Hulrik var fokuserad, han stod med sina händer slutna bakom sin rygg och lät sin blick vandra mellan prästen och hans blivande hustru. Han var allvarlig, då det var en allvarlig situation, han hade blivit ombedd av Eskel och Torkel att gifta sig med ett annat hus, med förhoppningen om att detta skulle ytterligare etablera båda husen inom det politiska landskapet. Hulrik var inte dum, han förstod att han var av politiskt lågt värde som oäkting, men han ville ändå visa att han var användbar. Det hade shockat honom när de frågade, men bara kortvarigt, då han snart kom ihåg att Eskel hade väldigt få söner relativt till döttrar.

Prästen pratade på, och Hulrik nickade och svarade när det var förväntat av honom, men i huvudsak vilade blicken på kvinnan intill honom. Hans uttryck saknade glädje dock, då han gärna hade lärt känna henne innan det var dags, vem vet vad han gifte sig med för sorts kvinna. Han ville inte ha någon trofé att sätta på hyllan, han var inte intresserad av det politiska. Han ville ha en utmaning i den han valde att gifta sig med, han ville gifta sig med styrka, mod, och envishet. Han tittade noga på varje detalj på henne för att försöka förstå vem han gifte sig med, och darrningarna var det som utmärkte sig mest, utöver faktumet att hon knappt tittade på honom.

Hulrik var ung, nyligt tjugo, och kunde inte mycket om politik. Han kunde jaga och fiska, han har brottats med vildsinta vilddjur, han har gått vilse och levt på svältgränsen i veckor, och utmanat vinterkyla och sommarhettor, men aldrig har han varit så nervös som inför tanken att lämna Österhamn och påbörja ett politiskt liv i Hannadon, för det var vad han förväntade sig skulle hända härnäst. Vad hade han att bidra med där? Fanns det ens jaktmarker nära? Vad skulle han göra, som alltid gått ut och jagat när han varit arg, ledsen, uttråkad, eller annat. Han var inte ens bekväm i de sköna finkläderna, han ville ur skjortan, ur de lena byxorna, han ville röra om i håret sitt så det inte var så perfekt. Han kände sig falsk.

Prästen bad plötsligt om hans hand, och han sträckte ut den. Prästen bad detsamma från Elyonora. Avsikten var att binda deras händer samman med en tygbit för att symbolisera deras förening och avsluta cermonin. Hulrik tvekade inte, han ville bli klar med detta, och hoppades att han snart skulle få spendera tid med kvinnan han nu var fast med livet ut.

Hulrik släppte ut ett långt andetag när cermonin avslutades. Prästen höll dem båda om de bundna händerna och sa några säkert uppmuntrande ord, Hulrik lyssnade inte så noga. Han frigjorde sina händer när det var okej att göra det, men behöll tygremsan. Sentimentalitet möjligen. Han mötte Elyonoras blick och försökte besvara hennes  vänliga uttryck, men nervös var han fortfarande.

“Ja vad händer nu egentligen? Låste vi precis in oss i ett sjunkande skepp tillsammans?” Han visste inte riktigt vad han skulle säga. Hon hade förstås mycket mindre till val här än vad han hade, men han hade egentligen inget val i frågan heller. Det var det nya livet som politiker i Hannadon, eller trampa vatten i Österhamn som jägare. Han ville mer än att bara jaga, även om ingenting var roligare än att jaga ett farligg byte. Kanske var det dags att se över hur man definierade byte, och börja jaga politiskt inflytande istället. På något sätt borde det han kunde vara applicerbart i hans nya verklighet.

“Vad gör vi nu? Min familj är inte här, ingen av betyselse. Går vi och hälsar på din?”

Hulrik tog hennes hand med båda sina och ledde henne formellt tvärs genom rummet till deras säte i bortre änden. Innan de satte sig ner höjde Hulrik rösten och talade till rummet.

“Låt inte maten bli kallare än den redan blivit. Ät, alla! Uppskatta särskilt vildsvinet, det är en order, jag har fällt det själv!” Han log och satte sig ner med henne. Efter att de satte sig, satte sig även resten av rummet. Han vände sig till sin hustru och log försiktigt innan han släppte hennes hand.

“Jag förväntar mig att du har en aning om vad som förväntas av oss nu, för allting annat än att stoppa hjärtat på något vilddjur är främmande för mig. Jag förstår inte ens alla besticken framför mig. Hindra mig från att göra mig till åtlöje, och jag kommer se till att du lever det bästa livet jag kan ge dig.” Han försökte tala lugnt och betryggande till henne, men han var väldigt nervös, och det framgick nog från hur snabbt han pratade.

