Alienna hade känt av något nytt i flera nätter nu. En förändring i atmosfären, som om skuggorna i hennes hem levde på ett sätt de inte borde. Eller kanske hade något förändrats med henne då hon blivit fångad av rebellerna, och sedan indragen i den allvarliga politiken? Läget var spänt i Nela’thaënas, milt sagt, och speciellt på den politiska scenen i huvudstaden Dal’elath. Känslan var subtil, en svag förändring i magins flöde, en ton i natten som var ur balans. Hon var van vid att känna magi – hennes egen kraft var som en del av världens puls, något hon levde och andades lika naturlig som fåglarna som flög. Dock kände hon något annat, trodde hon. En tyst och dov närvaro, nästan som en viskning i mörkret.

Först hade hon avfärdat det som en bieffekt av utmattning. Allt som hänt, alla intriger, alla val hon tvingades väga sedan hon anlänt. Hon brukade vara en person som höll fast vid sitt ljus, sin tro på att världen kunde bli bättre. Men något med dessa dagar i Dal’elath hade börjat äta på hennes sinne. Inte bara det ständiga politiska spelet, de outtalade hoten från rådets olika politiska ståndpunkter och hennes egen osäkerhet över framtiden. Det fanns något annat där… något djupare. Något mer… påträngande.

Hon hade funnit sig själv bli otåligare. Tankarna hon brukade avfärda – tankar om hämnd, om att ta kontroll snarare än att söka kompromiss – de kom oftare nu. Och det var inte likt henne. Hon insåg det själv, och det störde henne. Hon hade känt sig retlig, irriterad. Det var som om skuggorna smög sig in i hennes sinne, som om de letade sig in i sprickorna i hennes beslutsamhet. Och hon visste inte varför.

Eller… kanske gjorde hon det.

Hennes blick hade fallit på Bain fler än en gång. Inte för att han gjorde något uppenbart, men för att han bar med sig en tyngd som kändes annorlunda. Han verkade bekymrad, beklämd, och liksom henne också kanske rastlös. Det var något i hans närvaro, i sättet han drog sig undan vissa nätter, i den rastlöshet som tycktes klösa sig fast vid honom. Han var en mystisk man, men en som blev allt svårare att förstå ju längre tiden gick, snarare än tvärtom. Då de först träffats hade hon sett ljus i honom – han hade ju räddat henne trots allt.

Hon hade inte konfronterat honom om hennes känslor. Hon var inte säker på vad hon skulle säga – eller ens vad hon anklagade honom för. Att han skulle använda sig av mörk magi i hennes hem? Tanken lät skrattretande. Men hon visste att magi lämnade spår, och Bain var inte lika skicklig på att dölja det som han kanske trodde. Hon hade sett hur trött han var på morgnarna, hur han stirrade ut i fjärran ibland, som om han väntade på något. Hon visste bara inte vad.

Och ändå sa hon ingenting. Kanske för att en del av henne inte ville veta. Hon hade heller inte pratat med Tath’nel om det. Kanske för at hon var rädd att samförståndet mellan de tre som uppstått skulle splittras om hon tog upp något. På något vis var det ändå viktigt för henne, gruppens gemenskap av de tre som ändå var förenade i ett visst utanförskap i detta politiska spel.

Så försjunken i sina egna tankar hade hon varit, maskerade av att se på varorna som handelsmannen visade upp, att hon inte märkt hur Tath’nel dragits in i en otrevlig konfrontation med Lord Valeadrion. Så när Bain nu lutade sig in mot henne på torget, när hon hörde hans viskning och kände hans närhet, kunde hon inte låta bli att känna det där mörkret igen – en svag underton i atmosfären. Inte av honom, men av vad han bar på. Av vad som rörde sig bakom hans ögon, i hans sinne.

Hon vände långsamt huvudet för att se vad han syftade på. Han var orolig för Tath’nel. Det kunde hon se. Kanske var det ett gott tecken. Kanske inte.

Hon såg på Tath’nel och Velaedrion en stund innan hon svarade.

