Alienna gav Tath’nel en spydig, men skämtsam, blick över hans kommentar kring hennes mage. Hon rättade till sin klänning lite hon med, och trots att den var enkel fanns det någon utstrålning hos henne som sa att hon var något mer än bara en alvtös. Kanske hennes hållning, eller så kanske magin som till och med de minst magiska kunde känna utstråla från henne.

‘Förlåt mig Bain.’ sa hon sedan lite mer genuint, då hon såg på honom. ‘Jag ger nog inte så bra intryck av mig själv, efter allt du gjort för att riskera dig själv och rädda oss?’ frågade hon med lite dåligt samvete.
‘Och förlåt mig Tath’nel.’

Då Tath’nel bytte samtalsämne nickade hon ivrigt, nyfiken på vad Bain skulle svara medan de gick mot vad som var Dal’elaths kärna. Nyfiket nickade hon över vad han berättade.
‘Ja, du studerade magi!’ påpekade hon, som han hastigt nämnt åt henne då de samtalat genom fängelsets galler. En nyfiken glöd tändes i hennes ögon, då allt med magi och studier kring det fascinerade henne.

‘Hur var det? Skolan, alltså. Jag studerade bara här en kort tid och det är… ja, en anna tidsålder sedan. Knappast undervisar mäster Gilindra än?’ undrade hon tankfullt, då hon tänkte på den alviska kvinnan som styrt skolan då hon varit där. Hon verkade omedveten om blickarna Bain gav henne, för insyltad i sitt prat om magi för att tänka på sådana saker.

‘För mat måste vi ju så klart besöka Lothlindor!’ utbrast hon.

Sällskapet bestående av Alienna, Tath’nel och Bain rörde sig under samtal om magi genom de skuggade stigarna i Dal’elath, alvernas mäktiga huvudstad, där träden reste sig som uråldriga väktare över deras väg. Solens kvällsstrålar silade genom lövverket, och kvällens mjuka bris bar med sig doften av blommande lindar och den dova tonen av fågelsång. Alienna styrde deras väg mot Lothlindor, den mest berömda restaurangen i hela Nela’thaënas, belägen högt upp i ett av stadens äldsta träd. Att få ett bord på Lothlindor var en ära, och bara de mest inflytelserika i Dal’elath kunde hoppas på ett besök utan lång väntetid. Om man inte var drottning Alienna då.

När de nådde trädets fot, stod en gammal alv med silvergrått hår och mörkgrön mantel och väntade på gäster som bokat bord månader på förhand. Han log mjukt och nickade då han såg Alienna, som om han känt henne hela deras liv. Utan ett ord visade han dem till den vindlande trappa som slingrade sig upp längs trädets enorma stam, lite motion för sällskapet denna kväll. De klättrade tyst, medan vinden viskade mellan bladen och ljuset från små lysande kristaller, fästa i trädet, ledde dem på vägen. Ju högre upp de kom, desto djupare blev stillheten, en slags frid som tycktes komma direkt från trädets själ då de kom bort från folkvimlet nere i staden.

När de nådde toppen öppnade sig en glänta av ljus och färger framför dem. Lothlindor var inte bara en restaurang – det var en glänta byggd på en platå bland grenarna, omfamnad av grenarnas lövverk. Blomster slingrade sig runt balkongernas räcken, och där, mitt i det hela, gnistrade ljus från självlysande kristaller som hängde från grenarna som utgjorde ett flätat tak och gav hela platsen en magisk, gyllene sken.

De blev snabbt eskorterade till ett bord på en av de höga terrasserna, där de kunde se ut över Nela’thaënas oändliga skogar som bredde ut sig under dem som ett grönt hav. Kvällshimlen glödde svagt av solens sista glöd, och de kunde ana stjärnorna börja blinka fram i fjärran. Luften var mättad av doften från blommande rankor som klättrade längs trädets bark, blandat med subtila aromer från köket.