Han lyssnade på henne och rättade allt han gjorde fel allteftersom hon instruerade kring det, han var oerfaren till allt detta. Han åt med hand och kniv hemma, och desto mer framåtlutad, desto lättare att slita lös bitar från köttet med hans tänder. Hon var väldigt grundläggande i sin förklaring, men han behövde det. Han rätade på ryggen, tog de yttersta besticken och började äta försiktigt. Han såg inte ut mot rummet, sökte inte efter insikt om huruvida någon hade sett hans osäkerhet, utan rakryggat gjorde han som hon sa.

“Jag missade inte syftet med din liknelse, men ska jag vara ädel jämförs jag hellre med älgen än vargen.” Han såg mot henne och log, innan han såg ut över rummet och bevakade alla som närvarade. Tillställningen var ganska tam, även om Tossel-familjen ändå hade försett dem med den bästa maten och en bra plats att utföra ceremonin på. Han kände ett fåtal bland de närvarande, och inte ens hans far var på plats. Det var inte konstigt såklart, han började bli gammal, och hade mer på sina axlar än någon enskild person borde, men det var trist att inte ha honom närvarande.

“Jakten,” Började han, först lite smått distraherat innan han satte ner besticken och halvt vände sig mot henne. “Den har varit min tillflykt. Jag började lära mig att jaga redan innan jag fyllde fyra, fick lära mig skogen, djuren, verktygen, och vart mat kommer ifrån. Vid sju års ålder, tror jag det var, fällde jag mitt första rådjur. Det var också första gången jag flådde och styckade ett djur själv. Det finns få saker i detta liv som ger mig samma ro som att jaga, jag är duktig på det, och även om allt annat är kaos, kan jag lita på jakten att vara på min sida.” Han tystnade en kort stund, innan han skrattade till. Han hade sjunkit in i bekväma tankar när han pratade om jakten, men skakade sig ur det och såg henne i ögonen.

“Jag har vuxit upp med jakten, att berätta ‘lite’ om jakten skulle fylla resten av dagen. Berätta någonting om dig själv istället, vad tycker du om att göra?” Han log varmt åt henne, han var genuint nyfiken på vilken slags kvinna han gift sig med.

“Är älgen inte den ståtligare av de två? Du fruktar vargen för att den har ett rykte av att vara farlig, men varelsen är ganska skygg, och undviker konflikt där den kan. Älgen är skogens konung, och få saker kan jämföras med dånet och knaket du när en älg trampar förbi. Älgen går med huvudet högt, och är inte bland de djuren exempelvis vargen jagar, då faran för skada är för hög. Älgen har alla rovdjurens respekt, och är vacker dessutom.” Han log åt henne. Det var inte ovanligt att vargen var det beundrade skogsdjuret, Hulrik var van att höra liknelser med vargen, men han ansåg alltid att älgen var den man skulle eftersträva att likna. Stolt, stark och för många innebar det lycka att se älgen. Tur var någonting man gärna hade mer av.

“Vad tråkigt att höra om din uppväxt, ingen borde hindras från att rida om de önskar. Det är en otrolig frihetskänsla att rida, och jag ska se till att du har tillgång till häst dygnet runt om du så önskar.” Han återvände till att äta lite kort när hon frågade om varför han gick med på äktenskapet, för att köpa sig själv lite tid att tänka. Han var inte avsiktligen långsam med att äta, men det var ovant att jobba med besticken. När han hade tagit sig några tuggor vände han tillbaka till henne och ryckte lite med axlarna.

“Det är enda chansen jag har att göra ett intryck på världen. Ingen kommer minnas en jägare, och som oäkting är den här sortens grej den enda vägen för mig, och många fler tillfällen kommer inte presentera sig. Jag är en dålig jakt bort från att bli dödad av ett vildsvin, men dör mycket hellre från ålder eller sjukdom, omgiven av en familj, eller i en självuppoffringshandling för någon jag bryr mig om. Just nu har jag inte riktigt någon jag bryr mig om, så det kanske är där du kommer in.” Han log smått åt henne.

“Jag förstår att du inte hade min möjlighet att välja, men vad hoppas du få ut från allt detta? Du är tränad av adeln, du har säkert något mål eller ambition? Kan inte tänka mig att måla, dansa och spela musik är vad du vill ha ut från livet, även om jag gärna lär mig spela något instrument. Allt jag kan är att härma djurläten med olika blåsinstrument.”

