Agaroth höll sin hand under en vacker gul blomma som växte ut ur stammen på ett träd intill dem och studerade den noga, medan hon reflekterade över hans ord. “Det kan jag förstå. Ibland är makt ett väldigt komplicerat ämne. Din hunger för det dog visst aldrig ut. Är du mättad?” Hon vände blicken mot honom och log svagt, hennes känslor blandade som följd av antydningen. “Ditt potential sträcker sig så långt bortom det du blivit, ska du veta.” Konstaterade hon, noga med att tala i nutid och inte antyda att det var ett förlorat potential, för det var det sällan med någon, även om hon inte kunde mycket om hans specifika fall.

“Jag har sett att Lloth är på krigsstigen. En mardröm någon hade för några veckor sedan visade mig hennes attentat i Me’erisia. Hon börjar bli djärv. Eller så var hon desperat? Oviktigt såklart, men det bönar frågan…” Hon stannade upp sitt tal för ett kort ögonblick och vände sig helt mot Tathn’el, såg honom rätt i ögonen och sträckte ut sina händer för att ta hans.

“Hur mår du?”

“Det gjorde jag inte, ingen av oss har sagt någonting! Allt det här är i våra huvuden. Jag bara tänkte så att du hörde.” Sa hon skämtsamt och flinade åt honom men höll hårdare om handen hans när hon kände hans hårdare grepp. “Men det låter som att du har någonting obearbetat där, som du verkligen behöver granska. Dina känslor kring henne hämmar dig och leder dig troligtvis mot ohälsosamma beslut.”

Efter att hon hade valt att prioritera sitt svar om Lloth fortsatte hon med deras ursprungliga samtal. “Vad är kunskap om inte makt? Jag har inte använt våld utanför lektioner och utvärderingar på århundraden, men ändå krymper mina motståndare inför mig.” Hon lutade på huvudet och log brett åt honom. Hon återkom sedan till sin poäng. “Makt är komplicerat. Kunskap är makt, kunskapen att använda magi rätt, men jag har också makt genom att min motståndare har kunskap om min magi. De vet en sak och jag blir mäktigare för det, för deras vilja att kämpa mot mig krymper. Nyfikenheten även den, då det ser ut som att den har haft makt över dig, käraste Nelly!” Hon höjde en hand och lade baksidan av handen ömt mot hans bleka kind.

“Men du hamnar inte i den här sitsen på grund av nyfikenhet. Den har mycket begränsad makt över oss. Det krävs någonting som driver nyfikenheten. En hunger. Nyfikenhet för nyfikenhetens skull finns inte, den baserar sig i någonting. När vi blir nyfikna är det för att vi vill få ut någonting från en situation, vi har en förväntan. Blir du nyfiken på ett kärlekspar som bråkar kan det vara för att du vill se dem misslyckas, för att du vill lära dig hantera konflikter eller för att du vill att de ska lyckas.”

Agaroth förvånade sig själv med detta, hur otroligt snabbt hon gick från att vara den virriga vandrande vilsna Agaroth som ibland kämpade med att ha koll på vilken tidsålder det var, till läraren som hittade Tathn’el för så många år sedan. Att vara i hans närvaro verkade åtminstone för stunden förankra henne.

Hon flinade. “Förlåt, jag blev bara så glad av att träffa dig och dina lektioner är bland mina mest fasta minnen.” Hon såg ut över landskapet med ett varmt leende. “Jag är inte så bra på att hantera känslor korrekt något mer, inklusive reglera uppspelthet, en förmåga jag börjar tappa så som så många andra av mina förmågor. Mina vänner här i lägret försöker styra mig rätt, men jag kan vara knepig.” Hon skrattade till och började vandra bland träden och såg sig omkring i hans minne.

“Hon är en demon, jag kan inte mäta hennes inflytande över dig, det kan hon dölja även från mig. Hennes magiska doft sitter fortfarande kvar, men den betyder inte mycket. Jag har mött sådana som dig helt fria från hennes grepp men med samma magiska doft.” Hon strök handen genom en samling högt gräs och gick inåt i självaste staden.

“Det är kul att se dig igen, kära vän.” Hon log brett åt honom.

