“Alla äventyr startar med vin och musik” Djan skrattade och kände hur Seras entusiasm och energi smittade av sig. Trots flera veckor på resande fot var det som om en andra andning sköljt över honom och han kunde redan känna tonerna från en glad melodi pulsera i blodet.

Han stannade upp vid vinhuset och nickade medhållande.
“Vik hädan alla dödliga, här ska drickas och sjungas” Han gjorde en dramatisk gest, kronan fortfarande på huvudet och drog med Sera in genom den öppna dörren.

“Man tackar, man tackar” Djan log tillgjort och drog ena fingret över sin kind då han slog sig ned. Han lät sin väska och rock dimpa ned på golvet bredvid sig. Sasha fräste lite irriterat och smet snabbt ned längst hans sida och in i väskan för att gömma sig. Det var oklart om hans skratt kom på grund av den lilla draken eller av Seras tillrop som snabbt besvarades.

Djan skrockade lågt och lyfte försiktigt glaset, lite av vinet rann ned över sidorna oavsett hur försiktig han var. Han gav Sera en lätt nickning innan han böjda sig fram för att dricka snarare än att höja det överfyllda glaset till läpparna. För ett kort ögonblick slöt han ögonen och log förnöjt åt den fylliga smaken.

“Sera, Sera, Sera…” Han skakade lite på huvudet och öppnade ögonen igen. “Du skämmer bort mig, vilket vin” Han log hjärtliga och tog ytterligare en klunk av vinet. Ett plötsligt skratt lämnade honom och han lutade sig tillbaka i stolen.

“Tsk, jag börjar misstro mig själv, är det verkligen du eller har jag avlidit ute i öknen och har någon bisarr synvilla?”

Djan flinade lätt åt hennes kommentar.
“Hade det varit så skulle jag inte klaga” Han tog ytterligare en klunk av vinet och blundade lätt med en medhållande nickning. Långsamt tog han av sig den lilla tiaran och betraktade den fundersamt när han snurrade den mellan sina fingrar.

“Du skulle varit med ute i världen Sera. Inte är väl du menad att sitta nedtyngd av plikt och rikedom?” Han fäste blicken i hennes och sköt fram kronan mot henne. “Politik… plikt… artighet” Han gjorde en liten grimas som om han fått en dålig smak på tungan utan att hans leende dog ut. Han lutade sig tillbaka i stolen igen och vände blicken mot taket.

“Friheten att gå dit näsan pekar. Det är där du hör hemma” Han såg tillbaka till henne, fortfarande med ett leende på sina läppar och blicken fylld av ett barns olydighet.

“Aah, Kaldrland… Kallar tundran på dig?” Han rös till som om han plötsligt frös men log sedan bara något retsamt. Djans tankar var redan ute och vandrade någon annanstans för att känna av att hon blivit något beklämd av hans ord. Han drack ytterligare en klunk av vinet och för en kort stund blev hans blick fjärran och hans ansikte uttryckslöst.

Lika hastigt som det sköljt över honom försvann det och han var närvarande vid bordet igen och ett leende spred sig på hans läppar. Blicken smalnade av och han höll ut handen över bordet för henne att ta.
“Berätta? Ord är inte min starka sida.. men vad vill du att jag ska visa? Stormande hav eller Älvskogens hemligheter?”  Han höjde lätt på ena ögonbrynet och såg ned mot sin utsträckta hand, nästan som om det vore en utmaning att ta den.

“Jag kan inte lova nått” Skrattade han till och ställde ifrån sig vinglaset för att lägga handen över hennes. Han kramade hennes hand lätt mellan sina och fäste blicken i hennes. Rummet omkring tycktes blekna bort och för ett kort ögonblick skulle hon nog känna igen en kittlande känsla sprida sig upp över hennes arm och känslan av att dras bakåt, som om någon fäst en krok i ens undermedvetna och linan plötsligt sträcktes ut.

Vinkällarens dunkla ljus och stilla luft ersattes av en frisk bris över ett vidsträckt hav i solnedgång. Det skummade och stänkte upp salt längst skeppets reling och runt omkring bröt delfiner ytan i lekfulla hopp. Känslan av frihet genomsyrade allt men sköljdes snart utan och ersattes av skräckblandad förtjusning när scenen förändrades till ett ilsket och stormande hav. De gröna vågorna skummade vilt och slog högt runt skeppet och blixtar lyste upp det sönderslitna seglet som piskade i vinden.

