Att sväva över grönskande trädtoppar, känna hur ljumna vindar strök sig längs med den ovana kroppen och slickade fjädrarna var en euforisk och samtidigt obehaglig känsla. Bain hade aldrig sett världen i det här perspektivet och fick lov att erkänna att han var mäkta imponerad. Det var så otroligt vackert och han var ännu en gång glad över att ha kommit ut ur Iserions gråa stad. Här hörde han hemma. I dessa skogar. Fast kanske lite mer i skuggorna som vajade under havet av trädkronor.

Agaroth var klipsk, om än lurig och vag i kommunikationen. Det hade tagit en stund innan pulsen slutat rusa efter den jobbiga förvandlingen till något så litet som en fågel. Till slut fann han sig i det och kunde till och med njuta – och det var då magikerns ord började eka i hans sinne.

Jag litar på dig.

Det var en tyngd på hans axlar, och något sade Bain att han skulle behöva ta en roll som innebar mer än att bara spionera åt sin syster. Ju närmare Dal’elath de flög, desto mer sög känslan tag i honom. När magin slutligen började sina, rösten trängde sig in i sinnet hur mycket Bain än kämpade emot, och de tog mark under fötterna – stod han plötsligt på sina vanliga ben och spärrade upp ögonen. Dels över chocken av allt som hände, dels över hans inre tankar och konflikter. Han klappade över sina kläder, så mörkt gröna och grå att de såg svarta ut vid första anblick. Motvilligt följde han med för att möta Eärmelindo, vars genomträngande röst lämnade en krypande känsla i kroppen. Han använde sig av sina meditationskunskaper för att lugna sin andning och skölja ur den stress som präglade honom. Hur i hela världen skulle han lyckas med detta?

“Vi har kommit för att försöka bidra till lösningar på den konflikt som härjar i vårt land.” Bain lade en hand på bröstet, kände sina lugna andetag. “Låt mig presentera Hennes Majestät Drottningen Alienna av Älvskogen.”

Bain gjorde en vördnadsfull gest mot den vackra alven som stod intill honom likt en skinande ängel. Han betonade noga hennes titel, något som väktaren missat.

“Detta är Tath’nel, hennes eskort och beskyddare.” En gest mot den mörkhyade alven, innan han för första gången vågade möta Eärmelindos blick. Rak i ryggen, med en uppgift han ålagt sig själv och således ingen lögn.

“Mitt namn är Bain. Jag är här för att föra talan för Akh’nairfinde. För mitt folk.”

Eärmelindos genomborrande men vänliga blick studerade Bain och Tath’nel, men den verkade se genom deras yttre, fylla dem med värme och kanske också den hisnande känslan av år och tid som inte ens gick att räkna. En rymd fylld av stjärnor som alla representerade minnen och möten som dessa, tillräckligt många för att skapa ett bländande ljus inom honom – för de som kunde se sådana saker. Personer som de tre som nu stod där, tre magiker. Men hans medvetande tycktes inte bara var där i nuet, utan även i något längre bort och kanske även längre fram – kanske till och med i parallellvärlden Fae.

‘Det är inte ett litet uppdrag ni har åtagit er.’ konstaterade Eärmelindo i Bains huvud som verkade tala med dem alla samtidigt i deras sinnen, medan han till det yttre stod stilla framför dem.
‘Men hur ska du hålla skillnaden på vad som är skådespel och verklighet? För då man låtsas för mycket har saker en tendens att bli verklighet. Är du en rebell trots att de behandlade dig illa? En frihetskämpe till och med, eller är du Aliennas följeslagare?’ frågade Eärmelindo nyfiket, som om han inte förväntade sig något svar.
‘Vad väger mer, lojalitet till en syster du precis återfunnit, eller nyfunnen vänskap?’ undrade han, och såg på drottningen tillsammans med Bain.
‘Hon är intressant, eller hur? Annars hade du inte dragits dig till henne. En person som utstrålar godhet och värme. Än har världen inte förstört henne, eller gjort henne bitter pch cynisk, även om den har försökt. Du har ett viktigt uppdrag, Bain, viktigare än du själv förstår. Hjälp henne förbli lika glad och lekfull som hon är, annars är denna kamp du åtagit dig förlorad. Tänk på det, och glöm inte hatet och ilskan du sett bland din systers krigare. Du har nog insett redan att vi behöver en annan väg.’

