Hans ord hade gett honom ett par saker att tänka på men de tankarna fick vänta till lite senare. Just nu var hans enda tankar på hur underbart det var att se och höra henne förlora sig i extasen. Känna hur hennes kropp spände och hur hennes underliv så skönt kramade hårt runt honom. I den stund han kände hennes kropp spänna sig och hörde de kvidanden som unslapp henne höll han lite hårdare om hennes höfter medan han tryckte sig upp mot henne samtidigt som han höll henne ner över sig. Det var andra gången hennes kropp kramade njutning ur honom men det var minst lika ljuvligt denna gång som första gången.

När vågen av njutning börjar lägga sig så håller han henne kvar på sig än, ville inte släppa taget om hennes höfter men har lättat på greppet lite. Hans andning var ytlig och snabb än, små svett droppar kunde ses på hans hud och han fick svälja ett par gånger för att känna han skulle kunna tala men hon hade tagit orden från honom nu också. Han ville inte blunda eller ens blinka just nu utan tar in synen av henne där hon sitter grensle över honom, den dimmiga blicken efter vågen av extas och hur vacker hon var. Händerna på hennes höfter smeker huden långsamt och ömt.

I hans ögon var hon lika vacker med håret i en sådan röra som när det varit så fint flätat. Mjukt följde hans fingrar de lösa länkar som låg mot hennes hud. Han gjorde inga försök att flytta dem men lät fingrarna fortsätta sin vandring. Hans blick tog in allt, försökte se till att den bilden av henne för alltid skulle förbli i hans minnen. Det tillfredsställada leendet, brösten som rörde sig i takt med hennes andning. Hennes ögon som nästan glittrade i skenet från hans magi. Han ville få minnas allt precis så här för alltid.

Mjukt och ömt mötte hans läppar hennes, Handen som vilat på hennes höft lyftes för att smeka hennes axel ömt. När deras läppar särades igen kom inte den kylan som förut varit där. Det lilla tomrum var fyllt med värme och kärlek, en försäkran om att de båda menade de ord de tidigare sagt. “Alltid Maeve, när helst du vill.” Han viskade mjukt och ömt orden som svar nedan hans armar mjukt lade sig runt henne. Han lät sig själv förlora sig i värmen av deras kroppar mot varandra, han gjorde inga försök att flytta sig ur henne utan bara låg där under henne, armarna mjukt om henne med huvudet lätt lutat not hennes. Så länge hon valde att stanna där skulle han hålla om henne oavsett om det var klokt eller inte.

Han håller en arm om henne när hon glider av honom och låter en belåten suck lämna hans läppar. Hans blick var för en stund riktad upp mot taket. Hans hand flyttar sig från hennes axel och upp för att mjukt smeka hennes hår, njuta av att ha hennes ansikte mot sin hals. Med sin andra hand drog han en filt över dem och vred huvudet mot henne. Han ville hon skulle stanna natten med honom men vågade samtidigt inte be henne stanna där då hon sagt att det kanske inte var det bästa. Vid hennes fråga så suckar han lite lätt och nickar kort men han ler varmt mot henne. Hans kropp var trött men hans tankar hade börjat klarna från den dimma av njutning och extas de delat.

“Känner… Jag har haft med henne att göra förut och hon är inte någon jag litar helt på… Fast det går för alla andra mörkeralver.” Han kysste hennes kind mjukt och log varmt mot henne. Han hade mycket väl kunna ljuga och säga att detta var första gången han mötte Ziyate men det var inte så han ville göra just nu. Han höll Maeve lite närmare mot sig och såg till att de båda täcktes av filten ordentligt. Med en liten gest med sin fria hand så dämpade han det lila ljuset ytterligare lite. Lät ett mjukt mörker sänka sig över rummet med endast lite ljus över just dem.