‘Vi kanske borde ingripa, innan det blir en större scen. Tath’nel kan hantera sig själv i en debatt, men jag gillar inte vad Lord Velaedrion kan ha kokat ihop nu…’ sa hon, men det fanns något kallt i hennes ton, något som inte brukade finnas där.
‘Men om han går för långt… då ser vi till att han får ångra sig.’ hon kände en frustration inom sig, som blev starkare av att se hur Tath’nel stod och samtalade med adelsmannen, som knappast hade något gott att säga.

Hon lade huvudet på sned, betraktade scenen framför dem. Hon visste att Velaedrion försökte provocera Tath’nel, att han ville sprida tvivel och osäkerhet. Men vad han inte insåg var att han lekte med krafter han inte förstod. Tath’nel var inte en vanlig alv. Han var något annat. Något farligare.

Den arrogante högalven såg lika självsäker ut som alltid, med sitt välpolerade yttre och sylvassa tunga. Men det var något i hans hållning, i den tunna linjen av hans mun, som tydde på att han inte var lika trygg som han ville verka. Tath’nel stod rak, men hon kunde se den lilla spänningen i hans skuldra, något som sa att han var på försvaret.

Hon lät sin hand svepa över tyget på sin klänning, som om hon rättade till ett osynligt veck, och tog sedan ett steg tillbaka från handelsmannen som hon hastigt tackade för att han visat dem sina varor.

‘Jag kommer säkert behöva din hjälp, Bain. Så jag inte exploderar. Hjälp mig skrämma honom lite.’ sa hon, lite bedjande. Man kunde inte få visa upp en sådan sida av henne i offentligheten. Med elegans och självsäkerhet började hon gå över torget. Inte för snabbt, inte för långsamt – som om hon bara råkat röra sig i den riktningen, som om detta bara var ännu en dag i Dal’elath. Bain var nära henne, som en skugga, en skugga hon blivit van att ha i sin närvaro den senaste tiden.

När hon närmade sig Tath’nel och Velaedrion, lät hon en mjuk och nästan klingande röst bryta mellan dem, innan någon av dem kunde hinna säga något mer.

‘Lord Velaedrion.’ sa hon med en röst söt som honung, ett behagligt leende på läpparna, som vanligt en vacker syn, den nätta Alienna.
‘Vilken oväntad glädje att se er här på torget. Jag hoppas att ni njuter av den vackra dagen?’

Hon log artigt, men hennes blå ögon var lika skarpa som en klinga. Blicken vandrade snabbt mellan de två männen, mätte avståndet mellan dem, känslan i luften, de osynliga strömningarna av makt och manipulation som låg som en väv mellan deras ord. Hon lade försiktigt en hand på Tath’nels underarm, en gest lika mycket för att påminna honom om att han inte var ensam som för att visa enighet. Samtidigt för att stöda honom, uppmana honom att inte falla in i ordfällor.

Lord Velaedrion sneglade på Alienna när hon närmade sig, lämnade Tath’nels blick för en stund. Hans leende var tunt, men i ögonen fanns en vass, beräknande glimt – en man som redan hade tänkt fem drag framåt. När hon artigt hälsade honom på torget, och Tath’nels kroppsspråk omärkligt skiftade från spänd avståndstagande till något mer kontrollerat, kunde Velaedrion inte låta bli att njuta av situationen.

Här stod de. Drottningen från en annan nation som klivit utanför sin roll, Tath’nel med sitt mörka förflutna, och den mystiska skogsalven med sin dystra uppsyn. Ett intressant sällskap.

Velaedrion höjde handen nonchalant och log, men det fanns ett skimmer av triumf i hans hållning.

‘Åh, Ers Majestät…’ sa han med en len, nästan smickrande röst, även om varje ord på något vis verkade bli en förolämpning.
‘Jag borde ha förutsett att ni skulle dyka upp. Ni verkar alltid befinna er där skuggorna är som djupast.’ han gjorde en gest över Tath’nel och Bain.

Han lät sina ögon vila på Bain en sekund längre än nödvändigt. ‘Bokstavligen, i vissa fall.’

Hans blick vandrade sedan tillbaka till Tath’nel, och det fanns något där – en antydan till en seger han ännu inte lagt fram i ljuset. Han drog en lätt suck, som om han beklagade sig över sin egen plikt.

‘Jag förde bara en vänskaplig konversation med er… beskyddare.’ Han smakade på ordet, som om det var något exotiskt och tvivelaktigt. ‘Det är alltid fascinerande att utforska historien bakom de som står nära makten. Och Tath’nels historia är… särskilt fängslande.’