Alienna lät sin blick vila över den storslagna vyn, medan menyn som en av servitörerna elegant placerades framför honom.

“Vi börjar med en karaff Eloranthë,” föreslog Alienna mjukt när hon återvände blicken till sällskapet, och Tath’nel nickade. Bärvinet var legendariskt, och ingen måltid i Lothlindor var komplett utan att smaka det. Servitören försvann ljudlöst och lämnade sällskapet med lugnet som omgav dem. Allt kändes på något sätt tidlöst här uppe, som om världen under dem inte längre existerade.

De satt i tystnad ett ögonblick och lät platsen tala till dem. Här, högt uppe i trädkronorna, där naturens krafter och alvernas känsla för skönhet och magi smälte samman, var det som om tiden själv rörde sig långsammare.

‘Jag tänker så här… Att imorgon vid gryningen besöker vi palatset och berättar vad vi sett och hört för rådet.’ sa hon sedan medan de väntade på vinet.

På vägen till restaurangen berättade Bain halvt motvilligt om sin skolgång. Främst om hur han fokuserat på sin eldmagi, men även slutet av tiden när han började upptäcka att han hade potential till så mycket mer. Lärarna hade inte helt gillat det, då de försökt forma denna gåva men… Bain hade inte varit en enkel ungdom. Sedan slutade allt tvärt när han lämnade skolan, men detta ville han inte prata om.

Snart nog kom de till Lothlindor och i ärlighetens namn förväntade han sig att vakten skulle neka honom inträde. Om Bain varit malplacerad förut var det ingenting mot här. Ögonen visste knappt vad de skulle titta på där han följde efter längst bak i ledet, häpen och slagen av tystnad inför detta makalösa ställe. Han fann det oerhört orättvist att all denna lyx och skönhet var högalverna förunnat. Samtidigt som de satt här i allt välmående kämpade hans eget folk ute i skogarna. Ändock glittrade hans ögon av den vackra platsen där han snart satte sig till bords, likt en dyster svart-röd fläck i magin som var Lothlindor.

Uppmärksamheten vändes till Alienna när hon beställde åt dem, och han nickade stumt åt hennes förslag. Han fick inte verka för ivrig på att träffa rådet. Vinet och tilltugget som bars in blev en bra distraktion. Han tog för sig och kunde inte hindra ett njutande mummel vid första klunken. Detta överträffade allt. Så mycket bättre än adelsfamiljens rester som han ätit i Iserion i tre månader – som i sig var ett rejält upplyft från vad han levt på i tjugo år innan dess.

“En fråga,” började Bain men pausade för att tugga i sig några vindruvor. “Vad exakt har vi sett och hört? Jag är inte villig att röja Akh’Nairfinde.” Undertonen i hans röst avslöjade att de skulle ha ett problem om Alienna och Tath’nel hade sådana planer.

Tath’nel hade tänkt svara på det politiska samtalet och sina egna tankar. Förstås behövde de vara försiktiga i vad de skulle nämna och säga men också… Han rynkade på ögonbrynen hur de blev avbrutna av en högalv han inte riktigt verkade ha lagt på sitt egna minne. Men han kände typen. Idioter, högt uppsatta arslen. Alver som alltid hade lagt ett krokben för Alienna, för honom… för dem. Fast som vanligt var han något mer analyserande av situationen, ett mothugg skulle inte hjälpa här. Nej, det skulle snarare mata elden.

I stillhet satt Tath’nel och hans mörka ögon betraktade scenen med ett iskallt lugn medan Lord Velaedrions ord surrade omkring honom som giftiga bin. Den stegrande ilskan inom sig var svår att förneka, men en ilska som han under årtionden lärt sig tämja. Som vanligt var Alienna i sitt lugn, efter att stå emot många sådana hugg mot sig. Men han kände den sårbarhet som glimmade till i hennes ögon, även om hon dolde den väl. Det stack till i hjärtat. Hans ljus. Kärlek, både ungdom och nu. Han kunde inte låta sig vara en tyst betraktare längre.

