Lite orolig för hans sorgliga uppsyn var hon, trots allt var det få gånger hon hade sett honom ledsen. Hon lade en mild hand på hans, som för att visa att hon fanns där för honom. Sedan kom en rodnad upp på hennes ansikte. Thaldwin? Så länge de inte träffade varken Rheon eller konungen skulle det väl gå… bra?

“Jag… jag vet inte om det är en bra idé, Djan…” sa hon tveksamt och fyllde på vin till de båda.

“Det låter som om det skulle kunna få oss båda hängda…”

Det var svårt att inte tro på orden som lämnade Djan. Vad skulle kunna gå fel? En skatt de inte visste att de hade…? Dessutom skulle väl aldrig Djan sätta henne i fara. Precis som han sa.  Det var inte en okänd man som lurade henne i fara. Och hennes gamla vän tycktes behöva henne. Vad gjorde man inte för gamla tiders skull?

“Är du helt säker, Djan?” frågade hon med ett svagt leende och tog ännu en klunk av vinet, även om det kändes lite… för mycket. Det var inte lika gott som innan. Fast än hade de inte börjat druckit mycket, det var ju trots allt bara en början.

“Det är faktiskt kronprinsessan” påpekade hon skämtsamt och pekade på kronan som fortfarande var närmare Djan än henne själv. Hon sträckte sig fram och tog tag i den för att sedan lägga ner den i sin väska igen. Hon knäppte väskan, lite mer säkert. Hon kunde inte tappa den. Inte igen. Hennes mor hade blivit allt för besviken förra gången. Även om hon ljög och sa att någon hade stulit den.Hon tog fram sin penningpung och vägde den noga i handen med en liten fundersam min.

“Vi skulle nog få råd med två hästar.”

Utan att tveka slog hon sitt glas mot hans och svepte glaset. För nya äventyr och gammal vänskap! Instämde hon in.

Hon kände på penningpungen igen och gjorde en grimas. Som om plötsligt inte var riktigt säker på det hon sa. Försiktigt drog hon upp en kortlek som var blank på ena sidan och på den andra sidan var det nordiska runor uppmålat. Hon blandade dem framför sig medan hon log lite lätt.

“Jag tror vi skulle behöva några fler mynt. Vi skulle kunna få de där männen där borta att spå deras framtid.” sa hon med ett litet flin, så klart var de inte på riktigt. Men det var ett sätt att kunna få pengar på innan hon gav till ett skratt.

“Om inte din stämma kan få lite slantar?”

Från början hade det varit ett skämt, men hon hade inget emot att lura röven av någon. Och de såg inte ut att vara allt för kloka. Ett charmigt leende hade hon, när hon lyckades slå sig ner vid bordet. Lite protesterande hördes men det var något med Seras röst och sätt att röra sig som fick dem att ändra sin åsikt.

“Jag ser… att du har haft ett hårt arbetande liv. Ett liv i tvång.” började hon, lite road över att se männens reaktioner och hon vände ett av korten som under tiden hon talat ändrat till en bild på bojor. Utan att tveka vek hon upp andra kortet mot sig själv. Det visade ingenting, men hon spelade som om hon såg något fruktansvärt.

“Åh! Jag ser en utmaning i din framtid. En utmaning som kommer att ta dig närmare guld.” sa hon och lade ner en bild på en arbetande man, för att sedan lägga upp det sista kortet.

“Men med guld… kommer även kvinnor. Och på tal om guld, mina pengar om jag får be!” sa hon med ett litet leende och drog åt sig sina kort för att hålla fram sin hand. Fast de verkade inte allt för glada i tanken och började bli ganska högljudda…

Männen slog i bordet hårt, så att glasen klirrade till. Det var till och med så att ett av vinglasen spilldes ut och gjorde hennes klänning smutsig. Hon rynkade på ögonen över det och slog själv i bordet och stod över bordskanten.

“Vad tar du dig till?” utbrast Sera ilsket och gjorde en gest ner mot klänningen.

