- This topic has 36 replies, 2 voices, and was last updated 2 år, 8 månader sedan by
.
-
Med ett leende nickade hon. Hennes make va snabb med att lära sig. De flesta i hans sits hade inte kommit på tanken om att huvudstaden kunde ha skickat ögon på dem.
När han bjöd henne till dans log hon och reste sig.
Att dansa va naturligt för henne och därför behövde hon inte koncentrera sig särskilt mycket. Istället frågade hon.
” Är du nervös? ”
Hon rodnade lätt
” Ska jag vara helt ärlig så är jag.. inte för hovet eller den här festen. Jag är mer nervös för dig. Jag har inte talat med särskild många män i annat än middagar på sommargodset… Hur beter sig en hustru? Jag såg inte särskilt ofta mina föräldrar tillsammans mer än under fester. Jag vet inte vad som väntas av mig när det inte är en massa ögon på oss. ”
Hon insåg det inte själv men hon va något av en social kameleont. Hon hade en mask för varje tillfälle med en publik. Visade passande mängder känslor, rörde sig på det viset som förväntades av henne. Men hon hade ingen aning om hur hon skulle bete sig när hon inte behövde spela en roll.
Hon insåg att det skrämde henne att behöva vara sig själv framför någon. Hon hade aldrig varit i den situationen förr.
-
<p style=”text-align: center;”>Hannadon, en dag senare.</p>
Deras nya hem var enormt. Det var tre våningar högt, säkert sexton sovrum, salong, balsal, kök med mera. Det var nästan en herrgård, mitt i staden. Visst, det var inte unikt, området hade många dylika hem, men deras utmärkte sig i sin storlek. De var i det lägre adelsskiktet, men deras kombinerade familjenamn hade varit tillräckligt för att de skulle få bo bland adeln och bo fint, även om det var närapå så lågt det gick att komma i det politiska skiktet, de hade ingen officiell befattning, de hade inga meriter till sina namn, och Eskel Tossel, Hulriks far, hade inte öppnat plånboken mycket nog för att köpa ett bättre ställt hem. Men det gick inte att klaga.Hulrik klev ur vagnen och erbjöd handen till sin hustru för att hjälpa henne ut och ner, och bort från gatan. Hemmet var inhägnat, och grinden var stängd. Grinden och muren som sträckte sig runt hemmet var tillräckligt för att motstå en mindre belägring, så som många av de större hemmen i Hannadon kunde, men det tjänade de nya boende ingenting på, då de varken hade en vaktgrupp eller fiender.
“Välkommen hem.” Hulrik log mot henne och vände sig sedan mot grinden. En tjänare, en trött och sliten äldre man som såg ut att kunna mäta sig med byggnaden i sin ålder stod vid grinden, en fot i dödens dörr, blek och smal. Han var klädd i gamla finkläder, han hade troligtvis samma formella klädsel som han haft hela sitt vuxna liv, antytt från faktumet att den satt löst på honom, helt klart tillhörande en mer rakryggad, bättre byggd man.
Mannen sa ingenting, men nickade åt dem båda och med försiktiga rörelser låste upp grinden, och gestikulerade för dem att kliva på medan han drog grinden öppen, ett trött leende på hans läppar. Detta var då bostadsvakten, patriarken för huset i adelns frånvaro, inte anställd av familjerna, utan ett medfölj när man köpte huset.
-
Elyonora studerade byggnaden nyfiket om än något skeptiskt. Som dotter av en rik ätt hade hon förväntat sig mer. Det förvånade henne att hennes familj inte begärt bättre. Visst hon va nu gift och tillhörde ett annat hus. Men hennes och hulriks namn va sammanlänkade med hennes familjs och enligt hennes familj va ryktet om välstånd allt.
Hon va inte allt för bekymrad. Hon kunde allt få deras nya hem att stråla med lite arbete från hennes sida.
Beslutsam och med en första uppgift planerad tog hon sin makes hand och klev ner.
” Tack det samma”
Sa hon och besvarade hans leende innan hon vände blicken mot den äldre mannen. Hon noterade hans kläder och la på minnet att hon skulle låta sy upp kläder till tjänstefolket. Tjänarna va trots allt en direkt återspegling av sitt herrfolk.