När Velaedrion slutligen verkade vara färdig med sina anklagelser, fyllda av hån och förakt, skred Tath’nel till handling, men inte på det sätt som kanske förväntades. Istället för att svara med samma kalla och bitande ton som högalven använt, reste han sig lugnt från sin plats och utan ett ord gick han fram till Bain. Ännu något av en främling, men han betydde mycket för Alienna – det kunde han se. Och glädjen att se högalven bita sig i sin tunga, det fick vara nog än så länge.

Ömt  lät Tath’nel dra sin hand över Bains kind innan han lutade sig fram och pressade sina läppar mot hans. Det var en långsam, tyst och passionerad kyss, en som sa mer än alla ord kunde. Känslan av att tiden stannade till, det var som om hela restaurangen tystnade för ett ögonblick. Kanske skulle Velaedrions giftiga ord kunna såra Alienna, men Tath’nel ville inte låta dem tränga djupare. När han till slut långsamt drog sig undan från Bain, strök han milt sin tumme över hans läppar som för att tysta det förvånade orden ifrån Bain. Efter det vände Tath’nel sitt mörka blick mot högalven. Det fanns inget smil, inget hånfullt uttryck på hans ansikte – bara ett kyligt lugn.

“Det är något fascinerande med rykten, Lord Velaedrion,” sa han till slut med en låg men tydlig röst, varje ord slipat som en dolk. “De har en tendens att spridas, vridas och förändras, precis som vinden. Men det är endast de svaga och osäkra som väljer att fästa vikt vid sådana saker.” fortsatte Tath’nel och blicken var fast på Velaedrion. Orden trots sin lugna ton, hade en skärpa som kunde tränga igenom de mest tjocka pansar.

“Om ni är så oroad över min drottnings val och vad hon gör med sin tid, kanske ni borde ta en närmare titt på era egna prioriteringar. Vi befinner oss på randen av en kris, och ni ägnar er åt skvaller. Vad säger det om er?” frågade mörkeralven, samtidigt som han lade sitt huvud på snedden

Tath’nel lät sin blick hänga kvar på Velaedrion ett ögonblick längre, tillräckligt länge för att hans ord skulle sjunka in som gift i den arrogante högalvens medvetande. Det fanns ingen brådska i hans hållning, inget behov av att hetsa fram en reaktion. Han visste att alver som Velaedrion hatade tystnaden. Kanske den enda gång som de var ensamma med sina mörka tankar. Och det var just vad Tath’nel bjöd på – en tystnad som kröp under huden, som kvävde varje potentiellt motangrepp innan det ens formulerats.

“Ni ser, Lord Velaedrion,” fortsatte Tath’nel, hans röst fortfarande lika lugn, men nu med en antydan av nästan nonchalant förakt. “Drottning Alienna omges av människor som vill hennes bästa. Människor som förstår att hennes beslut, oavsett hur de ser ut på ytan, alltid vägs mot rikets välgång. Men ni… ni verkar mer intresserad av ytliga rykten än av vad som verkligen händer i våra världar.”

Med en mjuk rörelse lät han sin hand glida över till Bain, hans fingrar grep lätt om den andres handled – en gest som, trots sin enkelhet, talade om något mycket djupare, något mer intimt.

“Ni frågar vad drottningen gör, med två män vid sin sida” fortsatte han, nu med en mjukare, nästan dröjande röst, som om orden vägde tungt av betydelse.

“Men kanske borde ni snarare fråga er varför dessa två män står vid hennes sida. Det ni ser, Lord Velaedrion, är en förvrängd bild av sanningen. För sanningen är mer…” fortsatte mörkeralven med ett förvånansvärt varmt leende mot Bain. För ett ögonblick släppte han alla hämningar i sitt uttryck, lät sig själv spela rollen som han nu tvingades in i. Han kunde känna hur hela rummet hade vänt sin uppmärksamhet åt dem nu.

