- This topic has 32 replies, 3 voices, and was last updated 2 år, 3 månader sedan by
.
-
En ung lång kvinna, rörde sig i korridorena i universitet. Hon var inte mer än arton år, men hennes längd, hållning och magiska utstrålning fick henne att se mycket äldre ut än vad hon var. Korpsvarta lockar föll ner över hennes axlar i vågor och de klarblåa ögonen stod i stor kontrast till hennes mörka hår och hy. Både hyn och håret hade hon ärvt av sin mor, Drottning Akila Tenir, eller även kallad Ormdrottning av Iselem. Förutom de mörka dragen hade hon ärvt sin magi från sin morssläkte. De blåa ögonen vittnade om hennes far en mer skämtsamt man från norr över. Av honom hade väl äventyrslusten kommit och kanske även hennes dåliga humor. Inte för att den var dålig. Tvärtom, utmärkt var den. Och vem vågade direkt motsäga kronprinsessan av Iselem? Väldigt få åtminstone.
Hon bar en vit klänning, som var genomskinlig så man kunde se hennes mörkare underklänning. Klänningen hade även bara armar, passande en sådan varm dag som idag. Solen sken igenom de stora fönsterna och lyste upp de många dammtussarna och smutsiga fotsteg som fanns där.
Sera såg sig omkring med en bok i armen efter ett ställe att sätta sig ner. Även fast hon inte var allt för intresserad av att hitta något. Hon hade ett flertals skrapsår på armarna och benen som tydde på att hon hade varit i farten igen.
Det var svårt att finna ett ställe att tygla sin studiero, som in princip inte existerade. För vem hade egentligen tålamod för sådant? Speciellt inte kronprinsessan vars magi alltid hade varit enkel att förstå. Det var snarare begränsningarna som var svåra för henne. Tanken på att sitta lugnt och försvann till en av sina äldsta vänner. Lite lekfullt slog hon på dörren en slags melodi som var av Iselemskt ursprung och kunde inte rå för att skratta sitt klingande och ljusa skratt. Ett leende ständigt på läpparna.
-
Aeon satt på golvet och läste när han hörde någon knacka på dörren. Han tänkte först låtsas att han inte var inne, eftersom han hade viktigt forskning att göra, men när han hörde den speciella melodin så sprack hans ansikte upp i ett stort leende och rusade till sitt mörka lockiga hår, som i solljuset skimrade i många nyanser av brunt och rött.
Han reste sig snabbt upp och som den klumpiga människan han var så snubblade han över sina skor som han tidigare tagit av sig och ramlade in i bokhyllan som var framför honom. Några böcker ramlade i huvudet på honom och det tog några sekunder innan han kom ihåg varför han ens reste sig upp.
Hans leende kom tillbaka och ännu en gång gick han emot dörren och öppnade dörren och sa
“Sera jag trodde du skulle vara upptagen hela dagen idag”
-
En smärtsam grimas dök upp i Seras ansikte när hon hörde hur någonting slog sig och hur flera böcker föll mot golvet. Dunk, dunk… Dunk! Det lät som om det var något som gjorde ont i alla fall, och om inte Aeon hade öppnat dörren någon sekund efter hade hon nog brutit sig in på ett eller annat sätt fått ner dörren för att försäkra sig om att hennes vän hade varit säker och inte skadad. Lite lättat suckade hon när hon såg hans anlete. Inte allt för blå eller sårad – än i alla fall.
“Ah ja, jag letar fortfarande efter min studiero eller min lilla forskare. Men det tyckts som de båda är djupt begravda, gömmer sig väl eller inte alls existerar…” sa hon, lite roat för att sedan blinka med ena ögat lite retsamt.
“Och för den delen – varför ska jag behöva kunna all magi, när jag ska ha dig vid min sida sen?”
-
Aeon skakade på huvud och suckade. Han hade en stark känsla av att Sera hade hört honom ramla in i sin bokhylla.
” Det var bara några böcker som ramlade jag är okej och även om jag skulle vilja gömma mig ifrån dig så skulle du alltid hitta mig”
Han gick tillbaka till sin plats på golvet och satte sig och istället för att bjuda in Sera så kollade han upp och sa
” Och kanske lämnade du din studiero bland alla böcker, och du borde i alla fall försöka för det kommer inte vara en garanti att jag alltid kommer vara vid din sida.”
Sedan efter en liten paus när han precis tagit upp sin bok så insåg han att det kanske inte var något han borde säga och skyndade sig att tillägga
“Inte för att jag medvetet kommer lämna dig, du är den ända riktiga vännen jag har, men man vet ju aldrig och är det inte bättre om båda kan lika mycket?