Hon gav den äldre mannen ett varmt leende.
” Vad är ditt namn?”
En av hennes första lektioner av hennes mor hade varit att alltid känna alla tjänare vid namn.
Hon la till på listan att se till att tjänstefolket skulle ha bra mat. Det gick inte för sig att folk trodde att de svalt sitt folk.
Hennes fria hand lades över hulriks överarm. På samma sätt hon observerat sin mor göra på hennes far.
-
“Mitt namn är Marius, damen min.” Marius log kärt, säkerligen nöjd att frågan om hans namn hade kommit så tidigt, och sänkte sin blick mot marken inför deras fötter. Hulrik såg mot henne och log åt hennes fråga, och uppskattade den själv, då han varit en av dem som sällan blev frågade den frågan, det har inte funnits många tillfällen där folket de träffat varit intresserade av honom, så det var glädjande att hans nya hustru visade ett intresse för tjänarfolket. Han kunde såklart inte avgöra om det var ett spel eller genuint, men även om det var ett spel så kunde han uppskatta det, då han visste att det skulle ha betydelse för mannen vid grinden.
“Du känner säkert redan till det, Marius, men det är jag som är Hulrik, och det här är Elyonora. Vad kan vi förvänta oss för skick på vårt nya hem, har du haft resurserna för att hålla det fint?” Han såg mot huset och sedan tillbaka till Marius. Mannen ryckte lite på axlarna och började röra sig in på gården och mot huvudingången till deras hem, och pratade medan han gick.
“Så väl som jag kunnat, men det är skillnad på att hålla någonting rent, och att ha det fint. Ni kommer behöva göra det till ett hem, för nu är det inte mycket mer än en välstädad lagringsplats för tjänare inväntande hemmets nya dam och herre. Herrns bror, Torkel, har varit och inspekterat huset för bara några dagar sedan för att säkra att allt stod rätt till, och han lät nöjd med skicket.” Den gamla mannen log stolt medan de gick igenom den just nu ganska enkla och lite tråkiga trädgården, och upp för trapporna till ingången.
Marius drog upp dörrarna, och framför dem, väl inne i huset, stod de inför en stor trappa som ledde upp till ovanvåningen, och ett mångtal dörrar i en bred korridor som spred sig in i husets många rum. Det var rent, men huset var som förväntat inte klätt, utan det förväntades bli husets nya dams första uppdrag.
-
Hon log varmt mot Marius och la hans namn på minnet.
Hon följde med de två männen när de gick mot huset. Hon såg den enkla gardens skick och började genast att lista upp vad som skulle göras med den. Hon skulle behöva se köks trädgården också insåg hon och om där fanns en inre trädgård för att ha sittningar.
Då hon kom in i huset spärrades hennes ögon upp. Hon hade helt klart en hel del att göra här.
Det va rent och inget verkade vara i dåligt skick. Men det va… Tomt.
Hon log för sig själv och såg fram emot att få deras hem i sådant stånd att de inte bara kunde ta emot besökare, utan aven skulle kunna göra så i diskret grandios.
Hennes mamma hade alltid sagt att det är de små sakerna som inger respekt och avund. En man som behövde skrika ut sina order ingav mindre respekt än en man som gav sina order lågt men förväntade att folk följde ordern.
Det va liknande med inredning, hade hennes mamma sagt. Möblerna behöver inte vara iögonfallande, men se till att konsten, mattorna och materialet i möblerna är av högsta kvalitet. På så vis anses du inte kompensera för något men visar fortfarande tydligt var du står.
” Det är ett underbart hus Marius, ni har alla gjort ett utmärkt jobb att hålla det i skick. Jag ser fram emot att få göra det till ett hem”
Hon såg upp på Hartvig med ett leende. Ett genuint sådant.
-
Marius böjde sitt huvud tacksamt åt hennes komplimang och log blygsamt, hans blick fäst mot marken.
“Tack min dam. Jag och resten av tjänarna är till ditt förfogande i arbetet du står inför. Tillåt mig att hjälpa till på alla sätt jag kan, jag är väl bekant med staden och mycket av det som ligger väntande er närvaro.” Marius såg sedan mot Hulrik som såg sig omkring.