“Bain och jag…” Han lät orden hänga i luften, för en sekund såg han Velaedrions ögon smalna av misstro och avsky.

“Vi delar ett band som ni aldrig skulle förstå. Ett band som går djupare än politik, djupare än era patetiska maktspel.”

Tath’nel visste vad dessa ord skulle innebära. De var lögner, förstås – Bain inte mer än en ung tölp som svansade efter Alienna. En som tvingat bli hans allierade, inget som fick hans mörka hjärta att slå. Hans hjärta hade alltid tillhört Alienna, och det var för hennes skull, för att skydda hennes ställning och rykte, som han nu spände fast sig själv vid denna lögn. Han kände det som en plikt, ett ansvar. Om Velaedrion fick anledning att fokusera på något annat – på honom och Bain – skulle det dra bort uppmärksamheten från Alienna. Det var en liten uppoffring att göra för hennes skull.

“Vi har valt att stå vid drottningens sida,” sa han till slut, och hans röst var nu stark och obeveklig.

“Inte för att vi är hennes ‘lekpojkar’, som ni antyder, utan för att vi tror på den framtid hon kämpar för.  Vi delar hennes vision om en framtid där makt och rättvisa går hand i hand. En framtid ni kanske inte kan förstå, Lord Velaedrion – men ni kommer snart få se vad det innebär när det  inte bara är tomma titlar och egennyttiga ambitioner.”

Alienna kämpade med sin inre kamp, ilska och förnedring som fick det att hetta om hennes kinder. Egentligen borde hon inte ta det personligt, och bara ignorera adelsmannen, men efter allt som hänt var det svårt. Det var inte första gången hon mötte kritik eller ifrågasattes av de högalver, de flesta såg henne bara som en bricka i det stora spelet, en pjäs som kunde ge dem makt – helst genom giftesmål.

När hon såg på Tath’nel där han satt, sedan på Bain, medan mannen fortsatte med sina giftiga ord. I hennes blick var det tydligt att hon sökte efter något. Stöd, kanske. Styrka. Alienna var van att stå ensam, men nu, i detta ögonblick, önskade hon att någon kunde säga något, göra något för att låta dem fortsätta deras kväll ifred.
Och sedan reste sig Tath’nel.

Hon kunde knappt tro sina ögon när han långsamt gick fram till Bain. Det var som om tiden saktade ned, varje rörelse långsam, varje sekund förlängd. När Tath’nel rörde vid Bains kind, kunde hon känna sitt hjärta slå hårdare över vad som höll på att hända framför henne. Kyssen… den kyssen fick hela rummet att tystna, åtminstone alla de som vänt sina blickar mot dramat som adelsmannen skapat. Allt väsen om dem, alla viskande röster, alla dömande blickar tycktes upplösas. Alienna satt där och stirrade.
Det oväntade inslaget som sedan skedde fick henne först att häpna. Sedan kände hon ett skratt bubbla inom sig över de två herrarnas kyss, nästan så mycket att hon fick kämpa för att inte avslöja spelet för den ilskna adelsmannen. En tyngd på hennes axlar släppte lite då, adelsmannens minspel, Tath’nel som kysste Bain, de förväntninga som så tungt lagts på henns axlar tycktes släppa just då i den stunden. Tath’nel hade gjort detta för hennes skull, hon visste det.

Hon såg hur Bain besvarade kyssen, hur hans blick mötte Tath’nels. De var bra, enkelt att tro att spelet var sanning där i deras intimitet. Eller fanns där något mer? Kärlek började alltid med bråk, hade någon vis person en gång sagt.
Adelsmannen, Lord Velaedrion, stod där med öppen mun, som om någon just slagit honom hårt över ansiktet. Hans eleganta hållning föll, om än bara för en sekund, och för en kort stund såg han mer ut som en fisk som flämtade efter luft än den arroganta högalv han vanligtvis var. Han hade förväntat sig många saker – ilska, bortförklaringar, kanske en artig men spydig kommentar från Alienna – men inte detta. Han stod stel och tyst, oförmögen att hitta orden, och det var tydligt att hans hjärna försökte bearbeta vad han just sett.