Aeon kände hur han började rodna och gömde ansiktet i sin bok
-
Lite roat och frågandes höjde Sera sitt ögonbryn för att stänga dörren efter sig och korsa sina armar. Det fanns ett retsamt leende där på hennes läppar och hon suckade lätt.
“Du menar att du tänker lämna din framtida drottning? För vad? Ett bibliotek?” retades hon för att sedan ge honom ett strålande leende och skaka på huvudet åt det hela.
“Bah! Sluta löjla dig, jag är inte så skrämmande…”
-
Aeon kollade upp och när han såg hennes vackra leende så la han ifrån sig boken och himlade med ögonen samtidigt som hans tidigare leende återvände och så sa han retsamt
” Ja det skulle ju vara rena drömmen, då skulle jag kunna få arbeta en hel dag utan att du kom och störde och förresten du är väldigt skrämande” sedan lipade han och återgick till sin bok
-
Åt hans svar fnös hon till och satte näsan i vädret. Nästan som om hon skulle blivit förolämpad av orden som han sa. Men förstås skulle de som kände henne veta bättre, var hon någonsin allvarlig?
“Tsk! Så klumpig som du är skulle det bli din död” retades hon tillbaka och satte sig lite uttråkad på en av stolarna där och stödde sig på de två bakersta benen.
“Så… om du fick välja vart du än i världen skulle, vad skulle du göra då?”
-
Åt hans svar fnös hon till och satte näsan i vädret. Nästan som om hon skulle blivit förolämpad av orden som han sa. Men förstås skulle de som kände henne veta bättre, var hon någonsin allvarlig?
“Tsk! Så klumpig som du är skulle det bli din död” retades hon tillbaka och satte sig lite uttråkad på en av stolarna där och stödde sig på de två bakersta benen.
“Så… om du fick välja vart du än i världen skulle, vad skulle du göra då?”
-
Aeon stelnade till vid frågan. Han visste inte varför, men han gillade inte tanken på att behöva resa och lämna sina böcker. Han skulle aldrig erkänna det för Sera, så istället för att svara så smällde han ihop sin bok och reste sig upp och vände sig mot Sera med ett stort leende och sa
“Varför gör vi inte något annat istället, vädret är ju så vackert”
Sedan backade han och snubblade för andra gången på sina skor och flög ännu en gång in i bokhyllan.
-
Förstås hade Sera hunnit se en glimt av missnöjet och nästan… skräcken som fanns vid hennes fråga. Ett litet flin fanns på läpparna – som alltid och hon höjde ögonbrynet lite roat.
“Åhå… Inte ha näsan i någon bok… Det här börjar ju likna något!” utbrast hon och kunde inte rå för att skaka på huvudet lite åt hans klumpighet och gjorde en gest med sin hand så böckerna som fallit enkelt flög tillbaka på sin plats.
“Så vart hän?”
-
Aeon fnös och reste sig upp och gick fram till skorna för att sätta på sig dom. Han hoppades att Sera inte skulle ställa frågan om vart han ville åka igen.
” Vem säger att jag inte ska ta med en bok?” Han kollade upp på Sera med ett litet leende och kollade efter Seras reaktion innan han fortsatte
“nej, men jag tänkte att du kommit hit dom senaste månaderna och hållit mig sällskap medans jag hållt på med min forskning, så nu tycker jag att vi kan göra någonting som du vill göra”
Sedan gick han förbi Sera för att hämta sin hatt och vände sig mot dörren för att öppna den.
“Efter er ers höghet” sa han med ett retsamt leende och höll upp dörren åt Sera
-
Det var förvisso sant, även om inte Sera hade något emot att vara hans sällskap medan han forskade. Hon hade själv inte tålamod för det förstås. Men hon hade alltid tyckt om att ha folk omkring sig, snarare än att sitta i sin egna ensamhet med tankar som inte var bra för henne.
“Vad jag vill göra? Oj…! Ett val jag aldrig har fått förut.. Vad ska man ens välja?!” utbrast hon lite roat och skämtsamt och hon sträckte lite extra på sig och satte hakan i vädret när han nämnde hennes kommande titel. Allt på skoj förstås. Egentligen avskydde hon titeln och ansvaret som det gav henne.
“Kanske vi ska röva bort någon! Eller springa på ett fält… Eller… hitta en skattkista?”
-
Aeon skrattade till. Om det var någon som skulle komma med förslag som inte var helt lagliga, så skulle det självklart vara Sera.
