- This topic has 100 replies, 2 voices, and was last updated 5 år, 2 månader sedan by
.
-
Det var en het eftermiddag i en av Iselems kuststäder, det enda som svalkade var den lätta havsbrisen som förde med sig doften av salt och tång. Långsamt hade marknaden börjat vakna till liv när solen började sjunka ned längst himlen. Folk och fä vandrade runt under de färggranna tygerna som hängde mellan marknadsstånden för att ge skugga och svalka åt besökarna. Fler och fler blev besökarna och marknaden myllrade snart av hetska diskussioner om priser, glada tillrop från försäljarna och musik från de små thébodarna. Luften fylldes av söta dofter från frukt, starka kryddor och stickande rökelse.
En ensam resande drog långsamt av sig sjalen som skyddat mot solen då han steg in under de skuggande tygerna. Kläderna var dammiga och slitna från många veckor på resande fot. Med ett djupt andetag drog han in lukterna från marknaden och suckade belåtet. Det var ren balsam för själen att äntligen få vara tillbaka bland människor, ljud och lukter. Med ett litet leende på läpparna och nyfikna ögon banade han sin väg mellan de små träbodarna som var fulla med kryddor, frukter och tyger, tills han äntligen fann det an sökt efter.
Det var med en utdragen och belåten suck som han nästintill la sig ned bland kuddarna kring ett bord utanför ett av théhusen. Mitt bland försäljarna fanns denna oas av små bord och kuddar under tyger och skynken i regnbågens alla färger. I dess mitt fanns ett litet tält där ett äldre par kokade thé och förberedde vattenpipor åt gästerna. En flicka, knappa 10 år, kom fram med ett glas thé som hon ställde på det låga bordet framför honom. Med ett leende la han ett par mynt på bordet och lutade sig sedan tillbaka bland kuddarna med théet i handen. Från hans väska tittade ett ljust och reptillikt huvud upp.
“Godmorgon Sasha” Till den lilla drakens förtjusning så kliade han den lätt under hakan. Draken kröp försiktigt ut ur väskan och ruskade på sig innan den la sig tillrätta på en av kuddarna bredvid honom. Själv drog han långsamt av sig sin sjal och överrock medan han stillsamt sippade på théet.Han kunde skymta människorna som passerade mellan de tunna och färgglada skynkena, men han själv verkade inte dra till sig så mycket uppmärksamhet. Han log och lutade sig tillbaka med ett förnöjt leende på läpparna. Långsamt vaggades han in i en färggrann dagdröm. Lugnet varade dock inte länge, långsamt började en närvaro att krypa upp längst hans fingrar och arm och han öppnade irriterat ögonen. Det hade ju varit en sådan trevlig dagdröm. Närvaron var kvar, drog lätt i hans undermedvetna. Han kände igen den där närvaron. Långsamt satte han sig upp med en rynka mellan ögonbrynen då han försökte få minnet tillbaka från när han känt den närvaron tidigare.
-
Jag skulle gått till ett av vinhusen istället. Tanken for igenom Seras huvud när hon stirrade ner på teets svarta blanka yta. Den beska smaken fanns fortfarande på tungan och hon kunde inte bestämma sig om hon tyckte om den eller inte. Det smakade barndom. När hennes mor tvingat henne att dricka teet på de tillställningar hon var tvungen att närvara vid. Men till slut sköt hon koppen åt sidan, så hon inte hade det i sitt synfält. Lite trött sjönk hon ner i kuddarna med en suck.
Det hade varit långa månader och att fly undan både sin mor och den galne överprästen kändes skönt. Få tankarna på något annat. Åtminstone försöka. De klarblåa ögonen följde flickan som irrade mellan borden. Hennes vågiga svarta hår föll ner till axlarna och var ovanligt vårdat för en som var ute och reste. Under den svarta skjortan, med vita broderingar som tycktes likna hennes familjs, Tenirs, vita behornade orm, fanns smycket hon fått av sin far. En påminelse om hennes arv i norr. Hon hade inte sin vitguldskrona på sig utan den var undan gömd i väskan och glimmade till i det dunkla ljuset då och då.
Ännu en suck slank ur hennes läppar och hon satte sig framåt böjd med sitt huvud i båda händerna och en trött min.
“Låt alla ruttna i Hel” muttrade hon tyst, egentligen hade hon lovat allt för många gånger att inte tala om någon annan gud än Sharah, trots allt skulle hon vara den utvalde av honom. Men hon hade alltid funnit de kaldrländska gudarna mer intressant och mer trogna.
