Yazfein hade återvänt direkt till sitt rum efter att han lämnat Maeve och Arand vid gravhögarna, han hade försökt sysselsätta sig med att läsa rapporter från de få spioner han hade i Kaldrland. Men han hade snabbt övergett det och rivit sönder de meddelanden han hade försökt skriva ihop åt Audgisil och Ragnhildr. Sen hade han dragit av sig tunika och skjorta för att dra på sig en väst i stället.  Sen hade han dragit av sig stövlarna för att lägga sig på sängen, bandaget om hans kropp och över armen väldigt synliga just nu. Han hade dåsat lite där han legat på sängen och försökt bli av med spänningarna som följt honom sedan Maeve hade dykt upp i staden. När dörren öppnas vrider han bara på huvudet och stirrar mot den, fortfarande med illusionen om den äldre mannen Yazfein. Men när han ser att det är Maeve som kliver in så andas han ut och när dörren stängs så släpper han hela den förtrollning som ligger runt honom. Där på sängen framför henne ligger nu mörkeralven Yazfein, det enda ljus som finns i rummet är det stearingljust som står på hans skrivbord. Han ler lite lättat som om han hade varit orolig att hon inte skulle komma förbi hans rum.

“Maeve…” Han viskar hennes namn mjukt men vet inte mer vad han ska säga just nu. Han är bara glad att hon kom dit, långsamt sätter han sig upp på sängen och vänder sig helt mot henne medan han betraktar henne. Det finns en lättnad i blicken men också något väldigt nervöst över honom. Han knäpper händerna framför sig och försöker möta hennes blick med sina lila ögon.

“Mm du är här… Jag var orolig du inte skulle komma hit. Men det är en lättnad att du är här, det är det.” Han vrider sig lite mot henne och sätter sig mer upp på sängen, kanske hamnar lite närmare henne men inte mycket än. Det tomrum hon lämnat mellan dem känns kallt och större än vad det är.  Men ändå sträcker han inte ut handen efter henne, knyter sin egen för att hindra den från att försöka finna hennes just nu. Det är tydligt att han vill sträcka sig efter henne även om han svagt försöker dölja det men hindrar sig och söker hennes blå ögon igen. Han hade saknat den blicken och suckar lätt innan han nickar.

“Det är så att vi har mer att prata om och lite saker som inte rör bara oss två.” Han lägger en hand på sängen lite närmare henne utan att riktigt tänka på det. Blicken glider från hennes ögon, över hennes ansikte upp över hennes hård innan den glider ner över henne helt. “Du är så vacker Maeve…” Han hinner inte hindra sig från att säga det och ångrar inte att han sade det även om det kanske inte var just vad han borde säga eller prata om.

Han ler lite sorgset igen och skakar på huvudet innan han suckar igen, vänder blicken mot golvet medan han försöker komma på ett bra sätt att börja hela berättelsen. “Nej det var inte min första tanke med att be er komma hit. Som jag sa så blev jag väl mer eller mindre kidnappad av andra från Dar Zakhar, förd inför Lloth och given valet att göra uppdraget eller dö där och då. Jag valde att försöka mig på uppdraget som sagt just för att få chansen att återvända. Jag visste inte då hur lång tid allt skulle ta eller att jag skulle ha någon som bevakade mig hela tiden. Men jag borde ha försökt göra något det borde jag. Jag skäms över hur lite jag gjorde men det var inte en lätt situation det var det inte. ” Han blir tyst och ser mot henne med tårar väldigt nära ytan. Han knäpper händerna hårt och medan han ser på henne. “Jag lyckades överleva vad som jag tror var menat som ett uppdrag som skulle bli min död på ett eller annat sätt. Antingen genom de som bevakade vad som söktes eller av artefakten själv. Enda jag vet är att Lloth verkade irriterad över att jag överlevde och tog mig tillbaka. ”

Han biter sig lite i läppen innan han tar ett djupt andetag och ler mjukt mot henne igen. “Utan er mor tror jag att jag nog hade dött ändå. Hon hjälpte mig göra rent ett sår som kunde ha blivit min död då jag inte fick någon hjälp med det av andra mörkeralver.” Han lägger en hand på vänster sida där det omlagda såret är. Han har nu hela tiden hållit sin blick riktad mot henne medan han talat. “Jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta nu men jag är klar med allt vad Lloth och Dar Zakhar är. Mitt nya liv kommer vara utan dem. ” Det rullar ett par tårar nedför hans kind innan han kan ge henne ett sorgset och förvirrat leende.

