Tiden stod verkligen still där i restaurangen. Var det inte samma personer som serverade dem – när de var unga? De gången när Alienna hade insisterat på att de skulle öva på portaler tillsammans. Senare förstås förstod han att det kanske snarare var ett sätt att fly undan en stund, att de två unga kunde vara ensamma. Blicken vandrade mot solen som var på väg ner. Dess gyllene sken som fyllde den vackra salen. Precis som den hade gjort då.

Så inne i sina tankar var han, att han inte riktigt svarade förrän han kände doften av dimvävsbrödet. En av hans favoriter som barn. Han skakade nätt på sitt huvud och såg lite förvirrad ut ett tag. Som om han inte riktigt var säker på vart han var. På borde serverades också ett imponerande agremang av blommor, frukter, nötter och bär på ett vackert fat som nästan täckte hela bordet. Ett litet snett leende dök fram på hans läppar.

“Det verkar som drottningen vill fira med ett sådant vackert fat av Thalioneth Elennar. Vad firar vi? Framtiden? Ny vänskap?” frågade han för att se på när bärvinet hälldes upp till honom och resten av sällskapet. Blicken vandrade sedan mot det vackra fatet så fyllt med så många vackra färska ting. Inte alls vad han hade blivit van med i Dar Zakhar. För att vara ärlig kändes det som en fjärran dröm. Kanske skulle allt försvinna om han sträckte sig mot den?

Lite stelt sträckte han sig mot vinglaset och höll det hårt i foten, som om han var beredd att det runt omkring honom skulle när som helst försvinna. Kanske kunde man till och med ana en rädsla i hans ögon. Paniken som långsamt började bygga upp sig inom honom.

“Palatset… ja.” viskade han, som om han var nästan rädd för att yttra orden och ögonen var på skuggorna som tycktes bli allt längre.

Drottningen gav Tath’nel ett litet roat leende, ett som avslöjade hur väl hon kände honom, det var tydligt att han saknat att vara i dett sällskap och denna omgivning med tanke på hur enkelt han beställde av personalen. Lite lugn, lite ro, innan det hårda arbete som väntade dem började.
‘Framtiden och gott sällskap,’ sa hon, och höjde sitt glas. ‘En ny gryning,’ tillade hon, med ett lätt poetiskt stänk i rösten, kanske också en gnutta lekfullt.

Alienna lät fingertoppen svepa över glasets kant, kände den lätta vibrationen av magin som omringade dem. Lothlindor hade alltid fått henne att känna sig hemma, särskilt i sällskap som detta. Men framtiden… framtiden hängde över dem som en tyst skugga. Med Bain och Tath’nel vid sin sida kändes det som om allt kunde hända – men inte utan att något djupt under ytan rörde sig, något som skulle förändra deras väg.

När Bain ställde sin fråga delade hon som hastigast en tankfull blick med Tath’nel. De hade ju ändå varit fångar, och det skulle de behöva vara ärliga med. Bain hade ändå en poäng. De hade sett och hört mycket de senase dagarna, men vad som skulle avslöjas för rådet var en annan fråga. Hon sneglade på Tath’nel, som för att se vad han tänkte.

‘Det är en delikat fråga, Bain.’ Hennes röst var låg och mjuk, men med en bestämd ton.
‘Vi måste vara försiktiga med vad vi avslöjar för rådet. Vi vet att det kommer vara en utmaning redan att arbeta för en fredlig lösning.’ Hon drog ett djupt andetag och försökte samla sina tankar. Akh’Nairfinde var ett känsligt ämne. Skogsalvernas rörelse hade potential att förändra allt, men det skulle också kunna sluta i kaos om någon av sidorna tog ett fel steg i dessa spända tider.

Hon lät blicken vandra över den skog som bredde ut sig som ett grönt hav nedanför. Skogarna som en gång varit hennes hem, skogar som nu blödde under konflikterna mellan högalver och skogsalver. Tath’nels ord om firandet ekade i hennes sinne.

‘Vad firar vi?’ reflekterade hon högt för sig själv. Det var en fråga som kändes djupare än den borde.

‘Framtiden, men vad för slags framtid?’

Hon tog ett djupt andetag och lät en eftertänksam tystnad falla över bordet ett ögonblick innan hon talade igen.
‘Vi måste tänka strategiskt. Vi har ett gemensamt mål – fred. Men vägen dit är fylld av svårigheter och misstankar, och gamla underliggande konflikter. Men…’ sa hon och såg på Tath’nel igen, innan hon såg på Bain.