Han lutade sig lätt närmare, som om han delade en hemlighet med dem alla, men hans ord var tillräckligt högt uttalade för att eventuella förbipasserande skulle kunna höra.

‘Ni vet väl att ni har en lögnare vid er sida, Ers Majestät?’

Hans leende blev lite vassare när han vände sig om, som om han långsamt smakade på orden innan han lät dem yttras.
‘Jag måste säga, jag blev alldeles förbluffad när jag undersökte hans namn.’ Han såg på Tath’nel igen, som om han ville se varje reaktion. ‘Tath’nel… så ovanligt, eller hur? Ett namn som låter bekant, som om det hörde hemma bland högalverna, men ändå ett namn som inte yttrats här på väldigt länge. Men det finns spår av det i gamla arkiv. Ett annat namn, en annan identitet. Ett annat liv.’

Hans ögon smalnade när han lät de sista orden sjunka in. Han väntade, lät dem väga tungt i luften.

Sedan vände han blicken mot Bain, som en rovfågel som just lokaliserat en intressant ny byte.

‘Men låt oss inte fastna vid det. Er närvaro, unge herre, är nästan lika intressant.’ Han skakade leende på huvudet.
‘Jag måste säga, det är beundransvärt hur du har klättrat så högt så snabbt. En skogsalv, obekant i våra politiska kretsar, och ändå går du vid drottningens sida som om du hörde hemma här. En skugga bredvid damens ljus.’

Han maskerade inte ens vad han tyckte i sitt tonfall, att han inte ansåg att Bain hörde hemma där. Knappast någon skogsalv heller för den delen.

‘Men frågan är, herr Bain…’ Hans röst sjönk en aning, len som sammet men fylld av gift.
‘Är du här för din så kallade älskare, och trogen till honom?’ han gjorde en gest över Tath’nel.
‘Eller har du förklarat din trohet till denna drottning av Aldiea, som inte representerar vårt land?’

Hans blick brände in i Bains, som om han redan visste svaret. Som om han redan visste att det fanns hemligheter här, dolda i skuggorna. Och att han bara väntade på rätt ögonblick att dra fram dem i ljuset.

‘Jag är säker på att vi alla vill tro att vi står på rätt sida.”‘ Han strök fingrarna över sin brosch, den gyllene falken som markerade hans adelsskap. ‘Men rätt sida kan vara en mycket subjektiv sak, inte sant? Och jag undrar… hur länge kan man spela lojal, innan någon ser igenom skådespelet? Vems spel spelar ni egentligen?’ undrade han och såg först från Bain, och sedan till Tath’nel.

Bain mötte den första förolämpningen med ett påklistrat leende, uppenbart utan någon form av välvilja. Denne adelsherre kunde dock slänga vad han ville på Bain. Allt var bara mat till den avsmak han redan kände, men han hade hört värre saker förut. Att kliva in i Nela’thaënas var en semester jämfört med hans tidigare tillvist. Här stod dock mycket mer på spel, och Bain var lustigt nog en utav spelarna. Inte för att särskilt mycket någonsin hände här där tiden tycktes ha stannat i takt med allas långa liv.

Med händerna bakom ryggen fuktade han läpparna och lät blicken svepa över till Tath’nel som kom på tal. Eller snarare hans bakgrund. Det hade varit klokast att gå under en pseudonym när han nu ändå försökte smälta in, men vem var Bain att påpeka sådant? Nu var det för sent, vilket blev otroligt uppenbart. Men det rörde inte Bain nämnvärt i ryggen. Inte heller tycktes han påverkad när han själv hamnade i blickfånget igen, och han mötte Velaedrions blick med det artiga, kalla leendet tillbaka på sina läppar. Bakom ryggen gned han fingrarna mot varandra. Enda tecknet på frustration. Men adelsmän skrämde honom inte. Han hade hanterat dem förut, om än i mänsklig form. Men det kvittade för de var alla lika självgoda och höga på sig själva. Bain tänkte inte glädja honom med sina ord i onödan och gav först bara ifrån sig en road fnysning. Ett svar hade även bekräftat vad Velaedrion inte ännu hade bevis för. Så han stod där, tyst och rakryggad med vaksamma gröna ögon och betraktade det hela. Han skulle nog aldrig bli vass som de andra två. Skulle aldrig käfta tillbaka med ord som Tath’nel kunde, eller lära sig det politiska spelet som Alienna. Men trots att hans lojalitet i grunden med goda skäl kunde ifrågasättas, stod han här och nu och hade valt sida mellan de som fanns framför honom. Det valet var enkelt.