För varje sekund som gick återvände dock Velaedrions högfärdighet, men hans ansikte hade förlorat sin tidigare färg och blivit blekare, nästan askgrått. Faktum var ju att han gjort bort sig inför alla dessa alver, anklagat Alienna falskt – och hur man än vred och vände på det var hon av högre rang än honom själv. De giftiga orden som vanligtvis flödade så lätt satt nu fast i hans strupe.

Han skakade på huvudet, som om han försökte skaka bort den där synen. Hans ord sammanbitna, bara för dem och inte de andra i restaruangen. Han uttryckligen skakade av ilska då han sammanbitet och giftigt väste ut sina ord.
‘Vilket… uppriktigt äckligt spel ni för…’ började han, men hans röst var inte längre lika säker. Rösten darrade, sprucken och mindre mäktig än tidigare. ‘Att dra in sådana… sådana handlingar inför allas ögon… Ni skämmer ut er själva, och ni skämmer ut drottning Alienna!’

Drottningen hade uppenbarligen fått nog, och reste sig smidigt och långsamt från sin stol. Hennes rörelser var mjuka och graciösa, som om hon flyttade sig genom vatten, men det låg ett lugnt, nästan roat uttryck i hennes ögon som antydde att hon var helt och fullt i kontroll. Hon kände hur hela rummet väntade på hennes reaktion, hur varje öga var riktat mot henne, men istället för att låta sig provoceras, log hon – ett litet, svalt leende som sakta spred sig över hennes ansikte, trots att hon inbords bara ville skratta högt.

‘Åh, Lord Velaedrion,’ sa hon, och hennes röst var både silkeslen och vänlig.
‘Jag förstår att vissa alver inte är bekanta med vad äkta tillgivenhet ser ut som. Det kanske är svårt att se när ens liv är så insvept i rykten och intriger.’ Hon tog ett steg närmare honom, tillräckligt för att han skulle känna hennes närvaro. Trots att hon var kortare än honom verkade hon på något vis längre och mer maktfull än högalven.
‘Kanske borde ni prova det någon gång.’ föreslog hon, med en liten blick mot kärleksparet som satt vid hennes bord.

Hon lät orden hänga i luften, som en utmaning, och vinklade huvudet en aning när hon såg på honom. ‘Och beträffande rykten… Jag skulle vara försiktig med att sprida sådant som ni själv inte har något att göra med. Att tala för mycket om andra alvers privatliv kan ge intrycket att ni saknar något eget att fylla ert liv med, något… som ger ert liv verklig mening.’

Hon hade inte behövt höja rösten, inte behövt visa någon ilska, men de flesta i rummet kunde höra hur hennes ord landade och fick adelsmannen att blekna ytterligare i sin ilska och förödmjukelse. Och när hon talade fortsatte hennes blick att vara fast, utan att blinka. ‘Var snäll och lämna vårt bord nu, så vi kan fortsätta med vår kväll, min herre. Jag hoppas att ni hittar ett annat sällskap att… glädja med era synpunkter.’

Det fanns inget Lord Velaedrion kunde säga för att återta kontrollen. Med en sista, förnedrad blick på Alienna, och en ännu mörkare sådan på Bain och Tath’nel, svängde han runt på klacken och försvann tillbaka där han kommit ifrån, med sin mantel fladdrande efter honom som ett ilsket moln.