“Med tid skulle jag kunna lära dig att skydda ditt sinne. Det finns tekniker som tillåter dig att fragmentera ditt sinne och endast släppa in yttre krafter dit du väljer. Det är en metod de främsta av magiker använt för att ge tankeläsande spioner fel information utan att de inser det. Det är inte en garanti mot sådana som henne såklart, men du har alltid haft potentialen för det. Olyckligtvis är det också en farlig förmåga, du kan… ” Hon stannade upp och log svagt för sig själv. “Skada ditt sinne, för att förklara det enkelt. Men jag kan lära dig, dock inte på bara en kväll.” Hon reflekterade sedan en stund på hans fråga om rebellerna.

“Det är väl det enda rimliga, att ansluta sig till deras sak? De har ingen sann röst i samhället de bor i, ingen som helhjärtat för deras talan. Den förra drottningen, rådet, beslutsfattare av alla slag, nästan alla är högalver och undantagen har ingen sann makt. Upproret var en oundviklighet. Folket blöder. En maktutjämning känns viktig.”

“Bain.” Sa hon både i drömläget och med faktiska ord. Agaroth bröt sin mentala drömförbindelse med Tathn’el och båda återvände till den vakna världen. Hon personligen var van med sina återblickar in i forna minnen, men det kunde säkerligen bli lite omskakande för Tathn’el om han inte var van med vakna drömmar att helt plötsligt vara tillbaka i Nela’thaenas och nutiden. Hjärnan visste trots allt att de var vakna, så det var inte riktigt som att vakna upp ur en vanlig sömndröm. Hon reste sig upp och tog staven sin i hand, innan hon vände sig mot Bain. Hennes lysande gröna ögon riktade sig mot Alienna och för ett ögonblick kämpade Agaroth med att få ihop det hon såg. De var båda här, men Tathn’el var bakom galler. Borde inte Alienna ha varit det också? Antingen var hon mer förvirrad än vanligt eller så hade Bain brutit ut Alienna från sin cell. Vilket förklarade hur han tilltalade Agaroth precis.

“Äsch att Agaroth är här. Jag tror det förväntas av mig att stoppa er och ta ers höghet tillbaka till sin cell, eller hur?” Hon justerade sin stora hatt lite, lyfte upp den försiktigt med sin fria hand för att se dem bättre och log mot dem. Hon visste ärligt inte vad som var förväntat av henne i det här skedet. Om de lyckats ta sig så här långt kändes det som att Bains syster hade låtit det hända, cellerna var självklart inte obevakade, men Agaroth kunde inte vara säker. Såvitt Agaroth visste hade de skadat alver för att ta sig så här långt och skulle skada fler för att ta sig resten av vägen helskinnade. Allt detta såklart förutsatte att detta var ett rymningsförsök, men Agaroth kände sig ganska säker på det.

“Vad är planen härnäst? Slåss mot mig och eventuella vakter? Smyga förbi ett läger av skogens främsta krigare? Springa hela vägen till Dal’elath, dolda från våra främsta spanare?” Hon lät inte hånfull eller sarkastisk, hon verkade inte retsam, utan faktiskt genuint frågvis, som om hon inte kunde se ett scenario framför sig där trion faktiskt lyckades fly, och blev nyfiken.

“Hur är det uppenbart?” Började Agaroth, genuint förvirrad över hans slutsats. Hur kunde han få ut allt det från att de dök upp här? Resten av det han sa gick inte bättre ihop i hennes huvud, för hur kunde det ha varit han som gjort allt, när han suttit bakom galler och fortfarande gjorde det när de var borta? Hon tog ett djupt andetag för att räta till sina tankar och skyndade sig sedan undan när Alienna rusade förbi henne till Tathn’el, tog några kliv bak och såg mot Alienna när hon talade.

Agaroth funderade en stund på vad Alienna hade sagt, men innan hon hann säga någonting skapades en tystnad omkring henne som inte var naturlig. Hon hörde inte träden andas, hon hörde inte krypen i marken, hon hörde inga drömmar eller djurs hjärtslag. Tysntaden var inte naturlig, för den stillade hennes sinne och känslighet till sin omgivning. Hon kom på sig själv hålla andan under tiden och även om det bara varade en kort kort stund så hann Agaroth börja le, på någon nivå lättad av tystnaden.