“Din broder Torkel hälsade er en önskan att träffas för middag någon av dessa dagar, när ni känner er hemma och redo.” Han klev undan till bakgrunden från paret och ställde sig vid väggen för att hålla sig undan dem när han inte var behövd, medan Hulrik verkade en aning frustrerad. Hulrik såg mot sin fru och log falskt, bakom leendet, bakom blicken var det tydligt att han var irriterad.
“Min bror har besökt Österhamn minst en gång om året sedan han flyttade till Hannadon för tio år sedan, och har aldrig varken frågat efter mig och knappt bekräftat mig de gånger tillfället har funnits. Jag har svårt att tro att det är broderlig kärlek som styr här, och om jag får leka politiker för ett ögonblick, skulle jag istället tro att det handlar om att han inte längre är den enda Tossel här. Oäkting eller inte, med din familj har vårat hushåll redan en längre historik inom Hannadon än han.”
Hulrik kände inte Torkel väl nog för att vara säker på hans avsikter, men det var obekvämt att han helt plötsligt visade ett intresse i honom. Ryktena i Österhamn löd att Torkel hade gått och blivit politiker, med allt vad det innebar. Det kunde vara så enkelt att han ville lära känna Hulrik, då Torkel hade varit den som såg till att de hade ett hem här, även om det nu var skrivet på Hulrik. Alla förberedelser i Hannadon inför Hulrik och Elyonoras anländande hade varit hans arbete.
-
Hon gav den äldre mannen ett varmt leende.
” Tack. Jag är säker p att jag kommer att behöva er hjälp.”
Hon lyssnade på hulrik och nickade med ett leende. Haha n va inte lika irriterad.
” Med största sannolikhet vill han komma på middag för att se om vi kan vara brickor i hans politiska spel. Se till att vi inte gör bort honom och framför allt för att se så att vi inte är ett hot för honom och hans karriär.”
Hennes leende blev med ens oskyldigt. Lite väl oskyldigt.
” Det är bäst att vi hjälper honom så mycket som möjligt. Han är trotts allt vänlig nog att ge oss allt det här.” Hon gjorde en svepande rörelser över rummet och tog sedan hans arm och mumlade med en mörk röst.
” Tills vi inte behöver honom längre. När han presenterat oss för hovet och vi har ridit på hans framgångar så långt de kan ta oss så kan vi göra honom till vår spelbricka”
-
Hulrik nickade åt henne, leende. Han ledde henne framåt och började vandra för att inspektera huset och rummen i det, för att lära känna bostaden de skulle spendera sannolikt en lång tid framåt i.
“Det är nu jag kommer behöva dig, för vi har hastigt lämnat min trygghet i samband med allt det här. Såhär är det enkelt för mig att föreställa mig det politiska spelet, talande med dig, men sätt mig framför någon adelsman och det kommer sluta med att jag berättar hur man bäst flår en kanin.” Han fnös till och log åt henne som att han hade sagt ett skämt, vilket han hade försökt göra, men oron var genuin.
“Jag kommer aldrig kunna prata med dessa människor om det senaste från Kaldrland, eller hur man bäst tränar en tjänare. Det känns som någonting man behöver födas in i. Jag är en jägare, jag kommer slå ihjäl den första som säger någonting illa om oss.” Hulrik ryckte på axlarna.
-
Hon följde honom och log tillbaka med genuin värme.
” Att prata om jakt är något även adels man gör. Men de flår inte bytet. Det gör tjänstefolket. ”
Hon la en hand på hans arm i ett försök att visa sitt stöd.
“Du är inte sämre än de bara för att du inte föddes in i den här världen. Tvärt om. Men du kan behöva lära dig att dölja vad du tänker. Våld kan behövas men det är bättre att använda våld utan vittnen. Allt handlar om vad folk ska tycka och tänka. Allt handlar om hur man blir sedd. Visa dem dina svagheter när du vill att de ska underskatta dig, så att du kan förgöra dem. Och visa dina styrkor när du vill ha deras rädsla eller respekt. ”
Hon log bredare och inte lite ondskefullt.