Samtidigt vandrade Eärmelindo i Tath’nels sinne.
‘Det är en lång tid sedan du var hemma. Du har haft många hem sedan dess. Dar Zakhar, Aldiea, men ditt verkliga hem verkar vara i Aliennas närhet. Du bär en skugga i ditt hjärta, som alla de som svurit Lloth sin trohet en gång, även de som ångrat sig. Men jag ser ångern i dig, och i Aliennas ljus är skuggorna som svagast. Jag tror du har en viktig roll att spela den kommande tiden, men för att kunna göra det måste du byta skepnad. Konung Thaldenir förbjöd mörkeralver från att stiga in i detta rike igen, och den lagen är ännu i kraft.’ Eärmelindo steg fram och rörde Tath’nel, så hans tidigare illusion som fick honom att se ut som han gjort i sin ungdoms dagar kom fram igen, men nu verkade de spår av magi man annars kunde känna kring illusioner vara dold.
‘Magin upphör då du lämnar staden.’ varnade Eärmelindo.

Allt medan detta pågick hade han givetvis en dialog med Alienna, kanske uppmuntrande ord hon behövde höra som kunde hjälpa henne med den uppgift hon åtagit sig.

Till sist gjorde han en gest åt de tre, och steg åt sidan.
‘Välkomna till Dal’elath.’ sa han. Alienna böjde huvudet, tog Eärmelindos händer i sina och kramade dem, innan hon passerade honom och såg över axeln på de två andra, ett varmt leende på läpparna över att de tagit sig dit tillsammans – till säkerhet.
‘Jag vet inte hur ni två känner, men jag skulle kunna sova en vecka. Efter ett långt bad.’

Alienna såg på Tath’nel som hastigast över frågan, verkade inte reflektera just då över hur nära det varit för hela sällskapet gällande inträdet till staden, med tanke på dialogerna de haft med Eärmelindo.
‘Jo… Det finns en badplats inte långt härifrån. Minns du den,Tath’nel?’ frågade hon.
‘Linniras.’ påminde hon Tath’nel, samtidigt som det var något hon berättade för Bain, osäker på hur bekant han var med Dal’elath, de hade inte hunnit tala så mycket om hans bakgrund under de flyktiga samtal de haft under hennes fångenskap.
‘Ett vattenfall från en av de många älvarna här, som rinner ned i en naturlig varm källa. Väldigt behagligt vatten då det varma och kalla blandas. Kanske skönt innan vi tar oss in i Eldanan?’ frågade hon och rynkade på näsan lite över tanken att behöva möta alla inom högadeln.
‘Drottningens stab var vänlig nog att ge mig min egna boning ute i staden då jag deltog i drottning Nearenas begravning några veckor sedan, men ja vi måste väl presentera oss själva, berätta om vad som hänt. Snart. Först behöver jag ett bad, tvätta av mig allt smuts från min cell.’ sa hon och ryste lite över tanken.
‘Den här vägen.’ sa hon och tassade på sina bara fötter på en av stigarna som ledde bort från huvudvägen in i staden och mot palatset, bland de enorma tjocka träden och deras kringlande rötter, tjockare än stora fartyg många gånger.

Det dröjde kanske en dryg kvart för dem innan de började höra det porlande vattnet och suset från vattenfallet som skummade ned i den varma rykande källan. Ett av naturens många underverk, som alverna tagit vara på och bevarat, snarare än att anpassa byggnader till som människorna hade gjort. Då de anlände möttes de av några som arbetade där med att sköta om platsen och se till att den hölls ren, och de kände nog inte igen Alienna så som hon såg ut nu.
‘Vi behöver handdukar, och lite rena kläder, om det inte vore för mycket begärt.’ bad hon av de två alverna, en man och en kvinna, som nickade och snabbt hämtade handdukar åt dem alla, innan de kunde gå vidare mot vattnet där rötterna tycktes växa så de formade en naturlig brygga till kanten. Nästan lite barnsligt doppade Alienna en stortå i vattnet.
‘Åh, det är perfekt!’ sa hon muntert, innan hon helt fräckt drog av sig sina smutsiga kläder med ryggen mot de två andra och hoppade i som en kanonkula med ett rejält stänkande plask, snarare än att glida ned som en ljudlös älva som man kanske föreställt sig att hon skulle göra.