“Min kära har nog rätt trots allt. Jag råder dig att passa din tunga,” sade Bain med en isande ton. Han såg på adelsherren och innan Velaedrion hann säga något blinkade Bain till. En gnista tändes i Velaedrions mun för att sedan i en brännande låga sveda hans tunga, gom och strupe. Elden slocknade lika snabbt som den uppkommit, men styrkan i den skulle utan tvekan bränna honom.

“Annars kanske någon vill göra sig av med den,” fortsatte han med höjda ögonbryn och log oskyldigt. Som om han inte haft en aning om vad som precis hänt. Men det fanns ett rävaktigt lur i hans ögon som bara gick hand i hand med det röda håret, vars långa fläta svajade svagt i vinden som svepte förbi på torget. Det var trots allt inte mörkermagi som var Bains egentliga styrka eller naturliga talang. Hans mor brukade säga att hans syster hade elden i själen medan Bain kunde göra den fysisk.
Därpå såg han på sina två vänner, med frågan om de skulle bege sig klistrad i anletet.

Tath’nel kunde fortfarande känna ilskan som en skarp egg i bröstet, en dolk han vägrat släppa men som låg och pulserade inom honom. Han borde vara lättad, borde känna sig triumferande över hur de hanterat Velaedrion, men det var han inte. För han visste inte. Visste inte hur nära han varit att bli avslöjad. Eller hur djupt högalven hade grävt, hur många dokument han hade granskade med sitt sylvassa, insinuerande leende. Det enda han visste var att Velaedrion inte var klar.

Han var så djupt inne i sina tankar att han knappt märkte Aliennas skratt till en början. Ljudet skar genom den tunga dimman i hans huvud, ljöd som något som inte hörde hemma i den verklighet han just nu befann sig i. Han blinkade, såg hur hon skrattade så att hennes kropp skakade, hur Bain flinade roat vid hennes sida, som om allt detta bara varit ett lyckat skämt. För en sekund kändes det som om han såg på dem utifrån, som om han inte var en del av den scenen, bara en åskådare till en verklighet han allt mer gled ifrån. Kanske det hade varit dåraktigt att tro att han skulle vara en del av det. 

Men så slog det honom. Velaedrion hade förlorat. I alla fall för stunden, och det var förbannat löjligt, hela den här situationen, hur de alla hamnat i den, hur Bain, av alla, var den som till slut hade tystat högalven. Mörkeralven kände det innan han hörde det – ett lågt, mörkt skratt som rullade upp genom hans bröst, rått och ofrivilligt, som om det funnits där hela tiden och bara väntat på en anledning att komma ut. Han kände hur spänningen rann av honom, om än bara för en stund, och för första gången på länge lät han sig bara… känna.

Roat såg han på Bain, granskade honom, försökte avläsa vad som dolde sig bakom den där nonchalanta fasaden. Skogsalven hade varit oförutsägbar sedan dagen de träffades, och det störde honom. För han kunde hantera fiender. Han kunde hantera allierade. Men någon som ständigt rörde sig i gråzonen däremellan… det var farligt. Och kanske just därför som han började fundera på att utnyttja det.

“Du är en idiot,” sa Tath’nel till slut,  med en antydan av uppskattning. “Men en briljant sådan.”  Alienna vände sig plötsligt mot honom, med den vaksamma blicken, Hon trodde att han hade svaret. Han önskade att han hade det.

För en sekund slöt han ögonen, lät tankarna mala. Velaedrion hade varit säker på att han visste något. Men hur mycket? Namnet… det fanns arkiv, gamla uppteckningar, kanske någon svag länk till det förflutna. Men han hade inget konkret. Om han hade det, hade han redan använt det. Men han var nära. För nära. Det betydde att Tath’nel måste göra något åt det.