När han hade gått, satt Alienna långsamt ner igen och såg på Bain och Tath’nel med ett leende som fortfarande lekte på hennes läppar.
‘Ni två…’ sa hon lågt, med en finurlig och road ton, kunde inte rå att sedan skratta ett bubblande klingande skratt som fyllde restaurangen och verkade smitta av sig på alla de andra alverna. Värmen hade kommit tillbaka i rummet med hennes skratt, och det var som om hennes uppenbarelse sken klarare än innan.
‘Skål då, för kärleksparet!’ sa hon och tog det eleganta glaset för att höja det mot dem.

Bain sneglade kallt på Lord Velaedrion. Han kunde förvisso hålla med om att det hela var pinsamt, men den som verkligen skämde ut sig var ljustotten själv. Han framstod otroligt vrång och dessutom hade han misstagit sig grovt. Kanske inte fullt så grovt som Tath’nel och Bain gav sken av, men ändå. För att trycka till en högalv fick det vara värt det.

Han såg med stolthet på Alienna när hon lät sina träffsäkra ord sätta Velaedrion på sin plats. Ett svagt leende ryckte på mungiporna när modiga ord lämnade hennes läppar. Blicken dröjde vid henne, nästan som att han fastnade där för en stund, men när den näsvisa högalven vände sig och gick var Bain inte sen med att titta triumferande efter honom. För nog var det en vinst att han inte kunnat överrumpla dem med sina vassa ord.

Bain kunde inte låta bli att skrocka lågt när han vände sig tillbaka till sällskapet och skakade på huvudet. Tath’nels ord i hans öra kittlade mot huden och något stelt svepte över hans blick. Motvilligt lyfte han sitt glas tillsammans med de andra två och klistrade på ett leende, som sedan växte till något genuint när Alienna skrattade gott åt situationen. Nåja, något komiskt fick han lov att erkänna att det var.

Efter en klunk av det goda vinet, tillåtandes den perfekt avvägda blandningen av sött och syrligt skölja över tungan, lät han ställa ner glaset på bordet med eftertänksamma rörelser. Samtidigt sträckte han ut ena handen och lade den om Tath’nels lår för att borra in naglarna hårt.

“Du är död. Så död,” viskade han då han lutade sig in mot honom, till synes bara viskandes saker i sin älskades öra. Men skenet bedrog. Ändå klingade något retsamt i hans röst, för inte trodde Bain på allvar att han hade något att sätta upp mot denna gamla alv som så oförskämt kysst honom.

Med en suck vände han sig sedan mot Alienna. “Jag hoppas du har godare kontakter här än den vi just fick träffa. Annars kommer vi ha en mycket tradig vistelse här är jag rädd—för att inte tala om motsträvig,” sade han relativt lugnt och tog en bit mat. Att de skulle stöta på motstånd var förväntat, men om alla skulle möta dem med samma inställningen som Lorden de nyss talat med… ja, då skulle det vara halvt omöjligt att tala vett i någon utav högalverna.

Naglarna som borrade sig in i Tath’nels lår verkade inte direkt vara något som störde honom, även om smärtan förstås kändes. Det hade funnits värre hot mot honom förr, mer riktiga. Vad kunde denna lilla pojksnärt göra honom? Han fnös roat som svar till slut, när han insåg att han först helt glömt svara pojken. Roat strök han sin hand över Bains med sina egna längre naglar som säkert kittlade lite.

“Död? Åh, försök gärna. Det skulle nog nästan vara en befrielse.” viskade han, blicken på den röda drycken i glaset. Tankar som allt för ofta virvlade runt i hans huvud. Trött drog han efter andan för att ursäktande le mot dem båda. Ord som han sällan sa högt trots allt och försökte få det att se ut som om det vore ett dåligt skämt.

Han lyssnade noga på allt som Alienna lade fram åt dem båda. Mycket information och intriger som började få allt djupare rötter. Inte lika djupa som de i Dar Zakhar dock. Han fuktade sina läppar och svalkade sin strupe med lite vin innan han såg mot Bain. Intresserad att höra hans åsikt innan sin egna.