Bain hade inte kunnat tro att en drottning höll sig vid något så primitivt som ett vattenfall, men han sade enkelt att det lät fantastiskt och följde med utan minsta protest. Hela tiden såg han sig om, lade alla vägar, gator och hörn på minnet. Varje vrå ville han känna till om möjligt. Öronen var spetsade för att uppfatta vad som talades om här i staden, men inget av intresse nådde dem. Nå, varför skulle de som levde så gott ha något trivialt att prata om? Vad han dock märkte var en blick eller två, hur diskreta de än var. Om de kände igen drottningen eller ej kunde han inte lista ut, men själv var han van vid det här laget. I Iserion hade man knappt tittat på honom alls, men när det väl hänt var det i avsmak eller med en ägande blick. Ja, förutom de alver som han aktivt undvikt att samtala med. I sin systers läger hade flest ögon följt honom. Utbölingen. Så skulle det nog även bli här, gissade han.

Bain fick se sig för när de klev över rötterna på stigen och när han väl kunde lyfta blicken, vattenfallet nu högt brusande i hans öron, tindrade hans ögon vid den vackra synen. Han kom till och med på sig själv med att stå med öppen mun för en sekund. Tyst följde han de andra två. Blicken skiftade snabbt när Alienna började klä av sig i rask takt. Det gick inte dölja en svag rosig färg på kinderna. När vattnet skvätte höjde han en hand framför ansiktet innan han såg på Tath’nel. Ett retsamt leende skymtade över Bains läppar innan han kastade en blick på den nakna drottningen i vattnet.

“Jaså? Jag vet inte… Jag gillar att se henne nu.” Flinet växte och han sneglade på Tath’nel intill sig innan även han började klä av sig.

“Du måste vara upp över öronen lycklig att vi går hit och badar,” nästan viskade han för att Aliennas spetsiga öron inte skulle höra dem. Till sist kastade han av sig skorna och sprang mot kanten, hans slanka kropp snart flygandes genom luften där han slängde sig i vattnet. Det var inget graciöst dyk likt Tath’nels, utan en dåligt utförd volt innan han slog i med ett plask. Sedan försvann han.

En skugga färdades över botten innan Bain sköt upp likt en pil och grep tag i Aliennas fötter för att därpå dra ner henne under ytan, flinet fortfarande lekandes på hans läppar. Det låg något ungt i hans gröna ögon, en brist på evighet och visdom som kunde ses hos äldre alver.

Bain satte sedan av likt förut och gjorde samma hyss mot Tath’nel, fast kanske slet han ner honom lite längre innan han fegt simmade iväg.

Orden som Bain viskade mot honom, och sättet som Bain och Alienna lekte som unga alver gjorde att det stack till i hjärtat. Tath’nel var inte direkt beredd på att någon skulle dra ner honom, vilket gjorde att han kom hostandes upp till ytan. Utan någon större svårigheter lät han en av grenarna greppa tag i Bains fötter som drog upp honom så att Bain dinglade upp och ner en bra stund innan han kanske lite motvilligt släppte honom.

“Verkligen platsen som han gapade över Alienna, och inte för att han för första gången såg dig naken. Är det inte så, Bain?” fnös han, för att skrubba av lite smuts för att röra sig mot kanten istället där han satte sig ner och betraktade de till synes yngre alverna. Konstigt nog kände han sig äldre än Alienna där han satt och betraktade de två. En känsla han inte direkt tyckte om – även om han försökte att dölja den så gott det gick utåt.

“Men ja, jag minns denna plats. Fast det var inte lika mycket växtlighet då…” hummade han och drog handduken lite mer kring sig för att luta sig tillbaka och se upp mot himmelen istället.