“Jag vet inte…” sa han till slut, och det var sanningen.  Hans röst var mörkare än han tänkt, en ton som tydde på att han hade något mörkare i baktanke även om han inte sa det högt. Han tänkte inte låta Velaedrion få fler ledtrådar. Om det krävdes att han själv grävde i arkiven och förstörde vad han hittade, så skulle han göra det. Om det krävdes något mörkare än så… han lät tanken sväva där ett ögonblick. Han visste vad som behövde göras. Det fanns sätt att se till att någon aldrig letade vidare.

Alienna höll andan för ett ögonblick. De tre där som en tyst sammansvärjning mitt i det politiska spelet. Hon drog in ett djupt andetag, svalde svaret som först ville komma – det där konventionella, kungliga, det man säger när hovet lyssnar. Men ingen lyssnade nu. Bara de tre. Och det fanns inget hov längre, inte som förut.

“Motståndare som Valaedrion är förutsägbara, lätta att hantera. Det är de som ler och tiger jag oroar mig för.”

Hon vände sig mot Tath’nel, blicken mörkare än innan. “Men han är för nära sanningen. Du vet det. Och jag vet det. Det är kanske dags att fundera på om det är klokt för dig att stanna här.” Sedan vände hon sig mot Bain, lät sitt tonfall skifta – lite mjukare, lite tröttare, som om hans fråga skrapat något öppet inom henne.

“Du vet vad vårt mål är Bain.” Hon lät orden hänga i luften. Men så log hon snett, ett snett leende, inte så olikt Tath’nels. “Att överleva. Att förändra. Att göra något annat än det här förbannade snurrandet runt makten som om det vore ett altare. Jag vill bygga något nytt. Men just nu känns det mest som att vi gräver med bara fingrarna i sten.”

Hon höjde blicken, såg mellan dem. “Men det finns ett frö här, jag känner det.” hon såg menande på Bain.
“Bain. Om du hittar något om Velaedrion – skelett, skuggor, något som får honom att darra – använd det. Vi slår inte hårt. Inte än. Men vi visar att vi kan.”

Alienna tog några steg i dem på ljudlösa fötter och lutade sig mot en av de enorma trädrötterna där i staden. Hennes fingrar smekte den skrovliga ytan, som om den kunde ge henne svar – eller kanske bara hålla henne kvar i verkligheten ett ögonblick till.

“Vi rör oss långsamt,” sa hon till sist. “För långsamt.” kanske delade hon Bains frustration där.

Det var inte bara trötthet i rösten nu. Det var ilska. En låg, brinnande vrede som pyrde under ytan som en glöd som vägrade dö.

“Nela’thaënas är som en uråldrig ek.” fortsatte hon, blicken svepande över horisonten. “Vacker. Mäktig. Men rötterna är för djupa, och varje gång man försöker förändra något knakar det som om hela trädet ska brista. Men jag är inte här för att vattna samma gamla grenar. Jag vill plantera om.”

Hon vände sig mot dem, rösten klarare nu, nästan som hon talade till ett råd, till en församling hon inte ännu fått samla.

“Vi behöver ett nytt ansikte i folkets ögon. Någon som kan stå framför dem och säga det vi inte kan: att världen förändras, och att alverna måste förändras med den. Högalver och skogsalver sida vid sida.”

En kort paus. Hon lät orden sjunka in, kanske för sig själv med mer än dem.

“Så här är min plan.” sa hon, tonfallet stramare. Kungligt, men inte kallt. “Velaedrion är förankrad i det gamla. Han drar i trådar som leder bakåt, till privilegier, till slutenhet. Till en ny högalv på tronen. Jag vill tysta honom och de likt honom.” hon såg från Tath’nel till Bain.

“Så vi gör det oförlåtliga. Vi bjuder in Aenya.”

Hon väntade ett ögonblick, såg reaktionen landa.
“Ja, Bain. Din syster. Jag vet vad det innebär. Men tänk efter – hennes röst har förmågan att röra om i grytan. Hon har eld nog att tända hela riket. Och just nu behöver vi någon som får folk att sluta viska och börja lyssna.”

Hon tog ett djupt andetag, som om hon kände hur verkligheten skiftade under fötterna redan nu.

“Vi visar att det gamla inte längre skrämmer oss. Och vi släpper lös det som kan bygga något nytt.”