” Du kan alltid visa dem din ‘barbariska och okulturella’ sida och låta mig visa min svaga, och blödiga sida. På så vis kommer de att anta att jag är den svaga länken. Och kommer att pröva sin manipulation på mig. Medans de använder sina mer våldsamma metoder mot dig”
Hon funderade en stund och ryckte på axlarna
” Det kan även bli så att de försöker skada mig för att komma åt dig. Genom att ta mig ur ekvationen bryts stödet från min familj. ”
Hon sa det som om hon pratade om att det kanske kunde börja regna och inte som om hon pratade om sin egen död.
” I vilket fall som så kan det vara en idé för mig att lära mig att försvara mig själv om behovet skulle uppstå… Men det skulle märkas om jag anställer en lärare…”
Hon såg upp på hulrik med ett snett leende
” Du råkar inte veta hur man försvarar sig med kniv?”
-
Hulrik nickade till allt hon sa, och log åt henne. Desto mer hon pratade om dessa människor, desto djupare vatten insåg att han var i. Men det var samtidigt spännande, det var en ny utmaning, nya jaktmarker, men även de var bytet och det oroade honom.
Han hade för avsikt att erbjuda sig lära henne självförsvar, men hon var före honom till det förslaget och han nickade nöjt.
“Mer än gärna! Detta är någonting jag väldigt gärna gör, jag började oroa mig för din säkerhet med allt ditt prat om dessa människor. I Österhamn har vi en bra militär, men utöver den har vi en stark milis som jag varit med och tränat. Vi tränar med ordinarie vapen, men också med vadän vi har tillgängligt. Knivar, köksredskap, hushållsföremål, allt kan vara ett vapen bara man lär sig hitta dem.” Han log smått ivrigt åt henne.
“Ett bra utbyte. För allt du ger mig, är kunskap om självförsvar det minsta jag kan ge tillbaka. Får jag föreslå att vi börjar redan ikväll med din träning?”
-
Hon såg allvarligt på honom.
” Det är inte bara min säkerhet som är viktig här. Jag må vara av en gammal släkt. Men jag är kvinna och därför inte lika viktig. Se bara så snabbt min familj sålde mig för att underlätta för sin manliga arvinge.”
Hon lät en smula bitter men ryckte på axlarna.
” Skulle något hända dig så är jag försvarslös. Min familj skulle inte lyfta ett finger för att hjälpa mig om det inte gagnade dem i form av att gifta bort mig igen. Och jag tvivlar på att din familj skulle bry sig om min säkerhet eller välmående. Du är det enda som står mellan mig och gamarna i societeten”
Hon lyssnade med stora ögon på vad han berättade. Och log sedan mjukt innan hon började skratta högt.
” Jag skulle vilja kalla det den mest originella bröllopsnatten någonsin”
Hon hade varit extremt nervös för bröllopsnatten och nu när hon visste att det som blivit beskrivet som extremt smärtsamt inte skulle hända hade den knuten i magen släppt.
Hon log upp mot honom och nickade.
” Det skulle vara en ära att få bli tränad av dig”
-
De hade vandrat igenom huset en stund innan de kom tillbaka till stora hallen. Det gjorde ont i honom att hon inte hade ett större värde än hur hon beskrev det, och om det fanns något sätt för honom att förändra på det åt henne, så skulle han göra det.
“Är vårt rum redo, Marius?” Frågade Hulrik den äldre mannen, som svarade bekräftande och beskrev vart de kunde hitta rummet. Deras packning hade burits upp dit, men hade inte packats upp. Hulrik tackade Marius och tog sedan Elyonora med sig och de gick till rummet.
“Vi får se till att förbereda dig för jaktmarkerna då, om du någonsin hamnar i en situation där du är i fara. Jag har några grejor jag skulle vilja ge dig från min packning.” Han nickade åt några tjänare som lämnade deras sovrum när de anlände, och Hulrik klev in.
Rummet var stort, nästan lika stort som hela hans hem i Österhamn, och han såg på det med beundran. I stunden kunde han dessutom uppskatta vilken stor yta de hade att träna stridskonst i. Medan han gick över till sin packning såg han mot henne och log.
“Vilken tidigare erfarenhet har du av våld eller vapen? Någon alls, eller har du lyckats undvika det livet helt?”