“Det här är finaste linnen och du har knappt råd att röra vid det. Hosta upp mina pengar nu!” utbrast hon, med en hög stämma, hon la till ett annars. Fast det var mycket tystare och hon hade helst inte velat göra något. Musiken och den välkända rösten fick henne nästan att le, det var svårt att inte låta det rycka till i mungipan. Svårt att vara farlig och skrämmande, när man inte kunde låta bli att le.

Mannen tog ett par steg närmare Sera som dumt nog inte backade undan. Hennes klarblåa ögon lyste av ilska och vinet verkade inte stoppa hennes dumma tankar. Inte för att hon inte skulle skapa bråk nykter. Det var bara ännu svårare att inte göra något dumt med livets dryck i ådrorna.

Saker och ting omkring dem började skaka stilla, som om de hela byggdes upp. Fönsterna slog i en plötslig vind och Sera höll sin näve knuten för att inte låta sin magi och ilska ta över helt.

“Jag sa, hit med pengarna! Du har förstört min klänning, din imbecilla mansgris. Att jag ens tolererar dig i närheten och lät dig ta upp min tid är något jag ångrar.” sa hon.

“Ha, flicksnärtan tror hon är något. Hör ni?” frågade mannen framför henne och greppade tag i Sera klänning med sin näve och lyfte henne någon centimeter från marken.

Ett litet tag sprattlade Sera med sina fötter, som om hon försökte ta sig ner. Sedan fokuserade hon sin intensiva blåa blick mot mannen och tog ett hårt tag om mannens händer för att vrida om dem så att Seras släpptes och landade på sina fötter igen. Hon fortsatte att vrida handen och mannen tycktes gny till och hade först svårt att ta sig ur den unga kvinnans grepp. Sedan kom ett slag, rakt mot Seras ansikte.

Hon var inte beredd på det och hon spottade ut en tand som föll ur av slaget. Låt han ruttna i Hel! Tänkte hon samtidigt som hon torkade bort lite blod från sin spruckna läpp. Hon knöt näven igen och slog mot hans ansikte och när han undvek det sparkade hon honom hårt mellan benen så att han böjde sig framåt. Det var nära nog så att Sera skulle kunna träffa hans ansikte med en spark. Vilket hon också gjorde.

Adrenalinen pumpade inuti henne när hon hörde Djans musik. Hon sneglade kort mot honom och kunde se hans upprymda ögon. För att sedan blockera ett slag.

“Jag skulle kunna välja att förstöra dig enkelt med magi.” sa hon, även om det kanske inte var enkelt. Det skulle åtminstone var mer enkelt än ett slagsmål.

“Men jag vill ha nöjet att förstöra dig med mina bara händer”

Ett flertals slag mot mannen, så att han till slut låg avdomnad på marken. Men det var allt för många som ville vara med i slagsmålet och om de ville komma undan utan fler skador skulle de behöva fly. Hon tog en stol och kastade den på mannen som hade börjat reta upp Djan. Sedan ryckte hon snabbt tag i Djans arm för att dra honom undan ett flygande glas.

“Vi borde se till att ta oss härifrån!” utbrast hon med ett litet skratt och hennes spruckna läpp tänkte hon inte på, inte mer än att hon omedvetet torkade bort lite blod då och då.

“Annars lär vi ha färre tänder kvar. Jag kan inte bli en tandlös regent!” utbrast hon med ett skratt.

Ett hårt tag om hennes egna väska och snart hade de tagit sig en bit bort från värdshuset och hon andades ut. Hon stod med händerna på hennes  lår och försökte lugna sig själv. Däremot tycktes inte adrenalinet lugna sig på länge.

“Vilken start!” utbrast hon och andades ut, för att sedan få syn på de många skärsår som fanns på Djans händer och fötter. Hon rynkade på ögonbrynen och såg bekymrad ut.

“Det måste göra ont.” sa hon och såg på honom menande. Sedan tog hon tag i hans händer och slöt ögonen. Tröttheten välde över henne men hon var fast bestämd att hjälpa Djan. En värme skulle skölja över Djan medan hon koncentrerade sig. Att hon själv hade spräckläpp och en tand som saknades var inget hon verkade ha tankarna på.