-
Fortfarande med en liten rynka mellan ögonbrynen såg han sig omkring, som om han skulle se någon han kände igen. Det var dock ingen idé med skynkena som skärmade av andra gäster och omvärlden. Djan försökte stänga ute närvaron men det var omöjligt, så det var med en djup suck som han slöt ögonen och sökte sig inåt istället.
Närvaron var otämjd, rebellisk och bubblande – som att se ut över ett stormande hav. Vem?Ett leende spred sig på hans läppar och han öppnade ögonen. Minnet av ungdomliga spratt och skratt, springande fötter i ekande hallar, fingrar som pekade tillrättavisande. Leendet sprack ut i ett lågt skratt och han reste sig långsamt upp samtidigt som han samlade ihop sina få tillhörigheter. Sasha lyfte slött på huvudet och fnös irriterat när han lyfte upp den lilla draken. Den kravlade sig upp på hans axlar och la sig tillrätta där som en blek och skimrande scarf. Med sin väska och kappa i ena handen och thékopp i andra tassade han försiktigt ut bland de andra gästerna, blicken fjärran när han följde närvaron i sitt undermedvetna.
Tillslut stannade han till och drog försiktigt bort skynket. Bland kuddarna satt, om än en äldre version, lilla Sera som han känt under sina skolår.
“Ssch, tänk inte så högt, folk försöker dagdrömma här” -
En röst störde hennes elände. Fast hon kände igen rösten, men hon kunde först inte riktigt placera den. Hon rynkade på ögonbrynen för att sedan mellan sina fingrar upptäcka Djan. Ett bubblande skratt kom från Sera och utan någon förvarning reste hon sig upp och kramade honom glatt.
“Jaså! Nu passar det minsann att dyka upp!” utbrast hon med ett litet skratt till och sedan lade hon armen över hans axlar och hon knuffade till honom något lekfullt. Verkade inte alls ha lagt märke till den lilla draken, men sedan så sträckte hon fram handen mot draken med ett litet leende.
“Men vad du har växt, eller visst är det Sasha?” frågade hon och strök sina fingrar under hakan till draken.
-
Djan skrattade hjärtligt och besvarade hennes kram, helt obrydd om att hälften av hans thé spilldes ut eller att han lät sin väska och kappa falla ned på marken. Skrattet stannande kvar på hans läppar i form av ett brett leende och han kikade mot Sasha som belåtet lyfte på huvudet för att låta sig klias under hakan. Han nickade som svar på hennes fråga innan blicken föll tillbaka på henne.
“Jag kan bara säga det samma,” Djan synade henne från topp till tå och gjorde en svepande gest “… du var ju knappt en tvärhand hög sist” Han skrattade lite retsamt och omfamnade henne i en stor kram.
“Härligt att se dig igen” -
Sera skakade nätt på huvudet så hennes svarta lockar yrade omkring henne och hon flinade brett.
“Det är nu du ska påpeka hur vacker jag blivit” retades hon och blinkade med ena ögat för att sedan göra en gest ner mot bordet och sjunka ner på en av trästolarna på kanten av bordet. För trots allt var de två och soffan passade de bättre.
“Vad har du varit? Berätta nu allt!”
-
Djan öppnade munnen för att säga någonting smart men ångrade sig och log bara. Med en förnöjd min sjönk han ned bland kuddarna i soffan, mer liggandes än sittandes. Sasha smet snabbt ned från hans axlar och gömde sig bland kuddarna i hopp om att få vara ostörd.
“Vart har jag inte varit?” Han skrattade lättsamt och sippade lite på théet. Med en lätt axelryckning lyfte han blicken upp mot de färggranna tygerna ovanför. “Bland bergen, i öknen, tills havs – det finns sååå mycket att berätta” Med ett lite retsamt leende såg han tillbaka till Sera.
“Vad som fört dig hit till denna enkla marknad gör mig dock väldigt nyfiken” Det något retsamma leendet var kvar på hans läppar men de lätt avsmalnade ögonen var bara fyllda med nyfikenhet.
-
Ögonen på Sera lystes upp något och hon log bara brett åt vad han berättade. Det lät som härliga äventyr. Något som hon definitivt saknade. Hon drog en djup suck och lät handen dras genom håret medan hon funderade på ett svar.