De två andra alvernas jargong fick henne att både himla med ögonen och skratta glatt medan hon nöjt simmade omkring i det behagliga vattnet. Precis vad hon behövde för att få musklerna att slappna av något efter den besvärliga tiden i fängelset. Efter att ha blivit förändrade till fåglar, och allt annat galet de varit med om de senaste dagarna.

‘Sluta retas nu, Tath’nel.’ klagade hon på hon över Tath’nels sätt att genera Bain då han hållit upp Bain i sin nakna form med hans röda hår drypande vatten innan han föll ned med ett plask, lika klagande över Tath’nels antydningar, som om hon gissade att Bain inte alls hade haft sådana baktankar som Tath’nel verkade tro. Hennes blick for runt platsen över hans observationer.

‘Ja, de har nog… låtit det bli mer vildare än det var en gång.’ höll hon med, då hon mindes hur det nästan varit mer som ett badhus i tiderna, i dag en mer vildvuxen och naturnära plats. Hon simmade nöjt på rygg med blicken mot skyn, plaskade lite med fötter och händer medan håret gled omkring henne i vattnet.
‘Dynamiken mellan oss? Du stör inte Bain, du hjälpte ju oss bli fria!’ lugnade hon honom utan att se på honom, som om det vore det mest naturliga i världen, och kunde inte rå att skratta lite över Bains fråga.

‘Men Bain då! Är det intressant, hur ofta vi två sett varandra utan kläder?’ undrade hon, och gav Tath’nel en varm och munter blick som kanske antydde att så nog var fallet, något hemlighetsfullt där  i hennes ljusa ögon då hon betraktade illusionen Eärmelindos magi lagt om honom, som fick honom att se ut som han gjort i sin ungdom. Sedan lät hon bakhuvudet sjunka tillbaka till vattenytan igen. Men blicken verkade se förbi illusionen, på mannen som var där under.

‘Vi växte upp tillsammans, jag och Tath’nel då vi var barn, i vad som idag kallas Gamla Aeldia.’ berättade hon för Bain, och hänvisade till sitt barndomshem som förstörts hundratals år sedan i krig.
‘Det var ett nytt rike då, och vi var så gott som de enda unga alverna där bland alla vuxna som byggde upp Aldiea i rikets begynnelse. Efter att vi lärde känna varandra har vi alltid varit nära varandra, nå… Tills jag försvann i alla fall.’ sa hon och suckade lite melankoliskt över hur samtalsämnet ofta kom tillbaka till den ömma punkten om hennes bakgrund, och kanske fanns det något där mellan dem. Hon visste inte så mycket om vad Tath’nel gjort under tiden hon varit borta, men det var säkert för tungt och svårt att prata om många gånger, en känsla hon kunde känna igen väl.

‘Sedan hittade han mig, då jag kom tillbaka, och har varit min närmaste rådgivare, livvakt och livskamrat, den enda som är kvar av min familj.’ förklarade hon, uppenbart att de stod väldigt nära varandra. Så klart hade mycket med Tath’nel förändrats, han hade blivit en av Lloths mörkeralver, som nu önskade att bli fri från demonen, men sådant var det få alver som förstod. De flesta ansåg ju att mörkeralver var onda i sin natur. Hon tillät sig att sjunka helt under ytan, kanske för att komma bort från samtalsämnet en stund, innan hon gled upp igen en bit bort och placerade sig vid kanten bland rötter och stenar nära Tath’nel, en ljus figur i kontrast mot naturens mörka färger och former. Med lite magi drog hon till sig en av flaskorna med olja de fått av alverna som arbetade där, och började massera in oljan i sitt hår som hon inte fått vårda på så lång tid i sin fångenskap, med vatten upp till axlarna.

‘Eller vad säger du Tath’nel, stör Bain vår dynamik?’ frågade hon lite retsamt, och gav honom en blick som för att säga åt honom att han skulle vara snäll med den unga alven.
‘Det var inte min mening att vi skulle bli fångade, det var dumt av mig.’ höll hon med, som om hon gissade att det var vad Tath’nel var lite sur över.
‘Men nu har vi kanske en bättre chans än någonsin att få slut på bråken här, om vi kan få hjälp av Bain. Eller hur?’