Han log för sig själv när hon svarade, han verkade inte uppfatta att han hade förolämpat henne, utan satt och åt sin mat med mer fokus än som egentligen var rimligt för något så enkelt som att använda kniv och gaffel. Just nu såg han inte ens på henne, utan pratade medan han fyllde på sin tallrik.

“Jag vet inte hur man ser ut när man ser oskyldig ut, jag har sett många vackra människor göra riktigt hemska saker, men jag tror helt klart att du kommer slå världen med häpnad. Jag får den känslan när jag lyssnar på dig, du har en energi jag kan se i vissa av mina systrar ibland, och de kan vara riktigt skrämmande när de bestämmer sig för någonting. En är kapten på en av världens största handelsskepp, och en annan har studerat på Caras Idhrenin i trettio år. Skrämmande tjejer.” Han vände sin blick då mot henne och log, och placerade sina bestick på tallriken. Han såg lite mer allvarlig ut härnäst.

“Jag förstår att jag inte är vad du kanske förtjänar, du hoppades nog på bättre. Jag kan ingenting om det här livet, jag kan knappt äta rätt. Jag är en gris på väg till slakt när det kommer till mig och politik, och jag vet detta. Jag kommer inte stå i din väg för vad du än vill göra, och mina resurser är till ditt befogande så långt som min familj ger mig tillgång till dem. Vilket ändå är ganska långt.” Hans röst tystnade sedan och han lutade sig lite närmare, talade med ett lägre röstläge.

“Skulle du vantrivas i mitt sällskap kan jag göra en vana av att ta längre jaktresor. Hannadon har inte så intressanta jaktmarker, så jag skulle säkert vara borta veckor åt gången.” Han stannade upp, och rätade sig medan han skar upp en ny bit mat.

“Om det är vad du önskar. Annars gör jag vad jag kan för att detta ska bli så uthärdligt som möjligt för dig.”

Han funderade tydligt en stund medan hon pratade och dröjde en stund efter innan han började svara. Han åt ingenting, utan tog bara in allt hon hade sagt med ett allvarsamt uttryck och vände sig sedan till henne helt, så han satt vänd åt sidan på sin stol. Han lutade sig fram lite och log mot henne.

“Om jag får vara så djärv, tror jag du har hamnat i den bästa situationen du kan hamna i. Din familj har inte mycket, vi fick reda på det när din familj närmade sig min far Eskel. Min familj däremot är inte politiker, vi vet ingenting om det här, med undantaget för min bror Torkel i Hannadon, och kanske min syster Avina som studerar i Caras Idhrenin. Din familj har varit med länge, ni är en gammal släkt, du har fått alla de rätta lektionerna och nu har du mer pengar än du kan göra dig av med. Jag kan ingenting, men jag kan lära mig. Snabbt. Jag har åtta halvsyskon, sju äldre än mig, tre av vilka riktigt framgångsrika, och av olika anledningar hade jag ändå varit direkt arvinge till min fars säte i Österhamna om jag inte var en oäkting. Jag har massor att bevisa, och jag tror ärligt att du är min bästa möjlighet att inte bara göra det här rätt, utan för att också trycka min framgång i deras ansikten.” Han log brett åt henne, och såg ut över rummet kort innan han tittade på henne igen.

“Jag kommer lära dig allt du ber om, för jag har varje anledning att vilja att detta ska lyckas. I bådas våra familjers ögon är det här nog det bästa de hade kunnat hoppas på, ett halvblod från en rik och oerfaren familj som ni kan manipulera, och en fattig adelsfamilj som vi kan köpa oss ytterligare inflytande i Hannadon genom. Jag tvivlar inte på att båda familjerna ser oss om en lågrisk-investering som det inte gör någonting om den inte går i vinst. Jag vill förbise alla deras ambitioner och tycker att vi ska sikta på våra egna. Låt oss, som du säger … bestämma reglerna, och inte bli styrda. Jag kommer inte stå i din väg, men låt mig kliva i dina fotspår när du bygger den.” Han sträckte ut sin hand åt henne, erbjudande henne att ta hans hand som ett tecken på hängivelse.

“Vill du skriva en framtid världen sällan skådat med mig, hustru min?”

Hulrik log smått obekvämt och höjde sina axlar lite spänt åt tanken att det fanns spioner från hans egna hus bland dem. Det var rimligt, han var oerfaren, och de var nya inom politiken, så även om det i stort var ett enligt många obetydligt giftermål fanns det orsak att oroa sig för rykten och annat, saker som Hulrik aldrig lagt mycket tankar kring. För honom skulle det inte bli svårt att släppa på befintlig relationer, han hade väldigt få förutom några av sina syskon, och dem skulle han inte ha mycket att göra med framöver.

