distans, en distans som kändes som ett tyst eko av alla de outtalade ord som legat mellan dem.

    ‘Vi måste också vara försiktiga med vilka vi litar på…’ fortsatte hon och såg nu både Bain och Tath’nel i ögonen i tur och ordning. ‘Rådet kommer inte att vara eniga. Det finns många som kommer vilja styra mig, som kommer att se mig som en bricka i ett större spel. Eller tror att jag är ute efter tronen.’
    Hon sträckte sig efter sitt glas och höjde det lätt mot dem.
    ‘Vi får inte låta oss bli splittrade. Jag behöver er båda vid min sida. Med era unika perspektiv, som är ovärderliga för mig.’
    Det sista kom ur henne mer sårbart än hon tänkt sig.

    Alienna sträckte fram sin hand och tog en klunk av Eloranthëvinet och lät dess rika, bäriga smak smälta på tungan, innan hon långsamt sänkte glaset. Hon hade just börjat känna hur kvällens stress började avta, när en skugga föll över bordet. Hon höjde blicken och mötte en välbekant figur – en adelsman klädd i fina sidenkläder, med en brosch med sitt familjevapen, en gyllene falk, fäst vid bröstet. Det var Lord Velaedrion, en av de mer inflytelserika rösterna i högalvernas politiska kretsar, med en hånfill grimas på ansiktet.

    ‘Drottning Alienna.’ Hans röst var kylig, och knivskarp, med en underton av överlägsenhet som fick hennes mage att knyta sig. ‘Jag måste säga att jag är förvånad att se dig här… så avslappnad.’

    ‘Lord Velaedrion.’ Hennes röst var lugn men iskall när hon mötte hans blick.
    ‘Jag kan förstå att du är förvånad. Men jag har faktiskt nyss återvänt från ett mycket viktigt politiskt ärende som jag ska presentera inför rådet imorgon.’ ett litet försök att avfärda den bitska högalven, och få fortsätta med kvällen. Detta verkade så klart få motsat effekt.

    Högalvens blick vandrade långsamt mellan Tath’nel och Bain, som om de var två lekfulla hundar vid hennes fötter. ‘Det har ju ryktats att du lämnat huvudstaden efter drottning Nearenas begravning, förmodligen för att hantera något brådskande inför det kommande valet av tronföljare. Folk pratar, vet du. Det sprids alltid rykten. Och jag hörde ett särskilt… intressant sådant tidigare idag. Något om att mångas favoritdrottning funnits… badandes. Naken. Tillsammans med två män.’

    Hans ord landade hårt, varje stavelse drypande av gift. ‘Jag förstår att du är en kvinna som uppskattar ett visst… sällskap. Men två män, vid din sida – samtidigt – när landet är på randen av kaos? Det är verkligen… ett märkligt sätt att hantera politisk kris.’

    Alienna kände hur ilskan blossade upp inom henne. Hon hade just fått en stund av ro, en chans att samla sina tankar, men nu blev hon direkt anklagad för lättja. Velaedrions anklagande ton fick blodet att rusa i hennes ådror, men hon tvingade sig själv att andas djupt och hålla lugnet. Detta var inget ovanligt – högalvernas adel älskade att ifrågasätta hennes handlingar och dra slutsatser som alltid pekade på bristande ansvar eller oförmåga.

    Velaedrion skrattade tyst, som om han inte kunde bestämma sig för om han skulle njuta av situationen eller bara förakta den. ‘Medan vi andra kämpar för att hålla riket från att falla i bitar, verkar du ha hittat en… intressant lösning på hur man ska föra politiken framåt.’ Han lutade sig närmare, sänkte rösten, som om han delade en intim hemlighet.
    ‘Man skulle kunna tro att du inte alls är intresserad av att hitta en make som kan stärka riket, utan snarare letar efter någon… eller några… som kan tillfredsställa mer personliga begär.’

    Han lät sina ord sjunka in, ett kallt flin kröp fram på hans tunna läppar. ‘Men vet du vad som verkligen oroar mig? Att du verkar mer intresserad av att roa dig med två män samtidigt än att se till att vårt rike har en framtid. En kvinna i din position borde vara… noggrann med vilka hon väljer att spendera sin tid med. En lämplig make, till exempel. Någon som kan balansera de instabila maktförhållandena. Inte…’ han flackade med blicken mellan Bain och Tath’nel, ‘…några lekpojkar som inte gör annat än att smutsa ner ditt rykte.’ Han gav speciellt Bain en ogillande blick. Men också Tath’nel, som inte direkt hade en högalvs utseende.