‘Om någon ska ta mig seriöst, måste de veta att jag… och Tath’nel… besökte er ledare.’ hon ville inte säga Aenyas namn högt här. Att kalla det besök var nog att tänja på sanningen. ‘På eget bevåg. Så klart skulle vi aldrig avslöja var de befinner sig, inte nu, men delar av vad vi sett och hört, kampen de för, måste vi tala om. Vi måste berätta något som ger dem hopp om en fredlig lösning. Kanske du har några förslag där?’ undrade hon och såg frågande på Bain.

Tath’nel satt nära, hans närvaro gav henne en trygghet, men det fanns också en viss distans, en distans som kändes som ett tyst eko av alla de outtalade ord som legat mellan dem.

‘Vi måste också vara försiktiga med vilka vi litar på…’ fortsatte hon och såg nu både Bain och Tath’nel i ögonen i tur och ordning. ‘Rådet kommer inte att vara eniga. Det finns många som kommer vilja styra mig, som kommer att se mig som en bricka i ett större spel. Eller tror att jag är ute efter tronen.’
Hon sträckte sig efter sitt glas och höjde det lätt mot dem.
‘Vi får inte låta oss bli splittrade. Jag behöver er båda vid min sida. Med era unika perspektiv, som är ovärderliga för mig.’
Det sista kom ur henne mer sårbart än hon tänkt sig.

Alienna sträckte fram sin hand och tog en klunk av Eloranthëvinet och lät dess rika, bäriga smak smälta på tungan, innan hon långsamt sänkte glaset. Hon hade just börjat känna hur kvällens stress började avta, när en skugga föll över bordet. Hon höjde blicken och mötte en välbekant figur – en adelsman klädd i fina sidenkläder, med en brosch med sitt familjevapen, en gyllene falk, fäst vid bröstet. Det var Lord Velaedrion, en av de mer inflytelserika rösterna i högalvernas politiska kretsar, med en hånfill grimas på ansiktet.

‘Drottning Alienna.’ Hans röst var kylig, och knivskarp, med en underton av överlägsenhet som fick hennes mage att knyta sig. ‘Jag måste säga att jag är förvånad att se dig här… så avslappnad.’

‘Lord Velaedrion.’ Hennes röst var lugn men iskall när hon mötte hans blick.
‘Jag kan förstå att du är förvånad. Men jag har faktiskt nyss återvänt från ett mycket viktigt politiskt ärende som jag ska presentera inför rådet imorgon.’ ett litet försök att avfärda den bitska högalven, och få fortsätta med kvällen. Detta verkade så klart få motsat effekt.

Högalvens blick vandrade långsamt mellan Tath’nel och Bain, som om de var två lekfulla hundar vid hennes fötter. ‘Det har ju ryktats att du lämnat huvudstaden efter drottning Nearenas begravning, förmodligen för att hantera något brådskande inför det kommande valet av tronföljare. Folk pratar, vet du. Det sprids alltid rykten. Och jag hörde ett särskilt… intressant sådant tidigare idag. Något om att mångas favoritdrottning funnits… badandes. Naken. Tillsammans med två män.’

Hans ord landade hårt, varje stavelse drypande av gift. ‘Jag förstår att du är en kvinna som uppskattar ett visst… sällskap. Men två män, vid din sida – samtidigt – när landet är på randen av kaos? Det är verkligen… ett märkligt sätt att hantera politisk kris.’

Alienna kände hur ilskan blossade upp inom henne. Hon hade just fått en stund av ro, en chans att samla sina tankar, men nu blev hon direkt anklagad för lättja. Velaedrions anklagande ton fick blodet att rusa i hennes ådror, men hon tvingade sig själv att andas djupt och hålla lugnet. Detta var inget ovanligt – högalvernas adel älskade att ifrågasätta hennes handlingar och dra slutsatser som alltid pekade på bristande ansvar eller oförmåga.

Velaedrion skrattade tyst, som om han inte kunde bestämma sig för om han skulle njuta av situationen eller bara förakta den. ‘Medan vi andra kämpar för att hålla riket från att falla i bitar, verkar du ha hittat en… intressant lösning på hur man ska föra politiken framåt.’ Han lutade sig närmare, sänkte rösten, som om han delade en intim hemlighet.
‘Man skulle kunna tro att du inte alls är intresserad av att hitta en make som kan stärka riket, utan snarare letar efter någon… eller några… som kan tillfredsställa mer personliga begär.’

Han lät sina ord sjunka in, ett kallt flin kröp fram på hans tunna läppar. ‘Men vet du vad som verkligen oroar mig? Att du verkar mer intresserad av att roa dig med två män samtidigt än att se till att vårt rike har en framtid. En kvinna i din position borde vara… noggrann med vilka hon väljer att spendera sin tid med. En lämplig make, till exempel. Någon som kan balansera de instabila maktförhållandena. Inte…’ han flackade med blicken mellan Bain och Tath’nel, ‘…några lekpojkar som inte gör annat än att smutsa ner ditt rykte.’ Han gav speciellt Bain en ogillande blick. Men också Tath’nel, som inte direkt hade en högalvs utseende.