“Jag tror jag ska börja fråga dig oftare vad du vill gör för det här kan ju bli intressant” sedan vände han sig mot Sera och fortsatte ” inte för att jag säger att det är en bra idé, men vem hade du tänkt att vi skulle röva bort egentligen?
Medans han pratade så började hans mage att låta och han rodnade för han kom på att han inte ätit sedan vid middagen föregående dag.
“Fast först borde vi äta” sa han lågt
-
“Som om jag någonsin skulle ha tråkiga förslag!” påpekade Sera med ett litet skrockande för att sedan skaka på huvudet. Det kändes nästan som en förolämpning. Även om hon innerst inne visste att Aeon inte menade det. Faktum var att hon fann det rätt roande att en sådan smart man ibland inte kunde tänka alls.
Hon hörde mullrandet från hans mage och rynkade lite på ögonbrynet och böjde sig ner för att lägga sitt ena öra mot hans mage och hummade lite fundersamt.
“Hm ja, ja… mhm…” hummade hon, som om hon konverserade med någon för att se upp lite mer allvarligt.
“Ja det verkar ju bestämt som om din mage bestämt sig för mat och vin.”
-
Aeon kollade på Sera och skakade på huvudet, medans ett leende spred sig på hans ansikte.
” Jag tycker vi ska äta iselemskt, det var så länge sedan jag åt något från Iselem” sa Aeon fortfarande med ett stort leende på läpparna, men även med ett lite drömmande uttryck ” min syster retar mig alltid med hur god pappas mat är, det blir alltid igår gjorde han det här och idag gjorde han det där som du älskar, det är inte roligt att läsa för hans mat är bäst”
Sedan när han skulle vända sig om så snubblade han ännu en gång över sina fötter och tog tag i Seras arm för att inte ramla. Och när han hittat balansen ocH började gå så sa han
“Och jag tycker inte att dina idéer och förslag är tråkiga, dom är väldigt intressanta, vi är bara väldigt olika personer. Jag slår vad om att du tycker det mesta jag gör är tråkigt också.
Sedan tog han en paus ” och jag skulle gärna vilja veta vem du hade i åtanke när du ville röva bort någon”
-
“Åhå? Det får väl testas någon dag!” sa Sera med ett svagt leende. Förstås hade hon svårt att tänka sig att det var den bästa – men vem var hon att döma? Trots allt hade hon fått den mesta maten serverad på silverfat sedan hon kommit till världen, även här i Caras Idhrenin. Även om det förstås inte var lika sjåsigt som i palatset, var det inte svårt att få som hon ville med den tunga penningpung och status som hon hade
Förstås hade hon inget emot att tänka sig lite mat från Iselem. Till skillnad ifrån de flesta maträtterna kändes det alltid lite mer uppfriskande och nostalgiskt. Utan att säga något ord, höll hon hand arm så att han skulle finna lite mer balans. För hon hade då inte någon lust att hamna i smutsen. Inte än, utan en droppe alkohol i kroppen. DEt hade varit för skamligt!
“Tråkigt…? Nå annorlunda kan vi väl i alla fall påstå.” sa hon med ett litet skratt och en enkel blinkning för att humma lite över hans ord. Så långt hade hon inte tänkt ännu.
“Nå vem hade du velat?”
-
Aeon log ”jo det borde du, fast jag tvivlar på att du kommer uppskatta hans mat lika mycket som jag gör, den är ju ganska enkel. Sedan började hans tankar vandra och han började prata på om sin uppväxt och hur glad han var att få en vän. Han hade aldrig berättat för Sera om hur han kände sig, första gången de träffades, men nu började orden ramla ut ur honom och han kunde inte sluta
” Vet du? Jag är glad att min faster behövde sitta barnvakt den dagen vi träffades, och att drottningen behövde hennes hjälp och att det inte fanns någon annan som kunde hjälpa till då alla jobbade, för annars skulle jag aldrig träffat dig. Han tog en paus och log ett strålande leende mot Sera. ”vi var ju bara tre år och jag var livrädd för vad som skulle hända palatset var ju så stort och när faster lämnade mig ute så blev jag då rädd av att hon skulle glömma bort mig att jag inte vågade röra på mig även fast jag var så fascinerad över hur stort allt var. Och sedan helt plötsligt så sprang du in i mig och jag blev ännu räddare för tänk om jag gjort någonting fel, och jag började gråta, men då kom faster tillsammans med drottningen och jag sprang fram och gömde mig bakom henne. Men du bara kollade på mig och sedan hade du helt plötsligt bestämt dig för att vi skulle vara vänner. Och jag har fortfarande svårt att förstå varför du ville bli vän med mig”
Det sista sa han mycket snabbt för han hade börjat inse att han pratade på om hur han hade känt sig första gången han träffade Sera (även om det kanske hade blivit rörigt) och han började rodna för han brukade inte dela med dig av sånt och bytte samtalsämne och svarade på hennes fråga, Så snabbt att han inte riktigt visste om hon hörde honom då orden rullade över varandra
”ingen aning vi skulle kunna ta den första som gick förbi oss och sedan springa allt vad vi har
Sedan tystnade han för han hade fått syn på en fågel som fritt flög runt på torget de precis passerade och tog fram sin anteckningsbok för att skriva ner sina tankar om att kunna flyga och tjuvlyssna på folk. Men helt plötsligt så låg han på marken och han hade inget minne av hur han hamnade där och kollade förvirrat runt omkring sig och letade efter sin anteckningsbok och som hade flugit ur handen på honom och sin hatt som inte längre satt på huvudet. Han reste sig upp hittade anteckningsboken i en vattenpöl och svor tyst för sig själv och kollade efter hatten som hade flugit några meter framför honom.