Sedan släppte det. Som en flodvåg kom ljuden tillbaka och slog emot hennes sinne som mot en damm, ett desperat försök av sinnet att hindra överbelastningen, men dammen brast snabbt. Hon höll på att tappa fotfästet från känslorna som fyllde henne när cellen exploderade och hon var tvungen att stabilisera sig genom att ta tag i Bains arm. Hon var snabb på att reglera trädets smärtor och den eviga tystnaden som tvingats på krypen som valt att bosätta sig bland rötterna och i trädet. Hon släppte snabbt taget om honom och tog ett kliv bak från den nu helt fria trion, osäker på om de skulle slåss mot henne eller inte, oavsett vad Alienna hade sagt. Det var en självbevarelsereflex mer än något annat däremot, då Agaroth ändå inte hade någon avsikt att slå tillbaka.

“Dina föräldrar är döda, solstråle. Bains magi och mina skuldkänslor råkade få mig att manifestera minnet av dem.” Agaroth torkade bort några gyllene tårar som hon var osäker på om de kom från trädets smärtor eller minnet av Aliennas föräldrar, det var mycket som pågick inom Agaroth i talande stund. Vad hon däremot visste var precis så som Bain försökte belysa att magin Alienna hade använt hade låtit mer än vad spanare och vakter hade kunnat missa. Så Agaroth förde ner toppen av hennes stav i jorden framför henne djupt nog att kristallens sken begravdes helt och jord höjde sig snabbt i alla riktningar omkring dem tills dess att hennes magi hade förseglat dem alla i en liten kupol av jord. Hon drog ut staven igen, vars gröna kristall blev belysningen i mörkret.

“Din magi lär ha avslöjat ert flyktförsök, men jag vill säga något innan ni försvinner, för jag kommer inte följa med. Så häng med, för det blir mycket att säga och inte mycket tid att säga det på. Ledsen att vi inte hinner reda ut vad än som pågår mellan er just nu.” Hon gestikulerade mot Tathn’el och Alienna och hoppades att hennes ord förklarade jorden och att de inte trodde att det var ett försök att fängsla dem igen. Oavsett om de skulle försöka gräva sig ut eller bekämpa henne, ville hon få sitt sagt och skulle hålla emot så länge som det krävdes. Hon vände blicken mot Bain och log. “Jag kommer hjälpa er härifrån, men jag behöver att ni litar på mig och inte försöker bekämpa min magi.”

“Jag tror du har rätt. Låt mig däremot oroa mig för din syster. Det du behöver oroa dig över är spärrarna i ditt sinne och de självförvållade magiska begränsarna.” Hon dunkade lätt på huvudet hans med staven hennes. “Med tiden hade jag kunnat lösa upp dem och ditt självförakt, men nu är det upp till dig. Desto mindre du litar på dig själv, desto mindre du tycker om det du gör eller den du är, desto farligare är din magi. Det skulle förvåna dig hur många magikers makt som kommer från deras självsäkerhet och självkänsla och hur många magiska tragedier som grundat sig i rädsla och osäkerhet.” Hon vände blicken mot Tathn’el menande, leendet fortfarande tydligt på hennes ansikte. Hon ville inte kommentera det de pratat om i drömläget, utan nöjde sig med en blick innan hon klev tillbaka och såg på trion.

Hon vände sedan blicken till Alienna. “Jag är ledsen att jag inte kom och besökte dig i din cell,” Hon tvekade för ett ögonblick, hennes röst märkbart svagare. “Det var själviskt av mig. Det är svårt för mig att se på dig.” Gyllene tårar igen, som hon borstade bort med handryggen av hennes fria hand. Det hade gått dagar sedan duellen med Bain, men hon kände ännu av delar av det hon kände då. “Förlåt för att jag lät Aldiea falla, inte en dag passerar när jag väl kommer ihåg det som hänt där jag inte önskar att jag hade gjort mer. Jag misslyckades inte bara med att hindra Aldieas fall, utan gjorde inte tillräckligt för att rädda dina föräldrar. Jag höll igen, jag kände all död omkring mig och jag ville inte bidra till den så jag lät bli. Och Aldiea föll. Jag kommer nog aldrig kunna sluta känna mig ansvarig för dina föräldrars död, för jag är övertygad om att jag hade makten att hindra det.” Hon torkade bort några fler tårar och stängde sina lysande gröna ögon, vilket gjorde att hon i sin naturfärgade utstyrsel nästan försvann i mörkret som hennes jordfängelse orsakade, om inte för att hon höll i staven som belyste det tillfälliga rummet.