När hon sjunker ihop och gömmer ansiktet i händerna placerar han mjukt, försiktigt och trevande en hand på hennes knä. Låter den ligga där men flyttar sig inte närmare henne. Han förstår hennes ord och vet att han har brutit det löfte han gav henne, skulle hon säga nu att hon inte ville se honom igen skulle det vara det värsta som kunde ske men han skulle ändå förstå det. “Tog mig tillbaka? Jag fick valet att göra uppdraget eller dö. Jag må vara stark inom magi men inte så jag kan mäta mig med Lloth… Jag gjorde uppdraget för att jag ville tillbaka till dig och för att reta Lloth genom att överleva det. Det är sista gången jag låter dem överraska mig så. Jag ser inte henne som någon jag tjänar, ej heller någon annan mörkeralv heller. Jag låter dem inte ta mig dit igen, jag skulle kunna säga jag hellre dör men det är inte vad jag vill göra heller.” Han sväljer och ser mot Maeve innan han tyst nickar, förstår hennes ord för att sedan sucka lätt. Vill inget hellre än att lägga armarna om henne och hålla henne nära.

“Jag förstår dig, jag kan inte förstå hur djupt sårad du blev, men jag vet att det skedde. Jag visste det skulle ske i det ögonblick jag bars iväg från mitt rum i Karm. ” Han samlar sig igen då hans röst har blivit ostadig men kan inte helt samla sig innan han fortsätter. “Jag vet att du gav hela dig och jag accepterade dig helt, precis som du accepterade att jag gav mig till dig. Du är den enda jag uppriktigt gett mig själv till, delat vad jag faktiskt känner och menar.” Leendet är som borta och kvar är bara en sorgsen blick riktad mot hennes ögon som är gömda bakom hennes händer. “Jag vet att löftet jag gav bröts, oavsiktligt eller inte så är det något jag inte kan göra ogjort hur gärna jag än vill. Allt jag kan göra är att säga jag skäms över det och att jag kommer göra allt jag kan för att åter vinna ditt förtroende.”

“Jag… jag är glad du inte hatar mig, även om du har all rätt till det egentligen. Skulle så slå mig gul och blå skulle jag inte hindra dig. ” Han flyttar sig lite försiktigt närmare henne, håller handen kvar på hennes knä och andra på hennes rygg, väldigt försiktigt och ömt rörde han vid henne.  Han trodde sig tänka klart men ändå var hennes närvaro något som just nu gjorde honom ofokuserad, nästan berusad av att få vara så nära henne igen. Men skulle det får fortsätta vara så? Hans tankar började fara omkring när hon ställde frågan om hur länge han skulle stanna. Det var ju faktiskt en ganska svår fråga att svara på egentligen, skulle Sandor tillåta att han stannade där? Skulle han själv välja att stanna där länge? Vad skulle det säga om honom och skulle han kunna forstätta sitt arbete för Karm? Han skulle inte göra något mer för Lloth eller Dar Zakhar det var då säkert. För ett par sekunder är han tyst innan han ler mjukt och det finns något bestämt i hans blick.

“Jag stannar här så länge du stannar här, ger du dig av senare kommer jag följa med dig. Om du fortfarande vill ha med mig.” Hans hand på hennes knä greppade lite hårdare men forfarande mjukt och hon skulle lätt kunna flytta på hans hand. Han hade bestämt sig och var redo att faktiskt låta bli att återvända till Karm om hon ville ha honom med sig. Kanske skullle han inte få något svar på det nu utan när allt lugnat sig lite. Men han hade då sagt att han skulle stanna så länge hon ville ha honom där och menat det.

Han vrider sig lite där han sitter och lutar sig lite ner över henne där hon nu ligger på rygg, möter hennes blick medan han ler lite lättat över det hon just sagt. Andra handen flyttar han upp för att mjukt röra vid hennes hår, vila sig mot armbågen när han ligger ner på sidan bredvid henne. Fingrarna rörde lätt vid hennes flätor medan han försökte möta hennes blick. Han tillät sig själv att slappna av lite, låta de känslor han allt kände med henne nära ta över. Försöka glömma den osäkerhet som funnits inom honom och bara låta nuet ta över. Lite försiktigt flyttar han sig närmare henne där på sängen. Leendet kvar och han nickar lätt vid hennes ord.

“Jag hoppas göra mig förtjänt och övertyga dig om att jag får vara här med dig. Jag vill vara hos dig, det vill jag.” När han böjer sig ner mer mot henne flyttar han handen från hennes knä upp längs hennes lår. Allt medan hans läppar närmar sig henne, sakta, sakta men stannar bara centimeter från hennes. Ett frågande, tvekande uttryck i hans ögon för att se vad hon skulle låta honom göra nu. Skulle hon besvara kyssen igen nu eller knuffa undan honom? Han visste inte och tänkte inte riktigt chansa utan var stilla, lät sin varma andedräkt smeka över hennes läppar när han andades ut.