    Hans blick stannade på Alienna, som om han utmanade henne att säga emot. ‘Riket blöder, och här sitter du och roar dig, medan vi andra försöker rädda det som finns kvar. Det är knappast vad någon skulle kalla ansvarsfullt ledarskap.’

    Alienna satt där, omgiven av det vackra, nästan overkliga skenet från de självlysande kristallerna i restaurangen. men trots platsens skönhet var det som om hon själv var den mest strålande gestalten i rummet. Hennes ljusa, nästan överjordiska skönhet var påtaglig. Inte så utsmyckad som de flesta andra där, i sin enkla klänning, utan smycken och juveler förutom sitt långa ljusa hår. Håret som reflekterade ljuset från kristallerna, men det var som om något mörkt vilade över henne, något som inte kunde avlägsnas av det varma skenet omkring henne. Alienna ögon smalnade.

    ‘Jag har all rätt att själv välja vem jag äter middag med. Men om du är så orolig för rikets framtid, kanske du skulle fokusera mindre på skvaller och mer på att bidra till att lösa våra verkliga problem.’ Hennes ord var vassa, men hon höll fortfarande en mask av artighet. Hon kände sig inte skarp nog för denna typ av munhuggande, speciellt inte efter allt de varit med om de senaste dagarna, och såg lite förlorad ut där ett ögonblick över anklagelserna. Adelsmannens ord som knivar riktade mot henne, som vänt något oskyldigt som ett bad till något syndigt, fick de mjuka linjerna i hennes ansikte, en gång fulla av liv och skratt, att plötsligt verka tyngda av de otaliga förväntningar och krav som vilade på hennes axlar.

    Hennes ansikte höll fast vid ett lugn, men i ögonen kunde man se hur varje anklagelse bet sig fast. De verkade glänsa lite mer än vanligt, kanske början till tårar som hon aldrig skulle låta falla inför en man som Velaedrion. Hon hade lärt sig att hålla tillbaka dem – att aldrig visa svaghet inför de som ville se henne falla.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Tath’nel hade tänkt svara på det politiska samtalet och sina egna tankar. Förstås behövde de vara försiktiga i vad de skulle nämna och säga men också… Han rynkade på ögonbrynen hur de blev avbrutna av en högalv han inte riktigt verkade ha lagt på sitt egna minne. Men han kände typen. Idioter, högt uppsatta arslen. Alver som alltid hade lagt ett krokben för Alienna, för honom… för dem. Fast som vanligt var han något mer analyserande av situationen, ett mothugg skulle inte hjälpa här. Nej, det skulle snarare mata elden.

    I stillhet satt Tath’nel och hans mörka ögon betraktade scenen med ett iskallt lugn medan Lord Velaedrions ord surrade omkring honom som giftiga bin. Den stegrande ilskan inom sig var svår att förneka, men en ilska som han under årtionden lärt sig tämja. Som vanligt var Alienna i sitt lugn, efter att stå emot många sådana hugg mot sig. Men han kände den sårbarhet som glimmade till i hennes ögon, även om hon dolde den väl. Det stack till i hjärtat. Hans ljus. Kärlek, både ungdom och nu. Han kunde inte låta sig vara en tyst betraktare längre.

    När Velaedrion slutligen verkade vara färdig med sina anklagelser, fyllda av hån och förakt, skred Tath’nel till handling, men inte på det sätt som kanske förväntades. Istället för att svara med samma kalla och bitande ton som högalven använt, reste han sig lugnt från sin plats och utan ett ord gick han fram till Bain. Ännu något av en främling, men han betydde mycket för Alienna – det kunde han se. Och glädjen att se högalven bita sig i sin tunga, det fick vara nog än så länge.

    Ömt  lät Tath’nel dra sin hand över Bains kind innan han lutade sig fram och pressade sina läppar mot hans. Det var en långsam, tyst och passionerad kyss, en som sa mer än alla ord kunde. Känslan av att tiden stannade till, det var som om hela restaurangen tystnade för ett ögonblick. Kanske skulle Velaedrions giftiga ord kunna såra Alienna, men Tath’nel ville inte låta dem tränga djupare. När han till slut långsamt drog sig undan från Bain, strök han milt sin tumme över hans läppar som för att tysta det förvånade orden ifrån Bain. Efter det vände Tath’nel sitt mörka blick mot högalven. Det fanns inget smil, inget hånfullt uttryck på hans ansikte – bara ett kyligt lugn.