“Om vi uppnår fred igen och du har det inom dig att förlåta mig, solstråle, eller även om inte, kom och hälsa på, så kommer jag svara på alla era frågor och försöka återbetala de skulder jag nu är skyldig er alla tre.” Hon öppnade ögonen och gestikulerade sedan med en skakig hand framför sig, för att indikera ett litet utrymme nära henne. “Samlas här så kommer jag hjälpa er härifrån. Vi behöver skynda oss, vakterna tror vi är begravda under jorden och gräver sig inåt.” Hon tvingade fram ett leende, men tårarna hennes slutade inte komma och de hade nu lämnat ett skinande gyllene spår längst båda kinderna.

Agaroth log åt Tath’nel och gav honom en artig nick åt hans sparsamma ord, för att sedan stelna när Alienna berörde hennes kinder. I den stunden kändes hennes sinne klart, skarpt, hennes tankar tydliga och sammanhängande och hon undrade hur mycket av hennes komplicerade mentala tillstånd som var kopplat till Aliennas försvinnande och hennes föräldrars död. Högst sannolikt straffade Agaroth sig själv utan att inse det, men det var en sveda hon var tvungen att utforska vid ett annat skede.

Hon kunde känna hur de höll på att bryta sig igenom jorden från utsidan och även om hon gärna hade stannat kvar längre och rett ut allting, visste hon att de inte skulle ha tid för det. Istället tog hon Alienna i hand för bara ett ögonblick och log uppskattande åt henne, för hur enkelt hade det inte varit om hon kunde acceptera det Alienna sa som sanning. Det var inte tillfälle för djupa diskussioner om skuld och oskyldighet, filosofi och mer än tusen år av plågoandar, men det hennes gamla vän hade sagt värmde hjärtat och det var absolut en bra början på en långsiktig läkningsprocess. Hon slutade inte att fälla tårar för det, men en viss vikt lyftes från hjärtat.

“Erethil må ha gjort mycket, men framtiden har hon överlämnat till oss. En god handling är bästa sättet att förtjäna hennes beskydd.” Hon log åt Alienna och tog ett djupt andetag innan hon bröt sin blick från kvinnan, något som var betydligt svårare än hon trodde att det skulle vara. En irrationell rädsla inom henne hetsade att det skulle dröja ytterligare 2007 år innan hon såg henne igen, en rädsla att hon skulle försvinna i tomma intet en gång till. Det hade varit lättare med Tath’nel, han hade gått sin egna väg, men Alienna hade inte gått någonstans. Hon hade bara upphört.

Hon såg mot Bain. “Din syster är min främsta uppgift, ett Aldiea per livstid räcker.” Hon log lite falskt, då hon hade svårt att finna humor i det förflutna, men försöka kunde man. “Jag vet att jag inte kommer ångra detta. Jag litar på dig.” Hon log åt honom, ett mjukt och omtänksamt uttryck tydligt över hela hennes ansikte innan hon stötte till honom med sin stav för att fösa honom närmare Alienna och Tath’nel, nära nog att de i princip kramades. Hon torkade bort tårarna en sista gång innan hon släppte sin stav som förblev stående av sig själv, höll ut båda sina händer mot trion och slöt sina skarpa gröna ögon. Hennes händer började utstråla ett grönt sken, som snart även svepte sig runt trion likaså.