“Skulle inte jag, kronprinsessan Sera, bry sig om en sådan här enkel marknad?” frågade hon, spelade förolämpad och lade en hand på sin bröstkorg innan hon skrockade till och gjorde en handgest framför sig som för att vifta bort frågan lite.
“Det vanliga, försöker undvika plikterna.” svarade hon till slut och ryckte på axlarna. Det fanns förstås mer att berätta, men hon var inte helt säker på allt själv ännu. Det lät för absurt.
-
Djan skrattade åt hennes skådespel och lutade tillbaka huvudet mot kuddarna. Han pressade inte frågan vidare, hennes svar var till belåtenhet för honom.
“Du må ha växt upp men du har inte förändrats särskilt mycket” Hans nästintill belåtna röst avslöjade att han tyckte det var en bra sak. Den lilla flickan som irrade runt borden passerade dem och Djan sträckte slentrianmässigt ut sin kopp för att få en påtår av théet. Med en liten nick som tack såg han tillbaka till Sera.“Du har ju träffat helt rätt person om du vill undvika plikten ytterligare ett tag” Ett leende växte på hans läppar och uppenbarligen hade han fått en (dum) idé.
-
Åt hans svar fnös Sera så att hennes lockar flög upp lite grann och kittlade henne sedan på näsan. Hon rynkade på näsan och blåste bort hårslingorna för att sedan se på honom lite fundersamt. Någonstans djupt inom henne förstod kronprinsessan att det kunde vara en dålig idé. Men hennes ögon glimrade till så som de brukade göra då de hade något fuffens på gång och hon log lite snett.
“Och vad är det nu du har för idé? Åtminstone är vi inte i Caras Idhrenin och får kvarsittning. Men jag antar att det inte är helt… genomtänkt det du tänkte förslå?” sa hon med ett litet skratt.
-
Djan gjorde en liten förnärmad min och ryckte på axlarna.
“Tsk, klart den är genomtänkt, har tänkt på det en hel minut nu” Han satte sig plötsligt upp, uppenbart exalterad av sin egna idé. “Okej, hör här-” Han ställde ned thékoppen på bordet och lutade armbågarna mot knäna där han satt framåtlutad.“Vi borde besöka mörkeralvernas stad” Hans leende dog plötsligt och han skakade på huvudet “..nej vänta, det hade varit en dum idé.” Med en fundersam min lutade han sig tillbaka igen, men for lika snabbt upp igen.
“Men det är egentligen bara att snöra åt skorna och bege sig norrut. Något hittar en alltid.”
-
“Mökeralvernas stad..?” frågade hon och rynkade på ögonbrynen uppenbarligen inte helt nöjd över den tanken. De var ju galet! De skulle mörda de båda bara de satte sin fot in på deras territorium. Hon log åt hans andra förslag. Norrut? Ja, kanske det var en idé. Hon nickade lite eftertänksamt.
“Så länge vi dricker vin och inte den här blaskan” påpekade hon till slut och gjorde en grimars.
-
Djan skrattade åt hennes grimars och lutade sig tillbaka, armarna utsträcka, thékoppen fortfarande i ena handen.
“Du får dricka precis vad du önskar, ers höghet” Ett retsamt flin prydde hans läppar och han drack av théet. “Thé, vin, vatten, mjöd… En arm vandrare som denna nöjer sig med det som bjuds”Tillbakalutad bland kuddarna betraktade han henne för en kort stund, blicken fylld av nostalgi. Hon hade blivit äldre men han kunde fortfarande minnas den lilla flickan som om det vore igår. Han la huvudet fundersamt på sned.
“Hur många år sen var det vi sågs sist… fem? Sju? Mer?” -
Ers Höghet. Hon hade alltid hatat den titeln, till och med när det var ett skämt hon rynkade på näsan åt det. Det var en titel som hon var tvungen att bära, men hon hoppades att han inte skulle reta henne allt för mycket med det.
“Åh, är du så gammal nu så du inte ens minns?” frågade hon retsamt tillbaka och kunde inte rå för att minnas de bus de hade gjort hon skrattade sedan till.
“Du missade då jag blev tagen till fängelset, alltså min andra skepnad.” sa hon och gjorde en grimars. Det var något hon helst inte ville diskutera. Att hon hade haft två personligheter ett tag, det var lite genant. Mycket saker som hon gjort, som hon inte ens mindes. Men hon skrattade till lite.