Han suckade och sa
“Varför måste marken hata mig”
-
Ett litet leende fanns där på hennes läppar när han talade om sina minnen. En liten förvåning fanns där i hennes ögon, för trots allt brukade han inte tala med henne om det. Hon klappade honom lätt på axeln, vänskapligt och glatt.
“Och varför skulle jag inte? En av de få barn som fanns i palatset – de vuxna tenderade att vara så tråkiga” sa hon och gjorde en lite grimas över tanken på tristessen i palatset efter att hennes far hade dött. Eller ja – inte för att hon var där så länge efter det förstås.
Åt hans andra förslag nickade hon lite instämmande. Kanske det hade varit det mest spännande? Hennes blick gick mot det drippande anteckningsblocket och sedan hatten som var några meter framför dem. Hon skrattade lätt för att med nätta steg springa efter hatten och satte retsamt på sig den själv. För att sedan när hon stod framför honom, ta av sig hatten i en bugande gest.
“Min herre, får jag lov att bjuda er på lite mat?” frågade hon lite lekfullt.
-
Utan att kolla på Sera så inspekterade han sin anteckningsbok medans han svarade
” För att vi har olika intressen?” Sedan när han insett att hans anteckningsbok inte gick att rädda så suckade han och kollade upp på Sera och skrattade till åt hennes grimars och skakade på huvudet och sade med ett retsamt leende “Inte för att förstöra för dig, men du vet väll att du kommer vara en av de där tråkiga vuxna inom en snar framtid?
Sedan kollade han ner på sin förstörda anteckningsbok och suckade igen. Allt han tänkt denna vecka fanns i anteckningsboken och nu hoppades han innerligt att han inte skulle glömma något, för han skrev inte bara ner anteckningar som han tyckte var intressanta, utan den innehöll också hans tankar om världen och om hans egna känslor.
Sedan kollade han upp på Sera igen och log ett strålande leende mot henne då hon var sitt vanliga jag och det var något han alltid både uppskattade och höll nära hjärtat och det var för det mesta det han skrev ner om det inte handlade om att uppfinna något.
“Tack jag uppskattar verkligen din generositet och jag kommer tacka ja, men enbart för att jag glömde mina pengar innan vi gic” svarade Aeon och kunde inte sluta le åt Sera och hennes retsamma tonfal. “Och jag tror jag ska köpa dig en likadan hatt för du klär förvånadsvärt bra i min hatt”
Och medans de fortsatte gå så sa han “skulle det inte vara coolt att bara få flyga och kunna lyssna på alla man flög förbi?”
-
I en spelad förolämpad min, lade hon en gest mot sin egna bröstkorg och såg på Aeon med ett ansikte som var ihopdraget som en av de mer finare damerna.
“Jag? Tråkig? Om det inte vore för att jag är kronprinsessa skulle jag lätt kunnat bli narr!” utbrast hon men kunde inte riktigt hålla upp sitt skådespel och skrattade varmt för att knuffa till honom på axeln för att låta sin uppmärksamhet vandra över alla människor. Men sedan vandrade det mot anteckningsblocket. En enkel gest skapade hon en vind som torkade av blocket men som också fick både kläder och hår att flyga upp något.
“En hatt, minsann! Det kanske skulle vara bra att ha.” instämde hon för att sedan höja på ögonbrynet åt hans fråga.
“Du vet väl om att jag är höjdrädd? Så jag skulle nog artigt tacka nej åt det!”
You must be logged in to reply to this topic.