    “Det är något fascinerande med rykten, Lord Velaedrion,” sa han till slut med en låg men tydlig röst, varje ord slipat som en dolk. “De har en tendens att spridas, vridas och förändras, precis som vinden. Men det är endast de svaga och osäkra som väljer att fästa vikt vid sådana saker.” fortsatte Tath’nel och blicken var fast på Velaedrion. Orden trots sin lugna ton, hade en skärpa som kunde tränga igenom de mest tjocka pansar.

    “Om ni är så oroad över min drottnings val och vad hon gör med sin tid, kanske ni borde ta en närmare titt på era egna prioriteringar. Vi befinner oss på randen av en kris, och ni ägnar er åt skvaller. Vad säger det om er?” frågade mörkeralven, samtidigt som han lade sitt huvud på snedden

    Tath’nel lät sin blick hänga kvar på Velaedrion ett ögonblick längre, tillräckligt länge för att hans ord skulle sjunka in som gift i den arrogante högalvens medvetande. Det fanns ingen brådska i hans hållning, inget behov av att hetsa fram en reaktion. Han visste att alver som Velaedrion hatade tystnaden. Kanske den enda gång som de var ensamma med sina mörka tankar. Och det var just vad Tath’nel bjöd på – en tystnad som kröp under huden, som kvävde varje potentiellt motangrepp innan det ens formulerats.

    “Ni ser, Lord Velaedrion,” fortsatte Tath’nel, hans röst fortfarande lika lugn, men nu med en antydan av nästan nonchalant förakt. “Drottning Alienna omges av människor som vill hennes bästa. Människor som förstår att hennes beslut, oavsett hur de ser ut på ytan, alltid vägs mot rikets välgång. Men ni… ni verkar mer intresserad av ytliga rykten än av vad som verkligen händer i våra världar.”

    Med en mjuk rörelse lät han sin hand glida över till Bain, hans fingrar grep lätt om den andres handled – en gest som, trots sin enkelhet, talade om något mycket djupare, något mer intimt.

    “Ni frågar vad drottningen gör, med två män vid sin sida” fortsatte han, nu med en mjukare, nästan dröjande röst, som om orden vägde tungt av betydelse.

    “Men kanske borde ni snarare fråga er varför dessa två män står vid hennes sida. Det ni ser, Lord Velaedrion, är en förvrängd bild av sanningen. För sanningen är mer…” fortsatte mörkeralven med ett förvånansvärt varmt leende mot Bain. För ett ögonblick släppte han alla hämningar i sitt uttryck, lät sig själv spela rollen som han nu tvingades in i. Han kunde känna hur hela rummet hade vänt sin uppmärksamhet åt dem nu.

    “Bain och jag…” Han lät orden hänga i luften, för en sekund såg han Velaedrions ögon smalna av misstro och avsky.

    “Vi delar ett band som ni aldrig skulle förstå. Ett band som går djupare än politik, djupare än era patetiska maktspel.”

    Tath’nel visste vad dessa ord skulle innebära. De var lögner, förstås – Bain inte mer än en ung tölp som svansade efter Alienna. En som tvingat bli hans allierade, inget som fick hans mörka hjärta att slå. Hans hjärta hade alltid tillhört Alienna, och det var för hennes skull, för att skydda hennes ställning och rykte, som han nu spände fast sig själv vid denna lögn. Han kände det som en plikt, ett ansvar. Om Velaedrion fick anledning att fokusera på något annat – på honom och Bain – skulle det dra bort uppmärksamheten från Alienna. Det var en liten uppoffring att göra för hennes skull.

    “Vi har valt att stå vid drottningens sida,” sa han till slut, och hans röst var nu stark och obeveklig.

    “Inte för att vi är hennes ‘lekpojkar’, som ni antyder, utan för att vi tror på den framtid hon kämpar för.  Vi delar hennes vision om en framtid där makt och rättvisa går hand i hand. En framtid ni kanske inte kan förstå, Lord Velaedrion – men ni kommer snart få se vad det innebär när det  inte bara är tomma titlar och egennyttiga ambitioner.”

     

Viewing 5 posts - 41 through 45 (of 45 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.