“Du skulle sett så förvånade de blev då prinsessan stod där dagen efter och krävde en förklaring”
-
Djan skrattade lågt åt hennes pik och gjorde bara en kort gest mot sina grånande tinningar samtidigt som han ryckte på axlarna. Men både hans skratt och leende dog långsamt ut till en frågande min. Han studerade hennes ansikte för en stund innan ett leende sprack upp på hans läppar igen.
“Låter som en bra historia över en kanna vin eller fem” Långsamt sträckte han på sig till en mer eller mindre sittande ställning och drack upp det sista av sitt thé för att sedan ställa ifrån sig koppen.
“Vin, gamla anekdoter och spela någon ett spratt. Vad säger du?” Han lutade sig framåt med ett förväntansfullt leende på läpparna och ögonen fyllda av dumheter.
-
Leendet och ögonen som glimmade på Djan fick Sera att le och sakna de forna tiderna. Utan att tveka nickade hon och ögonen glimrade på samma sätt som Djans. Hon reste sig upp och slog båda händerna i bordet så att glasen klirrade till och välte.
“Vad väntar vi på?” utbrast hon exalterat och drog till sig sin väska och lade inte ens märke till att hennes krona föll ner på marken. Hon var redan på väg ut genom skynket. För att sedan komma tillbaka då hon tyckte att han tog för lång tid.
“Behöver den gamla herren lite hjälp?”
-
Djan skrattade roat åt hennes entusiasm. Själv var han väl inte lika kvick och sträckte på sig med ett belåtet leende på läpparna innan han tog sats för att resa sig upp. Något glimrade till i ögonvrån när han plockade upp både Sasha och sin väska i famnen. Nyfiket sträckte han sig ned och plockade upp den finmejslade kronan. Fascinerat studerade han den för att sedan lyfta blicken till Sera när hon vände tillbaka genom skynkena.
“Ja, du får leda herrn ut” Han log retsamt och la varsamt ena armen runt hennes midja för att sedan hålla upp hennes krona framför dem. “… den här kan köpa oss många kannor vin” Rösten var road och han blinkade med ena ögat. Det hade visserligen varit extremt kul om hon bytte ut kronan mot vin. Själv hade han nog kunnat göra det i desperata tider utan att tveka.
-
En liten rodnad smög sig fram på Seras kinder då hon såg kronan men hon gav till ett bubblande skratt och tog den för att placera den på Djans hjässa. Den glimrade i det dunkla ljuset. Kronan var trots allt ganska enkel, inte mycket krimskrams, utan bara den behornade ormen som slingrade sig runt.
“Vilken söt prinsessa du skulle varit då!” utbrast hon med ett flin och knuffade till honom och nickade sedan lite fundersamt åt det hela, men tog i samma stund fram en penningpung och placerade den i Djans hand. Den var tung och hon blinkade med ena ögat mot honom.
“Skål för ännu mera vin!”
-
Djan skrattade belåtet och gjorde en dramatisk gest mot sig själv.
“Vad kan jag säga, en skönhet klär i allt” Han log självgott då han ledde ut Sera från théboden, fortfarande med kronan på huvudet. Ett roat skratt lämnade honom och han såg mot Sera innan han tog emot den välfyllda penningpungen. Han vägde den i handen och höjde ena ögonbrynet, något imponerad.“Det här köper ett mindre kungarike i norr.” Ytterligare ett skratt lämnade honom och han nickade ner längst marknadens gator vars suggor börjat bli allt längre.
“Jag hör musik, kom!” Ett förväntansfullt leende lekte på hans läppar när han längde på stegen. Efter ett par veckor med endast Sasha som sällskap så var även falska toner ljuv musik för honom.
-
Musik. Så ljuvligt! Sera sa sällan, om inte aldrig, nej till en möjlighet till både dans och sång. Leendet spräcktes upp i ett bredare och hon klappade Djan entusiastiskt på sidan.
“En perfekt början på ett äventyr!” utbrast hon och gav ett litet mindre ursäktande leende till Sasha som hon hade kommit åt svansen på. Hon hoppade upp och ner lite glatt, som om hon inte hade gjort något på länge. Vilket kanske stämde. Det hade varit lite för ensamt och lite för mycket politik.
Hon såg på märket utanför som visade att det var ett riktigt bra vinkällare och hon nickade lite imponerande åt det.
“Perfekt, de här kan nog sina viner. Det måste trots allt smaka bra för mina delikata smaklökar.” skämtade hon.
You must be logged in to reply to this topic.