Hans blick stannade på Alienna, som om han utmanade henne att säga emot. ‘Riket blöder, och här sitter du och roar dig, medan vi andra försöker rädda det som finns kvar. Det är knappast vad någon skulle kalla ansvarsfullt ledarskap.’

Alienna satt där, omgiven av det vackra, nästan overkliga skenet från de självlysande kristallerna i restaurangen. men trots platsens skönhet var det som om hon själv var den mest strålande gestalten i rummet. Hennes ljusa, nästan överjordiska skönhet var påtaglig. Inte så utsmyckad som de flesta andra där, i sin enkla klänning, utan smycken och juveler förutom sitt långa ljusa hår. Håret som reflekterade ljuset från kristallerna, men det var som om något mörkt vilade över henne, något som inte kunde avlägsnas av det varma skenet omkring henne. Alienna ögon smalnade.

‘Jag har all rätt att själv välja vem jag äter middag med. Men om du är så orolig för rikets framtid, kanske du skulle fokusera mindre på skvaller och mer på att bidra till att lösa våra verkliga problem.’ Hennes ord var vassa, men hon höll fortfarande en mask av artighet. Hon kände sig inte skarp nog för denna typ av munhuggande, speciellt inte efter allt de varit med om de senaste dagarna, och såg lite förlorad ut där ett ögonblick över anklagelserna. Adelsmannens ord som knivar riktade mot henne, som vänt något oskyldigt som ett bad till något syndigt, fick de mjuka linjerna i hennes ansikte, en gång fulla av liv och skratt, att plötsligt verka tyngda av de otaliga förväntningar och krav som vilade på hennes axlar.

Hennes ansikte höll fast vid ett lugn, men i ögonen kunde man se hur varje anklagelse bet sig fast. De verkade glänsa lite mer än vanligt, kanske början till tårar som hon aldrig skulle låta falla inför en man som Velaedrion. Hon hade lärt sig att hålla tillbaka dem – att aldrig visa svaghet inför de som ville se henne falla.

Bain satt fundersam och tittade på Alienna. Hon var klok, och den skojfriska ungdom han nyligen badat med satt nu likt den drottning hon var. Han nickade svagt åt hennes förslag och tyckanden, förstod vad hon menade och höll med i mångt och mycket. Jisses, hur befann han sig här i politiska kretsar, talandes kring strategier för fred? Av alla personer hade det landat på honom. Bain hade vatten så långt över huvudet att han inte längre såg ytan.

“Jag har en och annan idé, men jag måste få tänka lite,” svarade han drottningen angående förslag på fredliga lösningar att lägga fram till rådet.

När Lord Velaedrion dök upp sneglade Bain först bara ointresserat på honom och fortsatte att någotsånär stilfullt tömma sitt glas. Hans blick som mestadels låg på Alienna var svår att avläsa, men innerst inne beundrade han hennes sätt att bemöta högalven som var ren slöseri på luft. Han ville snäsa åt honom, köra upp i hans ansikte att det minsann var de högfärdiga högalverna som var anledningen till deras splittrade land. Kräken som satt på sina sidenkuddar och blundade när folket led. Men Bain höll sig i skinnet. Inte här, inte nu.

Ändå mötte han den där blicken som Velaedrion gav honom, hans egen lika isande kall och ruvande på hat. Till slut öppnade han munnen för att leverera en egen kommentar för att sätta denna fisförnäma fjant på sin plats, men istället blev han sittandes med läpparna på glänt då Tath’nel klev fram. En smärre chock glimmade till i Bains gröna ögon vid smekningen, men han slöt genast ögonen och besvarade kyssen då sinnet lyckligtvis var kvickt. Det tog emot, mer än han ville erkänna, men ändock betedde han sig som om han och Tath’nel kysst varandra många gånger förut. Att det var den mest sensuella, fina och fantastiska kyss han någonsin fått vägrade han erkänna även för sig själv. Kärlek hade varit mycket sparsmakat i Bains liv. Inte för att det fanns något av den varan här heller, tvärtom kanske, men han spelade med för Aliennas skull. Efter kyssen lät han blicken dröja kvar vid Tath’nel för ett hjärtslag eller två innan han såg rakt på ljustotten som förpestade deras middag. Bain lade upp ena armen på bordet och gav honom ett snett flin för att understryka den kamouflerade mörkeralvens ord. Kanske, eventuellt, möjligtvis tyckte han inte fullt lika bittert om Tath’nel då. Sättet han gav svar på tal var väldigt tillfredsställande. Vid beröringen drog han honom närmare intill sin sida och kysste snabbt hans hand, som om han gjort det otaliga gånger förut. Nå, vad skulle Velaedrion säga nu?