“Det kan bli lite obehagligt nu.” Sa hon med ett nästan retsamt leende och luften omkring dem kunde upplevas tjockare, som om deras lungor rymde mindre luft och en spontan klaustrofobisk känsla trängde sig våldsamt in i deras sinnen. Världen omkring dem växte allteftersom de blev mindre och mindre, och en kittlande känsla sköt genom dem när deras kroppar började hastigt förändras, och innan man visste ordet av det var de små noga att Agaroth stod högt ovanför dem med ett lite beklagande leende. “Synen kommer nog vara den mest påfrestande delen. Fåglar lever i en märklig värld.” Hon syftade såklart på att små fåglar såg världen väldigt annorlunda från många andra genom deras hyperkänsliga färgseende, starka syn och uppfattning av magnetiska fält. Hon tog av sig hatten sin, böjde sig ner till de tre små sparvarna och föste in fåglarna med en försiktig hand in i hatten hennes. Hon tog sedan på sig hatten igen, men för att den hade en massa hål i sig gick det fortfarande att se ut genom den.

Agaroth tog sig ett djupt andetag, såg hur den första vakten började lyckas bryta sig igenom gjorden, och ljus släpptes in i gropen. Hon tog tag i sin stav, slog den i marken och kupolen av jord rasade ner överallt omkring henne. Hon stack ut handen genom hålet vakten hade grävt upp och kände hur han tog tag i den. Hon höll sin hand med staven över hatten sin och lät jorden rasa omkring hålet, vilket tillät vakten att enkelt dra ut henne från den nu helt raserade tidigare fängelsecellen. Täckt i jord klev hon upp ur gropen som upp ur en grav och såg över sin axel ner mot jordhögen som nu hade lagt sig.

“Tack för hjälpen eran. Lyckades ni fånga dem?” Frågade hon artigt och vände blicken till gruppen av vakter som stirrade på henne, troligtvis förvånade över att de var tvungna att rädda en vaken Agaroth från någonting överhuvudtaget, kanske särskilt en jordhög. Troligtvis hade de antagit henne avsvimmad. “Eh, vi trodde att ni alla var fast under marken efter explosionen,” Svarade vakten och Agaroth ryckte med axlarna. “Är du skadad?” Frågade de och hon skakade lätt på huvudet, och log åt dem. “Fint av er att fråga, nej jag mår bra. Det är ganska behagligt under jord, ni borde prova det någon gång, man kan uppnå lite sinnesfrid där nere.” Flinade hon och klappade vakten som dragit upp henne ur marken på axeln. Faktumet att hon hade torkade tårar över ansiktet gjorde kanske inte argumentet så övertygande, men de flesta lät bli att ställa för många frågor till Agaroth, hennes svar var sällan insiktsgivande.

“Jag ska se om jag kan komma ifatt dem, men kanske är det positivt att vi inte håller en drottning fången något mer.” Tillade hon, gav vakterna en nickning och efter ett svep med hennes stav och en stöt med benen sina slungades hon kraftfullt iväg med vinden och susade över lägret med en väldig fart, snabbt nog att hon var tvungen att hålla handen över hatten för att den och hennes fåglar inte skulle falla av. Det tog henne ett enda hopp för att ta sig ut ur lägret, och hon landade precis framför ett träd som hon hade krockat i om hon hade hoppat bara ett par meter längre. Hon upprepade rörelsen med staven och igen stötte hon iväg sig, susande förbi ett mångtal fler träd i skogen och landade elegant en gång till innan hon ännu en gång krockade med ett träd, ett uppvisande av god kontroll över färdmetoden. Hon var nu så pass långt borta att man inte längre såg lägret.

Nu tog hon däremot av sig hatten och höll den upp-och-ned, för att se ner på de tre sparvarna Bain, Alienna och Tath’nel. Hon ställde sig på huk, lade ner hatten och lät dem ta sig ut ur den på egen hand.

“Om jag gjorde rätt bör ni vara tillbaka till vanligt igen inom timmen, men det kan variera från person till person. Gjorde jag rätt kommer ni kunna kommunicera med varandra under tiden, men mitt råd är att ni försöker tar er tillbaka till huvudstaden innan magin avtar, våra spejare lär inte söka efter fåglar. Ni kommer känna när det börjar avta och jag rekommenderar att inte är för högt upp i luften när det sker.” Hon förde en försiktig hand över sparven Alienna och strök ömt handen sin längst den fjädrade ryggen hennes.

“Gör vad du kan.” Agaroth reste sig sedan upp, tog sin hatt på sig. “Jag vill inte gärna att fler alver dör, men någonting måste förändras, ers höghet.” Hon log åt henne, reste sig och gestikulerade sedan för dem att flyga iväg.