Livskamrat. Ett laddat ord, full av antydningar som Bain inte vågade sätta fingret på. Ena sekunden kunde han svära på att det var någonting mellan dem, för att i nästa bli säker på att så inte var fallet. Det gjorde honom yr i tankarna på hur han skulle lyckas snärja in sig och komma nära drottningen. Det var ju trots allt därför han fått släppa henne fri—för att utnyttja henne. Det kändes som en märklig tanke när han såg på henne. Märkligast av allt var nog att han inte var lika känslokall som han var van vid, speciellt inte då Aliennas förflutna tycktes tynga hennes sinne.

Blicken flöt långsamt över till Tath’nel när denne svarade sin vän, drottningen. Bain kunde nästan se de mindre vänliga tankarna osa kring honom, något som fick honom att bara svagt och kaxigt höja på sina mörka ögonbryn.

“Rådgivare?” mumlade han nästan stött. Inte alls vad han hade tänkt för sig själv, men å andra sidan, varför inte? Det om något skulle få honom att bli delgiven information. Ett hoppfullt leende drog på mungiporna. Det dog dock tvärt när han med ett harklande vände sig bort när mörkeralven, nu i en blekare skepnad, reste sig och visade upp precis allt. Inte för att Bain aldrig sett en naken man förut, men han var mer privat av sig än dessa två. Faktumet att han själv ens var utan kläder just nu var en anaträngning. Tack och lov fick Tath’nel på sig kläder kort därpå och Bain kunde slappna av igen, bara för att sekunden därpå få hans ord slänga likt en lavett i ansiktet.

“Vadå ifred för en gångs skull?” hävde han ur sig och stirrade efter honom. “Jag har sett gott om damer ska du veta!”

Bain fnös innan även han tog sig upp ur badet och snappade illa kvickt upp en handduk som virades kring höften. “Lyssna inte på honom, Ers Majestät. Jag vet min plats och tänker inte titta på dig på det sättet. Inte för att du inte är vacker… eller asså… Jag är inte blind, menar jag. Jag… eh—” Han harklade sig. “Vad är planen nu?” undrade han och började borsta sitt långa röda hår.

Starka nypor hade alltid Alienna haft, det var inte direkt första blåmärket som hon hade lyckats sätta på hans kropp. Men det var inte direkt som om han hann tänka så mycket över det. Dels så var han förstås irriterad på Aliennas sätt – kunde hon aldrig sätta sig in i hans synvinkel? Samtidigt som… det rev i honom för att fortsätta att förödmjuka Bain. Mest för att han gjorde det så enkelt för honom. Gott om damer. Kanske på pergament snarare som han betalt för.

Ilskan och Aliennas explosiva humör fick honom att vakna, som om hon hade satt en kalldusch över honom. Lite trött himlade han med ögonen åt Bain, som att visa att det här var inte direkt ovanligt innan han med hastiga steg lyckades greppa tag i Aliennas arm för att hindra henne ifrån att gå så mycket längre. Inte direkt hårt, utan milt och ömt.

“Alienna, du har rätt. Jag var inte… riktigt snäll där. Men du har ingen orsak att vara som en, nå. En stinksvamp som exploderar sådär.” fnös han, för att roat tänka på ett av deras minnen ihop. Det hade tagit honom dagar att få bort den stanken ifrån sina kläder och han försökte att ge henne ett ursäktande leende.

“Se så, Bain och jag ska försöka att inte kivas över din kärlek. Låter det bra?” frågade Tath’nel med sin mörkare och lugnare stämma samtidigt som han strök hennes arm milt och kärleksfullt för att med en suck vända blicken mot Bain.

“Trots allt – har han sett många damer nakna. Du hörde honom. Vem vet om han menade bordell eller på pergament?” sa han retsamt för att blinka med ena ögat och sedan hålla upp sina händer när han gissade att drottningen skulle slå hans bröstkorg över de kommentarerna – om inte några slag ifrån Bain.

“Dessutom så har han rätt. Vi måste komma fram till en plan.” konstaterade han, lite mer korrekt och rättade till sina kläder.