Scenerna förändrades, i ena stunden gled skeppet genom ett stilla hav där alger lyste upp i blått, i nästa såg man en hamn som myllrade av liv. Kustlinjer, möten med människor, brasor längst stränder, musik och lösryckta konversationer passerade i vad som var omöjligt att skilja mellan minnen och illusion. Kanske var det en blandning mellan de båda. Långsamt bleknade det bort och vinkällarens ljud och ljud kröp tillbaka.

Det var som dagen efter en lång natt tillbringad i en dryckesstuga, omtöcknade och dimmigt. Bilderna var svaga, ryckiga och Djan visste direkt att de inte var menat för honom att se. Han drog långsamt undan händerna från bordet, masserade ena tinningen som om han fått en plötslig huvudvärk. Det var inte några bagateller han sett, det förstod han inte bara av dess natur men även Seras uttryck.

För ett ögonblick visste han inte vad han skulle göra av det hela men snart spred sig ett leende på hans läppar.
“Du har ju inte riktigt heller legat på latsidan när det kommer till äventyr” Han skrattade lite och log uppmuntrande i ett försök att släta över det hela. Tjuvgille. Av alla andra intriger så var det just de suddiga minnesbilderna som stannade med honom i tankarna. Någonting tog form långt inne i hans tankar. Han tog en fundersam klunk av vinet och tog sedan karaffen för att fylla på Seras glas.

Djan skrattade och la huvudet lite på sned åt hennes kommentar.
“Planerar du att få mig rejält dimmig och sedan överge mig i någon gränd?” Ett retsamt flin var på hans läppar och han lutade sig tillbaka i stolen med en axelryckning. “Inte mig emot dock, ibland måste man få starta å noll och bli av med det lilla man äger” Han höjde ena fingret och tog ytterligare en klunk av vinet “… det inkluderar även medvetandet”

Ett roat skratt lämnade honom och han såg ut över de andra gästerna i vinkällaren. Den ljumna brisen från fönstren vittnade om att solen stod allt lägre och rummet hade långsamt börjat fyllas upp med gäster och stämningen var god. I ett hörn hade en musikant börjat spela en melodi.

Djan såg lite menande mot kronan som fortfarande låg på bordet. Det verkade ju inte som att hon var allt för rädd om den.

“Säljer du den där kan du säkert köpa hela stället här. Det bör ju räcka för att dricka sig tillbaka till första tidsåldern” Djan skrattade åt sig själv och tog en klunk av vinet. Efter veckor på resande fot så kändes vinet redan som en lätt rodnad på kinderna och en värme i bröstet. Blicken vandrade återigen mot musikern och blev fjärran.

“Vet du vad…!” Han såg upp mot Sera igen, blicken full i fan. “Vi reser till Karm…!”

Djan nickade entusiastisk och sträckte sig framåt över bordet.

“Det är den bästa idén jag haft!” Han log brett och nickade uppmanande. Alla idéer han fick var ju de bästa han hade. För stunden.

“Hör här, jag hörde några sjömän prata om någon piratskatt.” Det var inte hela sanningen. Knappt en droppe av den. “Vad kan bli roligare?” Hans leende blev bredare och ögonen glittrade som på ett litet barn.

Djan lutade vilade huvudet mot ena handflatan och drack höjde glaset till läpparna samtidigt som han nickade. Hans leende var nästan belåtet, för av hennes blick förstod han att det bara var att knyta igen påsen.

“Så, för många år sen var det en gammal kapten som kom över en skatt som sägs kunna förändra ens öde” Djan drack av vinet och sänkte sedan rösten och lutade sig framåt mot Sera.
“Så för att gömma den från omvärlden så lät han en besvärjare att dölja den hos en av ätterna i Karm.” Han gjorde en kort paus och såg sig omkring innan han åter vände blicken till Sera, blicken full av förväntan. “Dock så ska den vara så väl dold att de inte vet vad det är och knappt att de har skatten i sin besittning”

Djan lutade sig tillbaka en aning och betraktade Sera medan han drack av vinet. Berättelser var han bra på. Att förvränga sanningen var han ännu bättre på.