“Det kommer nog ta mig ett tag innan jag vet vem jag kan lita på, det är många gånger svårt nog av att bara tillhöra en rik familj, än mindre inom politikens värld kan jag tänka mig. Men tålamod är nog bland det jag är bättre på, jag kan vänta så länge om det krävs innan jag beslutar mig om vem jag litar på. Kan jag sitta stilla i ett dygn inväntande ett rådjur, kan jag klara av detta med så här gott sällskap.” Han log och gav henne en kyss på huvudet innan han satte sig upprätt vid sin måltid igen, han var en hungrig individ, han var van att äta mycket inför allt vad han gjorde, så även om han inte hade någonting större planerat så krävde kroppen hans ändå mycket energi från honom.

“Helt plötsligt känns detta som en gåva och inte ett straff.” Sa han tyst och försiktigt och log mot sin fru medan han åt.

Hulrik log åt hennes kommentar om deras kommande första bråk, även om han ansåg att det vore onödigt att bråka. Det skulle såklart komma, men han avfärdade tanken som en fantasi, han hade för mycket investerat i att detta skulle gå bra för att sätta sig på tvären med henne.

“Vi bör dröja till nästa märkvärdiga tillställning innan vi gör ett spektakel av oss i hovet, eller hur? Vi är trots allt nygifta och lyckliga, borde vi inte vilja vara med varandra första tiden?” Han kunde inte mycket om politik, och var egentligen inte mycket till en romantiker heller, men han förstod jakt, och så snart han började tänka i de banorna förändrades hela sättet han såg på hovet och Hannadon. Han lutade sig närmare henne och talade i en försiktig ton.

“När du jagar är det viktigt att ditt byte känner sig trygg i sin miljö. Upptäcker djuren dig är det bästa du kan göra inte att sätta efter dem i jakt, utan låt dem springa undan och gradvisa komma tillbaka. Du behöver vårda jaktområdet, så att djuren bekantar sig med din närvaro. Om ditt första intryck på dem skakar deras trygghet, och du inte låter den tryggheten återfinna dem, då kan du likaväl byta jaktmark. Du har förlorat naturens tillit.” Han var osäker på om det han sa var logiskt för henne, men han såg en tydlig liknelse med hovet och jaktmarker. Om de höll sig undan en tid efter att nyheten kommit ut, får rykten en chans att spridas, och människorna får en chans att skapa sina åsikter om paret, även om dessa kommer visa sig felaktiga, samma som när jägaren i tillit släpps närmare och närmare djuren.

“Jag vet inte när nästa tillställning är, men jag tror vi behöver låta dem tro att vi är gäster på deras betesmarker, inte inkräktare, inte jägare. Vi borde väll veta vår plats, en oäkting och ett hushåll bortom politikens nåd? I bakgrunden.” Han ryckte på axlarna.

“Jag kan förstås ha fel, du kan politik bättre än mig. Det är trots allt inte dumma djur vi har att göra med.”

Hulrik log åt sin fru, och nickade åt de saker hon sa. Han hade huvudet på skaft när det kom till många saker, han var snabbtänkt och praktisk, men den här världen skrämde honom. Den verkade däremot ha en passionerad inverkan på hans fru, vilket var betryggande. Det skulle bli en kul resa, och även om den slutade olyckligt, var han glad för åtminstone stunden att han satt med på den. Han hade blivit varnad av sin syster att han inte kunde lita på dessa politiker, inte ens hans nya fru, men han lade inte mycket värde i den varningen, då hans syster hade spenderat lika lite tid bland dessa människor som honom. Alltså ingen tid alls.

“Låt oss fumla oss genom kvällen då, min kära. Säkerligen har huvudstaden ögon även i den här salen.” Han åt upp sin mat, och kort därefter bjöd upp henne till att dansa när det var dags för nästa skede av kvällen. I stort var det inte mycket mer som skulle hända under kvällen, musik och sång, mingel och slutligen ett officiellt avsked innan de började bege sig till huvudstaden. Det var en orolig tanke helt klart, att börja ett nytt liv på en plats där han inte kunde gå ut och jaga när än han skulle vilja. Närmsta jaktmark var säkerligen dagar bort från Hannadon, så vad skulle han göra med sin tid? Jakt var allt han kunde.