“Varför hon är här? Antingen för att Lloth vill ha henne här av någon anledning, för att hon har något att vinna själv på att vara här eller för att hon går emot Lloth…” Han visste inte vad han skulle tro om det Ziyate hade sagt till honom tidigare eller om det ens var sant det hon sagt. Men tydligen så var det ju en tredje mörkeralv här enligt Ziy, vilket kanske inte var så svårt att tro det. Men han ville ha så lite med dem att göra som möjligt. Kanske kunde han tänkas hjälpa en av dem om de skulle visa sig att de faktiskt ville vända sig från Lloth. Det skulle ju gynna honom väldigt mycket det. Hans blick var ärlig och det märktes att han funderar på hennes fråga, försöker komma fram till en bra anledning till varför de var där.

“Oavsett kommer jag hålla ett öga på henne så ofta jag kan. ” Sen ler han mjukt och kysser hennes nästipp lite lätt för att sedan möta hennes ögon. “Så länge inte du stjäl min blick och uppmärksamhet du underbara sköldmö.” Hans fria hand smekte hennes kind mjukt, hennes gäspning hade inte undsluppit honom och kanske skulle det ändå bli så att hon stannade. Hans hjärta slog ett extra slag vid den tanken men han försökt ändå hålla sig lugn.

Han möter hennes blick och nickar innan han mjukt kysser hennes läppar mer kärleksfullt och utan begär. “Jag lovar att vara så försiktig jag kan.” Han smekte hennes arm mjukt medan han lutade sig lite mer in mot henne för att få vara så nära han kunde. Hans leende blev lite större och varmar när han hörde hennes sista ord. Han kunde inte säga hur länge hon skulle stanna men hon skulle då stanna där med honom nu iallafall. “Stanna så länge du vill Maeve…”  Men en liten tanke slog honom där och han såg på henne med en lite frågande min.

“Om man skulle vilja veta mer om de gudar ni tillber här, vem ska man vända sig till då?” Hans fråga var ställd av nyfikenhet och det märktes på honom, även om han också började känna hur tröttheten kröp över honom. Allt som hänt under dagen tillsammans med den magi han använt hade nu börjat ta ut sin rätt på honom. Men det var tydligt att han var lycklig med henne så nära.

Han säger inget mer om Asarna eller det hon nämner om völvorna men en lite fundering och tanke har börjat gro. Sen smeker han hennes kind igen och drar med fingrarna över hennes kindben. Inte så att han fäster någon större vikt vid den tanken men den fanns där långt bak i hans huvud iallafall. Han hade sett hur hennes tatuering förstörts av att någon bränt huden där. Det högg i honom att hon hade behövt utstå det men det var inte något han kunde göra något åt. Hans magi var inte alls för att hela skador eller sjukdomar. Gifter kunde han på ett smärtsamt sätt få ut ur kroppen på någon eller sig själv. Men det var allt…

“Tänker du besöka denna völva när du är här i Frostheim och efter att ha sovit lite mer?” Han log mot henne och drog filten tätare om dem medan han lade ett ben över hennes för att riktigt linda sig in nära henne. Vad som skulle komma var inte något han valde att tänka på just nu utan försökte lägga alla andra tankar åt sidan för att finnas där i nuet med henne. Om hon skulle svara på hans fråga så var det så annars kunde hon bara låta den vara. Han brydde sig inte om det just nu och lät det magiska ljuset slockna helt så rummet blev mörkt.

“Mm ett problem för morgondagen…” Viskade han mjukt när hon slöt ögonen, men han lät inte sig själv somna än utan låg där och lyssnade på hur hennes andetag blev tyngre när sömnen kom över henne. Under ett längre tag låg han och stirrade upp i taket för att brottas med ett tankar och känslor. Även om allt just nu var bra så var det en krävande tid som väntade dem, det var han säker på och även efter striderna mot Hrafn så skulle de fortfarande ha det väldigt tufft. Sen var det en annan ska som han hade börjat fundera på och tänkte försöka göra något åt med tiden.

Sen vred han sig lite mot henne och lade sig tillrätta, sköt alla andra tankar från sig för nu. Det var problem för morgondagen, det hade hon rätt i. Nu tänkte han bara njuta av att få somna med henne nära och i sina armar, vem visste när de skulle få den chansen igen trots att de befann sig i samma stad? Med en sista blick på kvinnan han älskade slöt han ögonen, lät sig helt slappna av och låta all oro bara försvinna innan han somnade och föll i en djup drömlös sömn.