-
Hon stelnade till när hulrik frågade om rummet. Vårt rum? Hon hade antagit att det skulle vara på samma sätt som i hennes föräldrars hushåll. Vars ett rum med en dörr mellan. Hon svalde hårt av nervositet. Tanken på att sova i samma rum som hennes nya make skrämde henne, mer än faran av hovets intriger någonsin gjort.
Hon följde honom dock upp till rummet. Och ännu en gång spred oron sig igenom henne. Bara en säng. Hon visste inte vad hon skulle ha väntat sig. Hon hade trots allt inte ens väntat sig ett delat rum.
Hon såg på honom när han pratade med henne. Det tog en stund för henne att registrera vad han sagt.
” Grejor? ”
Frågade hon svagt innan hon lyckades ordna sina anletsdrag och fått sina rädslor under någorlunda kontroll.
När han kom gående emot henne kämpade hon för att inte ta ett steg tillbaka.
Hon försökte dölja sin olust genom att le brett.
” Jag lyckades bryta en stallpojkes näsa när jag va tio. ”
Hon kunde inte låta bli utan att se lite stolt ut över detta faktum.
” Annat än det så har jag ingen träning. ”
Hon såg fundersam ut.
” Det har inte så mycket att göra med att jag undvikit det… Mer att jag inte fick lov att lära mig. Min far ville inte att jag skulle tappa värde av att ha valkar från att ha använt vapen. En dam ska inte kunna slåss. Hon ska bara föda arvingar.”
-
Hulrik tog fram en kniv i läderhölje från väskan, och fortsatte sedan mot henne. Den var inte optimal, den var stor, hon skulle behöva någonting mindre, någonting som hon kunde bära med sig utan att det drog uppmärksamhet till sig, eller ännu bättre inte syntes alls. Men det var ett senare arbete.
“Vill jag veta vad stallpojken gjorde för att förtjäna det?” Han undrade såklart, men han lät tanken vandra vidare om inte hon själv ville ge mer information än hon redan gett. Han var nyfiken, men han hade en livstid att få reda på det.
“Tyvärr kommer det ta oss en lång tid att göra dig redo för att faktiskt strida, då du har en livstid bakom dig tränad att inte strida. Men det finns knep vi kan lära dig för enklare överlevnad, och fastän det är obehagligt är kniv ditt bästa försvar.” Han räckte kniven till henne.
“Den är din tills vi kan tillverka en mer lämpad för ditt sätt att leva.” Han log åt henne.
-
Hon såg på honom när han kom närmare henne med kniven i handen. För ett ögonblick undrade hon om han tänkte göra sig av med henne. Men hon skakade tanken ifrån sig. Hon kände honom inte men hon trodde inte att han skulle mörda henne. Han höll trots allt inte kniven som om han skulle anfalla henne. Så mycket hade hon lärt sig när hon tittat på vakterna när de tränade.
Hon studerade kniven i hans hand. Den va stor skrämmande. Men hon sträckte fram sin hand mot den.
Hon höjde sin blick och såg på honom förvånat vid hans fråga. Hon log med ens. Ett leende inte helt olikt ett barn som lyckats med något näst intill omöjligt.
” Han hade skvallrat för min far att jag red ut på kvällarna utan eskort. Jag fick inte gå utanför slottsmurarna på flera månader och kunde inte sitta under de flesta av dem. När jag väl fick rida igen, med eskort så klart så visade jag honom vad jag tyckte om de som skvallrade.”
Hon ryckte lätt på axlarna.
” Jag fick inte gå ut på ytterligare tre månader och fick tio rapp men det va värt det. Han skvallrade aldrig igen”
-
Han log brett åt hennes historia. Att pojken inte skvallrade igen var i sig en spännande sak att höra, hans fru hade en underbar styrka, men historian antydde också att hon fortsatte rida efteråt utan eskort, och hade markerat vad som hände om han skvallrade igen. Hon var viljestark, redan som barn. Han kommenterade inte historien, han valde att tro att hans leende var svar nog på vad han tyckte om det. Det fanns beundran i hans blick.
“Du är fantastisk.” När hon sträckte ut handen för att ta kniven lät han henne ta tag om den, men sedan slöt han sina händer om hennes. Han vred på kniven så att bladet var horisontellt, och förde sedan kniven med bladet pekande mot honom.