Han kunde ha dragit sig undan lite för att säga han saknat henne. Men i det ögonblick hennes ord och läppar nådde hans väsen var det som om allting stannat, hans hjärta, andning och tiden själv. För vad som kändes som en evighet spred sig värmen från henne vidare till hans innersta delar. Han fyllde kyssen med all den längtan och saknad han känt genom prövningar och svårigheter de senaste året. Lät sig själv trollbindas på nytt av hur mycket ljusare allt ändå verkade med henne där.

Han flyttar sig långsamt än närmare så hans kropp rör vid henne, men avbryter inte kyssen, låter handen på hennes lår i långsamma rörelser vandra mot hennes högt och ner över låret igen. Allt under vad som känns som en evighet för honom innan han långsamt lyfter läpparna från hennes. Bara lite för att ta ett djupt skälvande andetag och känna hur andningen blivit tyngre. “Maeve…” Hennes namn var allt han förmådde sig säga just nu men hans röst var fylld med alla de känslor han lät vara fria inom honom just nu.

Han lutar sitt huvud lite in i beröringen från hennes hand, slickar sig lite nervöst om läpparna innan han sluter ögonen, njuter så av att känna hennes fingrar mot sin hud. Han hade känt saknaden och längtan från henne i deras kyss, hans hand smekte mjukt över hennes hår, flöjde flätornas mönster. Det var inte säkert de skulle få möjlighet att vara ensamma igen på ett tag eller ens alls, han visste inte vad Ziyate hade i tankarna eller gjorde där. Men just nu var det inget han tänkte på eller en skulle kunna fokusera på om han ville. Hans lila ögon var helt låsta i Maeves blå och inget hade kunnat få honom att slita blicken eller tankarna från henne. Vad hade han tänkt säga? Det var nästan så att han hade glömt det medan han lät handen vandra vidare upp längs hennes höft, mjukt över hennes mage innan den letade sig till tunikans kant, vilade där med ett finger under allt tyg och rör vid hennes hud.

“Jag älskar dig…” Hans röst var inte mycket högre eller stadigare än hennes men det fanns något bestämt över de orden. De kom från djupt inom honom och oavsett om hon förlät honom eller inte skulle de inte ändras. Det visste han och han var så glad över att de fick detta tillfälle tillsammans denna natt. Mjukt och fjäderlätt först mötte hans läppar hennes igen innan kyssen blev mer intensiv.

Hennes ord får nästan hans hjärta att stanna, de lät äkta och inte som något hon tvingat sig säga, han förstod att hon menade dem. Även om deras romans och kärlek skulle få förbli en hemlighet mellan dem. Om det nu var något de skulle lyckas med. Kanske lät hon stunden och känslorna över allt som hänt under dagen ta över lite och påverkade hennes ord. Men trots den tanken lät han sig själv tro på henne, lät sig förloras i nuet oavsett hur flyktigt all skulle kunna te sig.

Låter sig villigt dras ner mot henne med, handen glider mjukt in under hennes kläder medan den andra försiktigt börjar fläta sig samman med hennes hår och flätverk. Han vill bara komma henne närmare och lägger sig halvt över henne vilande mot henne. Handen mellan dem rör sig långsamt över hennes hud under tyget. Längtan och begäret blandades med den lycka över att vara nära henne igen. Att få känna henne mot sig, få dela ömma känslor och ord med henne och faktiskt få mena dem. Säga saker rakt ur hjärtat och inte som spelat ur en pjäs som han gjort så ofta förut innan hon  bokstavligt slog sig in i hans liv.

När hon flämtade till mot hans läppar kunde han inte annat än le lite och lägga handen helt mot hennes hud, lät den glida allt länge upp för att mjukt snudda vid hennes byst lite retsamt. När hon bad honom låsa dörren så där mitt i kyssen var han för några ögonblick förvirrad över hur han skulle göra det utan att hon släppte honom. Sen hämtade han sig och lyfte handen från hennes hår, viskade något mot hennes läppar och en rörelse med handen så hörde man hur låset klickade till. Dörren låst på mer än ett sätt.

Han slappnade av allt mer stängde ute allt annat som inte var hon. Men sen gjorde han en liten rörelse med den fria handen, magi lyfte dem båda upp från sängen i mjuka händer för att sen mjukt placera dem så de båda låg helt på sängen nu istället för att hon hade benen utanför kanten som förut. Hennes händer i hans hår var som de starkaste fjättror man kunde göra även om de inte höll så hårt utan mer smekte och lekte med hans hår. Hans hand började mjukt glida över henne hals i samma takt som den under hennes kläder mjukt rörde sig smekande i långa mjuka rörelser. Hennes hud var så varm under hans fingrar, nästan så han brände sig men det skulle inte hindra honom nu. Den eld hon var och tände i honom skulle få sluka honom helt utan något motstånd.