“Det första du behöver veta när du försvarar dig med kniv är vart du ska placera den när du hugger. Om du inte kan komma åt halsen vill du komma åt bröstkorgen. Du vill ha bladet liggandes, horisontellt när du hugger mot bröstkorgen, för att ha högst chans att komma förbi revbenen. Tveka inte, du måsta lägga mycket kraft bakom det, det är svårare än man kan tro att få en kniv genom hud.” Han höll bladet mot hjärtat sitt, och hans händer ömt om hennes som höll i kniven.
“Hjärtat är självklart målet om du kan, men andra sidan funkar också Kommer du åt lungan är det oftast tillräckligt för att människan aldrig kommer besvära dig igen. Andra områden skulle vara magen eller skrevet, men oftast kommer din fiende kunna försvara sig en tid till om du hugger dem där. Magen är utan tvivel ett dödande område också, men det dröjer längre.” Hans röst var lugn, han var van att prata om detta, men aldrig hade han gjort det och genuint önskat att det var till hjälp för personen han lärde. Tidigare var det bara ett jobb, att lära män slåss. Nu handlade det om att möjligen rädda hans frus liv.
-
Hon tittade upp på honom med förvåning i blicken.
” Inte alls… Jag va bara arg… Och han kunde trots allt inte göra mycket åt det hela… Han hade kunnat förlora sitt arbete.”
Hon ryckte på axlarna.
” Som barn förstod jag inte vilket överläge jag hade. Om han hade slagit mig hade han kunnat förlora sin hand utöver sitt arbete så han kunde inte försvara sig alls..”
Hon rodnade djupt när han la sina händer över hennes och såg med ens rädd och panikslagen ut när han placerade kniven mot sin bröstkorg.
Hon lyssnade på honom och försökte lägga allt på minnet. Hon va inte säker på om hon skulle klara av att ta ett liv på detta sättet.
Hon kom att tänka på vad hennes original plan hade varit och hennes blick mörknade av skam.
” Jag… Jag har något att berätta”
Orden hade lämnat henne innan hon hunnit hindra sig själv.
Hon tvingade sig att fortsätta.
” Jag hade planerat att förgifta dig… ”
Hon försökte släppa kniven. Det kändes nästan som om den brände hennes händer. Hon insåg med en våldsam säkerhet att hon aldrig ville skada honom.
Hon skyndade sig att förklara.
” Jag kände dig inte, det gör jag förvisso inte nu heller men jag vet att du inte är grym. Du har behandlat mig med respekt. Du är inte gammal”
Hon insåg att vad hon sa inte hade särskilt mycket sammanhang, hon tog ett djupt andetag och började om.
” Jag blev beordrad att gifta mig… Jag fick inte veta med vem eller hur gammal du va. Jag fick bara veta att du va rik och att du behövde min familjs inflytande.
Jag va livrädd att jag skulle bli såld till en gammal man som skulle slå mig och bara använda mig för att få arvingar. Att jag skulle förlora den lilla frihet jag hade. Att jag skulle bli inlåst på ett gods och bortglömd igen. ”
Hennes röst bröts och hon kämpade med att behålla lugnet en stund. Att desperat få masken på plats.
” Jag planerade att döda dig för att vara säker på att jag fick min frihet.”
Hon såg upp på honom hennes mask av sval och okänslig aristokrat på plats men tårar glittrade på hennes ögonfransar.
” Sen träffade jag dig och insåg att du va lika tvingad in i det som jag. Insåg att du varken är grym eller okänslig. Och du är stilig ovanpå det!”
Det sista sa hon med ett hysteriskt skratt.
” Du är motsatsen till mig! Jag är kall, beräknande och okänslig! Du är varm, omtänksam och god…
Du borde vilja bli befriad från mig! Men här är du och lär mig att försvara mig själv. ”
Hon dolde sitt ansikte bakom en gardin av sitt hår.
” Och här tänker jag att jag nog inte kan döda någon med kniv. Det är för personligt. Att gift är lättare.”
Hon viskade
” Jag är en förfärlig människa… Du förtjänar så mycket bättre”
Hon stod så, för feg att se på honom. För feg att se avskyn i hans blick när han insåg vilket monster han gift sig med.
You must be logged in to reply to this topic.